Den här artikeln vill belysa de teman som västmedia aldrig talar om när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten:
Ungdomarna som demonstrerade på Tharirplatsen 2011, håller sig idag till godo med att de var den egentliga motorn till Mubaraks störtande. Motivet till deras uppror var missnöjet över att den egyptiska staten inte har något behov av de många akademiskt utbildade människor, som vill utöva sina yrken i landet. Orsaken ligger ur deras sikt i, att den gamla statsmaktens funktionärer, som själva innehar alla viktiga ämbeten, inte vill ge Egyptens akademiska ungdom möjligheten att skapa ett modernt och oberoende Egypten. De stred mot korruptionen, förtrycket och regimens våldsexcesser mot kritiker. Men de förhållanden som kritiseras i Egypten, förklaras inte, när man bara angriper korruption, förtryck och bristen på pluralism och fria val: Det byråkratiska godtycket, det orättvisa privata berikandet och den excessiva våldsanvändningen är inte bara på sätt och vis ett ”system”.
För det är ju så:
Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:
Det råder tydligen en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.
Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin:
Att man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är över-vägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar. Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av – efter kapitalistiska mått- helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.
Maktapparaten, som ägnar sig åt att förvalta ekonomins knappa medel, garanterar inte en rättssäkerhet i landet, som kunde möjliggöra, att privata kapitalägare skulle ha monopolet på att använda samhällets arbete och därmed även kunde förtjäna komplimanget att vara riktiga ”arbetsgivare”. Den egyptiska statsapparaten har i stället själv hand om allt som ska ”tilldelas”. Därför betydde för överheten bara önskemålet om genomgripande förändringar i det egyptiska samhället, att kritikerna vill ha bort det etablerade tilldelningssystemet och den härskande nomenklaturan. De som ifrågaställde detta system misshandlades, dödades eller kastades i fängelse. Detta ville proteströrelsen på Tharirplatsen inte finna sig i längre.
Deras missnöje med ”systemet Mubarak”gällde nu inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en sån skarp motsats till västvärldens borgerliga levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde demokrati: särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?
De framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är framgångsrika i att ackumulera kapitalistisk rikedom, i att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och även klarar att upprätthålla den ”sociala freden”, det är inte samma sak som att människorna har ett bra liv. De privata friheter som individerna i dessa länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.
Proteströrelsen kritiserar inte verkligen orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen, alltså inte knappheten och dess orsaker, utan dess förvaltning. Orsaken till allt elände i landet identifieras inte med den tredjevärldskapitalism som styr i Egypten och bristen på förvärvskällor somförorsakas av den, utan identifieras med de former som systemet använder. Och det är en stor skillnad. Kravet på demokrati har alltså varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och den statliga administrationen av den, utan är namnet på önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål!