Vad var den ryska revolutionen som fyllt 100 år?

I 70 år hade kommunisterna makten i Sovjetunionen:

Deras mål var att avskaffa den kapitalistiska produktionen, klasssamhället och den imperialistiska världsordningen. Vad de klarade av var ett ganska hållbart alternativ till västvärlden. I resten av världen växte Moskva-orienterade partier upp, som gav protesten mot den sociala orättvisan, mot det fria lönarbetets konsekvenser, den internationella kapitalistiska konkurrensen och västvärldens många krig, ett politiskt program. Dessa program passade inte de etablerade partierna i Väster, även om de så länge oppositionen var vanmäktig, tolererades. Det var ett radikalt alternativ, som höll den marxistiska arbetarrörelsens kritik mot kapitalismen levande. Sovjetunionens makt var både i den praktiska världspolitiken och ideellt en garanti för att samhälle och nationer under 1900-talet verkligen hade ett alternativ till det kapitalistiska systemet och USAs världsordning. Och man ska inte förbise att detta var orsaken till att t.o.m. en del marxistisk kritik drog till sig uppmärksamhet i Väst. Det är det slut på nu.

Oktoberrevolutionen upprättade historiskt nya förhållanden som stod i motsättning till en kapitalistisk ekonomi. I Sovjetunionen blev pengarnas privatmakt avskaffad och privategendomens frihet att hävda sig på bekostnad av arbetarklassen och bönderna ogiltigförklarad. Staten blev själv ekonomins subjekt: den styrde produktion och distribution med statligt planhushåll.

Revolutionen gjorde slut på det kapitalistiska produktionssättet, där arbetarklassen endast är medel och material för kapitalets tillväxt. I den kapitalistiska ekonomin är det privatägarnas rätt att förfoga över sina varor, som står i vägen för andra människors behov av att komma åt saker och ting. Produktionen syftar inte till samhällets behov, utan till privatägarnas profit. Detta gjorde Oktober-revolutionen slut på.

En revolution, en proletär diktatur, som upphäver de ägande klassernas privategendom och den borgerliga staten som upprätthåller denna, har målsättningen att organisera produktion och fördelning så, att de som med sitt arbete tillverkar allt som behövs till livet, också konsumerar allt detta själva: Genom att alla bidrar till samhällets arbete, för att de har nytta av det och tycker det är förnunftigt, kan arbetsdelning och kooperation fungera utan tvång.

Så snart produktionen kan tillfredställa alla behov, när klasssamhället är borta och ingen konkurrens om privat rikedom sorterar folk i vinnare och förlorare måste ingen statsapparat finnas kvar som vakar över motstridiga intressen i samhället * .

Men så blev det tyvärr inte i Sovjetunionens socialism. De reala socialisterna som gärna presenterade sig som Marx arvingar, hade från början en annan uppfattning om den saken: Deras stat hade en bestående roll. Statsmakten hade monopolet på att fördela samhällets resurser och definierade sin maktutövning som en tjänst åt befolkningen som den utövade makten över, och ville å andra sidan att befolkningen skulle tjäna det statsbärande partiet som organiserade dess intressen.

Partiet, som hade erövrat statsmakten och gjort slut på pengarnas privatmakt, nöjde sig inte med att försvara socialismen mot revolutionens fiender, utan skiljde befolkningen och dess behov från statens bestämmanderätt över produktion och fördelning:

Att avskilja dem som utför arbetet i samhället från makten över den materiella produktionen, som en statsapparat tar hand om är i sig ett våldsförhållande, som kräver en statlig ordningsmakt för att upprätthålla detta.

I Sovjetunionen utgick partiet från att det var den socialistiska statens uppgift att förverkliga de arbetande massornas längtan efter materiell rättvisa. Naturligtvis är det en annan sak än det som en borgarregering förvaltar, nämligen ett klasssamhälle som måste upprätthållas med statsvåld.

I den reala socialismen däremot, kunde partiet inte upptäcka några motsättningar inom den socialistiska arbetar- och bondestaten, för motsättningen mellan kapital och arbete hade ju avskaffats.

Den socialistiska staten skulle vara den förverkligade folkviljan – en högre instans som garanterade rättvisa; inte ett statligt våldsmonopol, utan folkets solidaritet.

Den reala socialismen kände bara till en orsak att använda våld mot medborgare, nämligen att bekämpa brott mot det socialistiska samhället, fiender, som styrdes av det imperialistiska utlandet. Detta synsätt använde partiet även när det gällde planhushållets ekonomi, som inte fungerade som det skulle: då var det antingen sabotage mot socialismen eller partifunktionärer som förorsakat fel/försummelser. Den socialistiska statsmakten hade alltså mycket att göra för att bedriva prävention och kontrollera och bekämpa sådana medborgare.

Detta krävde en våldsapparat av en annan sort än det revolutionära våld som avsatte den gamla staten och dess rätts- och egendomsordning. Därför hade den socialistiska staten i Sovjetunionen aldrig chansen att „dö bort“. **

Staten blev i deras händer ett instrument, som skulle garantera folket social rättvisa. Sovjetunionens arbetar- och bondestat definierade sig själv som ett folkvänligt samhälle.

Därför var det viktigt för partiet att folk skulle vara nöjda och lyckliga i det socialistiska samhället och att folk skulle engagera sig för socialismens framåtskridande.

Oavbrutet sysselsatte sig partiet med att främja folkets frivilliga engagemang i samhället: Allt skulle ju vara så bra – och ingen ville märka hur pinsamt det är, när man ständigt måste lovsjunga det socialistiska samhället och besvärja massornas lycka – det vore ju överflödigt, om det vore sanningen.

Under den tid Sovjetunionens planhushåll existerade var det statens värdeproduktion, vinsten i pengar, som var måttstocken på välfärden och staten hade monopolet på pengarna. I stället för att organisera en tillverkning som prioriterade hög kvantitet och kvalitet, tvingades produktionen att rätta sig efter vinstprincipen ***

Produktionen förstatligades i „folkägda“ fabriker och kollektivt jordbruk. Varor, vinst och lönarbete skulle garantera samhällets materiella försörjning.

Varornas priser bestämde staten över: på det viset garanterades visserligen befolkningens livsuppehälle, för alla hade råd att köpa allt. Å andra sidan stod folk ibland inför de (i västvärlden så berömda) tomma hyllorna; leveranstider för efterlängtade produkter var långa; det var brist på vissa varor och andra varor hade dålig kvalitet.

Orsaken till dessa brister var den reala socialismens ekonomi:

Att den socialistiska produktionen skulle avkasta vinst var fastklubbat av partiet, som hade infört en ekonomi som inte ska förväxlas med kapitalism:

Att de reala socialisterna tog över det kapitalistiska räknesättet när de upprättade sitt planhushåll, hade den ödesdigra betydelsen att de även använde de kapitalistiska koncernernas vinsträkning – visserligen inte med syfte att suga ut mervärde, profit, ur arbetskraften (det var ju för att tillgodose arbetarklassens materiella behov som de införde denna ekonomi), utan detta räknesätt skulle fungera som hävstång för att försörja samhället med allt som behövs.

Arbetarklassen blev visserligen av med kapitalismen, men den saknade möjligheten att själv organisera ett planhushåll som leddes av deras egna intressen – arbetarråden var borta.

Den notoriska bristen på vissa konsumtionsvaror stod i motsats till de överskott i pengar, som de folkägda fabrikerna gjorde bokslut över år för år. Statens akkumulationsfonder fylldes visserligen med pengar; samtidigt beklagade partiet att produktionens stigande lönsamhet åtföljdes av sjunkande materiell produktion och att konsumentintressen ignorerades.****

Dessa problem var inte resultatet av att kombinaten inte höll sig till planhushållets riktlinjer – tvärtom, det var för att man rättade sig efter riktlinjerna, som det blev problem.

Den socialistiska statens direktiv var minst sagt motstridiga när det gällde att genomföra planhushållet.

Det socialistiska planhushållet bestämde varornas inköps- och försäljningspriser, och möjligheten att sänka löner eller säga upp arbetskrafter fanns inte heller – i socialismen hade ju var och en rätt till arbete och lönen bestämdes även den av staten. Nu är ju vinsten överskottet över utgifterna för produktionen – var kunde alltså vinsten komma ifrån, när alla varupriser inkl. arbetets pris från början stod fast? Jo, de statliga riktlinjerna uppmanade kombinatsledarna att optimera förhållandet mellan utgifter och överskott på annat vis än kapitalistiska företagare, som sänker arbetskraftens pris genom att öka produktiviteten! Hur gick det till?

1.

Planen skulle (över)uppfyllas, medan man samtidigt måste fästa vikten på att använda maskiner och råvaror sparsamt. Det hade till följd att företagsledare inte skaffade nyutvecklade maskiner för de kostade ju mer, även om produktiviteten hade varit bättre och planciffrorna kunde ha nåtts snabbare och lättare med nya maskiner. (Det förekom att materialet ”tänjdes”och då led produkternas kvalitet). *****

2.

De folklägda företagen skulle också själva vara intresserade av att vinsten växte: det var ju inte självklart, när de statliga institutionerna bestämde vad och hur mycket som skulle produceras och som tog hand om vinsten, för att sedan bestämma hur pengarna skulle användas (t.ex. att vara först i rymden). Ett sådant intresse kunde endast upprättas med statliga riktlinjer: Löntagarna måste då ”stimuleras” att arbeta mer och hårdare och därför måste finansiella fördelar vinka. Bara så var det möjligt att de utvecklade en egen kollektiv företagsegoism. Belöningar och pris blev det om ett arbetarkollektiv utmärkte sig i den socialistiska tävlan om överuppfyllning av planen. Det blev mer pengar från staten som hamnade i företagets lön- och investeringsfonder. ******

3.

I stället för att inse att det ekonomiska systemet med sin motsägelsefulla karaktär förorsakade bristerna, sökte och hittade partiet individer som gjort sig skyldiga till brister och fel: det var partibossar och privilegierade, såna personer som kunde unna sig mer än andra; att muta och fiffla gav också tillgång till saker som de flesta inte kom åt. De anklagades naturligtvis för att ha åsidosatt sina plikter. Och dessutom skulle det haft följden att alla andra individer i samhället blev tröga och bekväma. De arbetande massorna misstänktes för att inte ta ansvar, slarva, vara lata osv.

Att tillverka produkter enligt en vinstpricip med syftet att hela samhället skulle försörjas med nödvändiga produkter – det blev mer och mer bara ett ideal i den reala socialismen.

Att beskylla löntagarna för att inte ta ansvar för detta ideal, är fel – lönarbetets regler tvingade nämligen de arbetande att följa sina egna personliga beräkningar med de olika löndelarna, som skulle få dem att anstränga sig mera. Det var inte brist på mänsklig moral som var orsaken:

Det var lönesystemet som förstörde en saklig, planmässig kooperation som går ut på att var och en vill bidra till att producera den materiella rikedom som ska vara till för alla. Lönarbetet knyter nämligen ihop två motstridande intressen: löntagarens intresse av att på lätt sätt tjäna så mycket som möjligt knyts ihop med arbetsköparens intresse av att få ut så stor arbetsprestation som möjligt för så liten lön som möjligt. Löntagarens intresse kan då inte vara nyttan för samhället.

Därför är det fel att skylla på arbetarna för att produktionen inte var effektiv och försörjningen bristfällig: för det första var samhällets arbetsdelning underkastad statens princip att varupro-duktionen ska löna sig för statsmakten. För det andra var lönarbetarna beroende av lönen och hade varken insyn i statens planhushåll eller någon möjlighet att granska det.

Därför var det meningslöst att modifiera lönen på olika sätt för att få fram mer moralisk ansvarighet för produktionen. Och ansvaret skulle ju inte stimuleras för att var och en kunde se, hur mycket mer effektivitet arbetsinsatsen hade för samhället, utan det var rena idealismen som skulle manipuleras fram genom att stimulera de privata fördelsräkningarna. Och visst, det fanns snälla löntagare som lät sig uppmuntras att anstränga sig mer för att minska bristerna i produktionen. Men att (över)-uppfylla planen med appeller är ingen bra metod att uppfylla planen.

Det är i stället en orsak mer för att detta sorts planhushåll endast kunde fungera som motsättning mellan statsvåld och befolkning.

*(Marx/Engels: Kommunistiska Manifestet: ”När klasskillnaderna försvunnit under utvecklingens gång och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisin, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass. I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“; eller Lenin, Staten och Revolutionen, V)

**

(som oktoberrevolutionens klasslösa samhällsprojekt syftade på:

Die Grundaufgabe der für den gegenwärtigen Augenblick des Übergangs bestimmten Konstitution der RSFS besteht in der Errichtung der Diktatur des städtischen und ländlichen Proletariats und der ärmeren Bauernschaft in Form einer machtvollen Allrussischen Sowjetregierung zum Zwecke der völligen Niederhaltung der Bourgeoisie, der Beseitigung aller Ausnutzung des Menschen durch den Menschen und der Einsetzung der sozialistischen Gesellschaftsordnung, unter der es weder eine Klasseneinteilung noch eine Staatsmacht geben wird.“ Verfassung der Russischen Sozialistischen Föderativen Sowjetrepublik von 1918, Kap. V Art. 9) http://www.verfassungen.net/rus/rsfsr18-index.htm

Min övers.:

Det grundläggande uppgift som RSFSs (ryska rådsrepubliken) konstitution har i det nuvarande läget, är att upprätta stadts- och landproletärernas och den fattiga bondebefolkningens proletära diktatur för att skapa en maktfull allrysk sovjetregering med ändamålet att undertrycka bourgeoisin, att avskaffa exploateringen av människan genom människan och att upprätta en socialistisk samhällsordning, där varken klasser eller en statsmakt ska finnas.

***

(Das neue System der ökonomischen Stimulierung, das auf der Festigung und Entwicklung der wirtschaftlichen Rechnungsführung beruht, sieht vor, daß dem Gewinn in der Volkswirtschaft eine größere Bedeutung beigemessen wird. Wir betrachten den Gewinn und die Rentabilität als wichtige Kennziffern für die Effektivität der Produktion. Zugleich ist der Gewinn nicht nur die Hauptquelle für die auf wirtschaftlicher Rechnungsführung basierenden Fonds der Betriebe und Vereinigungen, sondern auch die wichtigste Einnahmequelle des Staates.“ (Kossygin, Direktiven zum Fünf jahresplan für die Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1971 -1975, S. 57).

Min övers.:

Det nya systemet med ekonomiska incitament, som bygger på befästandet och förbättringen av planekonomins vinstsiffror, avser att ge vinsten i ekonomin en större betydelse. Vinsten och lönsamheten ska vara viktiga totalsiffror för en effektiv produktion. Samtidigt är vinsten inte endast den viktigaste inkomstkällan för företagens och kombinatens fonder, som ligger planmålen till grund, utan även statens viktigaste inkomstkälla.

****(”Unter bestimmten Bedingungen – wie die Erfahrung bewiesen hat – kann die Erhöhung der Rentabilität des Betriebes von einem Sinken der Effektivität der Produktion sowie von einem Ignorieren der Konsumtionsinteressen begleitet sein.“ Parteihochschule beim ZK der KPdSU: Politische Ökonomie Bd. 3, S.615)

Min övers.:

under vissa förhållanden – som erfarenheten bevisat – kan ökande lönsamhet åtföljas av sjunkande effektivitet i produktionen samt av att konsumentintressen ignoreras.

*****

(„Es kann leicht geschehen, daß man auf der Jagd nach Zwischenergebnissen, die an und für sich noch nicht den Ausschlag geben, das Wichtigste, die Endresultate außer Acht läßt … Um beispielsweise die Nachfrage nach schöner und gediegener Kleidung zu decken, steigert der Staat unter großem Kostenaufwand die Produktion von Wolle, Baumwolle und synthetischen Fasern. Doch das Endergebnis wird wegen der mangelhaften Qualität der Appretiermaschinen und Farbstoffe, wegen des Zurückbleibens der Textil- und der Konfektionsindustrie in vieler Hinsicht entwertet…“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 77)

Min övers.:

Det kan lätt hända, att man på jakt efter mellan-resultat, som i och för sig ännu inte är avgörande, åsidosätter det viktigaste, slutresultaten…. För att exempelvis täcka efterfrågan efter snygga och bra kläder, ökar staten med stora utgifter produktionen av ull, bomull och syntetiska fibrer. Men slutresultatet har på grund av appreteringsmaskinernas och färgämnernas bristande kvalitet, på grund av att textil- och konfektionsindustrin halkat efter, på många sätt dålig kvalitet…

och:

(Diese Kennziffern sind dazu bestimmt, die Interessen des Betriebes mit den Interessen des Staates zu einem ganzen verschmelzen zu lassen und anzuregen, Pläne mit angespannter Zielsetzung anzunehmen (und sie natürlich zu erfüllen), Material einzusparen, die Selbstkosten zu senken, doch gleichzeitig die Produktion neuer Erzeugnisse schneller aufzunehmen sowie hochwertige Erzeugnisse im gewünschten Sortiment herzustellen.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 78)

Min övers.:

Dessa totalsiffror är avsedda att sammanföra företagens intressen med statens intressen till en helhet och initiera att planer med ansträngda mål antages (och naturligtvis uppfylls), att spara material, att minska självkostnader, men att samtidigt ta upp nya produkter i tillverkningen samt att tillverka produkter med hög kvalitet i önskvärt sortiment.

och:

(”Die Investitionen sind den Ministerien und Dienststellen nicht schlechthin, nicht für neue Objekte, sondern für den geplanten Produktionszuwachs bereitzustellen. Die materiellen und finanziellen Ressourcen sind vor allem für die technische Umrüstung und Rekonstruktion der bestehenden Betriebe zu investieren, dort, wo man die Produktionskapazitäten ohne Neubauten oder mit geringerem spezifischen Investitionsaufwand erweitern kann.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 61)

Min övers.:

Investeringarna ska inte bara ställas ministerierna och myndigheterna till förfogande, inde bara för nya produkter, utan för den planerade produktionstillväxten. De materiella och finansiella resurserna ska framför allt investeras i teknisk ombyggnad och rekonstruktion i de existerande företagen, där man kan utvidga produktionskapaciteterna utan nybyggen eller med mindre investeringsutgifter.

****** ”Fortschrittliche Formen der materiellen Stimulierung sind weitgehender anzuwenden, so die Entlohnung für das Enderzeugnis oder fertiggestellte Objekte, Systeme der Eigenverantwortlichkeit, die Stimulierung des Ausstoßes hochwertiger Erzeugnisse mit weniger Arbeitskräften. Die Prämien sollen mehr als bisher zur Hebung der Arbeitsproduktivität, zur beschleunigten Inbetriebnahme von Produktionskapazitäten, zur besseren Nutzung der vorhandenen Ausrüstung, zur Einführung der neuen Technik, zur Rohstoff- und Materialökonomie und der Hebung der Erzeugnisqualität beitragen.“ ( Kossygin, Hauptrichtungen der Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1976 – 1980 S., 50 f.)

Min övers.:

Progressiva former av materiella incitament ska tillämpas mer omfattande, nämligen: belöning för slutprodukten eller för färdigställda saker, system för egetansvar, incitament för ökade mängder kvalitetsprodukter med mindre arbetskrafter. Premierna ska mer än hittills bidraga till ökad arbetsproduktivitet, påskynda driften av produktionskapaciterer, förbättra nyttjandet av den utrustning som redan finns, införa ny teknik, råvaru-och materialhushållning och förbättra produkternas kvalitet.

och:

Die Partei, die ein umfassendes Sozialprogramm vorlegt, geht davon aus, daß seine Erfüllung zur Hebung der schöpferischen Aktivität der Arbeiter und als neuer Ansporn zu höheren Leistungen eines Jeden dienen wird. Es erübrigt sich, zu erklären, von welcher Bedeutung das ist.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 55)

Min övers.:

Partiet, som lägger fram ett omfattande socialprogram, utgår ifrån att dess utförande kommer att tjäna arbetarnas kreativa aktivitet och motivera alla att prestera mer. Det är inte nödvändigt att förklara hur stor betydelse detta har.

Och:

Bedeutet doch das Wachstum der Geldeinkünfte an und für sich noch nicht, eine reale Steigerung des Lebensniveaus. Hinzu kommt, daß der Mangel an bestimmten Waren und der beschränkte Umfang von Dienstleistungen die Möglichkeiten einer materiellen Stimulierung der Arbeit schwächt.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 70)

Min övers.:

Att inkomsterna växer betyder ju inte i sig en verklig ökning av levnadsstandarden. Dessutom förmindrar bristen på vissa varor och begränsade tjänster möjligheterna ge arbetet materiella incitament.

EUs imperialism

Kritiken mot EU brukar för det mesta fästa blicken på att unionen är odemokratisk. Att EU från början var ett imperialistiskt projekt, brukar inte uppmärksammas. Det var inte för att människorna i Europa skulle få det bättre, som EU bildades, utan för att frihandelsblocket är en konkurrensfördel i världshandeln.

I motsats till kolonialtiden är den kapitalistiska ekonomin i moderna, suveräna nationer beroende av världshandeln: Ett internationellt kraftmätande stat mot stat är gång, för alla stater vill förhandla fram fördelaktiga villkor för de egna affärsföretagen på utländskt territorium. Stora industristater vill nämligen förlita sig på sin ekonomiska makt, som har allt att göra med deras resurser och skillnaden mellan ekonomiskt starka och svaga stater är då bestämmande för makten att kunna ta inflytande andra.

EU är ett politiskt maktblock, som föreskriver hur klubbmedlemmarna ska agera utrikespolitiskt, t.ex. att bära sanktionerna mot Ryssland, även om det skadar den egna ekonomin att inte exportera lantbruksprodukter dit.

Med östutvidgningen bedrivs fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att samman-föra allt fler östeuropeiska stater till EUs rättssystem. Men fördelarna av tullfriheten kan först träda i kraft när ett lands näringsliv har anpassats till hur varor ska tillverkas för att tillåta överskrida EUs gränser: Eus tekniska normer och standards gäller, t.ex. antibiotika-andel i kött eller hönshusens storlek i kvadratcentimeter. Då krävs hårda ingrepp i landets tillverkningsmetoder!

Krisen inom EU är resultatet av frihandeln inom Europa: ett lands affärsverksamhet växer när varor säljs i utlandet, för hemmamarknaden är alltid för liten för vinstbehovet. Idealet är tillväxt för alla EU-stater. Sanningen är emellertid att konkurrensen om marknaderna skärps även inom Europa.

Särskilt tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden. De tyska kapitalen kunde tack vare låga löner tillverka billigare än grannarna. Att förlorarstaterna, som Grekland, inte i tid och inte radikalt nog, lät sina löntagare betala för de egna kapitalens framgångar, den insikten har de senaste åren lett till sänkta löner och social nedskäring i hela Europa. Alla statliga utgifter som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång i ett land körs ned.

Den gemensamma marknadens enorma köpkraft (orsaken till att Sverige gick med i EU) som framför allt Tyskland har lyckats erövra, ledde till avindustrialisering och arbetslöshet i andra EU-länder (t.ex.Grekland). Euro-valutan har gett den tyska centralmakten gigantisk finansmakt, medan andra partnerländer förlorat kreditvärdigheten.

Medlemsstaterna som undertecknade Brysseldekretet om att minska kreditupptagen (finanspakten) är nu inskränkta i sina budgetbeslut. Krisnationerna drabbas hårt av att suveräniteten över pengarna som de ska betala med när de förvaltar nationens kapitalistiska ekonomi, understår EU-rätt och EU-kontroll.

De är inte längre suveräna stater som utnyttjar marknaderna, utan styrs av eurons och fiskalpaktens regelverk. Det vill inte alla klubbmedlemmar vara med om.

Även Merkels flyktingspolitik, som vill föreskriva hur många flyktingar varje nation ska ta emot, inskränker suveräniteten över de egna territorala gränserna; det vill allt fler regeringar inte vara med på.

Förtroendet i att nationens regering ska sköta om välfärden exklusivt för sina medborgare, om den bara fick bestämma själv utan odemokratiska Bryssel-diktat som tillåter arbetskraftinvandring och flyktingar, var tanken som fick de fattiga att rösta för Brexit.

Men när engelska företag har brist på arbetskraft och kräver mer invandring, så är deras kalkyl billigare löner. Det behovet förstår en regering mycket väl och brukar rätta sig efter det. En kapitalistisk ekonomi använder människor och natur till kapitalets profittillväxt och politikens uppgift är att den sorts ekonomi fungerar. Det skulle man istället förfäras över!

 

 

 

Trump och USAs moraliska katastrof

Att amerikanska arbetare inte får tag på jobb i industrins ”heartland”, för att de industriföretag som de med sitt arbete gjort rika, hellre utnyttjar billig arbetskraft i utlandet – en skandal enligt Trump:

Mödrar och barn fångade i fattigdom i våra storstäder, sönderrostade fabriker, utspridda som gravstenar över vår nations landskap,..”http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4k8qo/trumps-tal—ord-for-ord.

Trump betonar den sociala misären i landet på ett sätt att man kunde mena att talet ska fortsätta med ”proletärer i alla länder förena er..”! Nej, amerikanska arbetares ”hard work” symboliserar ett USA vars ekonomi (tack vare deras arbete för kapitalet!), var överlägsen andra staters och därför blev en politisk och ekonomisk supermakt som saknar likar.

Nationen som ”Washington” har “vanvårdat” i åratal, måste bli ”Great” igen och då måste egoism och hänsynslöshet gentemot resten av världen härska. Inomlands ska chancen att få jobb öka, för kapitalen ska stanna i landet och skapa lönsamma arbetsplatser. Klart att arbetssökande är beroende av att det lönar sig för företagen att investera! Trump lovar att den inhemska varuproduktionen ska få uppsving genom att 3 ¼ av alla lagar som reglerar affärslivet ska bort: 75 % av miljö – och arbetsskyddslagar och kontrollanordningar för produkter är överflödiga, för de lägger bara hinder i vägen för dom som vill tjäna pengar. Bolagsskatten ska sänkas, för skatter är inte bra för profiten!

Överallt i landet upptäcker Trump onödiga bojor som frestar amerikanska företag att helt opatriotiskt investera i utlandet, där maximal profit lockar. Konkurrensen inom landet är bara rättvis om kapitalförskottet är billigare än utomlands. Den amerikanske arbetaren ska äntligen få chancen att arbeta hårt utan att latino-immigranter får konkurrera om jobb med dem, för det är ett privilegium som endast amerikaner ska ha rätt till.

Sanningen är alltså, att kapitalets framgångar ska vara folkets och nationens räddning: för Amerika ska egentligen vara det största, mäktigaste och rikaste landet i världen! Löftet som den nya presidenten ger dem som gav honom sina röster i det avindustrialiserade ”Rustbelt” är alltså: mer friheter för kapitalet, mindre hänsyn till de svaga. På det viset kan Amerika bli ”first” igen.

Hela folkets president?

Att fastighetsmogulen och miljardären Trump identifierar sig själv som jämlik med de fattiga i landet brukar brännmärkas som hyckleri, men det är inte hela sanningen: bortser man från att proletärer bara kan livnära sig och sina familjer med att jobba för lön, och i stället firar deras framåtanda i konkurrensen om pengar, ser man ett människoslag som enbart förlitar sig på sig själv. Ett abstrakt synsätt som förvanskar den ekonomiska verkligheten till en dygd som som låter alla olikheter blekna bort. Då är Obamas sjukförsäkring orättvis, för varför ska en som är sysselsatt med sin kamp om livsuppehället betala sjukförsäkring för andra?

Ingen ska minsann ställa sig mellan Trump och hans folk:

Därför bryter president Trump mot den demokratiska traditionen att vara hela folkets president, för de som kritiserar hans politik som folk-president är motståndare, inte patrioter. I denna anda bekämpar han demokratiska institutioner (rättssystemet i USA berättigar presidenten till mycket som inte gäller i europeiska demokratier) som sköter om rättssäkerheten (t.ex. domare) och skäller ut presskåren som granskar politiken, avskedar FBI-chefen och kommunikationschefen – de ska vara apparaten som står i vägen för folkviljan och dess maktutövare – så länge de inte fungerar som transmissionsrem för hans politik. Den ”pressure-group” Trump skapade i valrörelsen föreställer nu hans maktbas och han kommunicerar med den medelst Twitter, utan att använda gängse informationsvägar som TV och tidningar som för honom hör till det opatriotiska mainstream-etablissemanget.

Nya budskap från imperialismens högborg USA

Amerikas nya president ska vi ta på allvar – de utfall han gör mot det gamla sättet göra affärer har nämligen följder: Vad är det det handlar om, när man tänker att handel med varor och kapital „bara“ är den vanliga jakten på profit?

Utan att visa någon som helst respekt gentemot internationella avtal, diplomatiska umgängesformer och den etablerade politiska och ekonomiska eliten inom USA, avslöjar Trump en hel del sanningar om den kapitalistiska världsekonomin och staterna som deltar i den. Han respekterar inte längre att amerikanska storföretag investerar sina kapital på världsmarknaden, för att med minimala utgifter få maximala vinster. Kapitalen ska naturligtvis vara efter profiten, men de ska främst använda land och folk i USA; alltså tjäna nationens rikedom.

Om internationella avtal och regler inte är till USAs fördel, utan leder till att andra nationer kan utnyttja landet, stjäla amerikanska arbetsplatser och bli rika och mäktiga på världsmaktens bekostnad, så är det orättvist: Handelsavtal måste garantera USAs fördel, ”America first!” Trump anser att världsmarknadens kapitalexport- och importregler är ”miserable deals” för USA, som framför allt amerikanska politiker har skapat. Chinas och EUs utveckling till ekonomiska och politiska stormakter är oförenlig med USAs roll som supermakt. Och ”miserable deals” måste inte landet med den största marknaden i världen, med den bästa valutan och den största militärapparaten på globen inte finna sig i!

I 30 års tid har politiker påstått, att det är den ”anonyma globaliseringen” som tvingar kapitalistiska regeringar att sänka nationernas lönenivå, så att företagen kan stå sig i konkurrensen om profiten på världsmarknaden. Politiken var tvungen att tjäna kapitalen och ge dem fri fart, för att det tjänar nationens rikedom : TTIP-avtalet skulle göra slut på statliga regler som misstänkts diskriminera kapitalets affärsverksamhet i in- och utland. För Trump är skandalen att frihandel diskriminerar USAs intressen – t.ex för mycket importer från EU, istället för lönsam tillverkning inom USA.

Trump avslöjar alltså, att det inte finns några överstatliga lagar, som staterna måste hålla sig till. Världsmarknadens regler står inte över nationerna, utan är uppgörelser mellan statliga suveräner. Nu bevisar just Trump, att handelsavtal mellan stater faktiskt inte är mer än överenskommelser som gäller så länge staterna förväntar sig fördelar av dem och som kan sägas upp när nackdelarna överväger.

Trump kungör att USAs negativa handelsbalans, att importen överväger (som till stor del förorsakats av att US-multis tillverkar billigare i utlandet), bevisar att handelavtalen måste vara orättvisa. Trumps brott mot etiketten avslöjar faktiskt sanningen om världsmarknaden, som andra politiker inte brukar tala om:

Alla handelsavtal som förhandlas fram, ingås med syftet att utnyttja andra staters marknader, resurser och arbetskrafter. Även om de ömsesidiga fördelarna är det som besvärjs i handelavtalens preamblar, är sanningen den att varje handelspart ensidigt vill tillgodogöra sig affärsföretagsamhet i främmande land. Staten som är kapitalets agent, behöver alltså inflytande på andra suveräna stater för att kunna utnyttja resurserna på främmande territorium. Trumps etikettbrott avslöjar sanningen om världsmarknaden: Alla handelsavtal ingås med syftet att utnyttja andra staters resurser, även om de ömsesidiga fördelarna besvärjs i preamblarna.

Detta avslöjar inte minst Trumps vilja att använda USAs övermakt som påtryckningsmedel i förhandlingar om nya handelsavtal: Det handlar inte bara om fördelar som en stat kan tillerkänna eller undanhålla den andra: den politisk-militära makten spelar stor roll när det gäller att avtvinga förhandlingsparten respekt och samarbetsvilja inför en stormaktstatus.

T.ex. murbyggandet mot Mexiko: tas en viktig inkomstkälla för Mexiko bort, nämligen pengar som immigranter och vandrararbetare skickar hem till sina familjer, och den skadan ska Mexiko betala själv, säger Trump.

Trump blottlägger utan skönmålning och harmonisering hur den kapitalisiska världsmarknaden, alltså de invecklade staternas imperialism, fungerar. Han lanserar inget (protektionism eller frihandel) som inte funnits hittills: chocktillståndet han utlöste härrör från hans öppna och positiva uttalanden om den våldsamma och motstridiga grundvalen till hur staterna agerar gentemot varandra och i den meningen definierat USAs intresse: ”America first”. Han lanserar inget (protektionism eller frihandel) som inte funnits hittills: chocken han utlöste beror på hans öppna uttal om den våldsamma och motstridiga grundvalen till hur staterna agerar gentemot varandra: tillväxt skapas på andras bekostnad, det är kapitalismens princip.

Vad är det då som Trump säger upp?

Det var USA som införde de liberala reglerna för världsmarknaden (Marshallplanen, frihandeln) efter 2. världskriget: så blev hela världen investeringsplats för US-dollarn och Wall-Street till centrum för världskapitalismen.

Samtidigt har den amerikanska ekonomin konfronterats med en oundviklig motsättning på världsmarknaden som uppstått just genom de affärer som gjorts sen ett halvt århundrade: kapitalismens hemland USA kunde inte investera i världens lönsammaste länder utan att ekonomin även där växte och blev allvarliga konkurrenter till USA, som skaffade sig egna världsvalutor och egen politisk och militär makt, som kan ge dem möjligheten att undandra sig USAs dominans. Detta vill Trump bekämpa.

USA har enligt Trump alltså tagit skada av att andra stater har blivit rika och mäktiga på dess bekostnad. Därför ska det inte förhandlas multilateralt längre utan bilateralt med länder som ensamma inte är så mäktiga: därför måste EU bekämpas, och då är Brexit en bra sak, som Trump säger, och han hoppas att flera andra stater ska lämna EU snart. Det ska gynna ”America first”.

 

Behövs TTIP och CETA för jobben?

I en debattartikel från 2.09.16 i Aftonbladet som publicerats på regeringskansliets sida, påstår Linde och Thorwaldsson att löntagarnas intressen skulle skyddas av TTIP-avtalet: „De som nu vill stoppa arbetet med att nå ett frihandelsavtal mellan två av världens största ekonomier, EU och USA, är svaret skyldiga: hur ska vi skapa fler konkurrenskraftiga jobb utan ökad handel?“ http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/09/sverige-behover-ttip-for-jobben/

Det är hög tid att tänka efter om man verkligen vill leva i en värld där man är beroende av affärsintressen:

För TTIP ska främja den ekonomiska tillväxten genom mer konkurrens. Det lovar politikerna i Europa och USA. Att lönerna ska växa eller att man får det lättare lovar de inte. Det är näringslivets profiter som ska växa – då måste konkurrensen mellan företagen och staterna skärpas. Politikens uppgift är nationens kapitaltillväxt. Den kapitalistiska konkurrensen ska radikaliseras. Statliga regler diskriminerar affärsverksamheten och stör den fria konkurrensen!

TTIP kan bidra till att minska krångel och överlappande byråkrati. Förhandlingarna handlar om att USA och EU har olika regelverk, som inte ska behöva innebära begränsningar i handeln i onödan. Ett frihandelsavtal skulle också öka investeringarna mellan EU och USA, vilket är en viktig faktor för att företag ska växa och utvecklas.“ (cit.se ovan)

Framför allt ska TTIP hindra Bric-staterna att servera nya villkor för världshandeln innan USA och EU hinner bestämma hur deras kapitalistiska företagare ska tjäna pengar på världsmarknaden.

Är påståendet att I Sverige har arbetarrörelsen insett att strukturell omvandling av arbetsmarknaden är bra för arbetarna. Här konkurrerar arbetstagare med kunskap och kompetens, därför krävs globalt konkurrenskraftiga företag.“(cit.se ovan) verkligen trovärdigt?

Är det verkligen bra att människors liv är beroende av företagens lönsamma affärer och att politiken förvaltar det beroendet?

Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. Statsmakten vill ha mer tillväxt åt företagen. Det ska vara en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem – en arbetsplats är den enda inkomsten man har om man inte är välsignad med rikedom själv. Men arbetsplatser ska vara lönsamma för företaget. Livstid och fysisk kraft förbrukas i arbetsgivarens tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ner för att ägande mätt i pengar ska växa, den form som rikedom har i en kapitalistisk ekonomi. Det är inget som affärsvärlden är skyldig människorna i samhället.

Att industri, tjänstesektor och varuhandel bedriver profitintresse systematiskt och hänsynslöst, att produkter och tjänster ska spela in vinst till firman och att onödiga utgifter ska minskas, vet alla.

I marknadsekonomin handlar det inte om konsumenters behov av bra och miljöanpassade saker. Det är likgiltigt vad som konsumeras, varorna är alltid förorenade på ett eller annat sätt; arbetskraften behandlas hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendrag och luft; genteknik används till livsme-delsproduktion, vars inverkan på människa och natur är okänd.

Listan på den skada som redan har gjorts, och de skador som kan drabba människor när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös. Det är alltså ingen som tror att koncernerna som förorsakar skadorna frivilligt skulle avstå från profit. Protesterna mot TTIP utgår ifrån att man måste tvinga företagen, och att statsmakten kan tvinga dessa aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och minskar vinsten. Varför har staterna inte tvingat företagarna hittills? Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att affärer avkastar profit?

Principen att nationens affärsliv måste löna sig gäller ovillkorligt. Miljöskyddet begränsar utsläpp, kemikalier och läkemedel tillåts av den makt som gett privata vinstintressen rätten att använda hela samhället – statsmakten.

Nu uppfattar många av de som protesterar mot avtalet staten enbart som en skyddsmakt för folket som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Det är väl en ensidig syn? Har staten verkligen den uppgiften? Är det affärsvärldens legitima profitintresse som tagit sig för stora friheter som staten måste begränsa? Det är ju staten, politiken, som ger profitanspråken rätten till detta.

Är politiken verkligen instansen som ska jämna ut motsättningar mellan profitgirighet och välfärd när skadorna för miljö och hälsa har gått ”för långt”? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar statens uppgifter eller profitanspråken som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar.

Politiken känner till att konkurrensen om profit skadar miljö och hälsa. Politikens princip är att gagna affärsintresset. Att syssla med att jämka samman de motstridiga intressena förutsätter att motsättningen mellan kapitalets och folkets behov redan finns. Ska alltså förtroendet i politiken, som hittills inte har „lyckats“ skydda folk och land mot skadegörelse, vårdas? Eller finns det alternativ till det?

Om man undersöker vilka intressen dessa folkrepresentanter verkligen representerar, så stöter man oundvikligen på statskicket, som demokratisk politik förfäktar under kris och boom, och som politiken är bunden till – nämligen till den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för denna ekonomins nödvändigheter. En kapitalistisk ekonomi har syftet att använda människor, natur och vetenskap som medel till kapitalets profit, och det är politikens ändamål att denna nödvändighet fungerar .

Alla statliga åtgärder är till för att nationens ekonomi ska avkasta vinster på världsmarknaden. När samma politiker vill ha TTIP, som kan försämra livet för konsumenter och arbetare och förstöra miljön än värre, kan det inte vara så att politiken har missat sina uppgifter. De vill verkligen ha det så! Och att nya politiska regelverk som ska justera konkurrensen skulle betyda att staten i framtiden skulle hålla sig borta från ekonomin är väl ett missförstånd: USA och EU bråkar om nya statliga regler för konkurrensen på världsmarknaden för att de vill rätta till resultaten av konkurrensen till fördel för den egna nationens ekonomi. Och det betyder att TTIP minsann inte ska bidra till att Sverige förlorar marknadsandelar utan ska kunna erövra dem från konkurrenterna. Det måste löntagare och arbetslösa förstå: ”att rikta ilskan mot handel och utveckling är inte bara fel väg att gå – det är farligt.“

 

 

 

TTIP – Dollar- och EU-imperialismens mot resten av världen

„Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) är ett frihandelsavtal under förhandling mellan EU och USA som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan dessa två regioner. TTIP kommer att skapa världens största regionala frihandelsområde genom att minska handels- och investeringshinder mellan EU och USA. För den svenska regeringen är det särskilt prioriterat att slutföra förhandlingarna mellan EU och USA om ett handels- och investeringsavtal.“  (http://www.regeringen.se/regeringens-politik/transatlantic-trade-and-investment-partnership-ttip/)“

Varför är TTIP så viktigt för de politiska ledarna i Europa och USA?

Att storbolagen som är aktiva på världsmarknaden gillar ett sånt avtal, är uppenbart. Listan på alla de politiska hinder som de lider av och som förhandlarna från Bryssel och Washington betar av, har lagts fram av dem. Därför misstänks politiker och handelsdiplomater som engagerar sig i TTIP-förhandlingarna för att vara koncernernas marionetter. Är det verkligen sanningen?

  • Det finns ingen kapitalistisk stat som har något emot att ”deras” företag överskrider statsgränserna för att konkurrera fram mer profit. Tvärtom vill regeringarna att ”deras” storbolag ska agera överallt på hela världsmarknaden, för en nation är bara framgångsrik och nöjd med kapitalets affärer om den förvaltar en kapitalistisk ekonomi som har stark konkurrenskraft, lyckas skapa exportöverskott av varor och tjänster och är attraktiv för det internationella kapitalet. (läs mera i Svenska Näringslivets rapport: http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/globaliseringen-av-svenskt-naringsliv_571803.html).

  • Staterna använder sin makt till att locka internationella kapital att slå sig ned i landet; samtidigt agerar de konkurrensfientligt när de inför tullavgifter och ger subventioner till inhemskt kapital m.m. Varför det är viktigt för statsmakten är ingen hemlighet. För stater är inte bara beroende av kapitalets affärer – själva nationernas ekonomiska framgångar uttrycks i tillväxt och i en stabil valuta. Kapitalförmeringen i landet är den välfärd för nationen, som politiker eftersträvar. Att främja den, är uppgiften som de politiska förvaltarna av kapitalismen har, och till detta behöver de inkomster (skatter och lån) och de spelas in av företagen.

Därför vill en regering som förvaltar ett kaptitalistiskt samhälle samtidigt bestämma över konkurrensvillkoren i landet: det är en imperialistisk lag att de vill rätta till resultaten av konkurrensen på världsmarknaden till fördel för nationens ekonomi:

  • Därför handlar det inte bara om såna saker som genförändrad mat och färgen på bilarnas blinkljus, och om skiljedomstolen, som ska bestämma om investorernas rätt att akkumulera sitt kapital utan att en främmande stat lägger hinder i vägen.

  • Till detta diskrimineringsförbud ska „Investor-state Dispute Settlement“ ISDS som viktig del tillfogas: utländska kapitalister ska inte behöva stämma staten de investerat i vid dess vanliga domstolar, när de inte får ackumulera sin rikedom där ostört, och möjligtvis måste hålla sig till nya lagar och regler som den staten inför. Äganderätten på främmande territorium ska alltså skyddas av en överstatlig domstol.

Tyvärr finner det politiska intresset som regeringarna i Europa och USA faktiskt har, mindre uppmärksamhet än de kapitalintressen de vill genomdriva med TTIP-avtalet.

Men just staternas stora engagemang visar vilka elementära principer de har:  Regeringarna utgår ifrån att Amerika och Europa behöver varandra för att deras ekonomiska makt ska bevaras och att det bästa medlet för att utvidga makten på hela världsmarknaden, ska vara partnerländernas hemmamarknader. Inte bara USA vill ha det nya handelsavtalet som ska stärka de egna storföretagen. Europeiska politiker är lika principiellt intresserade av TTI-partnerskapet, som med sammanslutningen av de två största hemmamarknaderna i världen ska radikalisera det kapitalistiska konkurrensreceptet:

  • Det ligger nämligen i dessa nationers egetintresse att statliga regelverk inte ska få diskriminera den kapitalistiska affärsverksamheten och störa den fria konkurrensen. Staterna har uppgiften att förvalta den kapitalistiska ekonomin och lever därför av de pengar som den fria företagsamheten spelar in. De resurser som kapitalistiska företag fritt och obehindrat kan ta för sig av i ett annat land – arbetskraft, fabriker, råvaror och köpkraft – anser statmakterna självklart vara fördelar för kapitalakkumulationen som de självklart räknar till nationens tillgångar.

  • För politikerna som vill färdigförhandla TTIP-avtalet har den principen radikala konsekvenser: de misstänker ju att andra stater förfalskar den fria konkurrensen genom regler som ”diskriminerar” den egna nationens intressen och därför ställer de sig på ståndpunkten att konkurrensen är företagens sak och att det är bättre för staterna att överlåta den till företagen. Politiken vill skapa konkurrensvillkor som utesluter att konkurrensen kan ”snedvridas”!

De ekonomiska principer som de europeiska TTIP-politikerna nu vill införa, är de som USA använde under efterkrigstiden:

Amerikanska storföretag kunde efter andra världskriget erövra världsmarknaden med överlägsen konkurrenskraft. Genom dollarkrediter till hela världen kunde Amerikas privatbanker skapa en global finansmakt, som de är världsledande för och amerikanska statsskulder förskaffar den amerikanska staten kredit i hela den kapitalistiska världen, alltså större finansmakt. Dollarvalutan är affärsmedel för världens kapital och är därför fortfarande världsvalutan, fast den får konkurrera med euron och andra valutor.

USA hade under längre tid alltså fördelen att företagens fria konkurrens, där enbart kapitalets storlek och produktivitet räknas, kom nationens ekonomi tillgodo.

  • Orsaken till nedgången av världsmaktens ekonomi ligger både i finanskrisen och i den internationella konkurrensen från BRIC-staterna och har nu till resultat, att det var USAs förslag att förhandla TTIP framför allt med konkurrenten EU, med syftet att tränga tillbaka konkurrensen från BRIC- staterna. Men att förhandlingsparterna är eniga om det principiella, betyder inte att motsättningar och differenser saknas: att förhandligarna tar så lång tid, är ju beviset för att det inte är så lätt enas om hur ”diskrimineringsförbudet” ska organiseras.

  • Det visar även ISDS: Behovet av sådana investorvänliga instanser beror på att båda sidor misstror den andras frihetliga konkurrensanda; särskilt att amerikanarna insisterat på ISDS gör europeerna misstrogna. Det är skillnaden mellan USA och Europa: USA utgår nämligen ifrån att de inte kommer att drabbas av skiljedomstolens beslut, utan att deras bolag kommer att stämma andra stater. Men anspråket att själv bestämma över normerna som ska gälla, är inte heller främmande för de europeiska statsmakterna (se Sverige: Vattenfall som stämmer den tyska staten t. ex.). Europeerna tänker inte bara konkurrera bort amerikanska marknadsandelar, de vill konkurrera bort USAs dominanta särställning på världsmarknaden, och som amerikanarna är säkra på att kunna behålla, så länge det går till ”rättvist” i världshandeln.

Kampen mot TTIP

utgår ifrån att industrin, tjänstesektorn och varuhandeln bedriver profitintresset systematiskt och hänsynslöst. Och det är så det är i en kapitalistisk ekonomi: Produkter och tjänster måste framför alltid spela in vinst till firman – allt annat är sekundärt och onödiga utgifter.

I en s.k. marknadsekonomi riktar sig produktion och försäljning av varor aldrig efter konsumenternas behov av goda och miljöanpassade saker: Likgiltigt vad man vill konsumera, man har alltid att göra med saker som är förorenade på ett eller annat sätt; arbetskrafterna behandlas alltid hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendragen och förgiftar luften; genteknik används till livsmedels-produktion, vars inverkan på människa och natur inte ännu är känt…. Listan på den skada som redan gjorts och de skador som kan drabba människorna när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös.

Det är alltså ingen som tror, att koncernerna med sina vinstintressen som förorsakar skadorna, frivilligt skulle avstå från sin profit. Protesterna mot TTIP utgår självklart ifrån att man måste tvinga kapitalisterna och att statsmakten är den instans som kan tvinga näringslivets aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och som minskar deras vinst, bara för att ta hänsyn till folk och land. Varför har staterna då inte tvingat företagarna hittills då? Har staterna misslyckats med sina uppgifter?

Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att företagens affärer avkastar profit?

Det är visserligen politiken som sköter lagstiftningen – den utfärdar lagar om miljöskydd, den sätter fast gränserna för utsläpp av miljöfarliga ämnen, den bestämmer vilka kemikalier och läkemedel som är tillåtna. Ändå är det samma politiska makt som gett de privata vinstintressena fullmakt att använda hela samhället för att berika sig. För det är ju så:

Att staten överhuvudtaget kan begränsa företagens vinstanspråk, har till förutsättning att det privata profitsträvandet redan är den rätt som gäller.

  • När protesterna nu kräver att staterna ska vägra TTIP , så vänder man sig till den sidan av staten som reagerar på affärsverksamhetens ruinösa följder för samhället. uppfattas staten enbart som skyddsmakt för dem som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Men har staten verkligen den uppgiften? Är det verkligen så, att affärsvärldens legitima profitintresse skulle ha tagit sig för stora friheter, som staten nu måste begränsa? Har inte den statliga överhögheten stiftat just denna frihet?

  • Är politiken verkligen den instans som ska gangna alla medborgare och jämna ut motsättningarna mellan privat profitgirighet och allmän välfärd, när skadorna för miljö och hälsa gått „för långt“? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar varken statens uppgifter eller profiträkningarna som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar. Politiken känner ju till att konkurrensen om profiten ruinerar miljö och hälsa. Därför bestämmer politikerna, att kapitalister bara måste ta den hänsyn som inte stör konkurrensen på nationens kapitalplats – de tar alltså med sina åtgärder hänsyn till vinstkalkylernas varaktighet.

    Att syssla med att jämka samman dessa motstridiga intressena förutsätter att det redan existerar en motsättning mellan kapitalets och medborgarnas behov – kunde det inte väcka tvivel på de uppgifter man tillskriver politiken?

    I stället vårdar man sitt förtroende i politiken, som hittills inte ”lyckats” skydda folk och land mot den kapitalistiska ekonomins skadegörelse, för att det politiska kraftförhållandet inte räckt till! Alla de normer, villkor och regler, alla de statliga åtgärder som genomförs, stiftas med syftet att nationens kapitalplats ska fungera tillfredställande, nämligen att avkasta vinster.

När samma politiker som är ansvariga för dessa usla förhållanden, nu vill vara med på TTIP, som kommer att leda till försämringar för konsumenter, arbetare och miljö, då kan det inte vara den politiska makten som misslyckats med sina goda avsikter och med TTIP förlorar chansen att avhjälpa eventuella fel! De vill verkligen ha det så!

Att det nya politiska regelverket, som ska justera den mellanstatliga konkurrensen, skulle ha betydelsen att staten i framtiden skulle hålla sig borta ur ekonomin, kan inte vara sanningen:

När USA och EU-staterna bråkar om den nya statliga rätt som ska gälla i handelsrelationerna mellan dem, och det är hundratals olika förslag som de brottas med – kan det alltså inte vara regellösheten som ska etableras, utan nya statliga regler för konkurrensen.

Varken tillväxt eller arbetsplatser – ger regeringen tomma löften?

Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de höga värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. För varje regering eftersträvar mer tillväxt åt företagen och därmed till nationen.

  • Det översätts till en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem. Vore TTIP alltså bra om löftet om fler jobb inlöstes? Ska det verkligen vara bra livsvillkor att människors liv är beroende av att företag gör lönsamma affärer? Att en arbetsplats, där man arbetar för andras rikedom, är den enda inkomstkälla som finns om man inte är välsignad med rikedom själv?

  • Arbetsplatser lyder enbart lönsamhetens kriterium, de ska kosta så lite som möjligt. Det märks när livstid och fysisk kraft förbrukas i ”arbetsgivarens” tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ned för att egendom i form av pengar ska växa, den formen som rikedomen har i den kapitalistiska ekonomin. Det är ingen storartad tjänst som affärsvärlden vore skyldig människorna i samhället.

  • Vilka intressen representerar de valda folkrepresentanterna då? Det statskick som politiken i en demokratisk marknadsekonomi alltid är bunden till – nämligen nationens och den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter.

Islamsk terror mot Europas högsta värden

De politiska ledarna för kristendomens västerland kungör nu att friheten måste försvaras gemensamt, den frihet som i åratal ”försvarats” i Hindukush, Irak, Libyen och Syrien och som nu ska organiseras i de egna hemländerna – emot en fiende som är lika ond som oberäknelig.

Så lätt som aldrig lyckas regeringarna efter terrorattacken i Paris och Bryssel samla sina folk kring nationen och Europa, som på grund av sina imperialistiska ambitioner har blivit nya mål för en världspolitisk och vanmäktig terror i Allahs namn. Detta drabbar nu slumpmässigt människor som råkar leva i imperialismens centrum.

Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius säger att attackerna visar att världen måste samlas i kampen mot Islamiska staten och president François Hollande slår fast att det som skett är en krigshandling.” http://www.svd.se/bli-inte-radd-nar-terrorn-slar-till

Krigen som USA och några europeiska stormakter har fört, för att krossa Taliban-regimen i Afghanistan och Saddam-staten Irak, och för att ta bort Gaddafi i Libyen, och som stödjer Israels krig mot palestinierna, har lagt stora delar av den arabiska världen i grus och aska, allt detta för att ”bygga om” dessa stater, som sen Al-Kaida-attentaten på New York ju varit de världspolitiska störfallen, till demokratiska sådana – nation-building.

Hittills har inget kunnat rubba på de västliga folkens förtroende till sina krigförande regeringar – varken att hundratusentals människor dödats och att milliontals förlorat sina hem och existens-möjligheter och är på flykt hit, och inte heller att västmakterna bekänt sig till ”kollateralskadorna” och att tortyrpraktiken i Abu Ghraib offentliggjorts.

Alla politiska ledare uppmanar sina befolkningar att leva som vanligt. Vi ska inte vara rädda. Vi ska värna det öppna och fria samhället.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21806289.ab

Västmakternas regeringar vill förlita sig på att befolkningen inte slösar många tankar på vilken sorts politik det egentligen är, som leder till att den drabbas av de våldsamma motsatserna i världs-politiken, och att folket bildar en trogen antiterroristisk värdefront när terrorn når Europa igen. Den islamska hotbilden bekräftas med varje krigsaktion som västmakterna iscensätter och gäller som en konsekvens av att ”vi” försvarar ”våra” värden mot det islamiska barbariet.

Samtidigt med att väststaterna började dra sig tillbaka ur Afghanistan och Irak som de så ofelbart har lyckats förstöra, medan förankringen av demokratiska styren där inte varit så framgångsrika, förkastade Obama det demokratiska bildningsidealet och utropade nästa krig i regionen, nämligen mot IS, inkarnationen av den real existerande islamistiska ondskan och mot Syrien, och har terminerats på minst 10 år. Allmänheten som sannerligen är informerad om farorna, kritiserar krigsherrarna för att de ”bara” använder drönare, ”no boots on the ground”, bombare och ”leading from behind” och allierade regionalmakter, i stället för att ta verkligt hårda tag för att krossa den fanatiska motståndaren!

IS-hotbilden som målats upp har fått publiken att glömma alla verkliga orsaker till fiendskapen, och bestyrker enbart väststaternas krigsmotiv: Kampen mot den egna krigsföringens resultat, ljugs om till ett rent defensivt krig som de goda världsmakterna måste föra mot de ondas bärsärkagång.

Det har gått bra, för att allmänhetens och mediernas måttstock för västmakternas krigslycka är så anspråksfull:

Det är en oönskad biverkning av västmakternas mångåriga fälttåg, att krigsherrarna över de största krigsmaskinerierna i historien tycks blamera sig, för att de inte förhindrade att IS-trupperna  lyckades kapa åt sig delar av krigsskådeplatserna i Syrien och Irak för att återupprätta ett kalifat, och halshugger västliga journalister där eller att Jihadkrigare utövar terrorattacker som i Europa.

För övrigt står Allahs kämpare inte i något efter sina mäktiga västliga motståndare när det gäller att moraliskt förvränga verkligheten med sin hotbild.

Att de imperialistiska ledarnationerna, i sin strävan att eliminera de som stör världsordningen, har förstört så många muslimska stater, uppfattar politiserade troende framför allt som kränkning och hån mot Allah, profeten och det gudfruktiga samfundet. Innebörden av sånt oförstånd är, att hämnden är berättigad och att varje troende muslim har plikten att söka sina vedergällningsobjekt hos alla icke rättrogna, särskilt när dessa är muslimfientliga eller judar. Så kan Allahs hämnare inte göra fel när de med urskiljningslöst våld attackerar fiendesidans befolkning.

Eritrea

Flyktingsströmmen från den afrikanska kontinenten fortsätter och Europas ledande statsmakter vill få slut på den genom att bekämpa orsakerna i ”ursprungsländerna”. I de stater flyktingarna kommer ifrån är det inte möjligt att överleva, antingen är det krig på gång eller så har människornas existensmedel av olika skäl systematiskt förstörts. Därför kommer de till Europa, där det finns allt man behöver för att leva.

Vet de inte om, att rikedomen här inte är till för att försörja människor som inte har ett livsuppe-hälle? Att var och en är ansvarig för sig själv och utsätts för konkurrensen om jobb och pengar: i det här samhället gäller ju samma regler för alla, både infödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskrafter. De som väljer den farliga vägen från Mali, Somalia, Eritrea, Nigeria, Irak etc. gör det för att få en chans att överleva.

Efter ett toppmöte i Europa i september 2015 var  „EU:s stats- och regeringschefer … överens om att bevakningen av EU:s yttre gränser ska skärpas och att människor som inte har rätt till asyl ska skickas tillbaka till sina hemländer så snabbt som möjligt„ http://www.dn.se/nyheter/varlden/nojd-stefan-lofven-efter-eus-extra-toppmote/ 

De tidigare europeiska kolonialmakterna lät inte kolonierna i Afrika bli suveräna stater för att låta dem vara ifred, utan ville naturligtvis fortsätta att utnyttja ländernas rikedomar. Från den dagen de blev självständiga var alla stater på den afrikanska kontinenten kopplade till de fd moderländerna genom militära, ekonomiska och politiska avtal, och genom utvecklingshjälpen. Hur kan dessa länder trots all ”hjälp” vara så välsignade med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattiga?

I ERITREA har Khartoum-Processen  gett Afewerki-regimen nya uppgifter – från att vara flyktorsak till att bli flyktförhindrare: ”Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer. Landet har hållit den svensk-eritrianska journalisten Dawit Isaak fängslad i 13 år utan rättegång. Trots detta har Sverige och resten av EU inlett ett samarbete med diktaturen mot människosmuggling.” http://www.etc.se/utrikes/sverige-i-okant-samarbete-med-diktaturen-i-eritrea

Flyktingströmmen från Eritrea – omkring 360.000 eritreaner, nästan 6 % av statsfolket, har flytt, ca 37.000 har registrerats i Europa; de flesta flyr på landvägen, som ofta slutar i något afrikanskt grannland; en del grips i ”tortyrkammaren Sinai”, där de är gisslan tills lösen kommer; en minoritet lyckas komma fram till medelhavet och utgör vid sidan om syrerna den näst största ”boat peaple” gruppen, som tar risken att komma över till ”fästningen Europa” – har nu skapat ett nytt läge för Europa och därmed en ny syn på Eritrea: Afewerki-regimen ska hjälpa till att avvärja flyktingar som sticker iväg till EU. ”Africa Migration Route Initiative” är det nya EU-programmet, som ska bekämpa människosmuggel och ”skydda” gränserna från flyktingar. Eritrea ska få flera millioner dollar för ”utveckling”av polisen i landet, dvs Eritreas statsvåld ska ombesörja Europas gräns-bevakning.

Därmed förändras även synen på människorättsläget och de europeiska makterna upptäcker hoppfulla ansatser: Italien vill återuppliva de bilaterala relationerna, Danmark skickar en ”fact-finding-mission” som kommer till resultatet, att människorättsitutionen inte är så dålig ändå, och att asylansökande därifrån måste granskas noggrannare. Norge och England likaså. EU inkl. Sverige undertecknade avtalet december 2014.

Så fritt, sorglöst och funktionellt utformar Europas imperialister sina relationer gentemot andra statsmakter! De eritreanska flyktingar som hittills erkändes som politiskt förföljda, kommer i framtiden få uppleva, att deras asylstatus inte beror på det personliga nödläge de måste fly ifrån, utan hur de länder de flyr till, definierar sina relationer med Eritreas statsmakt.

Det politiska förtrycket i Eritrea är känt: militäriseringen, 10 – 20 % av befolkningen är medlemmar av stridsmakten; det 12 skolåret absolveras i militärt läger. Militärtjänsten tar de jure 1,5 år, men är de facto ofta utan tidsfrist. Rekruterna ska inte enbart försvara nationen, utan även utföra civila tjänster: Inom ”National Service“ blir det tvångsarbete inom vägbygge, gruvor och jordbruk. Svält, fängelse och tortyr för ovilliga, en sorts modern träldom. Den som försöker fly behandlas som desertör; de som blir gripna kommer till ett läger och blir ofta torterade. De som klarar sig över statsgränsen, kan räkna med att familjen hemma får betala böter och kommer i fängelse. Samma sak händer, när utlandseritreer försummar att skicka s.k. „diaspora-skatt”, 2 % av sin inkomst, hem; särskilt om de arbetar politiskt. Även den politiska oppositionen i Eritrea förtrycks av regimen; 2001 lät president Afeweki häkta hela politbyrån för förräderi, därför att den ville ha en demokratisk författning med partipluralism. Sen 2002 finns det varken privata radio- och tv-stationer eller tidningar. Den sista utlandskorrespondenten utvisades 2008; sex journalister från den statliga nyhetsbyrån sitter fortfarande i fängelse, andra har försvunnit.

Eritrea är det femte fattigaste landet i världen. Alltså ett helvete på jorden. Räcker det som förklaring? Ja, för Väststaternas politiker har det räckt som förklaring, att Eritreas regim kränker alla regler som ett ordentligt styre måste ha.  En ”paranoid diktator” som ser sig omgiven av fiender missbrukar sin makt.

Vad som „glöms“ bort: Den eritreanska befrielsearmen understöddes av västliga makter med pengar och vapen så länge kampen om självständigheten gällde den sovjetallierade Mengisturegimen i Etiopien. Efter Sovjetunionens upplösning, ändrade USA sin politik: då föll den sovjetiska hjälpen till Etiopien bort och de eritreanska rebellerna ingick en allians med tigrayernas befrielserörelse. För amerikanarna ett bra tillfälle att få bort Derg-regimen och etablera sig själva som skyddsmakt i det viktigaste landet i regionen. Eritrea blev 1993 en självständig stat, som den då av USA sponsrade rebell-ledaren Afewerki fick styra. För USAs del kunde det ha räckt.

Men för Eritreas makthavare var frågan om var statsgränsen går, en fråga om statsmaktens omfattning. Oavsett vilken betydelse området i fråga har för ekonomin, handlar det framför allt om en mellanstatlig konflikt med Etiopien. Eftersom denna konflikt inte berör världsmakternas intressen, ansågs kriget vara ”meningslöst”. FNs gränslinje erkändes inte av Etiopien. På senaste år har Eritrea fått mera skuld på sig, för nu samarbetar etiopiska trupper med USA mot muslimska miliser i Somalia. Eritrea har alltså fel fiender, även med Djibouti, som USA använder som drönarbas, har Eritrea en gränskonflikt. Eritrea är ett land i permanent krigstillstånd, befinner sig i en s.k. ”no war, no peace situation“.

När det gäller finansieringen av statsmakten, så bidrar knappast befolkningen till det. 80 % är sysselsatta i jordbruket, för mesta som subsistensbönder. Eritera är (som många grannländer på den aftrikanska kontinenten) ett ”råvaruland”, som levererar råvaror till den kapitalistiska produktionen som pågår i ”industristaterna”, och avkastar profiten där. Landet exporterar framför allt mineraler, som guld, koppar och kali – i överskådliga mängder – och en del agrarprodukter. Lejonparten av ekonomin har staten hand om, export-inkomsterna används till att upprätthålla landets militär. Det gäller även för de eritreer som sänder pengar hem – dessa gireringar utgör 1/3 av BNP, alltså främmande valuta, som statsmakten behöver för att utrusta sin militär.

Och till den behöver statsmakten sitt folk: en befolkning som ständigt ska vara i stridsberedskap och befolka ett slagkraftigt armeförband.

Oavsett om eritreaner är kristna eller muslimer, tigrayer, tigrer eller afaris – i första hand måste de höra på statens kommando – det ska vara deras nationella identitet. Därmed skapar den eritreiska staten orsaker att ge sig iväg, som skiljer sig från flyktorsaker i länder, där etniska eller religiösa terroristiska miliser driver invånarna på flykten, som t.ex. i Nigeria, Centralafrikanska Rebubliken, Mali, Sudan, Syd-Sudan.

Därför får det inte finnas några konkurrerande maktanspråk. Staten ska inte bli skådeplats för kamper om ämbeten i hierarkin, om att kontrollera nationens inkomstkällor. Alla måste lyda nationens kommando. Att Afewerki lyckades driva igenom detta herravälde, ansågs en tid vara bra mot den i Afrika typiska korruptionen: inga politiker som som bekämpar sig ömsesidigt på grund av partikulära fördelsberäkningar; ingen ska kunna ha förhoppningar om fördelar, om de kommer till makten. Utan statens suveräna makt ska härska och den tål ingen sån konkurrens.

Afewerki är en imperialismens läraktiga elev, som utövar sitt våld på samma sätt som de imperiala makterna i Amerika och Europa. Det han med stor brutalitet försöker driva igenom för Eritrea, är grundval och förutsättning för den sorts samhällen, som världsmakterna är villiga att respektera som suveräna stater. Han demonstrerar vad „nationbuilding“ med ett enigt folk har sin grund i: nämligen i en statsmakt som utövar våldsmonopolet inom landet och som sådant förskaffar sig respekt och suveränitet gentemot utlandet.

Folkets främsta egenskap är att vara basis och material till statsmakten. Det definierar vilka rättigheter människorna har och vilka plikter de påtvingas: utan statsmaktens suveränitet är deras liv inte värt ett jota; när statsvåldet ser sin suveränitet i fara då måste de ge allt.

Det ekonomiska kriget mot Ryssland

För USA och EU är den ryska politiken, som vill rädda sin hegemoni över en grannstat, som fram till 25 år sen var en del av Sovjetunionen, en provokation.

Det ryska maktanspråket som kräver en samarbetsvillig regering i Ukraina, annekterade Krim och stödjer upproret i Donbass, uppfattar de som ett angrepp på sina rättigheter och maktanspråk i världen. EU, som med östutvidgningen – som unionen betraktar som sin genuina rätt – kontinuerligt bedriver en fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att sammanföra allt fler av de nya östeuropeiska staterna till sitt maktområde och sitt rättssystem, bevittnar nu en blockering av sitt förehavande och USA ser sin roll som kontrollör över andra staters våldsbruk och rollen som skyddsmakt över internationella gränser missaktad och ifrågasatt. Därför definieras det ryska agerandet som brott mot folkrätten, som under inga omständigheter får kvarstå.

Utom den militära hotkulissen som NATO ställer upp i de baltiska staterna och i Svarta Havet, och utom den militära upprustning som planeras för Polen och Östeuropa och Skandinavien, ämnar de inte använda militärt våld mot Ryssland. Istället ska ekonomiska sanktioner åstadkomma det som annars bomber och kanoner brukar klara av.
De för ett ekonomiskt krig, som förväntas skada fienden så, att denne inte längre kan fortsätta med sin utrikespolitik och är tvungen att ge upp sitt maktanspråk. Med såna åtgärder ska den näst största atom-makten i världen betvingas, och som Obama uttrycker sig, kasta tillbaka Ryssland – Sovjetunionens efterföljarstat, som sträcker sig över två kontinenter och som hittills varit medbestämmande garant för världsordningen i alla internationella kontrollorgan, som FN, G8, WTO – till regionalmakt-status.

Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärsrelationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt.
Den egna skadan är medräknad; den innebär att de ömsesidiga handelsfördelarna, som annars är så viktiga, offras. Sanktionsmakterna förkunnar alltså, att fredlig handel inte är den enda och viktigaste aspekten som gäller på världsmarknaden:

Ekonomin kan användas som vapen när det gäller att knäcka en annan statsvilja.
För civila mellanstatliga relationer är aldrig bara civila; i goda som i dåliga tider tjänar handeln syftet att få inflytande på och kontrollera andra statsviljor. Naturligtvis med förbehållet, att detta räcker till.

Exportförbudet
Den ena delen av sanktionerna gäller handeln med varor, som den ryska sidan lägger stort värde på: USA och EU förbjuder exporten av ”dual use“- teknik och avser med detta både att försvaga Rysslands militär och att ryska hightech-varor som flygmaskiner, rymdteknik och vapen inte kan säljas utomlands. Embargot mot oljeletnings- och oljeborrnings-teknik, särskilt djuphavs-borrning och fracking, riktar sig mot Rysslands största inkomstkälla, nämligen energiexporten. Båda exportförbuden ska göra det svårare eller helt omöjligt för Ryssland att tjäna pengar på världsmarknaden i framtiden.

I praktiken tjänar ju den tyska, europeiska och amerikanska industrin med de här åtgärderna inga pengar mer på Ryssland: Då måste ju den ryska ekonomin vara absolut beroende av dessa varor, och inte kunna kompensera med varor från annat håll, om den ska drabbas värre av sanktionerna än de som annullerar exporten – den egna affärsvärlden får ju genom sanktionerna färre möjligheter att profitera av världshandeln. Men profiten är ju det syfte som handeln över gränserna har; att produkter utbytes är bara medlet till detta. Men att kopiera ryssarnas revansch att inte importera europeiska och amerikanska agrarprodukter längre, vill Europa inte riskera när det gäller olja och gas från Ryssland.

Bojkotten mot den ryska finansmarknaden omfattar många åtgärder, som dels redan är i kraft, andra som det hotas med. Det började – steg 1 – med inreseförbud för personer som står Kreml nära, och vars tillgångar i utlandet frysts; det fortsatte – steg 2 – med förbud för de stora ryska bankerna och energijättarna att lånefinansiera sig på dollar- och euro-kapitalmarknader. Såna förbud slår hårt, för de ryska bankerna tar upp lån i världsvalutorna dollar och euro, alltså mestadels hos banker som står under USAs och EUs jurisdiktion och som måste hålla sig till deras politiska riktlinjer. Nästa steg förbjuder ryska privatbanker att kortfristigt refinansiera sig i västra utlandet.

Och inte nog med det: det övervägs att koppla bort vissa banker och banksystem från den internationella betaltrafiken. Det kan USA och EU som inte bara har världsvalutorna och därmed de internationellt mest betydande bankerna och finansplatserna på sitt område. Dessutom är den tekniska infrastrukturen hos Swift-organisationen centraliserad i Belgien och på så vis kan de kontrollera den internationella betaltrafiken.

Dessutom tillåter de elektroniska banktransaktionerna över Swift att nationella kontrollorgan och allierade säkerhetstjänster kan spåra tillbaka varje transaktion och alltså kan upptäcka om sanktionerna kringgåtts. Avstängning från internationella banktransaktioner – som mot Iran – skulle inte bara stoppa varuhandeln till utlandet, utan även Rysslands banktransaktioner och därmed kasta tillbaka betaltrafiken i utlandet till kontant betalning och barterhandel.
Det tror Gideon Rachman från Finacial Times skulle vara effektivt:

„The Swift way to get Putin to scale back his ambitions“: „Western governments have the power to exclude Russia from the world’s financial system. The key to that system is based in Brussels. It is the Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (Swift).“  Swift“ betyder samtidigt „skickligt“ och „snabbt“)
„Even the sanctions enacted so far have come as an unpleasant surprise to the Kremlin. Even more important, there is real anxiety in the Kremlin about what a third stage of sanctions could entail. In particular, the Russians fear the kind of measures that cut off Iran from the global financial system.“

Det yttersta sanktionsinstrumentet vore slutligen att koppla av den ryska centralbanken från alla transaktioner mellan centralbanker, vilket skulle betyda, att den inte heller skulle ha tillgång till valutor och t.o.m. utländska statslån som den innehar, dvs valutareserverna skulle vara immobiliserade, oanvändbara och mindre värda, för att FED eller ECB inte skulle köpa upp dessa skuldtitlar längre, alltså inte förvandla dem till likviditet. Sammantaget skulle en eskalation innebära att Ryssland stöts ut ur det internationella kreditsystemet

Det visar vad det betyder för Ryssland: Med sitt deltagande i den kapitalistiska världsmarknaden, har landet gjort sig beroende av partner-nationernas välvilja och finanskapitalisternas beständiga intresse.

I och med att vissa ryska företagare inte längre kan komma åt sina pengar på amerikanska och europeiska banker, tydliggörs det för Ryssland vilken betydelse det har för nationalekonomin, att privatkapitalet har licens att berika sig i utlandet. Ryska affärsmän investerar sina pengar utomlands – pengar de tjänat med export eller inom landet –, låter sina kapital växa utan att den kapitalistiska produktivkraften kommer nationen till godo.

När nu privatägarna inte längre kommer åt sina rikedomar i utlandet, drabbas medlemmar av den nya ekonomiskt härskande klassen: Det ska i första hand leda till osämja i de högre ryska samhällsskikten och sätta finanselitens patriotism på prov. För det andra är de frysta pengarna definitivt förlorade för den ryska tillväxten – exproprierade.

Sammantaget är skadan ju inte mer än symbolisk, jämfört med sanktionssteg 2, som skärps efter hand. Dessa drabbar banker och storföretag som då inte längre har tillgång till västliga penga- och kreditmarknader; inte längre kan „exportera“ lån och „importera“ kapital; och det rör vid en väsentlig grundförutsättning för den nya ryska kapitalismen. Den lever nämligen, som alltid i en kapitalistisk ekonomi, av kredit. Den lever, som sig bör för en världsöppen marknadsekonomi, av en mängd finansmedel som den så enormt „likvida“ västliga kapitalmarknaden skapat med dollar och euros. Det som gör nationens arbete och alla materiella rikedomar kapitalistiskt produktiva, är investeringar i de outtömliga källor som finansindustrin i USA och Europa har, inte minst därför att det ryska banksystemet bara kan fungera som en del av denna globala „industri“.

Och vad som gäller för nationens ekonomiska livsprocess, det gäller inte mindre för den budget som den ryska staten ska förvalta den med. Och den ryska finansbranschen lever av att affärerna oupphörligt fortsätter: Finansieringar på stor fot är attraktiva, just för att de permanent måste refinansieras – för kredittagarens del nödvändigtvis och för kreditgivarens del som chans.

Rysslands deltagande i den internationella finansaffärerna lever av kontinuiteten och den ska visserligen inte avbrytas abrupt – som särskilt tyska politiker betonar, ska åtgärderna inte ruinera de ryska bankerna och den ryska ekonomin genast, – men den är ifrågaställd.
Naturligtvis förfogar det moderna Ryssland över en egen nationalbank, som skapar kreditpengar i form av rubel. Och naturligtvis känner man i Moskva till förebilder som Fed och ECB, som – hittills – har klarat av att „rädda“ sina finansmarknader med nya lån. Det ryska institutets löfte, att ersätta de pengar som uteblir, med egna medel, besparar nationen emellertid inte insikten att det finns en avgörande skillnad: De pengar som den ryska nationalbanken emitterar är inte per se en världsvaluta. Varje försök att ersätta dollar- eller euro-skulder genom rubelkrediter, skulle leda till att rubeln rasar. Och utan någon kredit i ledande valutor, enbart med rubeln som inhemskt betalningsmedel, är Ryssland beroende av de valutareserver som hittills tjänats på världsmarknaden – och därmed är landet inte längre del av det internationella affärslivet.

Ryssland besparas inte heller lektionen, hur finanssektor och politik hänger ihop: Det är inte alls nödvändigt, att väststaterna förbjuder alla finanstransaktioner, för att uppnå den verkan som avses, och än mer. När USA och EU, som med sina valutor dominerar världens finansmarknader med nästan 90 procent av de internationella transaktionerna, förkunnar att sanktioner ska införas och bannlyser en storkund som Ryssland, då reagerar „marknaderna“ på stunden, för spekulativt begåvade kapitalister är ju måna om sina pengar. Då blir krediterna genast dyrare för gäldenärerna. Då rasar rubeln, som inte längre accepteras på världsmarknaden. Då kan varor inte exporteras, även om de inte bojkottas, för det är inte säkert att de kommer att betalas (med undantag av olje- och gasimporten, som behövs). Rika ryssar växlar sina rubelförmögenheter till världsvalutor och ser till att de är i säkerhet på västliga banker och undviker att hamna på sanktionslistor…

Ryssland sätter sig på tvären
och beslutar själv införa sanktioner: Importförbudet för agrarprodukter från länder som är med på sanktionerna, blir ofta nedräknat till en mycket låg procentsats av EUs exportvolym. Men propagandakrig hör till kriget; och fiendens vapen som man inte vill ge vika för, påstås inte ha någon verkan. Det påstår samma politiker och opinionen som oroar sig över, om Polen, Grekland, de baltiska staterna och andra som inte kan ignorera exportförlusten, står till den enhetliga europeiska sanktionsfronten och grubblar om unionen kanske måste bekosta förlusterna.
För att Ryssland inte påverkas av den stegvisa avstängningen från den internationella krediten har sanktionen inte den önskade effekten. I stället bestraffar Moskva sanktionsmakarna och skärper så konfrontationen. Då måste sanktionsmakterna föra det ekonomiska kriget vidare med alla konsekvenser det kan ha.

De ryska ledarna tillåter inte att deras storbanker tar skada av refinansierings-förlusterna och betalningssvårigheter:

Centralbanken ingriper och sätter dem i stånd att fortsätta ge lån och betala sina internationella skulder genom att använda reservvalutorna, som landet hittills tjänat med energiexporten. Den måste nationalbanken offra, fast det är en praktik som den inte kan forsätta med i längden. Tillsammans med Sydkorea ska Kina desutom erbjuda teknologi. Turkiet, Chile och flera sydamerikanska länder säljer agrarprodukter.

Dessutom förbereder sig Ryssland och nästan alla ovannämnda länder på att skapa alternativa kredit- och valutarelationer i förhållande till dollarn och euron. De främjar handel och kapitaltrafik med sina egna valutor, inte längre förmedlat genom de västliga världsvalutorna.
BRICs-länderna tänker bilda en fond som – analog och alternativt till IMF – i krislägen ska stabilisera valutorna genom betalnings-balanskrediter. Det ska t.o.m. införas ett alternativ till Swift. Ryssland och Kina samarbetar med teknisk know how. Sedan Iran utestängdes från den internationella betalningstrafiken uppfattas Swift ha urartat till „ett politiskt instrument för väststaterna“. Sedan ryska VISA- och Mastercards-kunder i loppet av sanktionerna kopplats bort från betalningstjänsterna om de råkar ha sina konton hos fel bank, använder ryska banker det kinesiska „Unionpay-systemet“.

Ryssland har inte bara fått nya partner för att dessa tar chansen att utvidga sina affärer och gärna övertar den marknad som de västliga konkurrenterna inte längre expedierar. De vill även av politiska skäl inte gå med på att isolera Ryssland och binda sig vid den europeisk-amerikanska sanktionsfronten. Alla dessa länder har märkt att politiseringen av världens valuta- och kredittransaktioner är ett västligt styr- och kontrollanspråk, som även riktas emot dem.

Att USA och EU handhar världens finanssystem som sin ägodel, som de tillåter andra länder vara med i eller utestänger dem ifrån, degraderar andra stater till medlöpare, även om de inte är direkt drabbade: För om de inte utan frågor vill fungera som hantlangare till sanktionspolitiken, så måste de bojkotta den, alltså välja annan sida i konfrontationen.

Vilken position det största och viktigaste landet i denna grupp, Kina, kommer att inta, är i vilket fall avgörande. Andrew Small, författare vid German Marshall Fund, varnar för de slutsatser som Kina kan komma fram till i fråga om USAs och EUs Rysslandpolitik:

„But Russia is a different case from Iran or North Korea. It is the first time that these sophisticated financial sanctions have been applied to a major economy and global power, and the trade-offs for China are by no means the same. „
„Before the Crimea annexation, targeted financial sanctions had only been directed at states engaged in classic “rogue” practices, illicit nuclear programs, terrorist financing, proliferation, and counterfeiting. Now they are being used against a power whose economic size and membership in virtually every important global club — the P5, the G8, the WTO, and a host of others — might have been thought to protect it. It is a leap to imagine sanctions being applied to China — another five times Russia’s economic size, many times more deeply integrated with the fabric of the global
economy, and with vastly greater retaliatory capacity — but the precedent has been set.“

Nu står sanktionsmakterna inför frågan hur länge och hur radikalt framför allt EU kan fortsätta att derangera den globala krediten, innan de själva drabbas på ett sätt som de inte räknat med när de beslutade om sanktionerna.

I den utsträckning som Ryssland avkopplas, uteblir inte bara de kreditaffärer som europeiska banker och investerare är inblandade i – med dem kunde man ju tjäna mera än på hemmamarknaden med den nuvarande räntenivån. För den spekulativa branschen är dessutom de skador som hittills förorsakats, samt framtida sanktioner ett hotfullt scenario.

Ironin är, att börsianerna i de länder som kapar av Moskva från det internationella kreditsystemet, lyssnar på Putins ord och ögonblickligen ändrar kurstendensen när de tycker sig motta avspännande eller hotfullare signaler – förstämning i börser och banker, förorsakad av det geo-politiska läget. Så tillkännager även medierna, att sanktionerna i den nuvarande tillväxt-krisen i EU, kan ha konsekvenser för krediten, som kan leda till oöverskådliga och okontrollerbara faror för ekonomin i Europa.

Utifrån Rysslands framgångar med att skaffa sig alternativa handels- och finanspartner, ställs sanktionsmakterna dessutom inför frågan, hur långt de vill driva sin avsikt att splittra världen och bilda fientliga fronter.

Att de hål de rivit upp, kan fyllas, betyder ju att deras sanktioner kringgås, och då tänker de straffa dem som bojkottar deras bojkott – och därmed motsätter sig sanktionsmakternas befogenhet att fördöma och straffa andra deltagare i världsmarknaden.

Sydamerikanska stater, som på grund av de ryska mot-sanktionerna nu säljer mer kött, frukt och grönsaker till Ryssland, klandras; EU-staterna insisterar på att deras sanktioner ska gälla för resten av världen, den som inte vill vara fiende, måste vara medhjälpare. På det viset splittrar de världens stater och delar upp världsmarknaden i segment.

Att EU vill klaga till WTO på grund av Rysslands motsanktioner, visar att det inte bara kommer an på att de stater som använder sanktionsvapnet mot ohörsamma stater, innehar världsvalutan som alla andra nationer behöver, och har banker och finanscenter och betaltrafikens infrastruktur på sina territorier; utan att de kan kontrollera världsmarknadens politiska kontrollorgan och med hjälp av dessa institutioner kan göra anspråk på att deras politiska intressen blir internationell rätt. USA-kongressen vet mycket väl varför den vägrar att gå med på IMF-reformen – den skulle nämligen fördela staternas rösträtt på nytt sätt, nämligen enligt „tröskelländernas“, alltså BRIC-staternas starkt växande andel i den globala handeln. ”About 6% of the fund’s voting shares would shift to emerging markets, in particular China, Brazil and India, along with two seats on the IMF’s board currently held by European countries.). The Economist skriver också i slutet av januari ”Moreover, the giants of the emerging markets—Brazil, China and India—have only 8% of the voting rights, even though they account for 19% of global output.”

Om den globaliserade världsmarknaden kan stå pall för den motsättningen sätts just nu på prov genom USAs och Eus ekonomiska krig:

Förstör inte världsmarknadens politiska segmentering basen till dollar- och euro-hegemonin, vars globala valutamakt hittills behövs för den världsomfattande handeln, och därmed utgör grundförutsättningen till kreditmakten som dessa stater besitter?
Kan de allierade makterna isolera ett land av Rysslands kaliber och ta bort det från världsmarknaden utan att förstöra världsmarknadens universalitet? Framför allt: kan de göra det, även om andra, betydande nationer sätter sig emot att världsekonomin används som politiskt vapen att isolera Ryssland?
Andrew Small menar till och med att den ekonomiska världsordningen hotas, om Kina beslutar „that its interests are best served by a move toward “de-dollarization,” extend well beyond the long-term sustainability of the Russia sanctions to encompass the basic architecture of the global economy.“

För last not least
„At present there is the risk that the EU and the United States will end up with the worst of all worlds: sanctions that are not strong enough to change Moscow’s behavior or to deter China from further military assertiveness in its own neighborhood, yet just potent enough to push Russia into a closer relationship with China, and to persuade Beijing that it needs to immunize itself against exposure to the Western financial system.“
Inom väststaterna finns det olika uppfattningar om vilka konsekvenser sanktionspolitiken kan ha för ekonomin i deras länder. Det är många, som menar att ett ekonomiskt krig nog inte räcker.

ur: Gegenstandpunkt 3 / 14

Europa och krigsalliansen NATO

Att det marknadsekonomiska systemet hade besegrat den ”reala socialismen” betydde för de västliga ledarmakterna att de fick en ”naturlig” rätt att inlemma sig de östliga ekonomierna.

Öststaterna hade ju bestämt sig för att införa en kapitalistisk ekonomi, och var (precis som väststaterna) helt på det klara med att kapital bara kunde komma från väststaterna och deras bankkapital och industriförtag. Ex-socialisternas syfte var att låta sina länder bli ”utvecklade” av kapitalkraftiga intressenter, var alltså pålitligt inriktade på att göra affärer med de västliga partnerna.

Men ur NATO-alliansens synvinkel räckte den ”säkerhetsgarantin” inte till – nya kapitalistiska ekonomier på västra Europas bakgård var skäl nog att vilja säkra detta strategiskt. Man kunde ju inte lita på att de nya statsmakterna i öster skulle dra de riktiga slutsatserna av all den förödelse den ekonomiska ”utvecklingen” hade – att ”transformationen” tog ett katastrofalt förlopp, var väl inte så underligt, för utgångspunkten var ju att allt som redan fanns i den gamla ekonomin, inte var värt ett jota enligt det kapitalistiska räknesättet.

Enligt västliga mått ska inga stater med eget våldpotential och egna beräkningar få växa fram vid sidan om eller mot västmakternas anspråk på överhöghet och framför allt skulle inte Ryssland få ha kvar något inflytande.

I 40 års tid var Nato garanten för den kapitalistiska ekonomin i väststaterna och därmed var Nato-makterna också erkända som härskare över världskapitalismen. Efter Sovjetunionens sönderfall måste den systemdoktrinen även gälla för de f.d. fientliga staterna österut. Detta demonstrerade Natos stormakter på Balkan: med överlägset våld blev Jugoslavien sönderslagit och – tillsammans med EU – blev de förstörda och lamslagna småstaterna demokratiska marknadsekonomier som nu hör till Västmakternas strategiska och ekonomiska område. Med bombkriget mot Milosevic blev det mycket tydligt vad det handlade om: ordnings- och våldsmonopolet för hela Europa.
Att monopolet på utvidgningen österut var riktat mot Ryssland och dess strategiska närområden, det demonstrerade Natos brådska att ockupera varje strategisk position som Ryssland lämnat. Under Jeltsin-eran kunde Nato expandera ett bra stycke österut. Inte utan skäl var den regeringsperioden för västmakternas strateger en förgänglig lycka, som utnyttjades så länge den fanns kvar.

Men det blev allt tydligare att den atlantiska alliansens pelare USA och EU inte alltid samarbetade när Ryssland samtidigt skulle funktionaliseras och trängas tillbaka:
Nato-expansionen och Eus östra partnerskap genomfördes vid sidan om varandra och emot varandra, utan verklig arbetsdelning.

Europeerna tänkte erövra de nya öststaterna och utvidga sig själva till ett strategiskt viktigt och autonomt maktblock, som kan definiera och utforma världsordningen i konkurrens till USA.

För Eus ledarmakter blev Jugoslavien-kriget nämligen en ögonöppnare som fick dem erkänna att de inte var i stånd till autonom krigföring på sin bakgård, utan var beroende av USAs krigsmakt. Och det tänker de emancipera sig ifrån.

Nu är USA fortfarande den överlägsna världsmakten, större än någonsin. Ingen av de övriga Nato-medlemmarna har makten att vägra sig gå USAs ärenden. De kan antingen hänga med på det och på det sättet utöva sitt inflytande, eller också stå åt sidan och se på hur USA ordnar saken utan dem. Och därför uppstår frågan, om alliansen överhuvudtaget fungerar för dem.

USA ser saken så, att om deras ovilliga allierade inte kan förhindra att Nato funktionaliseras, betyder inte att de inte kunde motverka insatsen. Detta underblåser periodiskt USAs missnöje över sina partner och över alliansen som sådan. Vid det här laget betraktar Amerika alliansen jämte alla organ och militär infrastruktur bara som ett verktyg i sin stora globala verktygslåda, vars viktigaste stycke i varje fall är den stora hammaren US-armeen plus atomstridsmakten, och därjämte underhåller talrika andra allianser, ‚special relationships‘ och ‚partnerships‘ etc. Men det är just för att USA har de här alternativen, som de kan övertala sina partner att stödja de amerikanska säkerhetsärendena eller i alla fall inte motarbeta dem. Detta kunde ju undergräva USAs överhöghet i alla strategiska ordningsfrågor inom NATO – och att medlemmar av den stora transatlantiska alliansen bygger upp militära ”dubbelstrukturer” är förargligt för den militära världsmakten.
Tydligen anser USA det vara bekvämare och deras europeiska allierade anser det fortfarande vara säkrare att inte säga upp alliansen, trots alla motstridigheter som finns. Det är den nuvarande, för en krigsallians egenartade och därför så genomskinliga, kontentan av att Nato existerar än idag.

Tillsvidare säkerställer de den civilicerande effekten som Nato alltid har haft: de börjar inte krig mot varandra, utan ”bara” den om så ohämmade civila konkurrensen om den avkastning som världsordningen, som de är med om att bestämma över, ska ha för den egna nationen.

Med sitt ”njet” till att knyta Ukraina till Väst har Putin på avgörande vis förändrat den hittills gällande världsordningen.

Ryssland har ekonomiska intressen, som Ukraina enligt de ryska ledarna måste respektera: Den ekonomi som överlevt Sovjetunionens sammanbrott,bygger på en gemensam produktion, som fungerade för båda länderna.  Beroendet av varandra, särskilt det brisanta ömsesidiga samarbetet inom vapenindustrin och den gemensamma infrastrukturen, upphävdes ju inte genom den nya gränsdragningen. Ukraina är transitland för Rysslands energiexporter. Ukraina hade med Krimhalvön en strategiskt behärskande ställning när det gällde Svarta Havet och Asowska Sjön, inte minst med Rysslands arrende för Svartahavs-flottan. Och Ukraina är med sin stora landareal en buffert mellan den ryska västgränsen och NATOs östliga utvidgning.
Alla dessa intressen undergrävdes av Eus associeringsplan. EU-erbjudandet siktade ju på att bryta loss Ukraina från alla relationer och beroenden med Ryssland, och att landet skulle hamna under EUs förmyndarskap. *)
Detta förstör de dittills fungerande ekonomiska relationerna med Ryssland. Och eftersom historien lär, att Eus östutvidgning ur rysk sikt går hand i hand med NATO-partnerskap /anslutning, var Putin säker på att flottbaskontraktet på Krim skulle sägas upp av Ukraina och att den långa gränsen till Ukraina skulle bli en NATO-gräns.
Och Putin var inte beredd att acceptera det som en kollateralskada på grund av sin appeasement-politik gentemot Väst. Allt detta förtydligade för Putin, att de ryska intressena skulle skadas med uppsåt. De ryska försöken att med påtryckningar och erbjudanden förhindra EU-associeringen, tillintetgjordes genom statskuppen mot Janukovitj-regeringen. Vid det här laget – med säkerhetsavståndet på ett år – vet man ju om att USA & Co hade organiserat kuppen, vilket man ju kan läsa i alla antiryska media.

Sedan dess sitter en kuppregereing vid rodret i Kiev, vars provästliga antiryska kurs kräver ukrainskt medlemskap i NATO. För detta förehavande behöver USA sina europeiska allierade. Ryssland ska på dubbelt sätt tvingas på Ukraina-kriget, nämligen att kriget kommer att fortsätta tills Kievregeringens krav på hela det ukrainska området uppfylls och att avskräcka Ryssland från att agera för sina intressen:
Diplomatiskt är Eus agerande o.k. så länge det ligger på USAs linje – ensidig skuldbeläggning till Ryssland; Putin ska inte få förhandla. Om inte, så ignoreras och torpederas Eus förslag; europeerna ska ju vara funktionella för världsmakten.
Ekonomiskt lever sanktionerna mot Ryssland av att landet är så inbundet i världsmarknaden och särskilt i EU. De ekonomiska relationerna är numera „strategiska“ och används som vapen i ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Egna ekonomiska förluster är kollateralskador. Sanktionerna är inledningen till en konfrontation som sträcker sig mycket vidare och ska därför inte vara tidsbegränsade.
Militäriskt ska europeerna engagera sig enligt Amerikas definition. Europas regeringar uppmanas av amerikanarna att höja sina försvarsbudgetar och utrusta den nya supersnabba NATO- interventionstruppen i frontstaterna.
På det viset vill USA få europeerna att godkänna alla medel som Washington anser nödvändiga för att bekämpa den ryska makten och göra det till sin sak. Den nya östliga NATO-fronten ska avskräcka ryssarna och demonstrera att hela alliansen står som en man mot dem. Det innebär en ny betydelse av NATO-alliansen för den amerikanska ledarmakten: Den europeiska kolonnen ska bekänna sig till fiendskapen mot Ryssland. Även om europeerna har sina egna synsätt på saken, så ska de absolut inte rätta sig efter det, utan efter USA – detta är nämligen ett fiendskap som Europa endast kan uthärda, om de endräktigt sluter upp bakom USAs beskydd.
Det är alltså inte att undra på, att Amerikas politiker har en massa att göra för att få till det.

Det är så klart: EU, speciellt ledarmakterna Tyskland och Frankrike, är ense om att Ryssland måste bekämpas. Putin vill inte finna sig i Europas stormaktpolitik i sitt grannskap. EU demonstrerade med associeringspolitiken att Ukraina måste bli med i EU-klubben och att detta inte tål några invändningar – varken från Ukraina eller Ryssland. Politiker och massmedia tuggar sen dess fradga med hetsen mot Putin och behöver inte uppmanas av USA till det. Även i den praktiska politiken är de redo att göra gemensam sak med USA och Nato emot Ryssland.

Men deras avsikter att eftersträva egen hegemoni på kontinenten, är så oförenliga med USAs intressen, att utformningen av den antiryska politiken har blivit en principiell strid mellan de europeiska stormakterna och USA, och dessutom lett till osämja inom Europa. Att USA tar itu med Ryssland utan att konsultera sina europeiska partner och samtidigt kräver att den politiken ska gälla för den västliga alliansen som helhet, gör nämligen åverkan på EUs hegemonisträvande:
EU-diplomatin har svårt att hävda sig gentemot konfliktpartierna USA, Ryssland, Ukraina och även Polen. Det är inte bra för deras roll som ”fredsmäklare” – så kallas ju statsmakter som vill bestämma hur de aktuella politiska konflikterna i världen ska lösas.

Det är främst olika politiska fraktioner i USA, som inte är eniga om vilken skada den europeiska diplomatin vållar: Republikanerna i senaten fördömer Eu-diplomatin som eftergiftspolitik och svek mot det ukrainska folket redan innan förhandlingar påbörjats; den andra sidan välkomnar initiativen, därför att dessa tydliggör för ryssarna att Amerikas krav är alternativlösa. Men är även skeptiska, för att ryssarna inte är att lita på, och europeerna kanske inte står redo att trappa upp militärhjälp till Kiev och skärpa sanktionerna mot Ryssland.

Eu-makternas ekonomi tar skada av att den amerikanska politiken har tillspetsat motsättningarna: De lönsamma ekonomiska relationerna till Ryssland har tagit varaktig skada.
Och inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur kraven, som siktar på att hela Ukraina måste slås till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten på det som de en dag möjligen ska få ta i besittning: en stor ”failed state”, utarmad och förstörd både av ”systemtransformationen” och inbördeskriget, med en splittrad befolkning, med olika grupper som hatar varandra.

På det militära planet har EU all orsak att frukta krigets framtida perspektiv: inte bara en oöverskådlig fortsättning av inbördeskriget, utan utöver detta hotar en kvalitativ eskalation, som inte bara innebär de vanliga civila skadorna – utgifterna som kommer att behövas för att Ukraina inte ska kollabera för gott –, utan även kostnaderna för den militära upptrappningen, som USA kräver av europeerna. Dessutom hotar ställföreträdar-kriget att eskalera till en atomar konflikt med Ryssland.

Men den egentliga sprängkraften för Europas ledarmakter är att alla dessa katastrofer summeras till att EU-blockets civila imperialism tar skada:
Den europeiska imperialismen utgick hittills från att de stora krigskonflikterna var undanstökade: nämligen de båda världskrigen; västmakterna i NATO var ense om att inget våld inom alliansen ska brukas; för resten av världen garanterar den amerikanska supermakten med sitt våld att ingen annan stat på jorden kan undandra sig västmakternas anspråk på politisk underordning och ekonomisk användning – även om detta inte alltid godtagits av de europeiska partnerna.

Kriget som står framför dörren och som Europa inte kan kontrollera själv och framför allt ovissheten vilka konsekvenser ett storkrig skulle ha, kan leda till att EU inte längre kan krypa under den militära supermakten USA.

Det fina europeiska fredsprojektet, som grundar sig på att suveräna stater kan utnyttja varandra ekonomiskt, och att konkurrensens ensidiga resultat och därur följande krav på politisk och ekonomisk underordning, inte måste genomföras med våld, utan självklart är ”nödvändigheter” som förhandlats fram, är hotat:

Den hierarkiska författningen med kvasi-överstatliga institutioner; anslutningen av nationer med betingad suveränitet; maktprojektionen gentemot resten av världen – när Europa själv dras in i ett krig på sin östra kant, försvagas fundamentet för en fredlig imperial politik.

Dessutom avtar Tysklands och Frankrikes ekonomiska och politiska hegemoni redan idag, för att inte alla EU-partner är så medgörliga längre. I den mån som USA skärper konfrontationen mot Ryssland ser sig Polen och de baltiska staterna uppmuntrade att anropa USA (”vem skyddar oss mot Ryssland?”) som skyddsmakt. De vill inte heller ovillkorligt underordna sig de riktlinjer som Eus ledarmakter har definierat.

Även Storbritannien demonstrerar för de statliga konkurrenterna i EU, att Great Britains militärstyrka är överlägsen och oberoende av dem och utnyttjar samtidigt med sin traditionellt halvt externa ställning till EU-blocket att USA forcerar fiendskapen mot Ryssland.
Tyskland och Frankrike som vill härska över hela kontinenten, bestämmer alltså inte längre linjen i de fundamentala konflikterna i Europa. De måste frukta den frihet som Amerika har och praktiserar i saken. Därför krävs inte bara att Ryssland ska kapitulera, utan att konflikten måste lösas med deras EU-diplomati.

Objektivt må det vara något motstridigt att bekämpa och tränga tillbaka Ryssland geopolitiskt och samtidigt envisas med att detta måste klaras av utan militära medel.

Men för den tysk-franska ledarduon innebär ju denna motsägelse att man inte är nöjd med rollen att bara befinna sig i ett utsatt läge. De vill helt enkelt bevaka sin rätt till europeiskt ledarskap även när det gäller europeiska konflikter i sådan storleksordning som nu – gentemot Ryssland, USA och de europeiska konkurrenterna.
Diplomatiskt är Tyskland och Frankrike med på att fördöma och frysa ut Ryssland.
Även de besvärjer faran av en ny rysk imperialism, som endast ska kunna bemötas med västmakternas endräktighet inom NATO. De demonstrerar enighet inom NATO, avvisar alla ryska krav, allt för att hota Ryssland och trovärdigt visa, att det enda alternativet till deras diplomati vore att konflikten med Ryssland skärps. Merkel vill med alla medel en fortsättning av diplomatin, helt emot republikanerna omkring McCain i US-senaten. Hon tänker inte agera som postiljon till Amerikas påtryckningar och skenbara offerter, utan vill förhindra att kriget fortsätts och udvidgas till västeuropeiskt område.

EU-makterna försöker skada Ryssland ekonomiskt med sanktioner för att tvinga landet att ge med sig och på det viset skapa förutsättningarna för att funktionalisera det med de ekonomiska och politiska relationer som funnits förut. Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärs-relationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt. Sanktionerna är kopplade till Minskavtalens fullständiga genomförande och EU tänker vidta nya sanktionsåtgärder ”vid behov”. ( http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2015/03/conclusions-russia-ukraine-european-council-march-2015/ )

Den militära komponenten är naturligtvis kvar, men just därför vill Eus ledarmakter självständigt kunna kontrollera skeendet, ju mer USA trappar upp ställförträdarkriget i Ukraina och Ryssland reagerar på samma plan. EU har inget emot att utrusta NATOs nya spjutspets-länder mot Ryssland med trupper och vapen, så är man del av alliansens avskräckningspolitik mot Putin, med förhoppningen att åtminstone i Europa bli egen herre över USAs militära strategi. Den amerikanska eskalationen ska inte bli så varaktig att EU måste rätta sig efter den, på bekostnad av sin självständiga maktprojektion.

Ska alltså NATO få uppleva en ny guldålder, om EU går med på en långvarig militär konflikt i östra Europa? Eller kommer en konfrontation med världsmakten att splittra alliansen? Eller kommer den explosiva motsättningen att uppskjutas så att NATO-alliansen håller?

*) :  Att EU som bevis för sin utomordentliga generösitet hänvisade till, att associeringsavtalet var det ambitiösaste erbjudande som unionen någonsin har gett, det har sin riktighet. Det rör sig nämligen om en omfattande påtrycknings-lista, som utnyttjar Ukrainas nödläge, och som Europa tänker använda som hävstång, för att binda Ukraina till EU-området.
Ukraina fick ett frihandelsavtal, som inte bara skulle öppna marknaderna, när tull och kontingenter reducerats; det ska framför allt leda till att lagar, normer och regleringar i alla ekonomiska sektorer „harmoniseras“:
För den fria handeln kunde inte börja, innan Ukraina uppfyllt vissa villkor – nämligen att hela näringslivet blir omställt: Varor och tjänster måste först passa till EUs regelverk om hur produkterna måste vara tillverkade för att tillåtas överskrida EUs gränser – och detta krav på anpassning till EUs tekniska normer och standards, som i sin tur är resultatet av en förbittrad inom-europeisk konkurrens, skulle kosta mer än landet har råd med. Dess ekonomiska politik måste ju anpassas till de konkurrensregler som gäller inom den gemensamma EU-marknaden. Regelkatalogen gäller varusortimentens och tjänsternas kvalitet och tillverknings-metoder, från den tillåtna antibiotika-andelen i kött, över hönshusens storlek i kvadratcentimeter, till ”finansprodukters” beskaffenhet. Dessutom ska statligt ägda företag tas bort och en omfattande rättsapparat som kodifierar privat-ägda företags behov ska införas, inkl. upphovsrätt, och en insolvensrätt, som bestämmer hur bankrutta företag ska tas bort ur marknaden. Alla de tjänstesektorer, som hittills bara fungerade med statlig hjälp, ska „liberaliseras“. Denna omfattande rättsapparat, här hemma ironiskt nog ofta smädad som en produkt av Bryssels byråkratiska regleringsraseri, skulle garantera Ukraina en direktväg till välstånd – oavsett det faktum, att EU dittills hade attesterat Ukraina en ”low-value”-exportförmåga och utgick ifrån, att tiden för en kamp om ekonomisk överlevnad på många områden som ännu skyddas från konkurrens, var kommen. („Of course, there will be a struggle for economic survival for some sectors currently protected from competition.“) http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf