Ett eldorado för investerare? Fattigdom, korruption och terror: en paradox ?
Västvärldens medier ser i detta ett oroande tecken på att den största oljeexportören i Afrika och den största ekonomin på den afrikanska kontinenten utvecklats till en „failed state“.
Landet har visserligen en av de högsta fattigdomskvoterna i världen, men växer sen åtskilliga år raskt och har enligt Goldman Sachs potentialen att bli ett „andra Kina“. Hur kan ett land vara så välsignat med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattigt?
Den frågan framkastas alltid, när Nigeria får negativa rubriker på mediernas förstasidor, om det nu gäller den enorma föroreningen i Nigerdeltat, de periodiska kolera-utbrotten eller Boko Harams terror. Det stereotypa svaret är, att orsakerna till de himmelskriande missförhållandena är, att de politiska ledarna missköter landet, och att de är korrupta.
Marknadsekonomi i Nigeria: massor av naturliga rikedomar, som inte utnyttjas kapitalistiskt.
Internationella investerare må vara entusiastiska över de växande affärsmöjligheterna i landet, för Nigeria är en „oljestat“. Den moderna kapitalistiska ekonomins energibehov utvinns i Nigeria i stor skala. Men om landet sorteras in i rubriken oljestat, så bara för att oljan först då kan fungera som inkomst till nationen, när oljan lämnar landet per export. Oljan är först i utlandet ett kapitalistiskt affärsmedel, för just där skapar utländska företagare profiter med sin varutillverkning.
Oljeexporten är den nigerianska statens tjänst till världs-marknaden: kapitalakkumulationen äger ju bara rum i de framgångsrika industristaterna.
Nigerias makthavare har alltid haft pålitligt samarbete på gång med de utländska oljekoncernerna, oberoende av alla statskupper och militära och demokratiska maktskiften i landets historia.
Befolkningen i landet, som i sin majoritet inte behövs till att öka de inkomster som staten lever av, behandlas av Nigerias överhet som överflödiga människor.
Allmänheten i industristaterna är medvetna om, att eländiga förhållanden och fattigdom är förhärskande i landet, att Nigerdeltat har förgiftats av oljeutvinningen, och att människorna som lever där därför saknar vatten och åkermark.
Där är människorna inte bara umbärliga för kapitalistisk olje-utvinning, utan sägs t.o.m. „förhindra“ affärerna med oljan, när de tar sig till att odla på marker där oljekällor finns i jorden, och om de vågar fiska i träsken där olja utvinnes. Makthavarna tolererar att land och befolkning förstörs och bekämpar motståndare som förövar attentat mot oljeledningar.
Längre norrut i landet förs väpnade strider mellan kristna bönder och muslimska herdar om de marker i „Middle Belt“, som ännu inte förvandlats till ödemark. Människorna flyr till städerna och lever i megaslums framför allt omkring huvudstaden Lagos. Oljeaffärerna livnär en liten elit, vars lyxkonsumering erbjuder profitabla affärer för utländska företag.
Orsaken:
Majoriteten av nigerianerna är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha någon möjlighet att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärs-företag eller hos staten – som inte har behov av så många arbetskrafter. Det står inte skrivet någonstans, att de människor som är underkastade äganderättens ordning också måste användas till pengaförmering eller till tjänst åt statsmakten. Globalt sett är det ju undantaget.
Men Nigeria ska ju vara en pålitlig olje-leverantör till världs-marknaden. Den nigerianska staten lever av att landets ”naturliga rikedomar” transporteras iväg till världsmarknaden. Statens ekonomiska tillgångar är inte beroende av att medborgarna tjänar pengar i konkurrensen och betalar skatt till staten som här i västvärlden.
Tvärtom: I Nigeria är det medborgarna som är beroende av de pengar som staten delar ut. Det är nämligen staten som har hand om pengarna, som kan tjänas i landet. Det har konsekvenser. Imperativen ”berika er” har en helt annan betydelse än i de kapitalistiska industrieländerna – det är en uppmaning strida med varandra om att komma över en del av dessa pengar; i Nigeria kallas det ”national cake”. Den ekonomiska konkurrensen är följaktligen en kamp om den politiska makten,för det är den som beslutar exklusivt om fördelningen av oljeinkomsterna, som är den viktigaste inkomstkällan i landet.
Maktkonkurrensen avgör hur staten fungerar: den som inte tar för sig officiellt av pengarna, utnyttjar sitt inflytande för att få vara med om den organiserade oljestölden. Pengar för alla möjliga utvecklingsprojekt försvinner i ”mörka kanaler” redan innan de kommit till insats. Eller så ges de ut för projekt som ska ge lokala politiker och deras gunstlingar möjligheten att betjäna sig på pengar som egentligen var till för att bygga upp infrastrukturen. Guvernörer förskingrar sporadiskt i månader och åratal löner och pensioner. De därav drabbade kompenserar på systemmässigt sätt: byråkratin har på alla plan chansen att driva in ”skatter” – när folk ansöker om körkort eller pass osv.
Det är militären som spelar den avgörande rollen i konkurrensen om pengar och anställningar – nämligen före, under och efter tider av militärdiktatur: de högsta officerarna hör till de rikaste i landet, inte minst genom förskingring av pengar som förs över från statshushållet till militären. Det är inte bara enkla soldater som säljer sina vapen åt fienden för att bättra på solden, utan även såna i den högre rangordningen håller på med såna affärer. Aktuellt misstänker man dem för att sälja vapen till Boko Haram.
Västvärldens medier tar del av dessa seder med en blandning av föraktande kritik och brist på förståelse av den „systematiska korruptionen“ och det omfattande „självberikandebegäret“ i landet. Makthavarna anses missköta sina egentliga uppgifter – som enligt den uppfattningen skulle vara att tjäna folket och utvecklingen av landet.
Att det vore politikernas karaktär som är orsaken till misären, förklarar inte den nigerianska politiken – använder man det synsättet är ju konstigt nog alla politiker nedsmittade av den dåliga ovanan att missköta sina ämbeten för att berika sig själva.
Det synsättet jämför i stället makthavarnas beteende med de politiska seder som gäller i „våra“ framgångsrika och demokratiska marknads-ekonomier, där den politiska makten är avskild från den privata konkurrensen om pengarna. Där lever staten av de pengar som tjänas i samhället. Det är alltså inte en fråga om moral, utan om systemet: detta kännetecknar ett borgerligt styre, där statsmakten har sin källa i en framgångsrik konkurrens mellan kapitalister. I Nigeria däremot, har statsmakten inte sin källa i samhällets ekonomi, utan i de pengar som statsmakten tjänar ihop i utlandet, i världsmarknadens högsäten. Den nigerianska staten lever av sin funktion för utlandets affärsbehov.
Ett annat synsätt är att „resursflykten“ skulle fördärva statsmakten i länder som enbart exporterar råvaror: det anses, att regeringen där har för mycket pengar, och därför saknar den politiska och ekonomiska drivfjädern att investera i sitt folk och främja privata konkurrensmöjligheter – då är det inte att undra på, att pengarna anstiftar eliten till förskingring, istället för att främja kapitalistiska affärer. Denna „struktur-deficit“ i ett land som Nigeria måste då rättas till och därför måste makthavarna tvingas till att använda bättre „metoder“, nämligen „våra“: Man måste införa demokratiskt styre.
När demokratin äntligen avlöste militärdiktaturen i slutet av nittiotalet, hoppades man att det skulle vara slut med „korruptionen.“ Men i stället blev det ännu värre. De demokratiskt valda regeringarna i Nigeria tjänar fortfarande inte en fungerande marknadsekonomisk konkurrens i landet, som statsmakten kunde använda som en pålitlig inkomstkälla. De statliga ämbetena är fortfarande de enda pålitliga inkomstkällorna. Därför är de demokratiska procedurerna och institutionerna inget annat än en ny vehikel för samma kamp om makten.
Men det är inte så, att är rättsstatlighet och demokrati skulle vara onödiga: Den politiska konkurrenskampen åberopar dessa höga värden och det har konsekvenser för folkets moral. Om man vill vara framgångsrik så måste man haffa till sig åtminstone en liten del av statsmakten och utnyttja den i eget intresse. Eftersom det alltså är nödvändigt att vara med i „korruptionsmekanismen“ på något sätt, så har man en moraliskt rätt till det. Konsten att berika sig själv ger en ju högt anseende bland sina gelikar.
Även fotfolket förväntar sig just såna framgångar av politikerna, så att de själva inte kommer till korta. De ska använda sin maktställning på bekostnad av andra etnier och väljare, likgiltigt vilka lagar som gäller. Att kunna förskaffa sig pengarna och att generöst dela ut dem, är de avgörande politiska kvalifikationerna för att regera landet.
Men å andra sidan vet ju alla om, att den vardagliga „korruptionen“ är något ont som skadar samhället. Alla kandidater lovar i valkampen att de ska utrota „korruptionen“. Och i stället blir det ännu värre. Att inget förändras, hindrar ingen att översätta besvikelsen till krav på en bättre regering.
Den demokratiska moralen i landet är alltså intakt. För även i Nigeria sköter man om ideologin, att folkets elände inte förorsakats av att statsmakten har intressen som inte motsvarar ett bra liv för alla människor, utan att den politiska personalen är dålig.
Inte sällan riktas det politiska missnöjet mot folket: Befolkningen skulle sakna den patriotism, som skulle behövas till nationens väl. Det nigerianska folket håller i stället fast vid sina traditionella seder – det är den nigerianska varianten av den i västliga demokratier vanliga kritik, att för många människor bara bryr sig om sina partikulära intressen, i stället för att tjäna det allmännas bästa.
Nigerianska intellektuella saknar ett nationellt narrativ; de pläderar för en äkta fiktion som förbinder alla nigerianer, helt skiljt från de motsättliga sociala roller de spelar i dagens samhälle. Då skulle de nämligen veta, vad deras lidande är bra till. Det är den nigerianska varianten av den nationella identitet, som ska ge styret respekten underifrån. Även i detta avseende är den nigerianska värde-gemenskapen modern, nämligen nästan likadan som i de gamla demokratierna.
Men samhörigheten i nationen skapas inte genom en fiktiv gemenskap. Den måste alltid förhandlas eller tvingas fram på nytt. Och det har hittills fungerat:
Oljepengarna används som smörjmedel till sammanhållningen. Västliga journalister och politiker förvånas alltid över att de rivaliserande eliterna trots alla varningar för att landet kunde bryta isär, har lyckats sammanjämka sig. Utlandet har behovet att „stabila förhållanden“ råder i landet, alltså att de tjänster man förväntar sig av den nigerianska oljestaten, pålitligt tillfredställs.
»Good governance« mot terrorism?
Med Boko Haram tycks denna strategi ha nått sin gräns. Det märks redan på namnet, som betyder att „västlig kultur är försyndelse“, att man har att göra med en helt annan sorts motståndare mot korruptionen i landet än hittills. Boko Haram vänder sig inte emot regeringens oförmåga att motsvara västvärldens ideal, utan fördömer statsmaktens icke-muslimska, alltså helt felaktiga, position. Denna position saknar den sedlighets-regim, som troende muslimer i sin fattigdom ska bekänna sig till . Alltså förföljer Boko Haram allt som är o-muslimskt – regeringar som är västvärldens slavar, kristna medborgare som har en felaktig västlig tro, egna trosfränder som kommit från den rätta vägen, för att de skickar sina barn till skolor med västlig utbildning.
Det ger västvärldens behov av »good governance« i länder som Nigeria, en annan betydelse: Nu handlar det om att klara av „terror-hotet mot vår säkerhet“. Fattigdomen i Nigeria intresserar bara som grogrund till „islamister“, och alla förslag om hur man ska torrlägga „träsken“ med bättre kapitalistisk ekonomi och bättre, nämligen pro-västliga regeringar, kulminerar målmedvetet i kravet, att regeringen måste bekämpa Boko Haram med ännu mer avskräckande terror. Att kritisera den politiska elitens „korruption“, står idag för att den inte har gått fram hårt nog mot Boko Haram. Det är nämligen den aktuella uppgiften som bestämmer den kritiska blicken på Nigeria och dess ledare som återigen misslyckats.