VENEZUELA

Enligt borgerliga mainstream-media håller Venezuelas ekonomi trots sin enorma rikedom på olja att gå under:

Såna yttranden påstår att det vore paradox, att landets ekonomi kraschar och fattigdomen tilltar, medan oljerikedomen är så enorm. Företrädande för alla medier citeras SVT:

„Den venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk implementering av en modell för social dominans som har förstört hela produktionssystemet i landet.“

(https://www.svt.se/opinion/leon-poblete-och-miguel-santos-om-venezuelas-kollaps)

De påstår alltså att den boliviarianska revolutiones idee att bekämpa fattigdomen i folket ska ha förorsakat katatrofen.

Venezuelas olje-rikedom och efterfrågan av denna råvara på världsmarknaden gav landet riklig tillgång till petrodollar. Landets rikedom var alltså inte resultatet av en konkurrenskraftig ekonomi som grundas på tillverknings- och agrarindustri inom landet. Till denna sorts ekonomi behövdes inte befolkningsmajoriteten. Därför levde dessa människor i storstädernas slumkvarter och var uteslutna från pengar och utbildning.

Chavismens plan var att låta de fattiga massorna, som hittills varit uteslutna från pengar och utbildning, vara med att bygga upp en ekonomi som ger alla en säker inkomst, industrialisera landet och öka jordbruksproduktionen.

Venezuelas affärsvärld skulle fylla sin funktion i nationsbygget, nämligen tjäna pengar på samhället, och samtidigt uppfylla regeringens krav att befolkningens grundläggande behov måste tillgodoses.

Regeringen gav kapitalisterna tillgång till lån och valutor, samtidigt som affärernas lönsamhet begränsades. Regeringen var alltså beroende av att privatföretagen var med på spelet. Men många varuproducerande privatföretag flyttade sina kapital till utlandet. De förblivande saboterade ekonomin tillsammans med den politiska oppositionen; efter en misslyckad statskupp flydde de landet.

De som blev kvar, var mestadels handelsföretag som införde livsmedel från utlandet.

Dessa i sin tur utnyttjade läget till sin egen fördel:

De kunde hantera prissättningen på sina varor och tjänster generöst, för de kunde förlita sig på att regeringen reagerade på prishöjningar med att höja löner och bidrag, så att befolkningens minskade betalningsförmåga kompenserades med nya pengar (vilket även ledde till en skenande inflation).

På det viset blev folk av med pengarna snabbare än staten kunde ersätta dem och samtidigt förhindrade affärsvärldens intresse att öka vinstmarginalen genom prishöjningar, regeringens ansträngningar att höja levnadsstandarden i befolkningen.

Regeringen reagerade med pristak, en reglerad prissättning på basvaror som skulle garantera livsuppehållet för massorna. Dessutom tvingade staten på privatföretagen arbetsskyddslagar och framför allt lagstadgade minimilöner, som regeringschefen personligen indexerade så snart inflationen skenade iväg igen.

Sådana åtgärder står naturligtvis i direkt motsättning till kapitalets rätt till lönsam avkastning på sina kapital och skapade för staten ett permanent finansierings- och regleringsbehov som i sin tur var beroende av oljeinkomsterna från världsmarknaden.

Skillnaden till de s.k. välfärdssystemen som finns i de västliga metropolerna är, att där måste den delen av folket som är beroende av lönarbete ha såna kunskaper och färdigheter som kapitalet behöver „just in time“. En sådan nationell resurs (humankapital) är förutsättningen för den konkurrenskraft som behövs på världsmarknaden, vilket inte ska förväxlas med ett löfte om bra utbildning och bra liv för alla.

Enligt det härskande imperialistiska synsättet är kapitalistisk lönsamhet oförenlig med reformprogram som har avsikten att bekämpa fattigdomen.

Och därför kunde den övriga världen aldrig acceptera Chavismen som gick ut på att ge alla fattiga människor i landet mer än en bara dräglig existens och som inte använder sin befolkning uteslutande till att göra de rika ännu rikare.

Var det nu det sjunkande oljepriset som till slut bröt nacken på Chavismen?

Nej – oljerikedomen var underkastad en polit-ekonomisk kategori av den imperialistiska natur, som hör till väststaternas ekonomiska och politiska makt som tillämpats på Venezuela redan sen oljeexporten började på 1980-talet.

Chavismens nationsbygge var helt och hållet beroende av de ledande imperialistiska aktörerna som bestämde världsmarknadens oljepriser: t.ex. USA (schifferolja), OPECs priskrig, Saudi-Arabiens dumpningspriser etc.

Landet är inte enbart beroende av de internationala kapitalen och deras dollarpriser, utan samtidigt av det internationella finanskapitalet, som är den instans som lånar ut de pengar staten behövde för att subventionera sitt folkvänliga samhälle: det bestämmer över landets kreditvärdighet.

Tvånget att ta upp lån ökade ytterligare trycket på dollarreserven. Landets upplåningsförmåga spenderades av utlandets finanskapitalister så länge detta lönade sig för dem. Kreditbranschen berikade sig även på kreditvärdighetens nedgång – de nya lånen blev allt dyrare (högre ränta) och så minskade dollarreserven, som behövs till betalning av t.ex. leverantörer, ytterligare.

Detta finansiella krisläge gav USA fördelen att kunna ruinera den förhatliga regimen fullständigt: regeringen kan sen 2017 inte återfinansiera skulderna – USA förbjöd bankerna alla finanstransaktioner med Venezuela.

Endast China och Ryssland ger kreditgarantier, som de låter sig betalas genom exploateringsrätter på nya oljefyndigheter.

Eftersom bolivaren inte längre duger som betalningsmedel, utarmas befolkningen ytterligare för att staten förlorat sin kreditvärdighet hos finanskapitalisterna.

På det viset har den internationella finansbranschen lyckats genomföra Venezuelas polit-ekonomiska nedgång:

Rating-Agenturen S&P har räknat ut att Venezuelas statsbankrutt kommer att bli den största i världsekonomins historia: staten har skulder på ca. 170 miljarder US-dollar som i brist på valutor inte kan betalas tillbaka (Argentina: 100 miljarder $).

Medan maktkampen i landet nästan har klarat av att göra slut på Maduro-regeringen, har Venezuelas öde redan satts i verket av de ledande imperialistiska staterna, framför allt av USA, som hat sina egna planer med sin latinamerikanska bakgård.

Därför har den redan påbörjade finala lösningen trappats upp ytterligare………..

100 år rysk revolution – en kritisk blick

I 70 år hade kommunisterna makten i Sovjetunionen:

Deras mål var att avskaffa den kapitalistiska produktionen, klasssamhället och den imperialistiska världsordningen. Vad de klarade av var ett ganska hållbart alternativ till västvärlden. I resten av världen växte Moskva-orienterade partier upp, som gav protesten mot den sociala orättvisan, mot det fria lönarbetets konsekvenser, den internationella kapitalistiska konkurrensen och västvärldens många krig, ett politiskt program. Dessa program passade inte de etablerade partierna i Väster, även om de så länge oppositionen var vanmäktig, tolererades. Det var ett radikalt alternativ, som höll den marxistiska arbetarrörelsens kritik mot kapitalismen levande. Sovjetunionens makt var både i den praktiska världspolitiken och ideellt en garanti för att samhälle och nationer under 1900-talet verkligen hade ett alternativ till det kapitalistiska systemet och USAs världsordning. Och man ska inte förbise att detta var orsaken till att t.o.m. en del marxistisk kritik drog till sig uppmärksamhet i Väst. Det är det slut på nu. 100 år rysk revolution – en kritisk blick weiterlesen

Turkiet – inrikes och utrikes

Turkiets regionala imperialism och kurdfrågan

Turkiet var från början en av de drivande krafterna i Syrienkonflikten; finansierade och beväpnade rebellgrupper; flyktingslägren på turkiska sidan om gränsen är samtidigt bas för IS-och andra rebeller som Turkiet vill bistå. Humanitära korridorer, hjälp för civilbefolkningen som är instängda i vissa områden – allt detta som förhandlats på den internationella parketten duger att tillvarata turkiska intressen inom anti-IS-alliansen. Framför allt tjänar miljontals syriska flyktingar som befinner sig i enormt stora flyktingsläger på turkiskt territorium som material för att Nato-alliansen ska förorda Turkiets strategiska intressen i Syrien/Irak-regionen. Turkiet – inrikes och utrikes weiterlesen

Trump och USAs moraliska katastrof

Att amerikanska arbetare inte får tag på jobb i industrins ”heartland”, för att de industriföretag som de med sitt arbete gjort rika, hellre utnyttjar billig arbetskraft i utlandet – en skandal enligt Trump:

Mödrar och barn fångade i fattigdom i våra storstäder, sönderrostade fabriker, utspridda som gravstenar över vår nations landskap,..”http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4k8qo/trumps-tal—ord-for-ord.

Trump betonar den sociala misären i landet på ett sätt att man kunde mena att talet ska fortsätta med ”proletärer i alla länder förena er..”! Nej, amerikanska arbetares ”hard work” symboliserar ett USA vars ekonomi (tack vare deras arbete för kapitalet!), var överlägsen andra staters och därför blev en politisk och ekonomisk supermakt som saknar likar. Trump och USAs moraliska katastrof weiterlesen