USA, som utnämnt sig till högsta instans för internationell folksrätt, hade skapat en ny ”röd linje”, som efter hundratusentals dödade och miljontals flyktingar, ansågs ha överskridits genom giftgas-angreppet i Syrien. Även utan bevis blev Assad den skyldige: Hotet med kemvapen kan avgöra ett krig till innehavarens förmån och skulle förhjälpa Syrien till stormaktstatus i Mellanöstern. Därför måste Syriens kemvapen bort. Det är nämligen USAs ledarroll som kan ta skada, om världsgemenskapen inte bestraffar Syrien – inte att hundratals människor gasats ihjäl och landet slagits i spillror av kriget med ”vanliga” vapen. Hur kan nu det ha gått till?
Ur amerikansk synpunkt stör Syrien den politiska ordningen i Mellersta Östern.
– Sedan ca. 50 år retar det USA , att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska kraven på utrikes- och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baathpartiets välde avvisat kraven på att öppna landet för västliga intressen och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels militära överlägsenhet, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad: Att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981, anser Syrien vara en krigsakt som fortfarande är på gång. För Syrien är det ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra NGOs mot Israel och USA. Denna ledarroll i kampen mot Israel har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för avsikten att bli ledande makt i den arabiska världen – mot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och SaudiArabien, och utan USAs lov. Dessa överträdelser räcker principiellt för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu förtretligare var inte bara att Syrien för detta syfte även lyckades få tag på stöd, utan framför allt: från vem.
– Med sitt „panarabiska“ och anti-israeliska agerande har Syrien inte bara ställt sig mot Amerikas vänner i den arabiska världen, utan har framför allt sökt sig en allierad, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern: Iran. Att Iran är Syriens allierade, sen den schiitiska revolutionen 1979, tillför en ny dimension, som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran – som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har militär-strategisk styrka att komma med – är för USA en mycket större störfaktor änSyrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.USA vill bekämpa Irans teokratiska statsprogram i Mellanöstern. Och Assad vill kringgå Amerikas isoleringspolitik genom alliansen med skurkstaten Iran. Å andra sidan hjälper det Iran att lösa sin ekonomiska och militär-strategiska isolation.Det kan Amerika inte tillåta – och därför måste Assad störtas. Men detta är inte det enda skälet till att Washington så ivrigt bekämpar Assad – för Iran är ju inte Syriens verkliga skyddsmakt.
– Det är nämligen Ryssland och därför har konflikten världspolitisk karaktär. Syrien är framför allt Rysslands sista allierade i regionen, som säkrar Rysslands strategiska inflytandesfär där.
Omvänt vill USA försvaga Rysslands makt.Ryssland, med örlogsbas i Tartus, är ett hinder för USAs och NATOs anspråk att ha monopol på att kontrollera och licensera våld och att utöva skyddsmaktgarantier i regionen. Sett utifrån den synvinkeln är bekämpandet av Assadregimen ett strategiskt viktigt bidrag till att underminera ryska anspråk på att delta i den strategiska kontrollen över regionen.
– Att ryssarna stöder Syrien ekonomiskt, för att lindra skadorna som väststaternas sanktioner har förorsakat (krediter och handel), och att de har kvar sina militära rådgivare och militärbasen i landet, visar att Ryssland håller fast vid Syrien. Trots västlig kritik slutar man inte att skicka vapen till regimen och har hotat med militärt ingripande, om handelsfartygen skulle angripas. Samtidigt förvägrades alla resolutioner i säkerhetsrådet, som skulle ha fört till (folkrättsligt legalt) militärt ingripande genom USA och deras allierade.
– Å andra sidan betonar den ryska regeringen, att Ryssland har ”lärt” sig av 20 års amerikansk interventionspolitik i hela världen, särskilt i Främre och Mellersta Östern: USA destabiliserar länder och förorsakar kaos med sin kanonbåtspolitik Ryssarna märker alltså inte bara, att USA obevekligt håller fast vid sin världsmaktroll, utan anser sig tvungna att svara på samma nivå: de insisterar på att beaktas i varje konflikt i regionen som de anser vara relevant,och kräver att USA slutar uppträda som global våldsmonopolist. Med hänsyn till USAs uppträdande, är det ett anspråk på att vara likvärdig världsmakt. Det underbygger Ryssland genom att uppträda som förmedlare mellan de fientliga syriska partierna.
– Moskva hävdar att vapenexporten till Syrien, ju bara tjänar landets försvar och bara uppfyller kontrakt som ingåtts tidigare. Ryssland dementerar så, att kriget forceras och Ryssland figurerar som USAs motståndare inom landet.
Ryssland uppfattar USAs hot att kasta bomber på Syrien, som ett angrepp på den rådande världsordningen: Syrien, Ryssland och den internationella folkrätten är hotade.Putins förslag, att världsgemenskapen oskadliggör Syriens kemvapen med hjälp av OPCW, betyder att USA tillåter Ryssland att vara med om att försvaga Assads makt (enbart Ryssland kunde övertala Assad att ge bort kemvapnen och släppa in inspektörerna i landet). Nu måste Ryssland accepteras som medhjälpare, när det gäller att ordna världen genom Förenta Nationerna och Säkerhetsrådet och det är bittert för USA..
– Det ryska initiativet präglas dock av motsättningar: Ryssland inhandlar sig erkännandet som medbestämmande världsmakt genom att försvaga sin allierade. Syrien är numera bara en underhandlingspant för Ryssland, som spelar poker om sin världsmakt. Samtidigt understöds landet fortfarande, för att överhuvudtaget kunna duga som påtryckningsmedel gentemot USA.
Den ryska utrikespolitiken har bara ett alternativ kvar: Att undvika att praktiskt ta ställning mot den amerikanska världsmakten. Ryssland uppträder som världsmakt, som står över alla partier och representerar den goda internationella folksrätten; men är beroende av om USA tillmäter detta betydelse eller ej. Den ryska utrikespolitiken visar hur det står till med rang-ordningen mellan de båda världsmakterna – det kan inte vara tal om rysk jämställdhet med USA. Den avgörande frågan som Ryssland konfronteras med, nämligen att ta farväl från sin världsmaktstatus, besvaras inte: Ryssland vill vara stormakt och försöker samtidigt att skilja det från konfrontationen, som USA sätter på dagordningen; Moskva vill undvika att frivilligt dra sig tillbaka som världsmakt i Mellanöstern.
– Med Genf 2 har ett nytt fält för striden om ordningen i Syrien öppnats. Rysslands projekt står emot USAs, att ryssarna måste erkänna deras världsordningsmakt: men att samla in kemvapen och att få slut på inbördeskriget förutsätter stormakternas enighet. USA misstänker att Ryssland bara vill ”köpa tid”, så att Assad vinner kriget och kräver,att samarbetet med Ryssland ska leda till Assads störtande. Därför ska Ryssland erkänna den prioriteten, om det ska bli en ”politisk lösning”. Hur kunde läget i syrien bli ett spel mellan stormakterna? Syrien har sedan länge varit en störfaktor för USA och den ”arabiska våren” var ett välkommet tillfälle att forcera Assads avsättning:
Den första uppgiften gällde att säkerställa att det överhuvudtaget existerar ett folkuppror. För det är ju ingen självklar automatik. Ett religöst, etniskt eller vilket missnöje som helst med Assad-regimen, är ju inte samma sak som beslutet att organisera motståndet.
USA måste alltså radikalisera missnöjet och massorna. De båda golfmonarkierna Katar och Saudiarabien tog sig an krigspropagandan med omnipresenta satelliter och allestädesnärvaro i internet, med religiösa sändebud osv. får syrerna klart för sig, att den gudlösa regimen är dömd till undergång. Islamisk religiös fanatism är för USA fortfarande ett träsk där al-qaidas militanta antiamerikanism gror. Men i Syrien är den ett dugligt medel att förorsaka den sorts hänsynslöshet mot varje kalkulation, som vore nödvändig, om man är underlägsen och vill ställa maktfrågan mot den statliga våldsapparaten.Dödsoffren, nödvändigtvis i allt större antal, gör sitt för att den önskade stämningen Amerika ombesörjer med sin diplomatisk-propagandistiska adoption av upproret för vissheten, att man är på den riktiga sidan med protesten och kampen mot Assad. Att oppositionen resp.de olika tridspartierna blir erkända och att den amerikanska ambassadören gör blixtbesök i oppositions- högborgar o.dy. gynnar saken. Och i övrigt är varje avhoppad militär eller civil ledarperson ännu en spik i regimens likkista.
Oppositionen ska ha klart för sig, vilket program den måste ha – alla krav måste lyda riktlinjen, att de inte kan uppfyllas under Assad-regimen. Därför varnas de oppositionella, som menar att de kan komma framåt med sitt ärende om de förhandlar med Assad-regeringen. Alla reformer, alla förhandlingförslag, som kommer från Assad eller från tredje sida, avvisas som skenmanöver.
USA sörjer för att inbördeskriget inte tar slut: Assads regeringstrupper är ju militärt överlägsna och skulle kunna kväva uppståndet. Motsvarande till varje eskalation som Assad anser nödvändig, ställs vapnen till oppositionens förfogande: Peu a peu har rebellerna, som enligt propagandan ju bara är civilister eller desertörer, modern kommunikationsteknik, pansar-brytande vapen och förfogar även över mobilt flygförsvar.De kan inte besegra Assads trupper, men den nyttiga effekten är att inbördeskriget eskaleras, och att Assads regim numera enbart kämpar om sin överlevnad.Med fortsättningen av kriget blir läget för befolkningen mer och mer katastrofalt. Och alla människor i landet hardragits in i konfliken, om de så ville eller inte, för tillhörigheten till en konfession eller etnie betyder numera att man ansvarar för detta med sitt liv.
Och det är spelet mellan stormakterna som har förorsakat den mänskliga katastrofen.