Grekland har, som alla andra länder, gett ut statsobligationer och sålt dom på finansmarknaderna, för att ha mera pengar till förfogande i statshushållet. Inkomsterna från skatterna räcker nämligen inte för allt det som stater vill finansiera. Upprustning, främjande av näringslivet, ekonomins konkurrensförmåga – det behövs det pengar till, och det är bankerna som lånar ut pengarna.
Friheten att låna pengar från bankerna har sitt pris. För att kunna disponera över en i princip obe-gränsad massa pengar, „pantsätter“ regeringarna de framtida skatter som kapitaltillväxten i landet ska avkasta. Det förutsätter, att regeringarna „lyckas“ sätta igång konjunkturen med de lånade pengarna. För det handlar ju inte om planhushållning här, utan om ett privat näringsliv, som har sina egna vinstkalkulationer. En regering kan inte åstadkomma tillväxt, utan det måste kapita-lens profitsträvande klara av. Statsskulderna ska nödvändigtvis ha kapitaltillväxt som resultat, för enbart därigenom kan statens skatteinkomster växa och bara så kan statens skulder få bankernas förtroende. Utan kreditvärdighet kan staterna inte ta upp de nya skulder, som ska främja det privata näringslivet i framtiden. Utgifter till lärare, motorvägar och stridsvagnar, som måste betalas, är ju inga investeringar som kan avkasta profit, utan statlig konsumtion som förbrukar pengarna. Men ändå måste de här pengarna fungera som en summa, som får hela landet att fungera som en profitmaskin, som avkastar mera skatt åt staten: Varje affärsverksamhet baserar på att samhällets levnadsprocess enbart fungerar med pengarnas förmering. Enbart pengar sätter igång det arbete, som är nödvändigt för att reproducera och öka hela världens materiella rikedom – de används ute-slutande som kapitalförskott. Men rikedomen har inte de materiella behoven till ändamål, utan de är medlet till syftet: profiten.
Det var för att öka statens effektivitet som statsskulderna infördes på början av 70-talet. Därmed växte statens makt: staten, som är den största kreditupptagaren hos bankerna, främjade på det viset finanssektorn, som den blev den mäktigaste ekonomiska branchen överhuvudtaget. Det skedde med statens vilja och till statens fördel. Det är ju inte så, att skulder brukar förlama staternas handlings-förmåga – det är tvärtom: statens kapaciteter och därmed dess makt, riktar sig efter hur mycket skulder den kan rå på, utan att ge efter. USA var ju hittills ett exempel på det – deras statsskulder kunde vara så skyhöga, för att dollarn är det universella betalningsmedlet, stött av en statsmakt som inte måste ta hänsyn till konkurrenter, eftersom de är världsmakten.
EU infördes, för att de konkurrerande europeiska staterna hoppades, att de som union skulle hävda sig på världsmarkanden med sina kapital och olika valutor. Den fria ex- och importen av kapital och tjänster på den gemensamma EU-marknaden är en konkurrensfördel i världshandeln. Euron har blivit en valuta som handlas med i hela världen och det är profitabelt: alla eurostater förfogar över en valuta som det går att handla med i hela världen, i motsats till de enskilda valutorna, som först måste bli växlade till dollar. Eurovalutan ligger idag på andra plats i världshandeln efter US-dollarn och 30 % av valutareserverna som hålls i världen är i euro.
Det bankrutta Grekland har bemödat sig lika mycket som framgångsrika stater, att bygga upp en profitmaskin på sitt territorium. Att statsskuldens förhållande till bruttoinlandsprodukten ser dålig ut där, visar enbart, att statsutgifterna för att förbättra kapitalens ekonomiska villkor, inte har kunnat förvandlas till ny kapitaltillväxt: När inga företag utnyttjar infrastrukturen – för att det inte lönar sig – så är staten det enda ekonomiska subjektet som främjar nya projekt, som ska attrahera nytt kapital till landet. Och när det inte lyckas, tar staten upp skulder på nytt, för att främja näringslivet med sina subventioner och ny infrastruktur – det för till ekonomisk och politisk bankrutt. Den grekiska ekonomin är underlägsen den tyska, franska osv konkurrensen på EUs gemensamma marknad. Därför har den grekiska statsskulden främjat kapitaltillväxten i andra EU-länder i stället för i Grekland.
Om Grekland har „levt över sina förhållanden“ eller inte – det är inget som kan räknas ut. Det avgör de finanskapitalistiska investorerna. Så länge de köper en stats obligationer, så är den staten solvent och kan då betala räntorna. En stat förlorar inte sin kreditvärdighet för att den har mycket skulder – det har som sagt alla stater -; utan tvärtom – när finansagenturerna inte vill köpa obligationerna längre, alltså inte vill ge kredit, då har staten skuldöverskott och är bankrutt!
Men bankernas kriterium är inte enbart en spekulativ bedömning av tillväxtchanserna, nämligen hur mycket skulder ett land uthärdar, utan beror lika mycket på deras bedömning av det egna affärs-läget. Om „aptiten“ på risker krymper, så drar bankerna tillbaka den kredit, som de tidigare utan att tveka, har beviljat en nation. De europeiska storbankerna skulle bli ruinerade, om de var tvungna skriva ned alla sina grekiska statsobligationer. Euroskulderna är ett tillväxtmedel för alla banker i eurolandet. Och det påvisar ju, att deras övriga investeringar varken är så pålitliga eller räntabla, att bankerna skulle kunna tåla de grekiska förlusterna. Därför har den grekiska „smittan“ spridits till Portugal, Irland, Italien och Spanien.
Finanskapitalet tvivlar på eurostaternas kredit, för att de inte fått bukt med sin egen finanskris ännu: Investeringar med förväntningar på framtida profiter är alltid spekulation på vinst, och inte en överdriven girighet utöver de „normala“ kreditaffärerna. Det härskar ett produktionsvis, som enbart genom pengar sätter igång all verksamhet i samhället! Pengar finns till för att föröka sig. Bankerna kan lita på att pengarna, som enbart de har hand om, är upphovet till mera pengar för dem: deras verksamhet består i att låna ut pengar mot ränta och att låna själva. Kredit är en spekulation på framtida profiter och det är så de kapitalistiska staterna vill ha det.
Så länge kapitalet ger den avkastning, som man spekulerat på, är det ingen som klagar. Det är alltså inte att undra på, att finanskapitalet hittade på nya “finansinnovationer“: De anspråk på framtida vinster som bankerna har, när de bedriver sina kreditaffärer, blev till egna kapitalvaror, som kan säljas. I fortsättningen utvecklades optioner, vilka även kan säljas osv. Först när inlösandet av anspråken betvivlades, blev det kris, den så kallade finanskrisen. Bankerna drog tillbaka sina investeringar, för att dessa inte längre höll löftet om att avkasta profit, och förintade på det viset finansförmögenheter så snabbt, som de hade frambringat dem. I den här branchen består den enas kapital inte i mer än den andras skulder, och när skulderna inte kan återbetalas blir fordringsägarna ruinerade.
Inget pris är för högt för att rädda banksystemet.
Kedjereaktion av bankruttförklarade banker hade kunnat tillintetgöra det globala banksystemet, om inte staterna hade ingripit. De många hundra miljarder tunga räddningsaktionerna demonstrerade att bankernas profiter är fundamentalt viktiga för staterna: Den spekulativa handeln med skulder och profitförväntningar är en inte en transaktion som alla andra, som ju även kan misslyckas. Den här kommersen är „systemisk“, är nämligen den kapitalistiska ekonomins grundval! Allting i samhället fungerar enbart med bankkrediten. Enbart om ekonomin uppfyller finanskapitalets anspråk till vinst, så lönar det sig för bankerna att ge krediter. Om inte det fungerar, så är produktionen av varor inte heller lönsamt längre och körs ned, för att inga nya krediter ges. Och om bankerna kraschar måste fordringsägarna ansvara för bankernas skulder.
Bankräddningen tydliggör, vad som inte beaktas i normala tider: bankernas kreditvärdighet och deras roll som allmän kreditgivare och geldenär i samhället, är den politiska maktens verk. Staterna har auktoriserat bankerna till det. Bankerna kan återfinansiera sina affärer hos centralbankerna med nya skulder, dvs.de kan byta skulder mot „färska“ pengar, få likviditet. Staternas centralbanker ga-ranterar för affärsbankerna att skulder och pengar är likvärdiga. Därmed har staten stiftat bank-sektorns makt. Staterna vill ha det på det viset!
De pengar som staterna lånade på kapitalmarknaderna, för att rädda bankerna, var enbart ersättning av finansvärden med skräpstatus, som marknaderna själva hade försmått. På det viset har staterna bara utvidgat sina statsskulder, utan att ha bevisat, med vilka medel dessa ska återbetalas. Och det är detta, som ger bankerna orsak att tvivla på sina egna räddare.
Därför driver bankerna stater, som enligt deras omdöme inte förtjänar förtroende längre, in i bank-rutten. Men i och med att de gör det, uppstår faran, att finanskapitalet förlorar sin egen makt:
Med beredskapen att köpa statsobligationer bevisar bankerna å ena sidan, att staterna är kredit-värdiga och garanterar så deras finansmakt. Å andra sidan garanterar staterna bankerna likviditet och kreditvärdighet. För det är staterna som ger banksektorn makten över pengarna. Detta är en symbios, som varken stater eller finanssektor kan vara utan!
Finanskrisen har alltså avlösts av „statsskuld“krisen: Brandväggarna har fått till resultat, att likviditetsproblemen spridit sig till allt flera länder istället. Utvidgningen av kreditvolymen är en lika stor belastning för de enskilda staterna, liksom för alla EU-staterna. Bankernas spekulationsvilja har spetsat till sig till frågan, om de statliga skuldgarantierna kommer att hålla. Det som förut var en säker hamn, är nu enbart en hög risk, i stället för riktig kapitalrikedom. Men statslånen utgör en avgörande del av bankernas förmögenhet. Nu hotas de av en bankräddning genom statsskulder, vilkas växande volym gör dem tvivelaktiga och kan föra till ruinering av bankerna igen – en utsiktslös cirkel.
EU hjälper bankrutta stater, för att rädda euron. Bankrutta EU-stater har den väsentliga betydelsen för EU-politikerna, att EU-krediten för det första inte kan skiljas på efter nationer – EU-staterna måste ju borga för varandra, hur mycket skuldöverskott de än har – och för det andra, att eurozonens kredit generellt ska vara efterfrågad på finansmarknaderna. Den platsen vill de inte förlora, efter-som den garanterar en tendenciellt obegränsad kreditmakt. Denna kreditmakt vill man försvara. Euronationerna konkurrerar med varandra med samma pengar på sin gemensamma marknad. Inga gränser gäller för varor, tjänster och kapital som ex- och importeras inom EU. Ett enhetligt politiskt styre finns inte i eurolandet. Det är ju annars nationerna, som styr över den nationella ekonomin. Euron har ingen statlig makt bakom sig, som har kommandot över eurovalutan och ekonomin på sitt territorium, och som kan använda denna makt att ta upp kredit till sitt eget behov, som en statsmakt har. Nödvändigheten av en gemensam politisk kreditförvaltning står i motsättning till att EU-staterna inte kan sköta sin egen kredit fritt. Detta lider alla EU-stater av. Med finanspakten tvingar de varandra att spara.
Finanspakten: spara genom att utvidga kreditvolymen
De drabbade staterna har alltså för mycket skulder, därför att finansmarknaderna inte vill använda dem som kapital, för att de inte är räntabla för dem eller bara till skyhöga räntor (kom ihåg: brand-väggarna ersatte enbart den krisdrabbade banksektorns förluster). Tvärtemot detta faktum uppfattar EU-politikerna saken så, att orsaken till detta skulle vara enbart en för stor summa statsskulder. Därför vill eurostaterna minska kreditupptagen: Beslutet räknar med att finansmarknaderna ska skapa politekonomiska fakta genom att spekulera på statslånen och på det viset ge dem en relativ bonitet. Det ska konsolidera deras hushållsfinansiering. Med finanspakten hoppas man att bankerna ska ge eurostaterna ett erkännande för de signaler de sänder ut – att de inte „lever över sina förhållanden“ längre, att de har kört tillbaka sina skulder till ett mått, som spekulanterna skulle kunna acceptera och därmed väl kunde vara intresserade av att ta för sig av denframtida tillväxten av europeiska statslån. För den saken är klar, innan kreditupptagandet kan reduceras, måste först och främst den aktuella krisen vara avklarad. Och för detta ändamål är stora summor nödvändiga, som eurostaterna måste låna av bankerna:
Imperativen „tillväxt“
Euroländerna kompletterar sparkontraktet med tillväxtpolitik. Samma statshushåll, som ska krympa ner statsskulden, ska samtidigt sätta igång konjunkturen – för kapitalens tillväxt har allmänt gått ned. Man erkänner alltså officiellt, att de europeiska försöken att få bukt med krisens verkningar, framför allt genom att radikalt begränsa statsutgifterna, inte lyckats. Det påpekas, att själva sparpolitiken har oönskade biverkningar; den har nämligen drivit in näringslivet – speciellt i södra Europa – i en recession.
Nedskärningarna hade inte enbart följden, att befolkningen blivit fattigare, utan har överhuvudtaget förstärkt det nationella näringslivets nedgång. Det visar sig på alla håll och kanter, att omsats och vinst är beroende av statlig efterfrågan och subventioner. Och när omsats och vinst uteblir, så blir markandsekonomins tillväxt inte bara långsammare, utan upphör. Kapitalistiska affärer är beräknade till vinst och därför blir det kris när det inte finns något perspektiv för tillväxt för kapitalen. Betalningsförmågan i samhället minskas av statens sparpolitik.
Laget runt reviderar företagarna sina utsikter och kapaciteter nedåt, sänker löner, sparkar anställda och utvidgar, tillsammans med statsadministrationerna, de „working poor“ och de arbetslösas armé.
Banksektorn, vars utsikter är beroende av pålitliga utsikter på tillväxt av sitt kapitalförskott, blir själv till ett saneringsfall – men det enda saneringsfall som staten inte kan låta krascha. Och då får sparsamheten i alla fall kosta mera pengar!
I Tyskland, vars exporter 2011 hade nått upp till ett alla tiders maximum iakttog man hittills påverkningarna av den europeiska sparkursen på betalningsförmågan i euroländerna med lugn. Att sparandet inte är tillväxtfrämjande, utan verkar krisskärpande, är å ena sidan klart och väcker hos regeringen nu farhågor beträffande den tyska exportboomens hållbarhet.
Konkurrensmaskinen
Den som propsar på att den tyska framgången bara är rättvis, har inget problem med sanningen som ligger i det: Tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden, med en kapitalmakt av överlägsen kraft och styrka, som de har vunnit ur de fördelaktiga affärsvillkor (som nämligen finns på den tyska kapitalplatsen. De är resultaten av lönesänkandet under „agenda 2010“ som påbörjades 2003 av den röd-gröna regeringen). Då kan det ju inte ha varit försummelser i andra EU-länder, som fört till en så ensidig fördelning av den kapitalistiska rikedomen mellan nationerna och till en så ensidig lokalisering av krisen till södra delen av EU. Deras konkurrenskraft har undergrävts av de framgångsrika tyska koncernerna. Det är denna konkurrensmaskin som bl.a. ruinerat de grekiska kapitalen.
Nu uppmanas de framgångslösa nationerna att ta sig ett exempel på den tyska framgången och söka efterlikna den: men hur ska det gå till – alla konkurrerar ju om samma sak, nämligen om att roffa åt sig konkurrenternas markanadsandelar. Konkurrenter ifrågasätter med konkurrensen sin egen framgång; en konkurrens med enbart vinnare har ingen ännu lyckats uppfinna.
Likhetstecken mellan förmåga att konkurrera och ha framgång i konkurrensen är en paradox. Tack vare åratals återhållsamhet med lönerna, kan det tyska kapitalet producera billigare än grannarna, det är alla eniga om. Att förlorarstaterna inte i tid och inte radikalt nog, har låtit sina löntagare „betala bittert“ för de egna kapitalens framgångar, den insikten ska nu föra till sänkta löner, insparande av det sociala, utslängda statsanställda och nedkörning av alla statliga utgifter, som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång på kapitalplatsen. Och de måste inse, att basen för nationens rikedom är billiga massor, och om framgångarna uteblir, måste massornas fattigdom förvaltas på annat sätt.
Fattigdomen
Folkets fattigdomspelar sin vanliga, hopplösa roll i kampen mot eurostaternas stora kris. Den är å ena sidan följden av det sociala demontaget i krisländer som Grekland och Spanien. Som en följd av den alltför svaga efterfrågan i de „ihjälsparade“ nationerna, förhindras en tillväxt av den nationella affärsverksamheten speciellt på de inre marknaderna. Och det är framför allt en följd av att lönearbetarna inte kan vara billiga nog i konkurrensen med andra nationer. Lågavlönade anställda är räntabla för kapitalet. Att sänka lönekostnaderna är ett nödvändigt botemedel emot krisen, det är den verksammaste hävstången för att återvinna tillväxt och konkurrensförmåga gentemot andra länder.
Att EU-staterna vill ha billiga folk, samtidigt som fattigdomen är ett störande element i samhället, är visserligen en motsättning, oavsett från det pinsamma faktum, att även den värsta fattigdomen inte hjälper mot krisen, om framgångsrika företag fattas, som sörjer för stora vinster.
Dåligt betalda, flexibelt användbara arbetskrafter, som är lätta att säga upp, representerar det som ett nedkonkurrerat land, behöver mest. De är en rikedomskälla, som ska utlova om så mera tillväxt och framgång i konkurrensen, ju mindre användaren betalar för dem.
Så konfronterar framför allt den tyska regeringen förlorarnationerna med krav på konkurrensdygder, för att kunna delta i tävlandet om vinsterna på den europeiska- och världsmarknaden utifrån synvinkeln av en överlägsen konkurrensmakt. Framgångar i den här konkurrensen beror väsentligt på kapitalets storlek, dvs. dess konkurrensförmåga:
Som exempel på en världsmarknadsduglig europeisk konkurrensnation är Tyskland försedd med de ekonomiska och politiska maktmedlen som behövs för att komma ut starkare ur krisen.