För USA och EU är den ryska politiken, som vill rädda sin hegemoni över en grannstat, som fram till 25 år sen var en del av Sovjetunionen, en provokation.
Det ryska maktanspråket som kräver en samarbetsvillig regering i Ukraina, annekterade Krim och stödjer upproret i Donbass, uppfattar de som ett angrepp på sina rättigheter och maktanspråk i världen. EU, som med östutvidgningen – som unionen betraktar som sin genuina rätt – kontinuerligt bedriver en fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att sammanföra allt fler av de nya östeuropeiska staterna till sitt maktområde och sitt rättssystem, bevittnar nu en blockering av sitt förehavande och USA ser sin roll som kontrollör över andra staters våldsbruk och rollen som skyddsmakt över internationella gränser missaktad och ifrågasatt. Därför definieras det ryska agerandet som brott mot folkrätten, som under inga omständigheter får kvarstå.
Utom den militära hotkulissen som NATO ställer upp i de baltiska staterna och i Svarta Havet, och utom den militära upprustning som planeras för Polen och Östeuropa och Skandinavien, ämnar de inte använda militärt våld mot Ryssland. Istället ska ekonomiska sanktioner åstadkomma det som annars bomber och kanoner brukar klara av.
De för ett ekonomiskt krig, som förväntas skada fienden så, att denne inte längre kan fortsätta med sin utrikespolitik och är tvungen att ge upp sitt maktanspråk. Med såna åtgärder ska den näst största atom-makten i världen betvingas, och som Obama uttrycker sig, kasta tillbaka Ryssland – Sovjetunionens efterföljarstat, som sträcker sig över två kontinenter och som hittills varit medbestämmande garant för världsordningen i alla internationella kontrollorgan, som FN, G8, WTO – till regionalmakt-status.
Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärsrelationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt.
Den egna skadan är medräknad; den innebär att de ömsesidiga handelsfördelarna, som annars är så viktiga, offras. Sanktionsmakterna förkunnar alltså, att fredlig handel inte är den enda och viktigaste aspekten som gäller på världsmarknaden:
Ekonomin kan användas som vapen när det gäller att knäcka en annan statsvilja.
För civila mellanstatliga relationer är aldrig bara civila; i goda som i dåliga tider tjänar handeln syftet att få inflytande på och kontrollera andra statsviljor. Naturligtvis med förbehållet, att detta räcker till.
Exportförbudet
Den ena delen av sanktionerna gäller handeln med varor, som den ryska sidan lägger stort värde på: USA och EU förbjuder exporten av ”dual use“- teknik och avser med detta både att försvaga Rysslands militär och att ryska hightech-varor som flygmaskiner, rymdteknik och vapen inte kan säljas utomlands. Embargot mot oljeletnings- och oljeborrnings-teknik, särskilt djuphavs-borrning och fracking, riktar sig mot Rysslands största inkomstkälla, nämligen energiexporten. Båda exportförbuden ska göra det svårare eller helt omöjligt för Ryssland att tjäna pengar på världsmarknaden i framtiden.
I praktiken tjänar ju den tyska, europeiska och amerikanska industrin med de här åtgärderna inga pengar mer på Ryssland: Då måste ju den ryska ekonomin vara absolut beroende av dessa varor, och inte kunna kompensera med varor från annat håll, om den ska drabbas värre av sanktionerna än de som annullerar exporten – den egna affärsvärlden får ju genom sanktionerna färre möjligheter att profitera av världshandeln. Men profiten är ju det syfte som handeln över gränserna har; att produkter utbytes är bara medlet till detta. Men att kopiera ryssarnas revansch att inte importera europeiska och amerikanska agrarprodukter längre, vill Europa inte riskera när det gäller olja och gas från Ryssland.
Bojkotten mot den ryska finansmarknaden omfattar många åtgärder, som dels redan är i kraft, andra som det hotas med. Det började – steg 1 – med inreseförbud för personer som står Kreml nära, och vars tillgångar i utlandet frysts; det fortsatte – steg 2 – med förbud för de stora ryska bankerna och energijättarna att lånefinansiera sig på dollar- och euro-kapitalmarknader. Såna förbud slår hårt, för de ryska bankerna tar upp lån i världsvalutorna dollar och euro, alltså mestadels hos banker som står under USAs och EUs jurisdiktion och som måste hålla sig till deras politiska riktlinjer. Nästa steg förbjuder ryska privatbanker att kortfristigt refinansiera sig i västra utlandet.
Och inte nog med det: det övervägs att koppla bort vissa banker och banksystem från den internationella betaltrafiken. Det kan USA och EU som inte bara har världsvalutorna och därmed de internationellt mest betydande bankerna och finansplatserna på sitt område. Dessutom är den tekniska infrastrukturen hos Swift-organisationen centraliserad i Belgien och på så vis kan de kontrollera den internationella betaltrafiken.
Dessutom tillåter de elektroniska banktransaktionerna över Swift att nationella kontrollorgan och allierade säkerhetstjänster kan spåra tillbaka varje transaktion och alltså kan upptäcka om sanktionerna kringgåtts. Avstängning från internationella banktransaktioner – som mot Iran – skulle inte bara stoppa varuhandeln till utlandet, utan även Rysslands banktransaktioner och därmed kasta tillbaka betaltrafiken i utlandet till kontant betalning och barterhandel.
Det tror Gideon Rachman från Finacial Times skulle vara effektivt:
„The Swift way to get Putin to scale back his ambitions“: „Western governments have the power to exclude Russia from the world’s financial system. The key to that system is based in Brussels. It is the Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (Swift).“ Swift“ betyder samtidigt „skickligt“ och „snabbt“)
„Even the sanctions enacted so far have come as an unpleasant surprise to the Kremlin. Even more important, there is real anxiety in the Kremlin about what a third stage of sanctions could entail. In particular, the Russians fear the kind of measures that cut off Iran from the global financial system.“
Det yttersta sanktionsinstrumentet vore slutligen att koppla av den ryska centralbanken från alla transaktioner mellan centralbanker, vilket skulle betyda, att den inte heller skulle ha tillgång till valutor och t.o.m. utländska statslån som den innehar, dvs valutareserverna skulle vara immobiliserade, oanvändbara och mindre värda, för att FED eller ECB inte skulle köpa upp dessa skuldtitlar längre, alltså inte förvandla dem till likviditet. Sammantaget skulle en eskalation innebära att Ryssland stöts ut ur det internationella kreditsystemet
Det visar vad det betyder för Ryssland: Med sitt deltagande i den kapitalistiska världsmarknaden, har landet gjort sig beroende av partner-nationernas välvilja och finanskapitalisternas beständiga intresse.
I och med att vissa ryska företagare inte längre kan komma åt sina pengar på amerikanska och europeiska banker, tydliggörs det för Ryssland vilken betydelse det har för nationalekonomin, att privatkapitalet har licens att berika sig i utlandet. Ryska affärsmän investerar sina pengar utomlands – pengar de tjänat med export eller inom landet –, låter sina kapital växa utan att den kapitalistiska produktivkraften kommer nationen till godo.
När nu privatägarna inte längre kommer åt sina rikedomar i utlandet, drabbas medlemmar av den nya ekonomiskt härskande klassen: Det ska i första hand leda till osämja i de högre ryska samhällsskikten och sätta finanselitens patriotism på prov. För det andra är de frysta pengarna definitivt förlorade för den ryska tillväxten – exproprierade.
Sammantaget är skadan ju inte mer än symbolisk, jämfört med sanktionssteg 2, som skärps efter hand. Dessa drabbar banker och storföretag som då inte längre har tillgång till västliga penga- och kreditmarknader; inte längre kan „exportera“ lån och „importera“ kapital; och det rör vid en väsentlig grundförutsättning för den nya ryska kapitalismen. Den lever nämligen, som alltid i en kapitalistisk ekonomi, av kredit. Den lever, som sig bör för en världsöppen marknadsekonomi, av en mängd finansmedel som den så enormt „likvida“ västliga kapitalmarknaden skapat med dollar och euros. Det som gör nationens arbete och alla materiella rikedomar kapitalistiskt produktiva, är investeringar i de outtömliga källor som finansindustrin i USA och Europa har, inte minst därför att det ryska banksystemet bara kan fungera som en del av denna globala „industri“.
Och vad som gäller för nationens ekonomiska livsprocess, det gäller inte mindre för den budget som den ryska staten ska förvalta den med. Och den ryska finansbranschen lever av att affärerna oupphörligt fortsätter: Finansieringar på stor fot är attraktiva, just för att de permanent måste refinansieras – för kredittagarens del nödvändigtvis och för kreditgivarens del som chans.
Rysslands deltagande i den internationella finansaffärerna lever av kontinuiteten och den ska visserligen inte avbrytas abrupt – som särskilt tyska politiker betonar, ska åtgärderna inte ruinera de ryska bankerna och den ryska ekonomin genast, – men den är ifrågaställd.
Naturligtvis förfogar det moderna Ryssland över en egen nationalbank, som skapar kreditpengar i form av rubel. Och naturligtvis känner man i Moskva till förebilder som Fed och ECB, som – hittills – har klarat av att „rädda“ sina finansmarknader med nya lån. Det ryska institutets löfte, att ersätta de pengar som uteblir, med egna medel, besparar nationen emellertid inte insikten att det finns en avgörande skillnad: De pengar som den ryska nationalbanken emitterar är inte per se en världsvaluta. Varje försök att ersätta dollar- eller euro-skulder genom rubelkrediter, skulle leda till att rubeln rasar. Och utan någon kredit i ledande valutor, enbart med rubeln som inhemskt betalningsmedel, är Ryssland beroende av de valutareserver som hittills tjänats på världsmarknaden – och därmed är landet inte längre del av det internationella affärslivet.
Ryssland besparas inte heller lektionen, hur finanssektor och politik hänger ihop: Det är inte alls nödvändigt, att väststaterna förbjuder alla finanstransaktioner, för att uppnå den verkan som avses, och än mer. När USA och EU, som med sina valutor dominerar världens finansmarknader med nästan 90 procent av de internationella transaktionerna, förkunnar att sanktioner ska införas och bannlyser en storkund som Ryssland, då reagerar „marknaderna“ på stunden, för spekulativt begåvade kapitalister är ju måna om sina pengar. Då blir krediterna genast dyrare för gäldenärerna. Då rasar rubeln, som inte längre accepteras på världsmarknaden. Då kan varor inte exporteras, även om de inte bojkottas, för det är inte säkert att de kommer att betalas (med undantag av olje- och gasimporten, som behövs). Rika ryssar växlar sina rubelförmögenheter till världsvalutor och ser till att de är i säkerhet på västliga banker och undviker att hamna på sanktionslistor…
Ryssland sätter sig på tvären
och beslutar själv införa sanktioner: Importförbudet för agrarprodukter från länder som är med på sanktionerna, blir ofta nedräknat till en mycket låg procentsats av EUs exportvolym. Men propagandakrig hör till kriget; och fiendens vapen som man inte vill ge vika för, påstås inte ha någon verkan. Det påstår samma politiker och opinionen som oroar sig över, om Polen, Grekland, de baltiska staterna och andra som inte kan ignorera exportförlusten, står till den enhetliga europeiska sanktionsfronten och grubblar om unionen kanske måste bekosta förlusterna.
För att Ryssland inte påverkas av den stegvisa avstängningen från den internationella krediten har sanktionen inte den önskade effekten. I stället bestraffar Moskva sanktionsmakarna och skärper så konfrontationen. Då måste sanktionsmakterna föra det ekonomiska kriget vidare med alla konsekvenser det kan ha.
De ryska ledarna tillåter inte att deras storbanker tar skada av refinansierings-förlusterna och betalningssvårigheter:
Centralbanken ingriper och sätter dem i stånd att fortsätta ge lån och betala sina internationella skulder genom att använda reservvalutorna, som landet hittills tjänat med energiexporten. Den måste nationalbanken offra, fast det är en praktik som den inte kan forsätta med i längden. Tillsammans med Sydkorea ska Kina desutom erbjuda teknologi. Turkiet, Chile och flera sydamerikanska länder säljer agrarprodukter.
Dessutom förbereder sig Ryssland och nästan alla ovannämnda länder på att skapa alternativa kredit- och valutarelationer i förhållande till dollarn och euron. De främjar handel och kapitaltrafik med sina egna valutor, inte längre förmedlat genom de västliga världsvalutorna.
BRICs-länderna tänker bilda en fond som – analog och alternativt till IMF – i krislägen ska stabilisera valutorna genom betalnings-balanskrediter. Det ska t.o.m. införas ett alternativ till Swift. Ryssland och Kina samarbetar med teknisk know how. Sedan Iran utestängdes från den internationella betalningstrafiken uppfattas Swift ha urartat till „ett politiskt instrument för väststaterna“. Sedan ryska VISA- och Mastercards-kunder i loppet av sanktionerna kopplats bort från betalningstjänsterna om de råkar ha sina konton hos fel bank, använder ryska banker det kinesiska „Unionpay-systemet“.
Ryssland har inte bara fått nya partner för att dessa tar chansen att utvidga sina affärer och gärna övertar den marknad som de västliga konkurrenterna inte längre expedierar. De vill även av politiska skäl inte gå med på att isolera Ryssland och binda sig vid den europeisk-amerikanska sanktionsfronten. Alla dessa länder har märkt att politiseringen av världens valuta- och kredittransaktioner är ett västligt styr- och kontrollanspråk, som även riktas emot dem.
Att USA och EU handhar världens finanssystem som sin ägodel, som de tillåter andra länder vara med i eller utestänger dem ifrån, degraderar andra stater till medlöpare, även om de inte är direkt drabbade: För om de inte utan frågor vill fungera som hantlangare till sanktionspolitiken, så måste de bojkotta den, alltså välja annan sida i konfrontationen.
Vilken position det största och viktigaste landet i denna grupp, Kina, kommer att inta, är i vilket fall avgörande. Andrew Small, författare vid German Marshall Fund, varnar för de slutsatser som Kina kan komma fram till i fråga om USAs och EUs Rysslandpolitik:
„But Russia is a different case from Iran or North Korea. It is the first time that these sophisticated financial sanctions have been applied to a major economy and global power, and the trade-offs for China are by no means the same. „
„Before the Crimea annexation, targeted financial sanctions had only been directed at states engaged in classic “rogue” practices, illicit nuclear programs, terrorist financing, proliferation, and counterfeiting. Now they are being used against a power whose economic size and membership in virtually every important global club — the P5, the G8, the WTO, and a host of others — might have been thought to protect it. It is a leap to imagine sanctions being applied to China — another five times Russia’s economic size, many times more deeply integrated with the fabric of the global
economy, and with vastly greater retaliatory capacity — but the precedent has been set.“
Nu står sanktionsmakterna inför frågan hur länge och hur radikalt framför allt EU kan fortsätta att derangera den globala krediten, innan de själva drabbas på ett sätt som de inte räknat med när de beslutade om sanktionerna.
I den utsträckning som Ryssland avkopplas, uteblir inte bara de kreditaffärer som europeiska banker och investerare är inblandade i – med dem kunde man ju tjäna mera än på hemmamarknaden med den nuvarande räntenivån. För den spekulativa branschen är dessutom de skador som hittills förorsakats, samt framtida sanktioner ett hotfullt scenario.
Ironin är, att börsianerna i de länder som kapar av Moskva från det internationella kreditsystemet, lyssnar på Putins ord och ögonblickligen ändrar kurstendensen när de tycker sig motta avspännande eller hotfullare signaler – förstämning i börser och banker, förorsakad av det geo-politiska läget. Så tillkännager även medierna, att sanktionerna i den nuvarande tillväxt-krisen i EU, kan ha konsekvenser för krediten, som kan leda till oöverskådliga och okontrollerbara faror för ekonomin i Europa.
Utifrån Rysslands framgångar med att skaffa sig alternativa handels- och finanspartner, ställs sanktionsmakterna dessutom inför frågan, hur långt de vill driva sin avsikt att splittra världen och bilda fientliga fronter.
Att de hål de rivit upp, kan fyllas, betyder ju att deras sanktioner kringgås, och då tänker de straffa dem som bojkottar deras bojkott – och därmed motsätter sig sanktionsmakternas befogenhet att fördöma och straffa andra deltagare i världsmarknaden.
Sydamerikanska stater, som på grund av de ryska mot-sanktionerna nu säljer mer kött, frukt och grönsaker till Ryssland, klandras; EU-staterna insisterar på att deras sanktioner ska gälla för resten av världen, den som inte vill vara fiende, måste vara medhjälpare. På det viset splittrar de världens stater och delar upp världsmarknaden i segment.
Att EU vill klaga till WTO på grund av Rysslands motsanktioner, visar att det inte bara kommer an på att de stater som använder sanktionsvapnet mot ohörsamma stater, innehar världsvalutan som alla andra nationer behöver, och har banker och finanscenter och betaltrafikens infrastruktur på sina territorier; utan att de kan kontrollera världsmarknadens politiska kontrollorgan och med hjälp av dessa institutioner kan göra anspråk på att deras politiska intressen blir internationell rätt. USA-kongressen vet mycket väl varför den vägrar att gå med på IMF-reformen – den skulle nämligen fördela staternas rösträtt på nytt sätt, nämligen enligt „tröskelländernas“, alltså BRIC-staternas starkt växande andel i den globala handeln. ”About 6% of the fund’s voting shares would shift to emerging markets, in particular China, Brazil and India, along with two seats on the IMF’s board currently held by European countries.). The Economist skriver också i slutet av januari ”Moreover, the giants of the emerging markets—Brazil, China and India—have only 8% of the voting rights, even though they account for 19% of global output.”
Om den globaliserade världsmarknaden kan stå pall för den motsättningen sätts just nu på prov genom USAs och Eus ekonomiska krig:
Förstör inte världsmarknadens politiska segmentering basen till dollar- och euro-hegemonin, vars globala valutamakt hittills behövs för den världsomfattande handeln, och därmed utgör grundförutsättningen till kreditmakten som dessa stater besitter?
Kan de allierade makterna isolera ett land av Rysslands kaliber och ta bort det från världsmarknaden utan att förstöra världsmarknadens universalitet? Framför allt: kan de göra det, även om andra, betydande nationer sätter sig emot att världsekonomin används som politiskt vapen att isolera Ryssland?
Andrew Small menar till och med att den ekonomiska världsordningen hotas, om Kina beslutar „that its interests are best served by a move toward “de-dollarization,” extend well beyond the long-term sustainability of the Russia sanctions to encompass the basic architecture of the global economy.“
För last not least
„At present there is the risk that the EU and the United States will end up with the worst of all worlds: sanctions that are not strong enough to change Moscow’s behavior or to deter China from further military assertiveness in its own neighborhood, yet just potent enough to push Russia into a closer relationship with China, and to persuade Beijing that it needs to immunize itself against exposure to the Western financial system.“
Inom väststaterna finns det olika uppfattningar om vilka konsekvenser sanktionspolitiken kan ha för ekonomin i deras länder. Det är många, som menar att ett ekonomiskt krig nog inte räcker.