Att Europagemenskapen blivit ärad med ett nobelpris för fred, kan synas sällsamt: inte krig = fred? Vad är det för en logik? För detta fredspris har ju den långa traditionen, att utmärka krigsherrar – framför allt när de talar om att de för krigen för att skapa fred!
För Eus politiker är det något de självklart förtjänat, för att de inte har förklarat krig emot sina partner i EU. Att EU därför ska vara världens största fredsprojekt är det ganska hemskt att föreställa sig: Ett krig, som en utväg ur sin konfliktrika gemenskap, kunde ju enbart vara deras eget verk. De är själva de enda möjliga aktörerna, som kan tänkas sätta igång krig. (Förbundskansler Merkel håller sig t. ex. till godo, att inget krig mellan Tyskland och Frankrike har satts igång sen 2. världskrigets slut!). Europeerna skulle ha lärt sig hålla fred, för att enbart ha koopererat för ömsesidiga fördelar i EU – att ha berikat Europa och världen med samarbete mellan nationerna i EU ska väsentligt ha bidragit till freden:
Att just den kapitalistiska konkurrensen kallas för samarbete är nog en viss överdrift, men den visar i alla fall vilka egenskaper man tillskriver marknadsekonomin, nämligen att i sig vara ett demokratiskt värde. Detta faktum visar, hur de intressen som man gemensamt vill fullfölja inom EU, är konstruerade: konkurrensmaskinen EU har tagit bort barriärer i Europa för att få en ”blomstrande” ekonomisk tillväxt gentemot konkurrenten och världsmakten USA, en väg, som de inte klarar av var för sig, utan bara med gemensam konkurrenskraft och den gemensamma valutan – det har inte fört till mindre motsättningar inom Europa, för varje EU-nation kan bara skapa en tillväxt på de andras bekostnad. På annat sätt fungerar ju inte konkurrensen i en marknadsekonomi.
På de senaste åren har även nya konkurrenter kommit upp på världsmarknaden, nämligen Bric-staterna China, Brasilien, Indien och Ryssland. Det har förstärkt viljan, att vinna konkurrensen även emot de nya, mäktiga uppkomlingarna. Krisen måste alltså övervinnas!
Hur denna värdegemenskap vill klara av sin ekonomiska kris, visar de politiska åtgärder, som ledarmakterna i EU har hunnit med under det sista året:
Störande demokrati
- Folksomröstningen som Papandreou (Greklands f.d. regeringschef) sommaren 2011 ville organisera, för att spika fast den grekiska befolkningen vid Eus åtgärd, att enbart ge krediter till Grekland, om staten gav bort sin suveränitet i hushållsfrågor, hade enligt EU blivit en katastrof: Ett ramaskri hördes från Eus ledarmakter, ty det befarades att folket skulle rösta ”fel”, nämligen emot euron och emot alla åtgärder som gör människor fattigare. Och eftersom Papandreous politik utgick från att Grekland ska stanna i euron und att EU-krediterna är alternativlösa åtgärder för att rädda nationen, blev folk-omröstningen avsagd.
- Man fick lära sig, att demokratin, som ska vara det största framsteg i folkens liv som någonsin har nåtts, bara stör, när det handlar om den viktiga frågan att rädda euron i Europa: i alla fall när det gäller idealet man ska föreställa sig, nämligen att folket jämt håller på och röstar i detta systemet och alltid ger sina representanter i regeringen konkreta uppdrag, som dessa måste hålla sig till.Experterna i politiken, medierna och vetenskapen varnade för att använda den principen i Grekland just då, när det protesterades så mycket i landet emot sparprogrammen. Andra sakkunniga menade, att en folkomröstning skulle gå an, om frågan ställdes på rätt sätt – om man är för att behålla euron eller ej – för då skulle folket enhälligt säja ja, och därmed också ja till sparpaketen. Och andra tycker det skulle vara bra för Europa om grekerna gick ur euron frivilligt, då behöver man inte kasta ut dom.Om man nu bortser från folkviljans enstaviga kryss vart fjärde år, som ger de valda politikerna tillstånd att bestämma i landet, så betraktas folkets vilja i demokratin alltid med en viss misstro; och just i krisen sliter politiken på folkets förtroende med alla nedskärningar som ökar fattigdomen – därför ska folkets vilja behandlas försiktigt och kontrolleras, så att den inte revolterar. Därför är folkomröstningar inte önskvärda i det läget! Papandreous fick avgå för att göra vägen fri för genomförandet av trojkans sparbeslut, som hans regering hade förklarat sig införstodd med:
Expertstyre
- Genom påtryck från EU ersatte parlamenten i Grekland och Italien sina majoritetsregeringar med expertstyren, under ledning av Papadimos (f.d. ECB vice) och Monti (f.d. EU-komissar). Deras uppgift var, att genomföra de strikta sparprogramm, som trojkan hade beslutat, för att sanera statshushållen: kriteriet är en sjunkande räntesats för statslån på kapitalmarknaderna, vilket skulle vara framgångsrikt. Det ekonomiskt äventyrliga med detta förehavande är, att finanspolitiken ska vara framgångsrik till varje pris.
- I Italien var överlämnandet av regeringsmakten till Monti, samtidigt en demonstration, att Eus ledarmakter numera, efter Berlusconis avgång, står bakom Italien och att Italien därför förtjänar förtroende på finansmarknaderna – och det hände verkligen: Marknaderna visade nytt interesse för italienska statsobligationer och man kan lära sig, att en stats kreditvärdighet är en väldigt spekulativ angelägenhet. Kravet till de valda regeringarna, att överlåta sin makt till sakkuniga experter, berodde på att man misstrodde alla politiska partier i de här länderna. De misstänktes för att inte vilja genomföra de alternativlöst nödvändiga spar-programmmen, för att de kunde ha valtaktiska och partipolitiska beräkningar (– och det har dom ju).Folket gäller självklart vara utan insikter alls. Därför behövde dessa regeringar pålitliga representanter utanför partierna, som utförde alla sparåtgärder, som EU och finansmarknaderna ansåg vara nödvändiga. Den politiskt interessanta aspekten är, att den demokratiska seden, att endast konkurrens mellan olika politiska koncept är demokratiskt, den här gången fick ge vika. Folkens heliga frihet att välja sina makthavare själva, har tidvis förlorat sin rätt.
Syriza eller Europa:
I Grekland, där spardiktaten äntligen med hjälp av experterna hade ratificerats, blev det i maj 2012 nyval, som ledde till att Pasok och ND förlorade sina maktpositioner till förmån av vänsterkoalitionen Syriza. Dess framgångar i valen hade till följd, att ett nytt ramaskri hördes från grannländerna: Den europeiska omvärlden var så chockad över den oväntade framgången, att ledarmakterna varnade den grekiska befolkningen för att välja „den farligaste mannen i Europa“, Tsipras! Att Grekland måste få i gång näringslivets konjuktur och växa igen, men att det inte kan fungera utan hänsyn till den sociala välfärden, det lovar Syrizas program. Grekland ska stanna i euroklubben och bidra till att stärka Europa. Men eftersom staten behöver pengar och politisk kredit, för att kunna främja den kapitalistiska tillväxten, som ju gäller som alternativlös, vill Syriza inte betala stats-skulderna, utan ta upp förhandlingar med fordringsägarna för att få skulderna strukna. Att bevara statens handlingsförmåga inklusive en befolkning som också används av kapitalet och på det viset får konjunkturen igång – det skulle enligt Syrizaprogrammet enbart klaras av, om skulderna ströks. Hur mycket än Tsipras försäkrar, att hans krisprogram överensstämmer med den europeiska mainstreamen, och trots att finns en hel del sympatier för hans antikorruptionskurs och för hans skattepolitik, så har EU orsak att avslöja Tsipras för att vara folkdemagog, vänsterradikal och anti-europeisk: Som gentjänst till finansieringen, som hittills förhindrat statsbankrutten, hade ju den grekiska staten lovat, att använda hela hushålls-, ekonomi- och socialpolitiken till Eus euroräddning. Därför överensstämmer inte Syrizas program för att rädda nationen med den europeiska euro- räddningen: För det är ju upprätthållandet av skulderna och deras återbetalning, som ska bevara Grekland från insolvensen.Grekland har för sin räddning fått betala med en framskridande ruinering av ekonomin och ett ännu fattigare folk – alla finansmedel som kan uppbringas är ju reserverade för att återbetala skulderna. Så det var ju klart, att koalitionsförhandlingarna i maj inte kunde föra till en regering, utan att det måste väljas en gång till och då valdes det äntligen ”rätt” – nu kunde en regering bildas av de partier som var villiga att omsätta de nya spardiktaten.
Vilket förhållande som verkligen rår mellan de båda komplementära friheterna i det borgerliga samhället – demokratie & marknadsekonomi -, det kan man lära sig nu: Marknadernas frihet finns inte till utan finanskapitalets regim över samhällets och statens pengar; detta är en grundval för det kapitalistiska samhället, som inte får antastas. Väljarna har enbart friheten att frivilligt ge sitt samtycke till denna grundval och till de följder av besluten, som de får lida av: Det finns inte något alternativ till det. Det demokratiska förfarandet helgar alltså de valda representanternas beslut, som driver igenom marknads- och finansekonomiska nödvändigheter.