Turkiets regionala imperialism och kurdfrågan
Turkiet var från början en av de drivande krafterna i Syrienkonflikten; finansierade och beväpnade rebellgrupper; flyktingslägren på turkiska sidan om gränsen är samtidigt bas för IS-och andra rebeller som Turkiet vill bistå. Humanitära korridorer, hjälp för civilbefolkningen som är instängda i vissa områden – allt detta som förhandlats på den internationella parketten duger att tillvarata turkiska intressen inom anti-IS-alliansen. Framför allt tjänar miljontals syriska flyktingar som befinner sig i enormt stora flyktingsläger på turkiskt territorium som material för att Nato-alliansen ska förorda Turkiets strategiska intressen i Syrien/Irak-regionen.
Och det är inte bara Assadregimen som ska bekämpas, utan även varje möjlighet till en självständig kurdisk stat: För Turkiet är en kurdisk stat inte bara oförenlig med en turkisk roll som regional stormakt, utan överhuvudtaget oförenlig med Turkiets definition av sin suveränitet.
Turkiet vill vara med om att bestämma vad som ska ske med Syrien efter krigets slut – för alla politiker i anti-IS-alliansen anser att detta inte kan vara en angelägenhet som endast angår det „syriska folket“. Turkiet åberopar islam, den religion som det turkiska folket har gemensamt med „sina“ bröder och systrar i Syrien: därför vill Turkiet vara „skyddsmakt“ för den islamiska befolkningen, dvs ha medbestämmanderätt i allt som gäller kriget och vilka som ska regera Syrien efteråt.
De västliga ledarmakterna har alltid användning av Turkiets hjälp i kriget „from behind“, likaså för att Turkiet underhåller enorma flyktingsläger på sitt territorium. Men de är inte med på Turkiets stormaktsambitioner i regionen och inte heller på en konfrontation med Ryssland, som stödjer Assadregimen. För att inte tala om Turkiets ambivalenta ställning till IS-sympatisanterna bland rebellerna.
Framför allt: för Turkiet är det definitivt inte acceptabelt att NATO-alliansen inte hjälper till att bekämpa den kurdiska separatismen, som blossat upp genom att Syrien splittras upp i olika delar av kriget „from behind“, utan istället underminerar Turkiets avsikter. För Turkiet är kurdernas avsikt att bilda en självständig stat den största faran i regionen, likgiltigt om kurderna befinner sig i Irak, Syrien eller någon annanstans: det uppfattas som en terrorattack mot den turkiska staten.
För väststaterna är däremot de kurdiska gerillatrupperna i gränsregionen Syrien/Turkiet värdefull militär hjälp både mot Assadregimen och mot islamisterna i Al Nusra och IS.
Erdogan har även tagit sig an den nationella försoningen med kurderna inom landet: för honom är det självklart, att människor som sedan urtider är födda och uppväxta i Turkiet också ska tillhöra det turkiska folket. Under det kemalistiska väldet bekämpades allt som var kurdiskt och i början av sin regering ansåg Erdogan det vara kontraproduktivt för en enig nation. Därför sattes det igång en fredsprocess: kurderna fick mer kommunal självförvaltning och ordet „kurdisk“ var inte längre förbjudet.
Förutsättningen till försoningen var emellertid att Kurderna måste bestämma sig för att i fortsättningen helhjärtat vara islamisk-turkiska patrioter!Det gick inte an att Kurderna fortsatte att kämpa för en egen stat, så var det ju inte menat och därför bekämpas separatismen fortfarande mycket hårt. Detta framför allt för att det växt fram autonoma kurdiska samhällen på andra sidan gränsen, som nog kan vara ett alternativ för de turkiska Kurderna att ansluta sig till.
Inrikespolitiken i Turkiet
Att även Turkiet har en kapitalistisk ekonomi har betydelsen att statens inkomstkälla även här är beroende av att kapitalistiska företag exploaterar nationens arbetskraft. Det är det moderna livet som Erdogan lovat förverkliga för sitt trogna folk, och som helst hela folket ska vara tacksamt för. För Erdogan och AKP-partiet har sedan de kom till makten 2002 klarat av en hel del modernisering i landet!
I kemalismens Turkiet härskade sekularism; dvs religonen var privatsak, medborgarnas lojalitet skulle inte gälla Allah utan den turkiska staten. I Sydost-Anatolien, där Kurdistan ligger, fanns det så gott som inga arbetstillfällen, istället uppstod en kurdisk separatism, som den turkiska militärapparaten förde krig emot.
Turkiets medlemskap i NATO bidrog till att dess militärapparat blev en av de största och välutrustade i alliansen. I förhållande till den obetydande ekonomin i landet var det alltså detta som utgjorde Turkiets militära slagkraft och ekonomiskt gjorde landet beroende av att vara fördelaktig för NATOs ledarmakter.
Erdogan och AKP var missnöjda med dessa villkor, som staten inte hade mycket nytta av, och kritiserade detta som brist på självbestämmande och brännmärkte det som utländsk överhöghet över landet.
De kom fram till att de rikedomar som fanns, kom fram till fel personer, „folkets“ egendom alltså ständigt exproprierades – den för Turkiet typiska sammanblandningen av statlig-militär-makt och ekonomisk dvs pengamakt gjorde karriärmöjligheter för vanligt folk omöjlig, kort sagt: genom privilegier för en samhällsklass blev folket berövat sina rättigheter.
Och inte minst var Erdogan missnöjd över att alla etablerade politiska partier var sekulära och därför majoriteten av befolkningen som är fromma muslimer, inte representerades av dem.
Att den turkiska nationen ekonomiskt och militärt är beroende av sin tillhörighet till Västmakterna och NATO-alliansen anser Erdogan vara utförsäljning av nationen, framför allt utförsäljning av de turkiska, nämligen islamiska värderingarna. Och detta är för Erdogans AKP det verkliga problemet: islam ska för dem vara det värde som enar alla turkar. Och majoriteten av befolkningen på landsbygden är muslimer.
Sen AKP kom till makten i Turkiet har de organiserat infrastrukturen i landet (vägar, vattenledningar, elektricitet etc.). De har ordnat med ordentlig koran-undervisning för barnen och för en viss socialhjälp för fattiga.
Framför allt har de gett de underpriviligerade anatolierna ett perspektiv, nämligen att deras arbetskraft behövs för att skapa rikedom i och för nationen: nu finns det möjligheten att hitta jobb i de nya industriecentren, som numera har el och vatten, skolor, sjukhus osv. Att befolkningen i Anatoliens byar kan leva av kapitalismen utan statlig hjälp tror heller inte AKP. Utan allmän islamisk moral i familjerna, som patriarker styr med kärleksfull tukt och därigenom säkerställer nationens mänskliga material – att barn kommer till världen, att de gamla inte svälter ihjäl och att karlarna lönarbetar för att försörja familjen – så kommer nationen framåt.
Att folket äntligen får den kapitalism som det förtjänar, har en annan betydelse för den delen av befolkningen som äger kapital:
staten inledde med enorma infrastrukturprogramm (financierade genom lån) „megaprojekt“, som möjliggjorde kapitalistiska investeringar i hela landet. Privatiseringsprogrammet stoppade den kemalistiska elitens monopol på att tjäna pengar med statliga tillgångar.
De anatoliska tigrarna – företag som Konya, Kayseri, Denizli osv, som tillverkar möbler och korvprodukter – tackar för den ekonomiska liberalismen genom enorma tillväxtsiffror.
Tack vare detta är även det internationella kapitalet övertygad om att det lönar sig att investera i Turkiet.
På det viset lyckades AKP regeringen 2005 genomföra en valutareform som gjorde slut på hyperinflationen av liran.
Men Erdogan är fortfarande inte nöjd. Turkiet lider av bristen på turkiskt inflytande i världspolitiken.
Dessutom finns det löntagare i gruvor, fabriker och på storbyggen som gärna glömmer bort att vara tacksamma och offervilliga och startar strejker – låga löner, hårda arbetsvillkor och gruvolyckor hör liksom till när nationen ska bli stor.
Och sen är ju också politiken i det egna lägret splittrad, särskilt Gülen-anhängare måste bekämpas.
Då är det inte att undra på att Erdogan ville ha ett nytt presidentsystem med sig själv i spetsen! Allt motstånd i befolkningen bevisar för Erdogan att folket har med fiender att göra som vill hindra Turkiet att bli stort. Ta bara Gezi-Park-protesterna eller gruvarbetardemonstrationen efter olyckan i Soma. Då är ju varje politisk opposition absurd och det ska valen som genomförts nu också bevisa: Erdogan vann!