Archiv für den Monat: Januar 2013

Lär känna ditt hemland

Anmärkningar till krisen i år 2012

Vad kan vanligt folk lära sig av den nuvarande krisen, som först drabbade finansbranschen och som utvidgats till statshushållen? I normala tider slösar man ju inte många tankar på hur det går till i finansvärlden – man accepterar helt enkelt att det fungerar på något vis. De sammanhang som bildar det marknadsekonomiska affärsverksamhetens system, förklaras uppenbarligen inte av sig själva, lika lite som människornas vardag, som också drabbats av krisen. Genom medierna blir publiken i stället försörjd med olika tolkningar av det aktuella skeendet i samhällets ekonomi – att det  är konsekvensen av försummelser eller av medvetet regelbrott. Det marknadsekonomiska regelfallet  kritiseras inte, för det brukar ju fungera – därför ligger detta bortom varje kritisk betraktning.  Det verkar vara självklart att betrakta saken så positivt: man utgår ju ifrån de praktiska vanor man har – man anpassar sin levnadsstil till den markandsekonomiska vardag man lever i.  Det får det man håller på med varje dag  –  att tjäna pengar, att köpa, att sälja, att ta upp kredit och att spara etc. – att se alternativlöst och självklart ut. Krisen verkar vara ett ovanligt avvikande från regeln.

Nyttan av pengar

I marknadsekonomin måste alla tjäna pengar –  företagare som löntagare. Den stora massan av befolkningen är beroende av en förvärvskälla, som gör dem till löntagare, dvs såna, som måste arbeta för andra personers profit, för att kunna existera. I krisen  blir fler människor än vanligt arbetslösa (vilket även i normala tider inte är obekant)  och orsaken till det är heller ingen gåta: Pengar kan man bara tjäna, om det lönar sig för arbetsgivaren – för firmans profit. Om arbetsplatsen inter lönar sig för detta syfte, sparas de anställda bort. Att tjäna pengar med arbete går enbart när och för att företaget  tjänar pengar med anställda. I marknadsekonomin gäller, att lönarbete är arbetsgivarnas medel att göra profit. Det produceras ingenting alls, om det inte lönar sig i pengar. Det är alltså pengarna som utgör nyttan i samhället.

När det är kris

Kris är när affärsföretagen allmänt inte längre är profitabla. Då sägs arbetskrafter upp och lönerna sänks och arbetstiden blir längre. Det är viktigt för att företagen ska komma ur krisen igen. Då  offras massor av existenser och fattigdomen ökar i landet.  Naturligtvis händer det i ”normala” tider ofta, att företagare vars profit inte är tillräckligt hög, tycker att deras anställda ska vara nöjda med mindre lön och längre arbetstid. På detta vis sänker arbetsgivaren lönekostnaderna och ”sparar in” de arbetskrafter som inte behövs.

Facken förespråkar ju ofta en sån ”lösning” för att ”rädda” arbetsplatser. Då ska de anställda som får lov att arbeta vidare, avstå från en del av lönen och offra en bit av fritiden  vara nöjda, att de får behålla ”sin” arbetsplats. Med ett sånt erbjudande hävdar fackets representanter att företagets intresse att höja profiten genom att sänka lönekostnaderna, och löntagarnas intresse att behålla sin lön, ska vara en kompromiss som gynnar båda sidorna (att det rör sig om två olika, betyder ju att de inte kan ha samma intresse), trots att dessa står i motsättning till varandra.

Arbetsgivarnas profitintressen står alltid, men särskilt i krisen, i motsättning till löntagarnas oumbärliga livs- och trygghetsbehov .  Och när näringslivets tillväxt allmänt avstannar i samhället, så försvinner ju möjligheterna att tjäna pengar!  Att förarma sig frivilligt,  ”räddar” verkligen ingenting – om arbetsplatser är profitabla bestämmer företagaren och därför kan ingen verkligen vara säker på att den egna existensen kommer att hålla.

Finansbranschens kris

Hur skulle det gå till i alla fall ? Det är ju inte löntagarna, som har förorsakat krisen.  Det har finansbranschens representanter klarat av alldeles själva. Det var först och främst de affärer, som finans-sektorn sysselsatte sig med, som föll samman först –  spekulanterna hade blivit av med ett tydligen extremt viktigt affärsvillkor: De förlorade förtroendet i sina affärspartners förmåga, att garantera den kapitalavkastning som var överenskommen.  Vad den nuvarande krisen så drastiskt klargör, är de ofantliga dimensioner, som denna sorts affärer har nått fram till.  Frågan är, vad för slags affärer det är, som ju måste ha gått bra i flera år, innan de  kollapsade?

Pengar är rätten till mera pengar

Finansbranschen använder alla pengar, som tjänas i samhället och som i den ena eller andra formen deponeras på giron, sparböcker och pengamarknaden o.dy., till råmaterial för sitt kreditgivande. Handelsartikeln är pengarnas makt att kunna köpa allt.

Ta industriföretagare: De lånar pengar av bankerna, som de investerar i sin varuproduktion för att tjäna mera pengar. Bankerna är fordringsägare till kapitalet plus räntan: Den utlånade summan ska förvandlas till mera pengar. Därför är en kredit inte bara bortgivna pengar, utan en förmögenhet som ska växa. Därför kan sådana anspråk på framtida ränta även säljas till investorer, som gärna betalar med en del av den förväntade vinsten.  Folk tror, att de pengar som de har tjänat och sparat ihop, är säkert förvarade, när de ”ligger” på banken: På höjdpunkten av den här krisen, kunde man lära sig att allt, även deras pengar fungerar som material till finansindustrins kreditaffärer och helt enkelt inte finns kvar, om finansföretagens tvivel på affärernas framgångar tar överhand. Det gäller också för de småpengar, som löntagare tjänat och som de behöver till sitt uppehälle – de är kapital för bankerna.

Skulder är  kapital

För industrisekorn betyder det : konkurrenskraften är beroende av storleken av kapital-förskottet,  som behövs för att  kunna erövra  konkurrenternas marknadsandelar. Krediten förser företagen med ett tillräckligt kapital för att  kunna köpa den nyaste teknologin och utvidga produktionen.  Om inte bankerna ger företagen kredit, kommer inte den för detta syfte nödvändiga produktionen igång och den som kommit igång avstannar, om kapitalmarknaden inte är intresserad av en kreditaffär. Skulder är alltså inte bara ett oumbärligt produktionsmedel för finansbranschen. I krisen finns alla fabriker, maskiner och arbetskraft  till i rikliga mängder, men de är dömda till overksamhet utan pengar – utan lånade pengar, som sätter igång dem.  I marknadsekonomin produceras inte bruksföremål, för att människor behöver dem –  utan för att företagarnas kapital ska förmeras genom försäljningen av varorna. Bara om finansbranschen ställer tillräckligt med pengar till förfogande för detta ändamål, utvecklar kapitalet sin möjlighet att växa.  Om arbetet duger till det, har inte de som arbetar något inflytande på. I marknadsekonomin är det pengarnas tillväxt (profiten), som bestämmer, om och hur det lönar sig att använda  arbetet.  Kreditens ekonomiska innehåll är att vara potentiellt kapital, alltså pengar som blir mera pengar –  rikedom som växer.

Kapitalens symbios…

För den „reella“ ekonomin, industri och handel, gäller alltså samma „lag” som för finanskapitalets handel med värdepapper, nämligen att med kapitalförskott skapa kapital-överskott. Finansmarknadernas sammanbrott demonstrerar, att alla industri- och handels-företag är beroende av framgångsrika kreditgivare och fungerande kapitalmarknader. Samtidigt bekräftar följderna av krisen – att det blir svårare att ta upp kredit – att industri/handel och kreditsektorn i princip  har likadana  intressen – att kapitalet ska ge profit.   Krisen stör den här symbiosen :  Den slår om till  brist på kapital å ena sidan och skärpta kreditkonditioner å andra sidan. Det uppstår en konflikt, som krisen förvärrar fram till att  betydande industrie- och handelsföretag blir ruinerade. Bankerna är försiktiga med kre-diter, för att de själva inte har tillräckligt med likviditet  –  då kör de ned kreditgivandet, vilket för till att industriföretagen måste skära ned sina investeringar. Krisen har alltså kommit dit också.   Så bekräftar undantaget regelfallet, att det är kreditgivarnas och investorernas engage-ment, som möjliggör att industri- och handelsföretag kan använda produktionsmedel och arbetskrafter  i konkurrensen om marknadsandelar.

är  ”systemisk”

I marknadsekonomin är pengarnas roll i ekonomin redan fastlagda –  kredit ska avkasta ränta och investments har egenskapen att föröka det insatta kapitalet. Men detta marknadsekonomiska mål lider i krisen, framför allt beträffande de värdepapper, som kreditföretagen skapat för att spekulera med och som finns i deras egna och kundernas ”portföljer”.  Massan av dessa värdepapper har förlorat sitt värde.  Men bara slänga  bort  – som det görs med arbetskraften, när den inte lönar sig – det händer minsann inte!  Spekulativa värdepapper, som inte har kvar sitt marknadspris, för att ingen vill köpa dem längre, förvaras i stället för bättre tider – ifall ett nytt spekulativt intresse uppstår, som gör dem värdefulla igen (bad banks).   Men innan rikedomen, som finanssektorn har ackumulerat, måste annulleras och hela samhällets pengar tog skada, ingrep ju statsmakten. Detta ingripande förråder, att pengarnas privatmakt och statens styre har ett väldigt intimt förhållande:

Spekulationens livselixir

Det är verkligen märkvärdigt: regeringarnas garantier räcker för att frambringa pengar i överflöd, banksektorns solvens och affärsvärldens likviditet är säkerställda, kundernas spar-böcker är räddade och finansvärlden kan fortsätta att tjäna pengar på krediter och att inves-tera och spekulera. Politiken ersatte det spekulativa förtroendet till framtidens profiter med garantier och pengar och räddade den kapitalistiska rikedomen från förstörelsen. Ett makt-ord från staten räcker – den som i normala tider påstås att inte vara kapabel att styra eko-nomin och inte ska blanda sig i marknadsekonomins ”osiktbara hand”.  Med sin insats medger staterna, att en fungerande spekulationsbransch är livselixiret för samhällets ekonomi och för de egna finanserna:  Att kunna mobilisera betalningsmedel i obegränsad mängd  både för statshushållets behov och för näringslivets investeringar, är avgörande för att den kapitalistiska ekonomin ska fungera. Därför måste politiken kunna bygga på förtroendet i bankernas kreditmakt.  De politiskt ansvariga använder här nyckelordet ”systemisk”:  Att finansinstituten överlever är „systemrelevant“. Men det system, vars upprätthållande kostar så enormt mycket pengar, blir  inte diskvalificerat!  Tvärtom –  utgifterna kan aldrig vara för höga, när det rör sig om att rädda grundvalen för den kapitalistiska ekonomin – pengarna. Varken marknadernas ”självbotande krafter” eller duktiga företagare kunde åstadkomma detta.

Statens makt…

Det demonstrerar för alla medborgare i landet, vad det handlar om i demokratin & marknadsekonomin – nämligen om att kapitalet ska växa och att alla andra avdelningar i samhället ska tjäna det syftet – det får inte finnas alternativ till denna tvåfaldighet.  De åtgärder politiken beslöt, trädde i kraft, för att statsmakten står bakom dem –  den högsta makten, som alla måste lyda, t.o.m. den superrika eliten, som annars avböjer statlig inblandning i sina privataffärer.   Om nu marknadsekonomin enbart kan räddas av staten, så kan man lära sig, att den stat-liga undantagsakten visar, hur och varför det marknadsekonomiska normalfallet över-huvutaget fungerar. Man kan alltså märka, att marknadsekonomin uteslutande baserar på statsmakten. Det behövs en maktapparat, som inte bara bestämmer reglerna i samhället egendomens garanti, utan även ger samhället materialet till detta. Pengarna, som är inbegreppet av marknadsekonomins frihet och som representerar egendomens privatmakt, får den befogenheten enbart av staten.  Men det betyder  att den marknadsekonomiska rikedomen själv, pengarna, är ett maktförhållande i samhället.

…och vanmakt

Basen för  borgerliga staters makt, är att kunna disponera över en florerande ekonomi på nationens terrtorium. Staten väntar sig med sin intervention i krisen, att affärsvärlden ska begagna sig av garantierna och pengarna till sin egen fördel. Syftet med räddningsaktionen är ju, att finansbranschen och de övriga företagarna ska skapa profiter igen. I nödfall blir banker t.o.m. förstatligade, för detta syfte, för att berikningen ska komma igång igen.  Sådana beräkningar, som ska föra till konjunkturens uppsving, har för statsmakten stor betydelse:  själva beslutet att ekonomin ska fungera igen, räcker ju inte  – staten lider av sin vanmakt, att inte kunna styra de ekonomiska konsekvenserna som dess åtgärder har i näringslivet.            Och normalfallet är ju att finanskapitalet fungerar som ekonomins motor och det måste fungera igen. Kapitaltillväxten får bara fart på sig, om finansindustrin börjar investera igen.   Därför kan statsmakten väl garantera pengarnas makt, men den kan inte ersätta tillväxten av pengarna.

Statsskuldens värde

Stater lever av den kapitalistiska rikedomen, för att de finansierar sina maktmedel med den.  Att det är krediten som verkar „värdeskapande”, det vet alla politiker om. Och att tillväxten äger rum i alla de former, som spekulanterna har uppfunnit, det känner de till. För den nyttan, som staterna har av den, tar de vissa motsägelser på köpet: För att rädda finanskapitalet lånar staterna pengar av bankerna. Finanskapitalet uppmuntras alltså att tjäna pengar på sin egen räddning med att köpa nya statsobligationer. Finansföretagen vill naturligtvis inte gå miste om affärerna med statsskulderna. Men samtidigt upptäcker de att har all anledning att tvivla på staternas kreditvärdighet. De enorma summorna som staterna lånat för att rädda finanssektorn från bankrutten,  avsåg enbart räddningen – profiten måste finansföretagen skapa själva. Men eftersom finansindustrin enbart intresserar sig för om de nya statsskulderna duger att göra profit med, jämförs de olika nationernas skulder och likaså valutan, med hänsyn till detta.  Finansindustrins penibla granskningar har till resultat att skuldernas värde bedöms. Resul-tatet är att vissa stater förlorar sin kreditvärdighet, medan andra får behålla sin kredit-värdighet på finansmarknaderna.

Kriskonkurrensen

Därför konkurrerar nationerna om en positiv bedömning. Kriterium för finanskapitalet är t.ex. arbetets pris i ett land. Politikerna väntar sig alltså av löntagarna, att de anpassar sig till kapitalplatsens behov och att de avstår från egna behov.  Men politiken nöjer sig inte med att appellera till patriotismen, utan sörjer med lagstiftningen för att löntagarna blir tvungna att finna sig i lönesänkningar och obegränsat ”hire and fire”.                            När regeringarna i de ledande världsmakterna förkunnar, att det är viktigt att hålla gränserna öppna  (för varor, kapital och tjänster förstås, inte för de växande massorna av flyktingar), och att de andra natinerna ska avstå från protektionism – då rör det sig om att de egna kapitalistiska företagen kan fortsätta att tjäna pengar i främmande länder, och på lång tid ska kunna profitera av krisen, om de kan  få bukt med konkurrenterna.Statsmakten vill kunna regera in i andra länder, som har svagare konkurrenskraft, för på det viset kan man utnyttja deras marknader och resurser.  De betraktar minskad kapitalistisk rikedom inklusive växande fattigdom i större delar av folket, som en konkurrensfördel för nationen: Den borgerliga statsnyttan använder sitt eget kritiska läge till angrepp på andra länders konkurrenspositioner.       Letar man efter handgripliga skäl för misstro och rivalitet mellan världens folk, så kan man hitta dem här! I krisen blir det särskilt tydligt, att ”folkens vänskap” inte är mer än ett förljuget ideal, som hör till staternas konkurrens om världens rikedomar.

Fredsprojektet EU

Att Europagemenskapen blivit ärad med ett nobelpris för fred, kan synas sällsamt: inte krig = fred?

1. Den logiken har ju något för sig! För detta fredspris har ju den långa traditionen, att utmärka krigs-herrar – framför allt när de talar om, att de för krigen för att skapa fred! För Eus politiker är det något de självklart förtjänat, för att de inte har förklarat krig emot sina partner i EU. Att EU därför ska vara världens största fredsprojekt är det ganska hemskt att föreställa sig: Ett krig, som en utväg ur sin konfliktrika gemenskap, kunde ju enbart vara deras eget verk. De är själva de enda möjliga aktörerna, som kan tänkas sätta igång krig. (Förbundskansler Merkel håller sig t. ex. till godo, att inget krig mellan Tyskland och Frankrike har satts igång sen 2. världskrigets slut!)

2. Europeerna skulle ha lärt sig hålla fred, för att enbart ha koopererat för ömsesidiga fördelar i EU – att ha berikat Europa och världen med samarbete mellan nationerna i EU ska väsentligt ha bidragit till freden: att just den kapitalistiska konkurrensen kallas för samarbete är nog en viss överdrift, men den visar i alla fall vilka egenskaper man tillskriver marknadsekonomin, nämligen att i sig vara ett demokratiskt värde.           Detta faktum visar, hur de intressen som man gemensamt vill fullfölja inom EU, är konstruerade: konkurrensmaskinen EU har tagit bort barriärer i Europa för att få en ”blomstrande” ekonomisk tillväxt gentemot konkurrenten och världsmakten USA , en väg, som de inte klarar av var för sig, utan bara med gemensam konkurrenskraft och den gemensamma valutan – det har inte fört till mindre motsättningar inom Europa, för varje EU-nation kan bara skapa en tillväxt på de andras bekostnad. På annat sätt fungerar ju inte konkurrensen i en marknadsekonomi. På de senaste åren har även nya konkurrenter kommit upp på världsmarknaden, nämligen Bric-staterna China, Brasilien, Indien och Ryssland. Det har förstärkt viljan, att vinna konkurrensen även emot de nya, mäktiga uppkomlingarna. Krisen måste alltså övervinnas!

3. Hur denna värdegemenskap vill klara av sin ekonomiska kris, visar de politiska åtgärder, som ledarmakterna i EU har hunnit med under det sista året:

Störande demokrati

  • Folksomröstningen som Papandreou (Greklands f.d. regeringschef) sommaren 2011 ville organisera, för att spika fast den grekiska befolkningen vid Eus åtgärd, att enbart ge krediter till Grekland, om staten gav bort sin suveränitet i hushållsfrågor, hade enligt EU blivit en katastrof: Ett ramaskri hördes från Eus ledarmakter, ty det befarades att folket skulle rösta ”fel”, nämligen emot euron och emot alla åtgärder som gör människor fattigare. Och eftersom Papandreous politik utgick från att Grekland ska stanna i euron und att EU-krediterna är alternativlösa åtgärder för att rädda nationen, blev folk-omröstningen avsagd.
  • Man fick lära sig, att demokratin, som ska vara det största framsteg i folkens liv som någonsin har nåtts, bara stör, när det handlar om den viktiga frågan att rädda euron i Europa: i alla fall när det gäller idealet man ska föreställa sig, nämligen att folket jämt håller på och röstar i detta systemet och alltid ger sina representanter i regeringen konkreta uppdrag, som dessa måste hålla sig till. Experterna i politiken, medierna och vetenskapen varnade för att använda den principen i Grekland just då, när det protesterades så mycket i landet emot sparprogrammen. Andra sakkunniga menade, att en folk-omröstning skulle gå an, om frågan ställdes på rätt sätt – om man är för att behålla euron eller ej – för då skulle folket enhälligt säja ja, och därmed också ja till sparpaketen. Och andra tycker det skulle vara bra för Europa om grekerna gick ur euron frivilligt, då behöver man inte kasta ut dom.             Om man nu bortser från folkviljans enstaviga kryss vart fjärde år, som ger de valda politikerna tillstånd att bestämma i landet, så betraktas folkets vilja i demokratin alltid med en viss misstro; och just i krisen sliter politiken på folkets förtroende med alla nedskärningar som ökar fattigdomen – därför ska folkets vilja behandlas försiktigt och kontrolleras, så att den inte revolterar. Därför är folkomröstningar inte önskvärda i det läget! Papandreous fick avgå för att göra vägen fri för genomförandet av trojkans sparbeslut, som hans regering hade förklarat sig införstodd med:

Expertstyre                                                                                               

  • Genom påtryck från EU ersatte parlamenten i Grekland och Italien sina majoritetsregeringar med expertstyren, under ledning av Papadimos (f.d. ECB vice) och Monti (f.d. EU-komissar). Deras uppgift var, att genomföra de strikta sparprogramm, som trojkan hade beslutat, för att sanera statshushållen: kriteriet är en sjunkande räntesats för statslån på kapitalmarknaderna, vilket skulle vara framgångsrikt. Det ekonomiskt äventyrliga med detta förehavande är, att finanspolitiken ska vara framgångsrik till varje pris.                                                                                
  • I Italien var överlämnandet av regeringsmakten till Monti, samtidigt en demonstration, att Eus ledarmakter numera, efter Berlusconis avgång, står bakom Italien och att Italien därför förtjänar förtroende på finansmarknaderna – och det hände verkligen: Marknaderna visade nytt interesse för italienska statsobligationer och man kan lära sig, att en stats kreditvärdighet är en väldigt spekulativ angelägenhet. Kravet till de valda regeringarna, att överlåta sin makt till sakkuniga experter, berodde på att man misstrodde alla politiska partier i de här länderna. De misstänktes för att inte vilja genomföra de alternativlöst nödvändiga sparprogrammmen, för att de kunde ha valtaktiska och partipolitiska beräkningar (– och det har dom ju). Folket gäller självklart vara utan insikter alls. Därför behövde dessa regeringar pålitliga representanter utanför partierna, som utförde alla sparåtgärder, som EU och finansmarknaderna ansåg vara nödvändiga. Den politiskt interessanta aspekten är, att den demokratiska seden, att endast konkurrens mellan olika politiska koncept är demokratiskt, den här gången fick ge vika. Folkens heliga frihet att välja sina makthavare själva, har tidvis förlorat sin rätt.

Syriza eller Europa

I Grekland, där spardiktaten äntligen med hjälp av experterna hade ratificerats, blev det i maj 2012 nyval, som ledde till att Pasok och ND förlorade sina maktpositioner till förmån av vänsterkoalitionen Syriza. Dess framgångar i valen hade till följd, att ett nytt ramaskri hördes från grannländerna: Den europeiska omvärlden var så chockad över den oväntade framgången, att ledarmakterna varnade den grekiska befolkningen för att välja „den farligaste mannen i Europa“, Tsipras! Att Grekland måste få i gång näringslivets konjuktur och växa igen, men att det inte kan fungera utan hänsyn till den sociala välfärden, det lovar Syrizas program. Grekland ska stanna i euroklubben och bidra till att stärka Europa. Men eftersom staten behöver pengar och politisk kredit, för att kunna främja den kapitalistiska tillväxten, som ju gäller som alternativlös, vill Syriza inte betala stats-skulderna, utan ta upp förhandlingar med fordringsägarna för att få skulderna strukna. Att bevara statens handlingsförmåga inklusive en befolkning som också används av kapitalet och på det viset får konjunkturen igång – det skulle enligt Syrizaprogrammet enbart klaras av, om skulderna ströks.                                                                                                            Hur mycket än Tsipras försäkrar, att hans krisprogram överensstämmer med den europeiska mainstreamen, och trots att finns en hel del sympatier för hans antikorruptionskurs och för hans skattepolitik, så har EU orsak att avslöja Tsipras för att vara folkdemagog, vänsterradikal och anti-europeisk : Som gentjänst till finansieringen, som hittills förhindrat statsbankrutten, hade ju den grekiska staten lovat, att använda hela hushålls-, ekonomi- och socialpolitiken till Eus euroräddning.                      Därför överensstämmer inte Syrizas program för att rädda nationen med den europeiska euro- räddningen: För det är ju upprätthållandet av skulderna och deras återbetalning, som ska bevara Grekland från insolvensen.Grekland har för sin räddning fått betala med en framskridande ruinering av ekonomin och ett ännu fattigare folk – alla finansmedel som kan uppbringas är ju reserverade för att återbetala skulderna. Så det var ju klart, att koalitionsförhandlingarna i maj inte kunde föra till en regering, utan att det måste väljas en gång till och då valdes det äntligen ”rätt” – nu kunde en regering bildas av de partier som var villiga att omsätta de nya spardiktaten.

  • Vilket  förhållande som verkligen rår mellan de båda komplementära friheterna i det borgerliga samhället – demokratie & marknadsekonomi -, det kan man lära sig nu: Marknadernas frihet finns inte till utan finanskapitalets regim över samhällets och statens pengar; detta är en grundval för det kapitalistiska samhället, som inte får antastas. Väljarna har enbart friheten att frivilligt ge sitt samtycke till denna grundval och till de följder av besluten, som de får lida av : Det finns inte något alternativ till det. Det demokratiska förfarandet helgar alltså de valda representanternas beslut, som driver igenom marknads- och finansekonomiska nödvändigheter.

 

krisen i eurolandet

Grekland har, som alla andra länder, gett ut statsobligationer och sålt dom på finansmarknaderna, för att ha mera pengar till förfogande i statshushållet. Inkomsterna från skatterna räcker nämligen inte för allt det som stater vill finansiera. Upprustning, främjande av näringslivet, ekonomins konkurrensförmåga – det behövs det pengar till, och det är bankerna som lånar ut pengarna.

Friheten att låna pengar från bankerna har sitt pris. För att kunna disponera över en i princip obe-gränsad massa pengar, „pantsätter“ regeringarna de framtida skatter som kapitaltillväxten i landet ska avkasta. Det förutsätter, att regeringarna „lyckas“ sätta igång konjunkturen med de lånade pengarna. För det handlar ju inte om planhushållning här, utan om ett privat näringsliv, som har sina egna vinstkalkulationer. En regering kan inte åstadkomma tillväxt, utan det måste kapita-lens profitsträvande klara av. Statsskulderna ska nödvändigtvis ha kapitaltillväxt som resultat, för enbart därigenom kan statens skatteinkomster växa och bara så kan statens skulder få bankernas förtroende. Utan kreditvärdighet kan staterna inte ta upp de nya skulder, som ska främja det privata näringslivet i framtiden. Utgifter till lärare, motorvägar och stridsvagnar, som måste betalas, är ju inga investeringar som kan avkasta profit, utan statlig konsumtion som förbrukar pengarna. Men ändå måste de här pengarna fungera som en summa, som får hela landet att fungera som en profitmaskin, som avkastar mera skatt åt staten: Varje affärsverksamhet baserar på att samhällets levnadsprocess enbart fungerar med pengarnas förmering. Enbart pengar sätter igång det arbete, som är nödvändigt för att reproducera och öka hela världens materiella rikedom – de används ute-slutande som kapitalförskott. Men rikedomen har inte de materiella behoven till ändamål, utan de är medlet till syftet: profiten.

Det var för att öka statens effektivitet som statsskulderna infördes på början av 70-talet. Därmed växte statens makt: staten, som är den största kreditupptagaren hos bankerna, främjade på det viset finanssektorn, som den blev den mäktigaste ekonomiska branchen överhuvudtaget. Det skedde med statens vilja och till statens fördel. Det är ju inte så, att skulder brukar förlama staternas handlings-förmåga – det är tvärtom: statens kapaciteter och därmed dess makt, riktar sig efter hur mycket skulder den kan rå på, utan att ge efter. USA var ju hittills ett exempel på det – deras statsskulder kunde vara så skyhöga, för att dollarn är det universella betalningsmedlet, stött av en statsmakt som inte måste ta hänsyn till konkurrenter, eftersom de är världsmakten.

EU infördes, för att de konkurrerande europeiska staterna hoppades, att de som union skulle hävda sig på världsmarkanden med sina kapital och olika valutor. Den fria ex- och importen av kapital och tjänster på den gemensamma EU-marknaden är en konkurrensfördel i världshandeln. Euron har blivit en valuta som handlas med i hela världen och det är profitabelt: alla eurostater förfogar över en valuta som det går att handla med i hela världen, i motsats till de enskilda valutorna, som först måste bli växlade till dollar. Eurovalutan ligger idag på andra plats i världshandeln efter US-dollarn och 30 % av valutareserverna som hålls i världen är i euro.

Det bankrutta Grekland har bemödat sig lika mycket som framgångsrika stater, att bygga upp en profitmaskin på sitt territorium. Att statsskuldens förhållande till bruttoinlandsprodukten ser dålig ut där, visar enbart, att statsutgifterna för att förbättra kapitalens ekonomiska villkor, inte har kunnat förvandlas till ny kapitaltillväxt: När inga företag utnyttjar infrastrukturen – för att det inte lönar sig – så är staten det enda ekonomiska subjektet som främjar nya projekt, som ska attrahera nytt kapital till landet. Och när det inte lyckas, tar staten upp skulder på nytt, för att främja näringslivet med sina subventioner och ny infrastruktur – det för till ekonomisk och politisk bankrutt. Den grekiska ekonomin är underlägsen den tyska, franska osv konkurrensen på EUs gemensamma marknad. Därför har den grekiska statsskulden främjat kapitaltillväxten i andra EU-länder i stället för i Grekland.

Om Grekland har „levt över sina förhållanden“ eller inte – det är inget som kan räknas ut. Det avgör de finanskapitalistiska investorerna. Så länge de köper en stats obligationer, så är den staten solvent och kan då betala räntorna. En stat förlorar inte sin kreditvärdighet för att den har mycket skulder – det har som sagt alla stater -; utan tvärtom – när finansagenturerna inte vill köpa obligationerna längre, alltså inte vill ge kredit, då har staten skuldöverskott och är bankrutt!

Men bankernas kriterium är inte enbart en spekulativ bedömning av tillväxtchanserna, nämligen hur mycket skulder ett land uthärdar, utan beror lika mycket på deras bedömning av det egna affärs-läget. Om „aptiten“ på risker krymper, så drar bankerna tillbaka den kredit, som de tidigare utan att tveka, har beviljat en nation. De europeiska storbankerna skulle bli ruinerade, om de var tvungna skriva ned alla sina grekiska statsobligationer. Euroskulderna är ett tillväxtmedel för alla banker i eurolandet. Och det påvisar ju, att deras övriga investeringar varken är så pålitliga eller räntabla, att bankerna skulle kunna tåla de grekiska förlusterna. Därför har den grekiska „smittan“ spridits till Portugal, Irland, Italien och Spanien.

Finanskapitalet tvivlar på eurostaternas kredit, för att de inte fått bukt med sin egen finanskris ännu: Investeringar med förväntningar på framtida profiter är alltid spekulation på vinst, och inte en överdriven girighet utöver de „normala“ kreditaffärerna. Det härskar ett produktionsvis, som enbart genom pengar sätter igång all verksamhet i samhället! Pengar finns till för att föröka sig. Bankerna kan lita på att pengarna, som enbart de har hand om, är upphovet till mera pengar för dem: deras verksamhet består i att låna ut pengar mot ränta och att låna själva. Kredit är en spekulation på framtida profiter och det är så de kapitalistiska staterna vill ha det.

Så länge kapitalet ger den avkastning, som man spekulerat på, är det ingen som klagar. Det är alltså inte att undra på, att finanskapitalet hittade på nya “finansinnovationer“: De anspråk på framtida vinster som bankerna har, när de bedriver sina kreditaffärer, blev till egna kapitalvaror, som kan säljas. I fortsättningen utvecklades optioner, vilka även kan säljas osv. Först när inlösandet av anspråken betvivlades, blev det kris, den så kallade finanskrisen. Bankerna drog tillbaka sina investeringar, för att dessa inte längre höll löftet om att avkasta profit, och förintade på det viset finansförmögenheter så snabbt, som de hade frambringat dem. I den här branchen består den enas kapital inte i mer än den andras skulder, och när skulderna inte kan återbetalas blir fordringsägarna ruinerade.

Inget pris är för högt för att rädda banksystemet.

Kedjereaktion av bankruttförklarade banker hade kunnat tillintetgöra det globala banksystemet, om inte staterna hade ingripit. De många hundra miljarder tunga räddningsaktionerna demonstrerade att bankernas profiter är fundamentalt viktiga för staterna: Den spekulativa handeln med skulder och profitförväntningar är en inte en transaktion som alla andra, som ju även kan misslyckas. Den här kommersen är „systemisk“, är nämligen den kapitalistiska ekonomins grundval! Allting i samhället fungerar enbart med bankkrediten. Enbart om ekonomin uppfyller finanskapitalets anspråk till vinst, så lönar det sig för bankerna att ge krediter. Om inte det fungerar, så är produktionen av varor inte heller lönsamt längre och körs ned, för att inga nya krediter ges. Och om bankerna kraschar måste fordringsägarna ansvara för bankernas skulder.

Bankräddningen tydliggör, vad som inte beaktas i normala tider: bankernas kreditvärdighet och deras roll som allmän kreditgivare och geldenär i samhället, är den politiska maktens verk. Staterna har auktoriserat bankerna till det. Bankerna kan återfinansiera sina affärer hos centralbankerna med nya skulder, dvs.de kan byta skulder mot „färska“ pengar, få likviditet. Staternas centralbanker ga-ranterar för affärsbankerna att skulder och pengar är likvärdiga. Därmed har staten stiftat bank-sektorns makt. Staterna vill ha det på det viset!

De pengar som staterna lånade på kapitalmarknaderna, för att rädda bankerna, var enbart ersättning av finansvärden med skräpstatus, som marknaderna själva hade försmått. På det viset har staterna bara utvidgat sina statsskulder, utan att ha bevisat, med vilka medel dessa ska återbetalas. Och det är detta, som ger bankerna orsak att tvivla på sina egna räddare.

Därför driver bankerna stater, som enligt deras omdöme inte förtjänar förtroende längre, in i bank-rutten. Men i och med att de gör det, uppstår faran, att finanskapitalet förlorar sin egen makt:

Med beredskapen att köpa statsobligationer bevisar bankerna å ena sidan, att staterna är kredit-värdiga och garanterar så deras finansmakt. Å andra sidan garanterar staterna bankerna likviditet och kreditvärdighet. För det är staterna som ger banksektorn makten över pengarna. Detta är en symbios, som varken stater eller finanssektor kan vara utan!

Finanskrisen har alltså avlösts av „statsskuld“krisen: Brandväggarna har fått till resultat, att likviditetsproblemen spridit sig till allt flera länder istället. Utvidgningen av kreditvolymen är en lika stor belastning för de enskilda staterna, liksom för alla EU-staterna. Bankernas spekulationsvilja har spetsat till sig till frågan, om de statliga skuldgarantierna kommer att hålla. Det som förut var en säker hamn, är nu enbart en hög risk, i stället för riktig kapitalrikedom. Men statslånen utgör en avgörande del av bankernas förmögenhet. Nu hotas de av en bankräddning genom statsskulder, vilkas växande volym gör dem tvivelaktiga och kan föra till ruinering av bankerna igen – en utsiktslös cirkel.

EU hjälper bankrutta stater, för att rädda euron. Bankrutta EU-stater har den väsentliga betydelsen för EU-politikerna, att EU-krediten för det första inte kan skiljas på efter nationer – EU-staterna måste ju borga för varandra, hur mycket skuldöverskott de än har – och för det andra, att eurozonens kredit generellt ska vara efterfrågad på finansmarknaderna. Den platsen vill de inte förlora, efter-som den garanterar en tendenciellt obegränsad kreditmakt. Denna kreditmakt vill man försvara. Euronationerna konkurrerar med varandra med samma pengar på sin gemensamma marknad. Inga gränser gäller för varor, tjänster och kapital som ex- och importeras inom EU. Ett enhetligt politiskt styre finns inte i eurolandet. Det är ju annars nationerna, som styr över den nationella ekonomin. Euron har ingen statlig makt bakom sig, som har kommandot över eurovalutan och ekonomin på sitt territorium, och som kan använda denna makt att ta upp kredit till sitt eget behov, som en statsmakt har. Nödvändigheten av en gemensam politisk kreditförvaltning står i motsättning till att EU-staterna inte kan sköta sin egen kredit fritt. Detta lider alla EU-stater av. Med finanspakten tvingar de varandra att spara.

Finanspakten: spara genom att utvidga kreditvolymen

De drabbade staterna har alltså för mycket skulder, därför att finansmarknaderna inte vill använda dem som kapital, för att de inte är räntabla för dem eller bara till skyhöga räntor (kom ihåg: brand-väggarna ersatte enbart den krisdrabbade banksektorns förluster). Tvärtemot detta faktum uppfattar EU-politikerna saken så, att orsaken till detta skulle vara enbart en för stor summa statsskulder. Därför vill eurostaterna minska kreditupptagen: Beslutet räknar med att finansmarknaderna ska skapa politekonomiska fakta genom att spekulera på statslånen och på det viset ge dem en relativ bonitet. Det ska konsolidera deras hushållsfinansiering. Med finanspakten hoppas man att bankerna ska ge eurostaterna ett erkännande för de signaler de sänder ut – att de inte „lever över sina förhållanden“ längre, att de har kört tillbaka sina skulder till ett mått, som spekulanterna skulle kunna acceptera och därmed väl kunde vara intresserade av att ta för sig av denframtida tillväxten av europeiska statslån. För den saken är klar, innan kreditupptagandet kan reduceras, måste först och främst den aktuella krisen vara avklarad. Och för detta ändamål är stora summor nödvändiga, som eurostaterna måste låna av bankerna:

Imperativen „tillväxt“

Euroländerna kompletterar sparkontraktet med tillväxtpolitik. Samma statshushåll, som ska krympa ner statsskulden, ska samtidigt sätta igång konjunkturen – för kapitalens tillväxt har allmänt gått ned. Man erkänner alltså officiellt, att de europeiska försöken att få bukt med krisens verkningar, framför allt genom att radikalt begränsa statsutgifterna, inte lyckats. Det påpekas, att själva sparpolitiken har oönskade biverkningar; den har nämligen drivit in näringslivet – speciellt i södra Europa – i en recession.

Nedskärningarna hade inte enbart följden, att befolkningen blivit fattigare, utan har överhuvudtaget förstärkt det nationella näringslivets nedgång. Det visar sig på alla håll och kanter, att omsats och vinst är beroende av statlig efterfrågan och subventioner. Och när omsats och vinst uteblir, så blir markandsekonomins tillväxt inte bara långsammare, utan upphör. Kapitalistiska affärer är beräknade till vinst och därför blir det kris när det inte finns något perspektiv för tillväxt för kapitalen. Betalningsförmågan i samhället minskas av statens sparpolitik.

Laget runt reviderar företagarna sina utsikter och kapaciteter nedåt, sänker löner, sparkar anställda och utvidgar, tillsammans med statsadministrationerna, de „working poor“ och de arbetslösas armé.

Banksektorn, vars utsikter är beroende av pålitliga utsikter på tillväxt av sitt kapitalförskott, blir själv till ett saneringsfall – men det enda saneringsfall som staten inte kan låta krascha. Och då får sparsamheten i alla fall kosta mera pengar!

I Tyskland, vars exporter 2011 hade nått upp till ett alla tiders maximum iakttog man hittills påverkningarna av den europeiska sparkursen på betalningsförmågan i euroländerna med lugn. Att sparandet inte är tillväxtfrämjande, utan verkar krisskärpande, är å ena sidan klart och väcker hos regeringen nu farhågor beträffande den tyska exportboomens hållbarhet.

Konkurrensmaskinen

Den som propsar på att den tyska framgången bara är rättvis, har inget problem med sanningen som ligger i det: Tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden, med en kapitalmakt av överlägsen kraft och styrka, som de har vunnit ur de fördelaktiga affärsvillkor (som nämligen finns på den tyska kapitalplatsen. De är resultaten av lönesänkandet under „agenda 2010“ som påbörjades 2003 av den röd-gröna regeringen). Då kan det ju inte ha varit försummelser i andra EU-länder, som fört till en så ensidig fördelning av den kapitalistiska rikedomen mellan nationerna och till en så ensidig lokalisering av krisen till södra delen av EU. Deras konkurrenskraft har undergrävts av de framgångsrika tyska koncernerna. Det är denna konkurrensmaskin som bl.a. ruinerat de grekiska kapitalen.

Nu uppmanas de framgångslösa nationerna att ta sig ett exempel på den tyska framgången och söka efterlikna den: men hur ska det gå till – alla konkurrerar ju om samma sak, nämligen om att roffa åt sig konkurrenternas markanadsandelar. Konkurrenter ifrågasätter med konkurrensen sin egen framgång; en konkurrens med enbart vinnare har ingen ännu lyckats uppfinna.

Likhetstecken mellan förmåga att konkurrera och ha framgång i konkurrensen är en paradox. Tack vare åratals återhållsamhet med lönerna, kan det tyska kapitalet producera billigare än grannarna, det är alla eniga om. Att förlorarstaterna inte i tid och inte radikalt nog, har låtit sina löntagare „betala bittert“ för de egna kapitalens framgångar, den insikten ska nu föra till sänkta löner, insparande av det sociala, utslängda statsanställda och nedkörning av alla statliga utgifter, som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång på kapitalplatsen. Och de måste inse, att basen för nationens rikedom är billiga massor, och om framgångarna uteblir, måste massornas fattigdom förvaltas på annat sätt.

Fattigdomen

Folkets fattigdomspelar sin vanliga, hopplösa roll i kampen mot eurostaternas stora kris. Den är å ena sidan följden av det sociala demontaget i krisländer som Grekland och Spanien. Som en följd av den alltför svaga efterfrågan i de „ihjälsparade“ nationerna, förhindras en tillväxt av den nationella affärsverksamheten speciellt på de inre marknaderna. Och det är framför allt en följd av att lönearbetarna inte kan vara billiga nog i konkurrensen med andra nationer. Lågavlönade anställda är räntabla för kapitalet. Att sänka lönekostnaderna är ett nödvändigt botemedel emot krisen, det är den verksammaste hävstången för att återvinna tillväxt och konkurrensförmåga gentemot andra länder.

Att EU-staterna vill ha billiga folk, samtidigt som fattigdomen är ett störande element i samhället, är visserligen en motsättning, oavsett från det pinsamma faktum, att även den värsta fattigdomen inte hjälper mot krisen, om framgångsrika företag fattas, som sörjer för stora vinster.

Dåligt betalda, flexibelt användbara arbetskrafter, som är lätta att säga upp, representerar det som ett nedkonkurrerat land, behöver mest. De är en rikedomskälla, som ska utlova om så mera tillväxt och framgång i konkurrensen, ju mindre användaren betalar för dem.

Så konfronterar framför allt den tyska regeringen förlorarnationerna med krav på konkurrensdygder, för att kunna delta i tävlandet om vinsterna på den europeiska- och världsmarknaden utifrån synvinkeln av en överlägsen konkurrensmakt. Framgångar i den här konkurrensen beror väsentligt på kapitalets storlek, dvs. dess konkurrensförmåga:

Som exempel på en världsmarknadsduglig europeisk konkurrensnation är Tyskland försedd med de ekonomiska och politiska maktmedlen som behövs för att komma ut starkare ur krisen.