Archiv der Kategorie: Ukraina

Ett inbördeskrig i Ukraina och en ny världspolitisk konfrontation – Den europeiska grannpolitikens och den amerikanska nobelpristagarens gemensamma verk –

Först rörde det sig bara om att Janukovitj-regeringen skulle underteckna associeringsavtalet, ett avtal som ju bara åsyftade det allra bästa för alla sidor. Nu är det inbördeskrig i Ukraina. NATO och Ryssland har ställt upp trupper vid gränserna. Medan media samlar bevis för hur Ryssland bryter folkrätten, frågar de sig samtidigt, hur det kan vara möjligt, att det „bryter ut“ ett krig mitt i Europa. Men ett krig händer ju inte bara, utan det måste förberedas av politiken. Hur gick det alltså till?

1. Statskuppen i Kiev

Janukovitj försökte i November 2013 än en gång att förhandla med EU om associeringsavtalets konditioner, därför att Ukrainas statshushåll inte kan klara av de krav som EU ställer.
De 165 miljarder euro som det skulle kosta att ställa om produkttillverkningen i landet till europeiska normer och standards, kunde den skuldsatta staten inte orka med. Janukovitj, som ville undvika statsbankrutt, hämtade in ett bättre bud från Ryssland och föreslog att EU och Ryssland – just de statsmakter som utsatt Ukraina för det här sönderslitandet av landet – skulle förhandla gemensamt om detta.
Då blev Janukovitj-regeringen plötsligt ohållbar för EU och dess ledande politiker slog om spaken: I stället för en legitim regering, som man hittills betraktat som europeiskt grannskap, och som hittills ville komma överens med EU om associeringsavtalet, är det nu bara en korrupt regim, en rysk marionett, med en präsident som våldtog det ukrainska folkets legitima vilja, som skulle bestå i att bara vilja komma med i Europa. EU vill inte längre erkänna en präsident som hade begått brottet att ställa upp egna villkor för avtalet och dessutom ville få EU att förhandla med Ryssland om detta. I fortsättningen uppmuntrades Maidanprotesterna i Kiev, den tyska utrikesministern åkte dit och krävde att regeringern måste avgå och att inget våld fick användas mot de mer och mer militanta „fredliga“ demonstranterna.

Det är ju intressanta umgängesformer mellan stater, som enligt den officiella läsarten enbart ska tjäna allas väl. När chefen för det land som ska associeras med EU vägra underteckna avtalet, beslutar EU att han ska avsättas. Tydligen handlade det inte alls om att båda sidorna skulle komma överens – förhandlingarna kan verkligen inte förväxlas med en överenskommelse om de ömsesidiga intressena, så att båda partierna kunde ge sitt samtycke till avtalet. Uppenbarligen har europeerna gett sig själva rätten att kräva Ukrainas underkastelse under EU och det är just vad de exekuterat.
Det är tydligen avtalets kärnpunkt: att Ukraina ska anslutas till det europeiska maktområdet och att det ska vara slut med Rysslands inflytande i landet. EUs politik är alltså motsatsen till den förljugna självbild som påstås vara ett „område som präglas av stabilitet, välstånd och samarbete“. EU politiken är en våldsfråga: Att den ukrainska regeringen inte var införstådd med att vara en EU-marionett, ledde till beslutet att EU är skyddsmakt åt det ukrainska folkets „självbestämmanderätt“.

Därför måste Janukovitj-regimen bort. Eus politik visade sig vara motsatsen till Eus självbild, som de så gärna propagerar: att EU skulle präglas av stabilitet, välstånd och samarbete.
När det gäller Ryssland visade Europa upp ett ganska brutalt beteende, för kuppregeringen som kom till makten i Kiev skulle säkerställa Eus exklusiva behörighet i Ukraina. EU eskalerade sitt tillvägagående emot Ryssland, vars protester mot associeringen – som hänvisade till deras „vitala“ intressen i Ukraina – hela tiden demonstrativt överhördes och praktiskt blev övergångna.
Efter att Janukovitj-regeringen blivit ohållbar, kom EUs representanter under ledning av Steinmeier överens om modaliteterna om Janukovitjs avgång. Under ledning av den tyska utrikesministern Steinmeier kom Janukovitj överens med oppositionen om att han skulle avgå till hösten och att nyval skulle utlysas.
EU hade lagt stor vikt på att Ryssland skulle gå med på en ny regering och att maktväxeln skulle ordnas på fredligt sätt, att man skulle undvika allt som kunde destabilisera läget i landet, alltså att även Janukovitjs parti och de som representerar östra Ukrainas intressen skulle kunna vara ense om detta och foga sig i de nya förhållandena. Ryssland, som insåg att Janukovitj inte kunde upp-rätthållas, var också med på detta scenario.

EUs diplomatiska bemödanden att genomföra maktväxeln i en form som Ryssland kunde vara införstådd med, torpederades av USA, som inte brydde sig om den europeiska planen. Med det amerikanska inflytandet i Ukraina som ju pågått i åratal, kunde avtalet spräckas.
Oppositionen uppmuntrades till en statskupp och utrustades med motsvarande vapen. Präsidenten och delar av hans parlamentsmajoritet jagades bort, Maidan-demonstranterna tvingade det övriga parlamentet att acceptera statskuppen och att den nya övergångsregeringen Jazenjuk nu har makten.

Den korta livstid som EUs diplomatiska uppgörelse hade, dokumenterar att den officiella läsarten, att alla Väststater skulle varit ense om det här, inte träffar saken riktigt – det gör däremot Nulands (representanten för US-utrikesdepartement) avlyssnade ord „Fuck the EU“ *) Och eftersom Amerika erkände Jazenjuk-regeringen var det självklart att den nu är den legitima regeringen. Och resten av världen måste gå med på det, för USA hade ju förkunnat att detta villkor är giltigt. Därmed var EUs plan att integrera Ryssland i krisdiplomatin tillintetgjord.
USA har alltid tagit sig friheten att omfunktionera det europeiska Östliga Partnerskapet för sina egna syften. De har från första början använt det europeiska rekryterandet av Ukraina som sitt instrument att tränga tillbaka och inringa Ryssland, har flankerat med sina egna medel att ta inflytande. Nu har de helt officiellt övertagit regin över Kiev och stiftar good governance i landet.
USA är beslutna att godgöra sina försummelser efter den orangea revolutionen – på den tiden hade de inte tagit saken energiskt nog i den egna handen, de hade låtit sina skyddslingar i Kiev få för många friheter, som de spelade bort och till slut fick ge bort makten till det proryska lägret.
Det är därför USA tar bort initiativet från EU och ser till att de politiker som de sponsrar får de mesta regeringsposterna och att maktväxeln i iltempo blir institutionellt förankrat: Jasenjuk mottas av Obama och FN och får säkerhetsgarantier av USA. Och när Amerika erkänner kupp-regeringen, så är det klart att den är den legitima regeringen. Och då måste resten av världen hålla med om det.
Autokraten är borta, folkrätten lever och legitimerar de nya makthavarna. **)  Amerikanska utrikesministern Kerry bjöd in den nya ukrainska utrikesministern till krismötet och konfronterade ryska utrikesministern Lawrow med nyheten, att ingen dialog skulle komma igång, om inte Ryssland erkände det nya läget i Ukraina. ***)  Det som USA har bedrivit egenmäktigt, nämligen att Ryssland formellt måste gå med på förlusten av sin medbestämmanderätt i Ukraina, alltså med att dess intressen i Ukraina tar skada, det är det som ska gälla i framtiden.

Den nya regeringen hade mycket att göra sen dess – i regeringsdeparte-menten, inom polisen och domstolarna, inom radio- och TV-stationer, där röjde den upp med allt folk som kan tänkas hålla med den gamla regimen och Ryssland. Framför allt tillkännagav den nya försvarsministern att kontraktet om den ryska flottbasen på Krim-halvön (giltig tom 2017) är en skymf som måste skaffas ur världen snabbt.

*)  „Since Ukraine’s independence in 1991, the United States has supported Ukrainians as they build democratic skills and institutions, as they promote civic participation and good governance, all of which are preconditions for Ukraine to achieve its European aspirations. We’ve invested over $5 billion to assist Ukraine in these and other goals that will ensure a secure and prosperous and democratic Ukraine.“
(Nuland, Remarks at the U.S.-Ukraine Foundation Conference, state.gov 13.12.13)Den investeringen har ju lönat sig. Allt som behövs för den demokratiska omvandlingen i Kiev har ställts till förfogande, och har drivits igenom med all nödvändig terror, som ju behövs till en statskupp!

**) Kerry jämförde händelserna i Ukraina med den egyptiske presidenten Mursis avgång i juli förra året och påstod, att det visar att fria val för sig inte räcker till för att åstadkomma en demokratisk regim. (RIA, 27.2.14) Alltså: Om en president är vald eller ej, demokratiskt legitimerad eller icke – det är USA som bestämmer vilket land som är en fullvärdig demokrati.

***)   „Our partners are proposing it seems, that we take the situation that the coup d’état has created as the starting point and take the steps they think necessary in these circumstances.“  (Foreign Minister Sergei Lavrov, March 10, 2014, http://eng.kremlin.ru/news/6814)

2. Ryssland annekterar Krim-halvön

Att Ryssland inte ville finna sig i detta, och därför annekterade Krim-halvön, blev slutgiltigt till det absoluta störfallet för väststaternas världsordning.
Ryssland har alltså säkrat sina geo-strategiska intressen genom att ändra kartan med hjälp militären. Att inscenera annexionen som en legitim akt, kunde Ryssland lika bra som Väststaterna, som påstådde att statskuppen i Kiev var folksviljans verk: På Krim kopierade man Maidan, Ryssland upp-trädde som den goda makten som skyddar folkets självbestämmanderätt och folket på Krim visade entusiasm över maktövertagandet; det var beviset på att Ryssland hade rätten på sin sida.

Putins tal till nationen http://en.kremlin.ru/events/president/news/20603

med anledning av Krims och Sevastopols formella införlivande i den Ryska Federationen, förklarade vilken betydelse det har för Ryssland att Ukraina övertas av västvärlden. Putin påminde om att miljontals ryssar hamnade utanför landets gränser över en natt, när Sovjetunionen bröt samman, att de på bara ett ögonblick blev en nationell minoritet i de f.d. Sovjetrepublikerna, och att det ryssarna blev det största delade folket i världen. Ryssland hade dittills funnit sig i det här läget, därför att Ukraina och Ryssland fortfarande är ekonomiskt starkt knutna till varandra på grund av det gemensamma arvet från Sovjetunionen, och Ryssland hade väntat sig att kunna umgås vänskapligt med grannstaten Ukraina.
Därmed tillkännagav Putin naturligtvis, att Ryssland har rätten att dess intressen i Ukraina ska finna beaktande internationellt, och att man som skyddsmakt till de ryssar som lever i Ukraina alltid är redo att göra den rätten gällande även gentemot Ukraina. I stället fick Ryssland med Västmakternas inblandning i Ukraina att göra – först med den orangea revolutionen och sen med euro-maidan, vars upphovsmän och avsikter man känner till i Ryssland.
Putin har ju märkt att EU inte tänkte tolerera, att Ukraina skulle vara med i en eurasisk tullunion, när det är associeringsavtalet med EU som skulle gälla. Meningen med associeringen är ju att undandra Ryssland från varje inflytande i Ukraina, och precis så uppfattade Moskva EUs vägran att förhandla. Och därmed står Rysslands vitala intressen på spel: att USA vill ha Ukraina i NATO skulle försätta Ryssland i ett katastrofalt strategiskt läge:
Västmakterna har reglerat en hel rad världsordningsfall utan hänsyn till Ryssland; Ukraina är det sista i etappen som ska minska Rysslands makt. Väststaterna har lyckats med att säkra sin strategiska övermakt; se t.ex. raketstationeringen vid de ryska gränserna.
Och Putin tydliggör, att Ryssland av allt detta har dragit slutsatsen att man måste stoppa den här containmentpolitiken:
„In short, we have every reason to assume that the infamous policy of containment, led in the 18th, 19th and 20th centuries, continues today. They are constantly trying to sweep us into a corner because we have an independent position, because we maintain it and because we call things like they are and do not engage in hypocrisy. But there is a limit to everything. And with Ukraine, our western partners have crossed the line, playing the bear and acting irresponsibly and unprofessionally.“

Ryssland har alltså inlett en vändning i sin utrikespolitik, nämligen att vilja använda militära medel för att värna om sina intressen.

Ryssland ger sig själv rätten, att som autonom makt (likadant som USA gör, fast i beskedligare mått) skapa fakta som staterna ska acceptera. Det har man lärt sig i Kreml, att man bara kan hävda sina intressen med våldsmedel, om man vill vara en internationellt erkänd stormakt.
„Today, it is imperative to end this hysteria, to refute the rhetoric of the cold war and to accept the obvious fact: Russia is an independent, active participant in international affairs; like other countries, it has its own national interests that need to be taken into account and respected.“
Putin lägger värde på tillkännagivandet att Ryssland tvingas till denna vända och inte handlar lättvindigt. Han lägger värde på att det är USA, som tvingar Ryssland till detta steg . Det ska alltså inte betyda att Ryssarna vill sluta med kooperationen med Väststaterna, utan det ska betyda, att Rysslands egna villkor för ett samarbete måste vara att man erkänner dess substantiella intressen. Man vill ju att affärerna med Väststaterna fortsätter.

Putin anklagar USA för att ha satt sig vid spetsen av världsordningen med sitt våld och för att ha satt sitt godtycke i folkrättens ställe. Samtidigt appellerar Putin till alla de andra nationerna, att de väl inte kan förbli likgiltiga inför kränkandet av folkrätten och dess grundprincip, att erkänna staternas suveränitet, såväl som att försvaga institutioner som skulle vara dess forum: efter att den bipolara världen försvunnit, har världen inte blivit stabilare. De viktiga internationella institutionerna har inte stärkts, utan tvärtom förlorat betydelse.
„They have come to believe in their exclusivity and exceptionalism, that they can decide the destinies of the world, that only they can ever be right. They act as they please: here and there, they use force against sovereign states, building coalitions based on the principle “If you are not with us, you are against us.” To make this aggression look legitimate, they force the necessary resolutions from international organisations, and if for some reason this does not work, they simply ignore the UN Security Council and the UN overall.“

För övrigt visar Ryssland att man tänker förskaffa sig respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina:
„Ryssland är beredd att ställa upp de våldsmedel som är nödvändiga för att åstadkomma respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina. Ryska trupper ställs upp vid den ukrainska gränsen, och Putins federationsråd beviljar att Ryssland kan „försvara befolkningen i östra Ukraina med alla medel som står till förfogande, till det politiska läget normaliserats“. (RIA, 4.3.14)

Russland agerar alltså som en „independent, active participant„ och ställer sina egna krav: att Ukraina inte ska bli medlem i NATO och att landet ska organiseras federalistiskt. Med detta vill han säkerställa, att östra Ukraina både kan medverka i politiken och vara tillräckligt självbestämmande för att besluta själv om sina relationer till Ryssland.

3. För USA är Ryssland nu ett störfall i deras världordning.

Amerika behandlar den ryska interventionen som ett störfall på den högsta maktnivån: Legitim världsmakt är enbart USA. Rysslands annektion av Krim förbryter sig mot detta högsta av värden.
Inga andra instanser är befogade att bestämma över den frågan. Amerika uppträder som åklagare, domare och exekutor på en gång, och tillkännager konsekvensen av det: Om Ryssland inte vill foga sig i det nya läget i Ukraina, så är det Ryssland som måste bekämpas.
Den ryska statsviljan, som vill hävda sig emot den amerikanska överhögheten, tänker världsmakten USA underordna sin världsordning. Det är dags att straffa Ryssland och då räcker det inte med att ta bort Rysslands inflytande i Ukraina och bedriva sitt eget inflytande där; då räcker det inte att tvinga Ryssland att erkänna förlusten av sitt strategiska maktområde, utan det gäller att träffa Rysslands makt omedelbart. Därför finns det inget mer att förhandla om, utan saken gäller vilka straff som måste följa.
Därmed har USA avslutat ett kapitel i världspolitiken: Ryssland har förlorat sin rätt att medverka i världspolitiken. Det är slutet på USAs dubbelspåriga politik gentemot Ryssland: Dess innehåll var, att den ryska nationen var medlem i den internationella gemenskapen och åtnjöt medbestämmanderätt i diverse internationella gremier. I utbyte mot formell världsmaktstatus, har Ryssland hittills funnit sig i en reell maktförlust.

Det var nämligen inte så, att den eviga freden hade brutit ut efter Sovjetunionens kapitulation i det Kalla Kriget. Väststaternas systemfiende hade visserligen försvunnit, men nu gällde det att få bukt med uppgiften att få med Ryssland i den amerikanska världsordningen. För Ryssland ville inte bara ansluta sig till världsmarknaden, utan hävdade också fortsättningen av sin stormaktstatus. Och den ryska makten var ju med sitt arvegods av maktmedel från Sovjetunionen fortfarande en stormakt.
Därför var det nödvändigt att minska ner Rysslands makt på en nivå som skulle tillåta USA att använda den konstruktivt i den amerikanska ledarmaktens mening.
Därför fick Ryssland formellt vara med i G7 som utvidgades till G8 och Nato-Ryssland-rådet grundades etc. Man ville på det viset å ena sidan försäkra sig Rysslands medarbete i världsordnandet, samtidigt som Ryssland skulle instrumentaliseras att tjäna den amerikanska världordningen. Å andra sidan skulle detta begränsa det ryska inflytandet i världen och decimera dess maktmedel.
Med den strategin har Amerika gjort beaktliga framsteg i utbyggandet av sin världsordning. 

Öststater som förut var allierade med Ryssland kom med i de västliga allianserna EU och NATO. På det viset flyttade NATO fram till de ryska gränserna från norr till syd, och från Östersjön till Svarta Havet. Stater som förut hade mer eller mindre bra relationer till Ryssland blev genom olika krig undanstökade – Jugoslavien slogs isär, Irak och Libyen tvingades på regime-change. I Syrien, en rysk allierad, har det önskade resultatet, Assad-regimen störtande, inte lyckats än. Med rättstiteln att föra antiterrorkrig i Afghanistan, har USA etablerat sig som strategisk makt i Centralasien. Vid Rysslands sydgräns bedriver de sin politik med inringning och ekonomisk strypning av Iran, inklusive konkurrensen om grannstaterna i GUS.

I det närmast belägna grannskapet till Ryssland, i de f.d. Sovjetrepublikerna, har USA ansträngt sig för att byta ut eller undergräva regeringarna med brokiga revolutioner. Last but not least har USA startat många försök att få till en sådan i Ryssland – med NGOs och valfusk-kampagner har de velat ändra folkets politiska åsiktsbildande till sin egen fördel.

Ryssland är en av vetomakterna i Fns säkerhetsråd. Nu var det ju så, att ryska protester alltid har ignorerats, medan vetomakten har tagits i anspråk: Ryssland medverkade på USAs besträvande att isolera och pressa skurkstater, t.ex. för att Iran ska ge upp sitt atomara beväpningsprogram eller för att isolera Nordkorea. USA krävde att ryssarna skulle finna sig i att Gaddafi störtas och att Assadregimen delvis har avväpnats. Obamaregeringen ställde de dåliga Bush-relationerna på „reset“, för att få Rysslands samtycke till en väldigt asymmetrisk avrustningspolitik, nämligen att USA fick bygga ut raketförsvaret i Europa – det påstods emot Iran – , och för att skriva nonproliferationsregimet vidare.

Alltså: USA har inbegripit Ryssland i sina världsordningsaffärer och har såtillvida tillstått landet att tillsammans med Amerika vara befogat att ordna världen, för att samtidigt göra Rysslands inflytandesfärer, bundsförvanter och strategiska positioner stridigt. Allt det här var ju riktat mot Ryssland, men de olika aktionerna försigick på ett sätt, som om Ryssland utöver rollen som deltagare egentligen inte var drabbad.

Den absurda handeln: erkännande i utbyte mot att ge upp maktpositioner, strategin att demontera den ryska makten styck för styck med Rysslands vilja och samtycke, har fungerat – nämligen så länge som Ryssland har gått med på det och har kunnats övertygas om att krigsakterna och inverkan på ryska maktområden inte omedelbart varit ett angrepp på Ryssland.

Det här förhållandet har ändrats, för att Väststaterna har kommit så utomordentligt långt med den strategin. Med Västs övertagande av Ukraina står Ryssland inget mindre än demontaget av dess strategiska status att bli tillfrågad i världsordningsfrågor för dörren. Det tar båda sidorna inte miste på:

Varken den amerikanska sidan, som här ser ett tillfälle att kunna minska den ryska makten substantiellt, ( – som US -säkerhetspolitiske rådgivaren Brzezinski skrev : Zbigniew Brzezinski’s 1997 book, The Grand Chessboard, “Ukraine, a new and important space on the Eurasian chessboard, is a geopolitical pivot (nyckelroll) because its very existence as an independent country helps to transform Russia. Without Ukraine, Russia ceases to be a Eurasian empire.” – )

eller ryssarna, som ser gränsen nådd när det gäller sin imperiala maktsubstans: Ukraina är ekonomiskt och stratgiskt för viktigt för Ryssland, för att ges upp i utbyte mot samförståndet med Väst.
Och för Amerika, som fortsätter med att tränga tillbaka den ryska makten, är nu Ryssland själv angreppsobjektet: Ett ryskt världspolitiskt inflytande är inte acceptabelt för Amerika; det mått av erkännande som USA hittills har försökt att inkludera Ryssland med i sin världsordning och samtidigt försökt få bort Ryssland som en relvant faktor i i maktkonkurrensen är det slut på nu – det vore en eftergift gentemot den världspolitiska rivalen som är outhärdlig.

4. USA sätter beslutet att „Ryssland isolerar sig själv“ i verket.

I sin funktion som högsta världsdomstol beslutar Obama att Ryssland ska „straffas“ och fastslår vilket „pris“ som ska betalas. Relationerna med Ryssland sägs upp:  det diplomatiska erkännandet och samarbetet når ändpunkten och affärsförbindelser stoppas, den militära inringningen och censuren fortsätter, och allt detta insluter utan omständigheter också resten av världen, för det handlar om att utestänga Ryssland från den internationella gemenskapen.

Det är alltså det fina resultatet av att det kalla kriget tog slut och alla nationer bekände sig till frihet och kapitalistisk statsreson: att Ryssland lyckades inlemma sig i den fria världen och i världsmarknaden, riktas nu emot Ryssland som „smart weapons“, för att bevisa att landet inte har råd med att försvara sina intressen i Ukraina och därför isolerar sig själv, därför att det partout vill bevaka sina intressen i Ukraina.
Staternas gemenskap, särskilt de europeiska bundförvanterna, ställer sig till förfogande för en sluten front, så att Rysslands makt ska försvagas så fundamentalt att den inte har någon betydelse längre och därför inte ska kunna ställa sig i vägen för den amerikanska världsordningen.
Amerikanska trupper samt utrustning transporteras i närheten av den ryska västgränsen, förbi EU och NATO. Europeerna får godkänna detta efteråt.

Medlemskapet i NATO i det „nya Europa“ erfar en ny strategisk användbarhet – deras känslor att vara hotade står högt i kurs: De behöver skydd mot den egna konstruktionen, att Rysslands annektion av Krim bara var början och säkert fortsätter med det tills alla grannländer blivit underkuvade.
I förbigående dras en diplomatisk lögn ur trafik, som i åratal hade anförts gentemot Rysslands misstankar om det amerikanska raketförsvaret i närheten av ryska gränserna. Naturligtvis var det inte bara riktat mot Iran och andra obekanta atommakter. Men vem intresserar sig för „the false narrative“ från igår.