Att det marknadsekonomiska systemet hade besegrat den ”reala socialismen” betydde för de västliga ledarmakterna att de fick en ”naturlig” rätt att inlemma sig de östliga ekonomierna.
Öststaterna hade ju bestämt sig för att införa en kapitalistisk ekonomi, och var (precis som väststaterna) helt på det klara med att kapital bara kunde komma från väststaterna och deras bankkapital och industriförtag. Ex-socialisternas syfte var att låta sina länder bli ”utvecklade” av kapitalkraftiga intressenter, var alltså pålitligt inriktade på att göra affärer med de västliga partnerna.
Men ur NATO-alliansens synvinkel räckte den ”säkerhetsgarantin” inte till – nya kapitalistiska ekonomier på västra Europas bakgård var skäl nog att vilja säkra detta strategiskt. Man kunde ju inte lita på att de nya statsmakterna i öster skulle dra de riktiga slutsatserna av all den förödelse den ekonomiska ”utvecklingen” hade – att ”transformationen” tog ett katastrofalt förlopp, var väl inte så underligt, för utgångspunkten var ju att allt som redan fanns i den gamla ekonomin, inte var värt ett jota enligt det kapitalistiska räknesättet.
Enligt västliga mått ska inga stater med eget våldpotential och egna beräkningar få växa fram vid sidan om eller mot västmakternas anspråk på överhöghet och framför allt skulle inte Ryssland få ha kvar något inflytande.
I 40 års tid var Nato garanten för den kapitalistiska ekonomin i väststaterna och därmed var Nato-makterna också erkända som härskare över världskapitalismen. Efter Sovjetunionens sönderfall måste den systemdoktrinen även gälla för de f.d. fientliga staterna österut. Detta demonstrerade Natos stormakter på Balkan: med överlägset våld blev Jugoslavien sönderslagit och – tillsammans med EU – blev de förstörda och lamslagna småstaterna demokratiska marknadsekonomier som nu hör till Västmakternas strategiska och ekonomiska område. Med bombkriget mot Milosevic blev det mycket tydligt vad det handlade om: ordnings- och våldsmonopolet för hela Europa.
Att monopolet på utvidgningen österut var riktat mot Ryssland och dess strategiska närområden, det demonstrerade Natos brådska att ockupera varje strategisk position som Ryssland lämnat. Under Jeltsin-eran kunde Nato expandera ett bra stycke österut. Inte utan skäl var den regeringsperioden för västmakternas strateger en förgänglig lycka, som utnyttjades så länge den fanns kvar.
Men det blev allt tydligare att den atlantiska alliansens pelare USA och EU inte alltid samarbetade när Ryssland samtidigt skulle funktionaliseras och trängas tillbaka:
Nato-expansionen och Eus östra partnerskap genomfördes vid sidan om varandra och emot varandra, utan verklig arbetsdelning.
Europeerna tänkte erövra de nya öststaterna och utvidga sig själva till ett strategiskt viktigt och autonomt maktblock, som kan definiera och utforma världsordningen i konkurrens till USA.
För Eus ledarmakter blev Jugoslavien-kriget nämligen en ögonöppnare som fick dem erkänna att de inte var i stånd till autonom krigföring på sin bakgård, utan var beroende av USAs krigsmakt. Och det tänker de emancipera sig ifrån.
Nu är USA fortfarande den överlägsna världsmakten, större än någonsin. Ingen av de övriga Nato-medlemmarna har makten att vägra sig gå USAs ärenden. De kan antingen hänga med på det och på det sättet utöva sitt inflytande, eller också stå åt sidan och se på hur USA ordnar saken utan dem. Och därför uppstår frågan, om alliansen överhuvudtaget fungerar för dem.
USA ser saken så, att om deras ovilliga allierade inte kan förhindra att Nato funktionaliseras, betyder inte att de inte kunde motverka insatsen. Detta underblåser periodiskt USAs missnöje över sina partner och över alliansen som sådan. Vid det här laget betraktar Amerika alliansen jämte alla organ och militär infrastruktur bara som ett verktyg i sin stora globala verktygslåda, vars viktigaste stycke i varje fall är den stora hammaren US-armeen plus atomstridsmakten, och därjämte underhåller talrika andra allianser, ‚special relationships‘ och ‚partnerships‘ etc. Men det är just för att USA har de här alternativen, som de kan övertala sina partner att stödja de amerikanska säkerhetsärendena eller i alla fall inte motarbeta dem. Detta kunde ju undergräva USAs överhöghet i alla strategiska ordningsfrågor inom NATO – och att medlemmar av den stora transatlantiska alliansen bygger upp militära ”dubbelstrukturer” är förargligt för den militära världsmakten.
Tydligen anser USA det vara bekvämare och deras europeiska allierade anser det fortfarande vara säkrare att inte säga upp alliansen, trots alla motstridigheter som finns. Det är den nuvarande, för en krigsallians egenartade och därför så genomskinliga, kontentan av att Nato existerar än idag.
Tillsvidare säkerställer de den civilicerande effekten som Nato alltid har haft: de börjar inte krig mot varandra, utan ”bara” den om så ohämmade civila konkurrensen om den avkastning som världsordningen, som de är med om att bestämma över, ska ha för den egna nationen.
Med sitt ”njet” till att knyta Ukraina till Väst har Putin på avgörande vis förändrat den hittills gällande världsordningen.
Ryssland har ekonomiska intressen, som Ukraina enligt de ryska ledarna måste respektera: Den ekonomi som överlevt Sovjetunionens sammanbrott,bygger på en gemensam produktion, som fungerade för båda länderna. Beroendet av varandra, särskilt det brisanta ömsesidiga samarbetet inom vapenindustrin och den gemensamma infrastrukturen, upphävdes ju inte genom den nya gränsdragningen. Ukraina är transitland för Rysslands energiexporter. Ukraina hade med Krimhalvön en strategiskt behärskande ställning när det gällde Svarta Havet och Asowska Sjön, inte minst med Rysslands arrende för Svartahavs-flottan. Och Ukraina är med sin stora landareal en buffert mellan den ryska västgränsen och NATOs östliga utvidgning.
Alla dessa intressen undergrävdes av Eus associeringsplan. EU-erbjudandet siktade ju på att bryta loss Ukraina från alla relationer och beroenden med Ryssland, och att landet skulle hamna under EUs förmyndarskap. *)
Detta förstör de dittills fungerande ekonomiska relationerna med Ryssland. Och eftersom historien lär, att Eus östutvidgning ur rysk sikt går hand i hand med NATO-partnerskap /anslutning, var Putin säker på att flottbaskontraktet på Krim skulle sägas upp av Ukraina och att den långa gränsen till Ukraina skulle bli en NATO-gräns.
Och Putin var inte beredd att acceptera det som en kollateralskada på grund av sin appeasement-politik gentemot Väst. Allt detta förtydligade för Putin, att de ryska intressena skulle skadas med uppsåt. De ryska försöken att med påtryckningar och erbjudanden förhindra EU-associeringen, tillintetgjordes genom statskuppen mot Janukovitj-regeringen. Vid det här laget – med säkerhetsavståndet på ett år – vet man ju om att USA & Co hade organiserat kuppen, vilket man ju kan läsa i alla antiryska media.
Sedan dess sitter en kuppregereing vid rodret i Kiev, vars provästliga antiryska kurs kräver ukrainskt medlemskap i NATO. För detta förehavande behöver USA sina europeiska allierade. Ryssland ska på dubbelt sätt tvingas på Ukraina-kriget, nämligen att kriget kommer att fortsätta tills Kievregeringens krav på hela det ukrainska området uppfylls och att avskräcka Ryssland från att agera för sina intressen:
Diplomatiskt är Eus agerande o.k. så länge det ligger på USAs linje – ensidig skuldbeläggning till Ryssland; Putin ska inte få förhandla. Om inte, så ignoreras och torpederas Eus förslag; europeerna ska ju vara funktionella för världsmakten.
Ekonomiskt lever sanktionerna mot Ryssland av att landet är så inbundet i världsmarknaden och särskilt i EU. De ekonomiska relationerna är numera „strategiska“ och används som vapen i ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Egna ekonomiska förluster är kollateralskador. Sanktionerna är inledningen till en konfrontation som sträcker sig mycket vidare och ska därför inte vara tidsbegränsade.
Militäriskt ska europeerna engagera sig enligt Amerikas definition. Europas regeringar uppmanas av amerikanarna att höja sina försvarsbudgetar och utrusta den nya supersnabba NATO- interventionstruppen i frontstaterna.
På det viset vill USA få europeerna att godkänna alla medel som Washington anser nödvändiga för att bekämpa den ryska makten och göra det till sin sak. Den nya östliga NATO-fronten ska avskräcka ryssarna och demonstrera att hela alliansen står som en man mot dem. Det innebär en ny betydelse av NATO-alliansen för den amerikanska ledarmakten: Den europeiska kolonnen ska bekänna sig till fiendskapen mot Ryssland. Även om europeerna har sina egna synsätt på saken, så ska de absolut inte rätta sig efter det, utan efter USA – detta är nämligen ett fiendskap som Europa endast kan uthärda, om de endräktigt sluter upp bakom USAs beskydd.
Det är alltså inte att undra på, att Amerikas politiker har en massa att göra för att få till det.
Det är så klart: EU, speciellt ledarmakterna Tyskland och Frankrike, är ense om att Ryssland måste bekämpas. Putin vill inte finna sig i Europas stormaktpolitik i sitt grannskap. EU demonstrerade med associeringspolitiken att Ukraina måste bli med i EU-klubben och att detta inte tål några invändningar – varken från Ukraina eller Ryssland. Politiker och massmedia tuggar sen dess fradga med hetsen mot Putin och behöver inte uppmanas av USA till det. Även i den praktiska politiken är de redo att göra gemensam sak med USA och Nato emot Ryssland.
Men deras avsikter att eftersträva egen hegemoni på kontinenten, är så oförenliga med USAs intressen, att utformningen av den antiryska politiken har blivit en principiell strid mellan de europeiska stormakterna och USA, och dessutom lett till osämja inom Europa. Att USA tar itu med Ryssland utan att konsultera sina europeiska partner och samtidigt kräver att den politiken ska gälla för den västliga alliansen som helhet, gör nämligen åverkan på EUs hegemonisträvande:
EU-diplomatin har svårt att hävda sig gentemot konfliktpartierna USA, Ryssland, Ukraina och även Polen. Det är inte bra för deras roll som ”fredsmäklare” – så kallas ju statsmakter som vill bestämma hur de aktuella politiska konflikterna i världen ska lösas.
Det är främst olika politiska fraktioner i USA, som inte är eniga om vilken skada den europeiska diplomatin vållar: Republikanerna i senaten fördömer Eu-diplomatin som eftergiftspolitik och svek mot det ukrainska folket redan innan förhandlingar påbörjats; den andra sidan välkomnar initiativen, därför att dessa tydliggör för ryssarna att Amerikas krav är alternativlösa. Men är även skeptiska, för att ryssarna inte är att lita på, och europeerna kanske inte står redo att trappa upp militärhjälp till Kiev och skärpa sanktionerna mot Ryssland.
Eu-makternas ekonomi tar skada av att den amerikanska politiken har tillspetsat motsättningarna: De lönsamma ekonomiska relationerna till Ryssland har tagit varaktig skada.
Och inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur kraven, som siktar på att hela Ukraina måste slås till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten på det som de en dag möjligen ska få ta i besittning: en stor ”failed state”, utarmad och förstörd både av ”systemtransformationen” och inbördeskriget, med en splittrad befolkning, med olika grupper som hatar varandra.
På det militära planet har EU all orsak att frukta krigets framtida perspektiv: inte bara en oöverskådlig fortsättning av inbördeskriget, utan utöver detta hotar en kvalitativ eskalation, som inte bara innebär de vanliga civila skadorna – utgifterna som kommer att behövas för att Ukraina inte ska kollabera för gott –, utan även kostnaderna för den militära upptrappningen, som USA kräver av europeerna. Dessutom hotar ställföreträdar-kriget att eskalera till en atomar konflikt med Ryssland.
Men den egentliga sprängkraften för Europas ledarmakter är att alla dessa katastrofer summeras till att EU-blockets civila imperialism tar skada:
Den europeiska imperialismen utgick hittills från att de stora krigskonflikterna var undanstökade: nämligen de båda världskrigen; västmakterna i NATO var ense om att inget våld inom alliansen ska brukas; för resten av världen garanterar den amerikanska supermakten med sitt våld att ingen annan stat på jorden kan undandra sig västmakternas anspråk på politisk underordning och ekonomisk användning – även om detta inte alltid godtagits av de europeiska partnerna.
Kriget som står framför dörren och som Europa inte kan kontrollera själv och framför allt ovissheten vilka konsekvenser ett storkrig skulle ha, kan leda till att EU inte längre kan krypa under den militära supermakten USA.
Det fina europeiska fredsprojektet, som grundar sig på att suveräna stater kan utnyttja varandra ekonomiskt, och att konkurrensens ensidiga resultat och därur följande krav på politisk och ekonomisk underordning, inte måste genomföras med våld, utan självklart är ”nödvändigheter” som förhandlats fram, är hotat:
Den hierarkiska författningen med kvasi-överstatliga institutioner; anslutningen av nationer med betingad suveränitet; maktprojektionen gentemot resten av världen – när Europa själv dras in i ett krig på sin östra kant, försvagas fundamentet för en fredlig imperial politik.
Dessutom avtar Tysklands och Frankrikes ekonomiska och politiska hegemoni redan idag, för att inte alla EU-partner är så medgörliga längre. I den mån som USA skärper konfrontationen mot Ryssland ser sig Polen och de baltiska staterna uppmuntrade att anropa USA (”vem skyddar oss mot Ryssland?”) som skyddsmakt. De vill inte heller ovillkorligt underordna sig de riktlinjer som Eus ledarmakter har definierat.
Även Storbritannien demonstrerar för de statliga konkurrenterna i EU, att Great Britains militärstyrka är överlägsen och oberoende av dem och utnyttjar samtidigt med sin traditionellt halvt externa ställning till EU-blocket att USA forcerar fiendskapen mot Ryssland.
Tyskland och Frankrike som vill härska över hela kontinenten, bestämmer alltså inte längre linjen i de fundamentala konflikterna i Europa. De måste frukta den frihet som Amerika har och praktiserar i saken. Därför krävs inte bara att Ryssland ska kapitulera, utan att konflikten måste lösas med deras EU-diplomati.
Objektivt må det vara något motstridigt att bekämpa och tränga tillbaka Ryssland geopolitiskt och samtidigt envisas med att detta måste klaras av utan militära medel.
Men för den tysk-franska ledarduon innebär ju denna motsägelse att man inte är nöjd med rollen att bara befinna sig i ett utsatt läge. De vill helt enkelt bevaka sin rätt till europeiskt ledarskap även när det gäller europeiska konflikter i sådan storleksordning som nu – gentemot Ryssland, USA och de europeiska konkurrenterna.
Diplomatiskt är Tyskland och Frankrike med på att fördöma och frysa ut Ryssland.
Även de besvärjer faran av en ny rysk imperialism, som endast ska kunna bemötas med västmakternas endräktighet inom NATO. De demonstrerar enighet inom NATO, avvisar alla ryska krav, allt för att hota Ryssland och trovärdigt visa, att det enda alternativet till deras diplomati vore att konflikten med Ryssland skärps. Merkel vill med alla medel en fortsättning av diplomatin, helt emot republikanerna omkring McCain i US-senaten. Hon tänker inte agera som postiljon till Amerikas påtryckningar och skenbara offerter, utan vill förhindra att kriget fortsätts och udvidgas till västeuropeiskt område.
EU-makterna försöker skada Ryssland ekonomiskt med sanktioner för att tvinga landet att ge med sig och på det viset skapa förutsättningarna för att funktionalisera det med de ekonomiska och politiska relationer som funnits förut. Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärs-relationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt. Sanktionerna är kopplade till Minskavtalens fullständiga genomförande och EU tänker vidta nya sanktionsåtgärder ”vid behov”. ( http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2015/03/conclusions-russia-ukraine-european-council-march-2015/ )
Den militära komponenten är naturligtvis kvar, men just därför vill Eus ledarmakter självständigt kunna kontrollera skeendet, ju mer USA trappar upp ställförträdarkriget i Ukraina och Ryssland reagerar på samma plan. EU har inget emot att utrusta NATOs nya spjutspets-länder mot Ryssland med trupper och vapen, så är man del av alliansens avskräckningspolitik mot Putin, med förhoppningen att åtminstone i Europa bli egen herre över USAs militära strategi. Den amerikanska eskalationen ska inte bli så varaktig att EU måste rätta sig efter den, på bekostnad av sin självständiga maktprojektion.
Ska alltså NATO få uppleva en ny guldålder, om EU går med på en långvarig militär konflikt i östra Europa? Eller kommer en konfrontation med världsmakten att splittra alliansen? Eller kommer den explosiva motsättningen att uppskjutas så att NATO-alliansen håller?
*) : Att EU som bevis för sin utomordentliga generösitet hänvisade till, att associeringsavtalet var det ambitiösaste erbjudande som unionen någonsin har gett, det har sin riktighet. Det rör sig nämligen om en omfattande påtrycknings-lista, som utnyttjar Ukrainas nödläge, och som Europa tänker använda som hävstång, för att binda Ukraina till EU-området.
Ukraina fick ett frihandelsavtal, som inte bara skulle öppna marknaderna, när tull och kontingenter reducerats; det ska framför allt leda till att lagar, normer och regleringar i alla ekonomiska sektorer „harmoniseras“:
För den fria handeln kunde inte börja, innan Ukraina uppfyllt vissa villkor – nämligen att hela näringslivet blir omställt: Varor och tjänster måste först passa till EUs regelverk om hur produkterna måste vara tillverkade för att tillåtas överskrida EUs gränser – och detta krav på anpassning till EUs tekniska normer och standards, som i sin tur är resultatet av en förbittrad inom-europeisk konkurrens, skulle kosta mer än landet har råd med. Dess ekonomiska politik måste ju anpassas till de konkurrensregler som gäller inom den gemensamma EU-marknaden. Regelkatalogen gäller varusortimentens och tjänsternas kvalitet och tillverknings-metoder, från den tillåtna antibiotika-andelen i kött, över hönshusens storlek i kvadratcentimeter, till ”finansprodukters” beskaffenhet. Dessutom ska statligt ägda företag tas bort och en omfattande rättsapparat som kodifierar privat-ägda företags behov ska införas, inkl. upphovsrätt, och en insolvensrätt, som bestämmer hur bankrutta företag ska tas bort ur marknaden. Alla de tjänstesektorer, som hittills bara fungerade med statlig hjälp, ska „liberaliseras“. Denna omfattande rättsapparat, här hemma ironiskt nog ofta smädad som en produkt av Bryssels byråkratiska regleringsraseri, skulle garantera Ukraina en direktväg till välstånd – oavsett det faktum, att EU dittills hade attesterat Ukraina en ”low-value”-exportförmåga och utgick ifrån, att tiden för en kamp om ekonomisk överlevnad på många områden som ännu skyddas från konkurrens, var kommen. („Of course, there will be a struggle for economic survival for some sectors currently protected from competition.“) http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf