Från 2014 gäller för rumäner och bulgarer rörelsefrihet inom EU – det betyder, att de kan ta jobb i varje EU-land. Demokratiska politiker och medier varnar för problemet som de ”rika” länderna då kommer att stå inför, nämligen en mass-migration. Dåligt utbildade, ofta sjuka och/eller kriminella, hotar de att översvämma Europa, där de sedan kommer att bo i vanvårdade och provisoriska bostäder och anställas för hungerlöner eller slå sig på tiggeri och annan brottslig svindel.
Detta bedömande gäller i vår pluralistiska och officiellt främlingsvänliga allmänhet varken som illasinnat eller som fördom. Var det här eländet kommer ifrån, hur det uppstår, att det i EU finns både ”exportvärldsmästare” och stater som huvudsakligen producerar ”fattigdom”, det intresserar inte alls; och inte heller vill man veta om att fattigdomen i sydöstra Europa skulle ha något att göra med rikedoms-produktionen i ”rika” länder. Utan Sverige skulle vara offret för människomassor, som ju inte kan ha rätten att översvämma landet, bara för att de inte har något att existera av i sina hemland.
Det hystes redan farhågor när de nya medlemsländerna biträdde 2007, att dessa inte vore lämpliga affärsplatser som skulle kunna ge tillväxt. Men på den tiden ville inte EU låta den historiska chansen gå förbi, att kunna utvidga sitt maktområde ända till de ryska gränserna. Med de båda staterna, som ligger vid Svarta havet, är Eu numera direkt granne med Centralasien och den kaspiska oljeregionen.
Detta var obestridigt en strategisk fördel för EU. Samtidigt skulle de nya medlemmarna inte bara territoriellt, utan även kapitalistiskt, bli införlivade och – i alla fall som perspektiv – byggas ut till principiellt dugliga affärsplatser för multiföretag. Nu, 7 år senare, har det istället blivit bristfälliga problemstater av dem. Dessa ekonomier, som uppstått ur de realsocialistiska planhushållen, har ingen förmåga och inga medel att kunna konkurrera på världsmarknaden – just den förmågan har deras europeiska grannar. De nya medlemsländerna har alltså redan förlorat konkurrenskampen. Följden är, att 30 miljoner nya EU-medborgare enbart utnyttjas av den europeiska affärsvärlden längre västerut som konkurrerar om marknaderna i världen – och de billiga arbetskrafterna sägs det inte nej till.
De existensmöjligheter som dessa människor hade förr, blev på det viset tillintetgjorda. En liten grupp av oligarker participerar av de lyckade affärerna. De människor som inte kan användas till ekonomin där, bildar numera en chanslös överbefolkning, som förlorat sina subsistensmedel.
Till de första offren som förarmades, räknas de som redan förut var utgränsade – roma. De har inga som helst perspektiv i sina hemländer. De är uteslutna från skolbildning, arbete och sjukvård och är utsatta för militant rassism i en del av befolkningen. När de nu söker någon möjlighet att försörja sig, väljer många vägen att byta det perspektivlösa eländet hemma mot utsikten att kunna tjäna sitt uppehälle i andra länder. De upptäcker länderna, där pengar finns och därmed möjligheten att tjäna pengar.
Och mitt i de finaste demokratierna träffar de på en annan sorts diskriminering, som har bittra konsekvenser för dem:
Här upptäcker man nämligen den nya ”zigenarfrågan” och en skuggsida av rörelsefriheten inom Europa, som man inte vill ha beställt. Men ekonomin profiterar i alla fall av arbetskrafternas rörelsefrihet och kan rekrytera yrkesarbetare, fackkrafter och akademiker från hela Europa. Mindre attraktiva är däremot fattigdoms-migranterna som kommer hit. Dessa människor, som ingen här har beställt, försöker ändå att förskaffa sig något slag av uppehälle och tillgriper motsvarande livs- och överlevnads-strategier. Och till skillnad från de förtvivlade människor som riskerar livet på trasiga farkoster för att komma över Schengengränserna, ligger mellan dessa och de kapitalistiska metropolerna inte ens ett Medelhav, där man kunde låta dem drunkna!
Man har alltså fått till ett dubbelt resultat: å ena sidan så har ju de oönskade invandrarna i alla fall kollateralnyttan, att de utmönstrade i hela Europa står till förfogande som fördel till ”vår” affärsplats – det är rörelsefriheten ju till för. Kollateralskadan är å andra sidan, att med härskarorna av användbara arbetskrafter, kanske till och med ännu större massor kommer som bara förstärker den arbetslösa skaran här.