I en debattartikel från 2.09.16 i Aftonbladet som publicerats på regeringskansliets sida, påstår Linde och Thorwaldsson att löntagarnas intressen skulle skyddas av TTIP-avtalet: „De som nu vill stoppa arbetet med att nå ett frihandelsavtal mellan två av världens största ekonomier, EU och USA, är svaret skyldiga: hur ska vi skapa fler konkurrenskraftiga jobb utan ökad handel?“ http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/09/sverige-behover-ttip-for-jobben/
Det är hög tid att tänka efter om man verkligen vill leva i en värld där man är beroende av affärsintressen:
För TTIP ska främja den ekonomiska tillväxten genom mer konkurrens. Det lovar politikerna i Europa och USA. Att lönerna ska växa eller att man får det lättare lovar de inte. Det är näringslivets profiter som ska växa – då måste konkurrensen mellan företagen och staterna skärpas. Politikens uppgift är nationens kapitaltillväxt. Den kapitalistiska konkurrensen ska radikaliseras. Statliga regler diskriminerar affärsverksamheten och stör den fria konkurrensen!
„TTIP kan bidra till att minska krångel och överlappande byråkrati. Förhandlingarna handlar om att USA och EU har olika regelverk, som inte ska behöva innebära begränsningar i handeln i onödan. Ett frihandelsavtal skulle också öka investeringarna mellan EU och USA, vilket är en viktig faktor för att företag ska växa och utvecklas.“ (cit.se ovan)
Framför allt ska TTIP hindra Bric-staterna att servera nya villkor för världshandeln innan USA och EU hinner bestämma hur deras kapitalistiska företagare ska tjäna pengar på världsmarknaden.
Är påståendet att ”I Sverige har arbetarrörelsen insett att strukturell omvandling av arbetsmarknaden är bra för arbetarna. Här konkurrerar arbetstagare med kunskap och kompetens, därför krävs globalt konkurrenskraftiga företag.“(cit.se ovan) verkligen trovärdigt?
Är det verkligen bra att människors liv är beroende av företagens lönsamma affärer och att politiken förvaltar det beroendet?
Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. Statsmakten vill ha mer tillväxt åt företagen. Det ska vara en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem – en arbetsplats är den enda inkomsten man har om man inte är välsignad med rikedom själv. Men arbetsplatser ska vara lönsamma för företaget. Livstid och fysisk kraft förbrukas i arbetsgivarens tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ner för att ägande mätt i pengar ska växa, den form som rikedom har i en kapitalistisk ekonomi. Det är inget som affärsvärlden är skyldig människorna i samhället.
Att industri, tjänstesektor och varuhandel bedriver profitintresse systematiskt och hänsynslöst, att produkter och tjänster ska spela in vinst till firman och att onödiga utgifter ska minskas, vet alla.
I marknadsekonomin handlar det inte om konsumenters behov av bra och miljöanpassade saker. Det är likgiltigt vad som konsumeras, varorna är alltid förorenade på ett eller annat sätt; arbetskraften behandlas hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendrag och luft; genteknik används till livsme-delsproduktion, vars inverkan på människa och natur är okänd.
Listan på den skada som redan har gjorts, och de skador som kan drabba människor när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös. Det är alltså ingen som tror att koncernerna som förorsakar skadorna frivilligt skulle avstå från profit. Protesterna mot TTIP utgår ifrån att man måste tvinga företagen, och att statsmakten kan tvinga dessa aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och minskar vinsten. Varför har staterna inte tvingat företagarna hittills? Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att affärer avkastar profit?
Principen att nationens affärsliv måste löna sig gäller ovillkorligt. Miljöskyddet begränsar utsläpp, kemikalier och läkemedel tillåts av den makt som gett privata vinstintressen rätten att använda hela samhället – statsmakten.
Nu uppfattar många av de som protesterar mot avtalet staten enbart som en skyddsmakt för folket som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Det är väl en ensidig syn? Har staten verkligen den uppgiften? Är det affärsvärldens legitima profitintresse som tagit sig för stora friheter som staten måste begränsa? Det är ju staten, politiken, som ger profitanspråken rätten till detta.
Är politiken verkligen instansen som ska jämna ut motsättningar mellan profitgirighet och välfärd när skadorna för miljö och hälsa har gått ”för långt”? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar statens uppgifter eller profitanspråken som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar.
Politiken känner till att konkurrensen om profit skadar miljö och hälsa. Politikens princip är att gagna affärsintresset. Att syssla med att jämka samman de motstridiga intressena förutsätter att motsättningen mellan kapitalets och folkets behov redan finns. Ska alltså förtroendet i politiken, som hittills inte har „lyckats“ skydda folk och land mot skadegörelse, vårdas? Eller finns det alternativ till det?
Om man undersöker vilka intressen dessa folkrepresentanter verkligen representerar, så stöter man oundvikligen på statskicket, som demokratisk politik förfäktar under kris och boom, och som politiken är bunden till – nämligen till den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för denna ekonomins nödvändigheter. En kapitalistisk ekonomi har syftet att använda människor, natur och vetenskap som medel till kapitalets profit, och det är politikens ändamål att denna nödvändighet fungerar .
Alla statliga åtgärder är till för att nationens ekonomi ska avkasta vinster på världsmarknaden. När samma politiker vill ha TTIP, som kan försämra livet för konsumenter och arbetare och förstöra miljön än värre, kan det inte vara så att politiken har missat sina uppgifter. De vill verkligen ha det så! Och att nya politiska regelverk som ska justera konkurrensen skulle betyda att staten i framtiden skulle hålla sig borta från ekonomin är väl ett missförstånd: USA och EU bråkar om nya statliga regler för konkurrensen på världsmarknaden för att de vill rätta till resultaten av konkurrensen till fördel för den egna nationens ekonomi. Och det betyder att TTIP minsann inte ska bidra till att Sverige förlorar marknadsandelar utan ska kunna erövra dem från konkurrenterna. Det måste löntagare och arbetslösa förstå: ”att rikta ilskan mot handel och utveckling är inte bara fel väg att gå – det är farligt.“