Archiv für den Monat: Dezember 2017

EUs imperialism

Kritiken mot EU brukar för det mesta fästa blicken på att unionen är odemokratisk. Att EU från början var ett imperialistiskt projekt, brukar inte uppmärksammas. Det var inte för att människorna i Europa skulle få det bättre, som EU bildades, utan för att frihandelsblocket är en konkurrensfördel i världshandeln.

I motsats till kolonialtiden är den kapitalistiska ekonomin i moderna, suveräna nationer beroende av världshandeln: Ett internationellt kraftmätande stat mot stat är gång, för alla stater vill förhandla fram fördelaktiga villkor för de egna affärsföretagen på utländskt territorium. Stora industristater vill nämligen förlita sig på sin ekonomiska makt, som har allt att göra med deras resurser och skillnaden mellan ekonomiskt starka och svaga stater är då bestämmande för makten att kunna ta inflytande andra.

EU är ett politiskt maktblock, som föreskriver hur klubbmedlemmarna ska agera utrikespolitiskt, t.ex. att bära sanktionerna mot Ryssland, även om det skadar den egna ekonomin att inte exportera lantbruksprodukter dit.

Med östutvidgningen bedrivs fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att samman-föra allt fler östeuropeiska stater till EUs rättssystem. Men fördelarna av tullfriheten kan först träda i kraft när ett lands näringsliv har anpassats till hur varor ska tillverkas för att tillåta överskrida EUs gränser: Eus tekniska normer och standards gäller, t.ex. antibiotika-andel i kött eller hönshusens storlek i kvadratcentimeter. Då krävs hårda ingrepp i landets tillverkningsmetoder!

Krisen inom EU är resultatet av frihandeln inom Europa: ett lands affärsverksamhet växer när varor säljs i utlandet, för hemmamarknaden är alltid för liten för vinstbehovet. Idealet är tillväxt för alla EU-stater. Sanningen är emellertid att konkurrensen om marknaderna skärps även inom Europa.

Särskilt tyska kapital har erövrat den gemensamma marknaden och stora delar av världsmarknaden. De tyska kapitalen kunde tack vare låga löner tillverka billigare än grannarna. Att förlorarstaterna, som Grekland, inte i tid och inte radikalt nog, lät sina löntagare betala för de egna kapitalens framgångar, den insikten har de senaste åren lett till sänkta löner och social nedskäring i hela Europa. Alla statliga utgifter som inte omedelbart tjänar affärsverksamhetens framgång i ett land körs ned.

Den gemensamma marknadens enorma köpkraft (orsaken till att Sverige gick med i EU) som framför allt Tyskland har lyckats erövra, ledde till avindustrialisering och arbetslöshet i andra EU-länder (t.ex.Grekland). Euro-valutan har gett den tyska centralmakten gigantisk finansmakt, medan andra partnerländer förlorat kreditvärdigheten.

Medlemsstaterna som undertecknade Brysseldekretet om att minska kreditupptagen (finanspakten) är nu inskränkta i sina budgetbeslut. Krisnationerna drabbas hårt av att suveräniteten över pengarna som de ska betala med när de förvaltar nationens kapitalistiska ekonomi, understår EU-rätt och EU-kontroll.

De är inte längre suveräna stater som utnyttjar marknaderna, utan styrs av eurons och fiskalpaktens regelverk. Det vill inte alla klubbmedlemmar vara med om.

Även Merkels flyktingspolitik, som vill föreskriva hur många flyktingar varje nation ska ta emot, inskränker suveräniteten över de egna territorala gränserna; det vill allt fler regeringar inte vara med på.

Förtroendet i att nationens regering ska sköta om välfärden exklusivt för sina medborgare, om den bara fick bestämma själv utan odemokratiska Bryssel-diktat som tillåter arbetskraftinvandring och flyktingar, var tanken som fick de fattiga att rösta för Brexit.

Men när engelska företag har brist på arbetskraft och kräver mer invandring, så är deras kalkyl billigare löner. Det behovet förstår en regering mycket väl och brukar rätta sig efter det. En kapitalistisk ekonomi använder människor och natur till kapitalets profittillväxt och politikens uppgift är att den sorts ekonomi fungerar. Det skulle man istället förfäras över!

 

 

 

Trump och USAs moraliska katastrof

Att amerikanska arbetare inte får tag på jobb i industrins ”heartland”, för att de industriföretag som de med sitt arbete gjort rika, hellre utnyttjar billig arbetskraft i utlandet – en skandal enligt Trump:

Mödrar och barn fångade i fattigdom i våra storstäder, sönderrostade fabriker, utspridda som gravstenar över vår nations landskap,..”http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4k8qo/trumps-tal—ord-for-ord.

Trump betonar den sociala misären i landet på ett sätt att man kunde mena att talet ska fortsätta med ”proletärer i alla länder förena er..”! Nej, amerikanska arbetares ”hard work” symboliserar ett USA vars ekonomi (tack vare deras arbete för kapitalet!), var överlägsen andra staters och därför blev en politisk och ekonomisk supermakt som saknar likar.

Nationen som ”Washington” har “vanvårdat” i åratal, måste bli ”Great” igen och då måste egoism och hänsynslöshet gentemot resten av världen härska. Inomlands ska chancen att få jobb öka, för kapitalen ska stanna i landet och skapa lönsamma arbetsplatser. Klart att arbetssökande är beroende av att det lönar sig för företagen att investera! Trump lovar att den inhemska varuproduktionen ska få uppsving genom att 3 ¼ av alla lagar som reglerar affärslivet ska bort: 75 % av miljö – och arbetsskyddslagar och kontrollanordningar för produkter är överflödiga, för de lägger bara hinder i vägen för dom som vill tjäna pengar. Bolagsskatten ska sänkas, för skatter är inte bra för profiten!

Överallt i landet upptäcker Trump onödiga bojor som frestar amerikanska företag att helt opatriotiskt investera i utlandet, där maximal profit lockar. Konkurrensen inom landet är bara rättvis om kapitalförskottet är billigare än utomlands. Den amerikanske arbetaren ska äntligen få chancen att arbeta hårt utan att latino-immigranter får konkurrera om jobb med dem, för det är ett privilegium som endast amerikaner ska ha rätt till.

Sanningen är alltså, att kapitalets framgångar ska vara folkets och nationens räddning: för Amerika ska egentligen vara det största, mäktigaste och rikaste landet i världen! Löftet som den nya presidenten ger dem som gav honom sina röster i det avindustrialiserade ”Rustbelt” är alltså: mer friheter för kapitalet, mindre hänsyn till de svaga. På det viset kan Amerika bli ”first” igen.

Hela folkets president?

Att fastighetsmogulen och miljardären Trump identifierar sig själv som jämlik med de fattiga i landet brukar brännmärkas som hyckleri, men det är inte hela sanningen: bortser man från att proletärer bara kan livnära sig och sina familjer med att jobba för lön, och i stället firar deras framåtanda i konkurrensen om pengar, ser man ett människoslag som enbart förlitar sig på sig själv. Ett abstrakt synsätt som förvanskar den ekonomiska verkligheten till en dygd som som låter alla olikheter blekna bort. Då är Obamas sjukförsäkring orättvis, för varför ska en som är sysselsatt med sin kamp om livsuppehället betala sjukförsäkring för andra?

Ingen ska minsann ställa sig mellan Trump och hans folk:

Därför bryter president Trump mot den demokratiska traditionen att vara hela folkets president, för de som kritiserar hans politik som folk-president är motståndare, inte patrioter. I denna anda bekämpar han demokratiska institutioner (rättssystemet i USA berättigar presidenten till mycket som inte gäller i europeiska demokratier) som sköter om rättssäkerheten (t.ex. domare) och skäller ut presskåren som granskar politiken, avskedar FBI-chefen och kommunikationschefen – de ska vara apparaten som står i vägen för folkviljan och dess maktutövare – så länge de inte fungerar som transmissionsrem för hans politik. Den ”pressure-group” Trump skapade i valrörelsen föreställer nu hans maktbas och han kommunicerar med den medelst Twitter, utan att använda gängse informationsvägar som TV och tidningar som för honom hör till det opatriotiska mainstream-etablissemanget.