När de första oroligheterna i Syrien blev bekanta, så stod det klart för massmedia: Nu kommer den ”arabiska våren” till Syrien. Bara namnet av detta spöksubjekt, som föddes på Tahrir-platsen i Kairo 2011, tillhanda-håller allt som behövs för att förstå det som hände! Ty med detta ord är det avgjort, att stater och regimer som rebellionen vänder sig emot, har förtjänat att störtas – likgiltigt om den stat det handlar om regerar som arabisk socialism, sekulär nationalism, västorienterad diktatur eller redan före uppståndet är s.k. ”failed state”. För att förstå och värdera upproren är det då också likgiltigt vilka krafter, med vilka skäl och med vilka trosbekännelser, som reser sig till motstånd emot makten i landet, ochdet är även likgiltigt, vilka delar av folket som måste vara rädda mera för rebellerna än för den härskande regimen. Och det gör heller ingen skillnad, att folk i de olika länderna i regionen som gör uppror, har olika orsaker vara missnöjd med sina olika regeringar. För där den ”arabiska våren” är på gång, ska det alltid handla om samma sak: Folket, detta helgjutna kollektiv, som står upp mot överheten, är gripen av viljan till friheten att bli regerad på det sätt som ”vi” uppskattar här och som ”vi” demonstrerar för världen. Och det system som upproret riktar sig emot, är just därför en avskyvärd diktatur.
Sedan den känsliga frågan har avgjorts, om ”vi” överhuvudtaget ska tillåta att gamla välförtjänta, västvänliga makthavare som i Tunesien och Egypten, (- i Jemen, Libyen och Syrien är det ju en annan sak-) störtas, har den ”arabiska våren” blivit chiffret för i västlig mening önskvärt kaos vid Medelhavets södra och östliga delar: Att regimer störtas och en hel region blivit mogen för nyordning, uppfattar politikerna i de västliga huvudstäderna som en chans, och överlåter inte rebellionens framgång till rebellerna. För när det nu är klart, var friheten och var förtrycket är hemma, och för vem ”vi” ska ta parti, då skadar det inte alls, att man får reda på, att de upproriska folken för det första inte själva är eniga, och för det andra, att de som för kampen inte gör det med egna medel, utan med vapen och soldater, logistik och pengar från utlandet. För självklart behöver och förtjänar den ”arabiska våren” stöd från alla goda makter i världen!
Krigspropagandan sköts om av massmedia – för att folk ska förstå vilken sida som förtjänar ”vårt” stöd och vilken sida som förtjänar döden. Bilder och rapporter visar dödsoffer på rebellernas sida och i civilbefolkningen, och andra bilder visar de skyldiga i Assadregimen. Man boykottar den officiella syriska nyhetsbyrån SANA ( det kan ju bara vara propaganda) och litar på det som de upproriska sätter på nätet eller på det som Al-Jazeera och Al-Arabiya sänder (alltså Golfmonarkierna). Läsarna försäkras, att det är omöjligt att kolla upp materialets sanningsenlighet, för att den syriska regeringen gör det omöjligt för pressen att arbeta fritt i landet. Journalisterna känner alltså till, att de gör sig själva till språkrör för ett inbördes-krigspartis krigspropaganda. Men denna opålitliga propaganda är den enda upplysningen över krigspartiernas gärningar och avsikter som serveras.
In denna mening klargörs det, vem som gjort sig skyldig till de ständiga blodsutgjutelserna: I flera månader får man intrycket, att den syriska armeen helt utan orsak skjuter på fredliga demonstranter. Att massorna som stormar polisstationer och lynchar ämbetsmän, inte kan vara obeväpnade, ses inte som motsägande. I stället förklaras rebellernas beväpning med deras förtvivlade och upprörda reaktion på Assad-regimens grundlösa mördande: Att avhoppare ur Assads armee, som inte stod ut med detta, har tagit med sig sina vapen. Sen visas bilder av Assads stridshelikoptrar och stridsflygplan, som bombar stadsdelar. Bilderna som skulle tala för sig, gör inte detta: Det behövs tydligen en förklaring om vem som angriper oskyldiga civilister: I detta fall ska man uppfatta det så, att regeringen godtyckligt bombar bostadskvarter, därför att den vill döda så många människor som möjligt! Efter ett år fick publiken reda på, att utländska soldater och islamister står främst i rebellernas front och bär in jihad (heliga krig) i Syrien. Det tycker massmedia inte är bra, men det kan inte rubba på den principiella sorteringen av vän och fiende: Som reaktion på en regering som dödar sin egen befolkning utan orsak, är t.o.m. den islamistiska omstörtningsviljan begriplig – och en hjälp till den goda FSA (fria syriska armeen) tas gärna emot från vilken riktning som helst. När det sedan blir bekant, att även anti-Assad-krafter begått massmord och brott mot de mänskliga rättigheterna, så ställs inte det på samma moraliska plan som Assadregimens brott, utan det ska bevisa hur långt förråelsen har kommit, genom att Assadregimen tvingat på dem en frihetskamp. Bestialiteten är hos rebellerna ett uttryck av obhärskad vrede, som under åratal av förtryck har ansamlats – även om gärningsmännen inte alls kommer från Syrien – , hos Assads soldater är samma sak uttryck för deras naturliga karaktär…
Under tiden hopar sig allt oftare rapporter, som inte bara berättar om syrernas kamp mot förtryckarna, utan även talar om ett krig som grannländerna SaudiArabien och Iran för om makten i regionen, och om ett krig som de båda världsmakterna USA och Ryssland med Kina för inom Syrien. Folket – som hittills varit den ”arabiska vårens”subjekt – spelar nu rollen av lidande manövermassa för en global maktkonkurrens. För fördömelsen av Assad spelar det ingen roll. Denne ska så fort som möjligt – återigen i den oskyldiga civilbefolkningens intresse – röjas undan, så att världsmakternas konflikt kan biläggas och det blir fred .
Förutom med den moraliska värderingen av krigspartierna, förser pressen publiken med bedömningar om regimens aktioner och rebellernas effektivitet, och då får de Goda inte bara bra betyg. Man får veta att Assadregimen försöker dämpa ner missnöjet ilandet med reformer: den har upphävt det hittils gällande undantagstillståndet, genomfört nya val och tillåtit nya politiska partier, förbereder en ny grundlag och ekonomiska reformer. Om sådana förändringar ska kunna stilla det syriska folkets längtan efter en demokratisk regering eller kunna avskaffa fattigdomen i landet, och överhuvudtaget ska kunna röja undan syrernas skäl till protester, det anser västliga media inte vara värd ett bedömande. Man genomskådar Assads reformer som skenbara medgivanden, för att kunna vara kvar vid makten – och klargör därmed, vad som skulle tillfredställa ”våra” krav på reformer och vara ”äkta”. Inte bara US-utrikesministern Clinton upptäcker en ”avledningsmanöver”, för att kunna undvika det som egentligen vore nödvändigt, nämligen att avgå; hela den västliga offentligheten presenterar sig som rebellionens uppdragsgivare: man bokstaverar för de rebelliska syrerna vilket resultat man skulle vara nöjd med och vilket inte kommer i fråga. Därför är synvinkeln som massmedia intar, när den betraktar den lokala folkvilja som ska stödjas, mycket kritisk: De politiska krafter i landet som avvisar utländsk inblandning och som vill förhandla med Assad om landets framtid, stör enbart bilden och får i västliga medier ingen plats; massorna som demonstrerar för Assad tas inte på allvar: de har bara blivit ditbeordrade för att hylla regimen. Men även regimens fiender lämnar mycket övrigt att önska: politiska ledare som sedan årtionden vistats i utlandet har inget inflytande över rebellernas ledare, FSA kan inte bestämma över lokala miliser och jihadisterna och alla beväpnade som finns samarbetar inte med med de politiska krafterna i landet. De olika krafterna har ingen gemensam inriktning – utom den negativa, att Assad måste bort. Det är inte alls bra för ”vårt” krig som de ju måste föra ordentligt. De uppmanas till en enighet som de varken har eller anser vara nödvändig. Så blir tidningsläsaren inte bara informerad om vilket teoretiskt parti för den riktiga sidan hen ska ta. Därutöver blir hen insatt i att hen själv är en intresserad krigspart. Att det också måste vara hens sak att Assad störtas. Läsaren måste inte veta, vem den syriska präsidenten stör, och vad som stör ”oss”, och varför det angår ”oss” – om han bara vet vilken sida han måste stå på!
De regulära och irregulära soldater som hetsas mot varandra i landet, behöver inte veta något om den amerikanska mer-dimensionala imperialistiska uppfattningen om uppror, och likaså inte allmänheten i den västliga hemisfären. Massmedia ser hellre den amerikanska Syrien-politikens ”återhållsamhet”, som de upptäcker, för att USA hittills inte har ingripit i kriget med egna trupper (som i Libyen).