Enligt borgerliga mainstream-media håller Venezuelas ekonomi trots sin enorma rikedom på olja att gå under:
Såna
yttranden påstår att det vore paradox, att landets ekonomi kraschar
och fattigdomen tilltar, medan oljerikedomen är så enorm.
Företrädande för alla medier citeras SVT:
„Den
venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk
implementering av en modell för social dominans som har förstört
hela produktionssystemet i landet.“
(https://www.svt.se/opinion/leon-poblete-och-miguel-santos-om-venezuelas-kollaps)
De
påstår alltså att den boliviarianska revolutiones idee att bekämpa
fattigdomen i folket ska ha förorsakat katatrofen.
Venezuelas
olje-rikedom och efterfrågan av denna råvara på världsmarknaden
gav landet riklig tillgång till petrodollar. Landets rikedom var
alltså inte resultatet av en konkurrenskraftig ekonomi som grundas
på tillverknings- och agrarindustri inom landet. Till denna sorts
ekonomi behövdes inte befolkningsmajoriteten. Därför levde dessa
människor i storstädernas slumkvarter och var uteslutna från
pengar och utbildning.
Chavismens
plan var att låta de fattiga massorna, som hittills varit uteslutna
från pengar och utbildning, vara med att bygga upp en ekonomi som
ger alla en säker inkomst, industrialisera landet och öka
jordbruksproduktionen.
Venezuelas
affärsvärld skulle fylla sin funktion i nationsbygget, nämligen
tjäna pengar på samhället, och samtidigt uppfylla
regeringens krav att befolkningens grundläggande behov måste
tillgodoses.
Regeringen
gav kapitalisterna tillgång till lån och valutor, samtidigt som
affärernas lönsamhet begränsades. Regeringen var alltså beroende
av att privatföretagen var med på spelet. Men många
varuproducerande privatföretag flyttade sina kapital till utlandet.
De förblivande saboterade ekonomin tillsammans med den politiska
oppositionen; efter en misslyckad statskupp flydde de landet.
De
som blev kvar, var mestadels handelsföretag som införde livsmedel
från utlandet.
Dessa
i sin tur utnyttjade läget till sin egen fördel:
De
kunde hantera prissättningen på sina varor och tjänster generöst,
för de kunde förlita sig på att regeringen reagerade på
prishöjningar med att höja löner och bidrag, så att befolkningens
minskade betalningsförmåga kompenserades med nya pengar (vilket
även ledde till en skenande inflation).
På
det viset blev folk av med pengarna snabbare än staten kunde ersätta
dem och samtidigt förhindrade affärsvärldens intresse att öka
vinstmarginalen genom prishöjningar, regeringens ansträngningar att
höja levnadsstandarden i befolkningen.
Regeringen
reagerade med
pristak,
en reglerad
prissättning på basvaror som skulle garantera livsuppehållet för
massorna. Dessutom
tvingade staten på privatföretagen arbetsskyddslagar och framför
allt lagstadgade minimilöner, som regeringschefen personligen
indexerade så snart inflationen skenade iväg igen.
Sådana
åtgärder står
naturligtvis
i direkt motsättning till kapitalets rätt till lönsam avkastning
på sina kapital och
skapade för staten ett
permanent finansierings- och regleringsbehov som i sin tur var
beroende av oljeinkomsterna från världsmarknaden.
Skillnaden
till de s.k. välfärdssystemen som finns i de västliga metropolerna
är, att där måste den delen av folket
som är beroende av lönarbete ha såna kunskaper och färdigheter
som kapitalet behöver „just in time“. En sådan nationell resurs
(humankapital) är förutsättningen för den konkurrenskraft som
behövs på världsmarknaden, vilket inte ska förväxlas med ett
löfte om bra utbildning och bra liv för alla.
Enligt
det härskande imperialistiska synsättet är kapitalistisk lönsamhet
oförenlig med reformprogram som har avsikten att bekämpa
fattigdomen.
Och
därför kunde den övriga världen aldrig acceptera Chavismen som
gick ut på att ge alla fattiga människor i landet mer än en
bara dräglig existens och som inte använder sin befolkning
uteslutande till att göra de rika ännu rikare.
Var
det nu det sjunkande oljepriset som till slut bröt nacken på
Chavismen?
Nej
– oljerikedomen var underkastad en
polit-ekonomisk kategori av den imperialistiska natur, som hör till
väststaternas ekonomiska och politiska makt som tillämpats på
Venezuela redan sen oljeexporten började på 1980-talet.
Chavismens
nationsbygge var helt och hållet beroende av de ledande
imperialistiska aktörerna som bestämde världsmarknadens
oljepriser: t.ex. USA (schifferolja), OPECs priskrig, Saudi-Arabiens
dumpningspriser etc.
Landet
är inte enbart beroende av de internationala kapitalen och deras
dollarpriser, utan samtidigt av det internationella finanskapitalet,
som är den instans som lånar ut de pengar staten behövde för att
subventionera sitt folkvänliga samhälle: det bestämmer över
landets kreditvärdighet.
Tvånget
att ta upp lån ökade ytterligare trycket på dollarreserven.
Landets upplåningsförmåga spenderades av utlandets
finanskapitalister så länge detta lönade sig för dem.
Kreditbranschen berikade sig även på kreditvärdighetens nedgång –
de nya lånen blev allt dyrare (högre ränta) och så minskade
dollarreserven, som behövs till betalning av t.ex. leverantörer,
ytterligare.
Detta
finansiella krisläge gav USA fördelen att kunna ruinera den
förhatliga regimen fullständigt: regeringen kan sen 2017 inte
återfinansiera skulderna – USA förbjöd bankerna alla
finanstransaktioner med Venezuela.
Endast
China och Ryssland ger kreditgarantier, som de låter sig betalas
genom exploateringsrätter på nya oljefyndigheter.
Eftersom
bolivaren inte längre duger som betalningsmedel, utarmas
befolkningen ytterligare för att staten förlorat sin
kreditvärdighet hos finanskapitalisterna.
På
det viset har den internationella finansbranschen lyckats genomföra
Venezuelas polit-ekonomiska nedgång:
Rating-Agenturen
S&P har räknat ut att Venezuelas statsbankrutt kommer att bli
den största i världsekonomins historia: staten har skulder på ca.
170 miljarder US-dollar som i brist på valutor inte kan betalas
tillbaka (Argentina: 100 miljarder $).
Medan
maktkampen i landet nästan har klarat av att göra slut på
Maduro-regeringen, har Venezuelas öde redan satts i verket av de
ledande imperialistiska staterna, framför allt av USA, som hat sina
egna planer med sin latinamerikanska bakgård.
Därför
har den redan påbörjade finala lösningen trappats upp
ytterligare………..