Kritiken mot EU brukar för det mesta fästa blicken på att unionen är odemokratisk. Att EU från början var ett imperialistiskt projekt, brukar inte uppmärksammas. Det var inte för att människorna i Europa skulle få det bättre, som EU bildades, utan för att frihandelsblocket är en konkurrensfördel i världshandeln.
I motsats till kolonialtiden är den kapitalistiska ekonomin i moderna, suveräna nationer beroende av världshandeln: Ett internationellt kraftmätande stat mot stat är på gång, för alla stater vill förhandla fram fördelaktiga villkor för de egna affärsföretagen på utländskt territorium. Stora industristater vill nämligen förlita sig på sin ekonomiska makt, som har allt att göra med deras resurser och skillnaden mellan ekonomiskt starka och svaga stater är då bestämmande för makten att kunna ta inflytande på andra.
EU är ett politiskt maktblock, som föreskriver hur klubbmedlemmarna ska agera utrikespolitiskt, t.ex. att bära sanktionerna mot Ryssland, även om det skadar den egna ekonomin att inte exportera lantbruksprodukter dit.
Med östutvidgningen bedrivs fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att samman-föra allt fler östeuropeiska stater till EUs rättssystem. Men fördelarna av tullfriheten kan först träda i kraft när ett lands näringsliv har anpassats till hur varor ska tillverkas för att tillåta överskrida EUs gränser: Eus tekniska normer och standards gäller, t.ex. antibiotika-andel i kött eller hönshusens storlek i kvadratcentimeter. Då krävs hårda ingrepp i landets tillverkningsmetoder!
Krisen inom EU är resultatet av frihandeln inom Europa: ett lands affärsverksamhet växer när varor säljs i utlandet, för hemmamarknaden är alltid för liten för vinstbehovet. Idealet är tillväxt för alla EU-stater. Sanningen är emellertid att konkurrensen om marknaderna skärps även inom Europa.
Särskilt tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden. De tyska kapitalen kunde tack vare låga löner tillverka billigare än grannarna. Att förlorarstaterna, som Grekland, inte i tid och inte radikalt nog, lät sina löntagare betala för de egna kapitalens framgångar, den insikten har de senaste åren lett till sänkta löner och social nedskäring i hela Europa. Alla statliga utgifter som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång i ett land körs ned.
Den gemensamma marknadens enorma köpkraft (orsaken till att Sverige gick med i EU) som framför allt Tyskland har lyckats erövra, ledde till avindustrialisering och arbetslöshet i andra EU-länder (t.ex.Grekland). Euro-valutan har gett den tyska centralmakten gigantisk finansmakt, medan andra partnerländer förlorat kreditvärdigheten.
Medlemsstaterna som undertecknade Brysseldekretet om att minska kreditupptagen (finanspakten) är nu inskränkta i sina budgetbeslut. Krisnationerna drabbas hårt av att suveräniteten över pengarna som de ska betala med när de förvaltar nationens kapitalistiska ekonomi, understår EU-rätt och EU-kontroll.
De är inte längre suveräna stater som utnyttjar marknaderna, utan styrs av eurons och fiskalpaktens regelverk. Det vill inte alla klubbmedlemmar vara med om.
Även Merkels flyktingspolitik, som vill föreskriva hur många flyktingar varje nation ska ta emot, inskränker suveräniteten över de egna territorala gränserna; det vill allt fler regeringar inte vara med på.
Förtroendet i att nationens regering ska sköta om välfärden exklusivt för sina medborgare, om den bara fick bestämma själv utan odemokratiska Bryssel-diktat som tillåter arbetskraftinvandring och flyktingar, var tanken som fick de fattiga att rösta för Brexit.
Men när engelska företag har brist på arbetskraft och kräver mer invandring, så är deras kalkyl billigare löner. Det behovet förstår en regering mycket väl och brukar uppfylla det. En kapitalistisk ekonomi använder människor och natur till pengarikedomens förmering, och politikens uppgift är att den sorts ekonomi fungerar. Det vore bättre att förfäras över det!