Ungdomarna i förorten, de med ”migrationsbakgrund”, som i sin vardag lever i utanförskap och är utsatta för våld och rasistiska övergrepp, reagerade upprört när polisen försökte dölja döds-skjutningen i en lägenhet i Husbyområdet. I Pantrarnas brev till Aftonbladet
”Att ingen lyssnar, att ingen vill höra berättelserna om rasistiska poliser, trakasserier, övervåld. Att det kanske måste brinna för att någon ska höra vissa röster”
handlar det om att ingen i samhället bryr sig om vad de här ungdomarna är utsatta för och att de inte vill behandlas som slödder och smuts, som man enbart bryr sig om när de ska kontrolleras. Därför är stenkastarna så besvikna och bittra. Därför kastar de stenar och molotovcoktails. Men detta ändrar ju inte på situationen och det tycks inte heller vara ändamålet med protesten.
Det faktum, att de ständigt misstänks för att vara kriminella och för att stifta social oro, tolkar de så, att samhället inte respekterar dem som medborgare. Vill de kanske påpeka, att samhället skulle vara skyldig dem respekt ? Det skulle i så fall vara väldigt anspråkslöst!
För det är ju staten som har stiftat lagarna, som skiljer mellan ut- och inlänningar, och som bestämmer, vilka utlänningar som släpps in, och vilka som avvisas vid gränsen; vilka som klarar livhanken och vilka som portförbjuds. Människors ”migrationsbakgrund” är för det här samhället alltid en orsak att sätta i fråga deras lojalitet gentemot staten. Goda migranter, så är det tänkt, måste på något vis vara nyttiga för samhället – om de nu blir politiker eller löntagare, företagare eller bidrar till kulturlivet eller bara är ”anständigt” folk som lever här.
Då är det inte att undra på, att myndigheternas personal, som ska förvalta och kontrollera befolk-ningen, förvandlar förbehållen mot ”migranterna” till fördomar, och handhar saken på sitt vis…
Vad innebär utanförskap?
Man säger att ungdomarna som bråkar på gatorna inte har några perspektiv. Det är ju en förnäm definition av deras status i samhället: Samhället har nämligen ingen ”användning” för de flesta av dem.
Men i det här samhället gäller samma regler för alla, både svenskfödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskrafter. Men arbetsgivarnas behov av ytterligare mänskligt inventarium på kontor, i affärer och fabriker har nu för tiden starkt avtagit. Den ”normala” karriären att jobba för sitt livsuppehälle finns för en stor del av alla ungdomarna i landet inte till. Deras start i livet börjar med att de är en del av överbefolkningen, alltså människor som blivit utrensade ur marknadsekonomin från första början.
Statens socialpolitik bestämmer över det ekonomiska levnadsödet som folk överhuvudtaget har i det här landet, när marknadsekonomin inte ”behöver” dem. Dessa normaliteter, att människors liv ligger i kapitalets händer, som bestämmer om och på vilka villkor de efterfrågar arbetskrafter, anses inte vara orsaken till eländet.
Vad innebär det för ”migranterna”?
Nu drabbar den marknadsekonomiska utsorteringen först och främst, och i varje följande generation, ”migranter” från länder, som de eller deras föräldrar har flytt ifrån av politiska skäl eller för att få ett bättre liv. Dessa människor, med eller utan tillstånd att arbeta, hamnar då med för lite pengar i dåliga bostäder i förortsghettona.
Den nya generationen av ”migranter” som stör bara genom att hänga omkring, för att de inte har något ”nyttigt” för sig, handhas konsekvent som ett ordningsproblem: Polisen skickas dagligen ut för att kontrollera dem – de skulle ju kunna vara papperslösa eller kriminella och de ska polisen sätta fast; därför har polisen mycket att göra i förstaden.
Orsaksforskningen i massmedia:
- Man får reda på, att överheten naturligtvis tycker att ”ligisterna” inte har tillräckligt med respekt för samhället.De som inte är „användbara“ här, är manade att finna sig i sin ”oduglighet” för samhällets behov. Politiken intresserar ju bara en sak: när samhället inte har någon användning av ungdomarna, så blir de ett ordningsproblem, som endast kan vidkommas med motsvarande åtgärder.
- Statsministerns yttrande, att dessa ungdomar ” måste komma över vissa kulturella trösklar och ta sig in i samhället”, utgår självklart ifrån, att den här generationen av Sveriges överbefolkning måste anpassa sig till samhällets krav på dem – att inte störa ordningen när dom hänger på fritidsgårdarna, att förhålla sig lugna när de blir kontrollerade av statens polis! För den saken är allmänt bekant – det finns inte jobb för alla. Med andra ord: att äntligen integrera sig!
- Sociala experter har upptäckt, vad som fattas i förstaden, nämligen satsningar i stället för nedskärningar – ungdomen måste få strukturer och aktiviteter. Det är ingen som förväxlar detta med att möjliggöra dem ett ordentligt liv. Det handlar om att få ungdomarna att anpassa sig till sitt utanförskap och göra sig hemmastadda i sin oföränderliga marginala tillvaro.
Det blir alltså tydligt sagt, att ”integration” tjänar ett ordningspolitiskt syfte.
- Unga politiker, som ”trots migrationsbakgrund” har klarat av ovan nämnda ”trösklar”, höjer sina röster i pressmedelanden: ungdomarna borde vara tacksamma för att de får leva i det här landet, för att de har chansen att få utbildning och jobb. Men att ”ta chansen” och utbilda sig i ett yrke, har inte automatiskt till följd, att man också får tag på jobb (se ovan!).
- Megafonen ”jobbar för ett rättvist samhälle. Vi organiserar unga människor i förorten för att skapa ett samhälle där alla har lika förutsättningar och folket bestämmer över politiken, inte tvärtom.”
Men mera jämlikhet, chanser, förväxlas tydligen med löftet om ett bra liv för alla: Överheten har ju tilldelat sina medborgare jämlikhet, alltså samma rättigheter inför lagen – alltså är det rättvisan! Men människorna har ju olika tillgångar, och med dessa skillnader ska de konkurrera mot alla andra som vill ha samma jobb eller utbildning!
Är det inte så, att inte ens de mänskliga rättigheterna (t.ex. EU-Chartan) inte ändrar ett jota på att människornas sociala läge är en avfallsprodukt av de kapitalistiska ekonomierna som de lever i och som inte ska ha något alternativ? Låglöner, hemlöshet, svält och farsoter är verklighetens vardag i världen.Det är ju marknadsekonomin som har till följd, att inte ens helt elementära behov är säkerställda. Det är statsmakten som har inrättat och som upprätthåller detta samhälle. Politiken utför marknadsekonomins nödvändigheter, när de gör socialpolitik.