Archiv der Kategorie: Ryssland

Vad var den ryska revolutionen som fyllt 100 år?

I 70 år hade kommunisterna makten i Sovjetunionen:

Deras mål var att avskaffa den kapitalistiska produktionen, klasssamhället och den imperialistiska världsordningen. Vad de klarade av var ett ganska hållbart alternativ till västvärlden. I resten av världen växte Moskva-orienterade partier upp, som gav protesten mot den sociala orättvisan, mot det fria lönarbetets konsekvenser, den internationella kapitalistiska konkurrensen och västvärldens många krig, ett politiskt program. Dessa program passade inte de etablerade partierna i Väster, även om de så länge oppositionen var vanmäktig, tolererades. Det var ett radikalt alternativ, som höll den marxistiska arbetarrörelsens kritik mot kapitalismen levande. Sovjetunionens makt var både i den praktiska världspolitiken och ideellt en garanti för att samhälle och nationer under 1900-talet verkligen hade ett alternativ till det kapitalistiska systemet och USAs världsordning. Och man ska inte förbise att detta var orsaken till att t.o.m. en del marxistisk kritik drog till sig uppmärksamhet i Väst. Det är det slut på nu.

Oktoberrevolutionen upprättade historiskt nya förhållanden som stod i motsättning till en kapitalistisk ekonomi. I Sovjetunionen blev pengarnas privatmakt avskaffad och privategendomens frihet att hävda sig på bekostnad av arbetarklassen och bönderna ogiltigförklarad. Staten blev själv ekonomins subjekt: den styrde produktion och distribution med statligt planhushåll.

Revolutionen gjorde slut på det kapitalistiska produktionssättet, där arbetarklassen endast är medel och material för kapitalets tillväxt. I den kapitalistiska ekonomin är det privatägarnas rätt att förfoga över sina varor, som står i vägen för andra människors behov av att komma åt saker och ting. Produktionen syftar inte till samhällets behov, utan till privatägarnas profit. Detta gjorde Oktober-revolutionen slut på.

En revolution, en proletär diktatur, som upphäver de ägande klassernas privategendom och den borgerliga staten som upprätthåller denna, har målsättningen att organisera produktion och fördelning så, att de som med sitt arbete tillverkar allt som behövs till livet, också konsumerar allt detta själva: Genom att alla bidrar till samhällets arbete, för att de har nytta av det och tycker det är förnunftigt, kan arbetsdelning och kooperation fungera utan tvång.

Så snart produktionen kan tillfredställa alla behov, när klasssamhället är borta och ingen konkurrens om privat rikedom sorterar folk i vinnare och förlorare måste ingen statsapparat finnas kvar som vakar över motstridiga intressen i samhället * .

Men så blev det tyvärr inte i Sovjetunionens socialism. De reala socialisterna som gärna presenterade sig som Marx arvingar, hade från början en annan uppfattning om den saken: Deras stat hade en bestående roll. Statsmakten hade monopolet på att fördela samhällets resurser och definierade sin maktutövning som en tjänst åt befolkningen som den utövade makten över, och ville å andra sidan att befolkningen skulle tjäna det statsbärande partiet som organiserade dess intressen.

Partiet, som hade erövrat statsmakten och gjort slut på pengarnas privatmakt, nöjde sig inte med att försvara socialismen mot revolutionens fiender, utan skiljde befolkningen och dess behov från statens bestämmanderätt över produktion och fördelning:

Att avskilja dem som utför arbetet i samhället från makten över den materiella produktionen, som en statsapparat tar hand om är i sig ett våldsförhållande, som kräver en statlig ordningsmakt för att upprätthålla detta.

I Sovjetunionen utgick partiet från att det var den socialistiska statens uppgift att förverkliga de arbetande massornas längtan efter materiell rättvisa. Naturligtvis är det en annan sak än det som en borgarregering förvaltar, nämligen ett klasssamhälle som måste upprätthållas med statsvåld.

I den reala socialismen däremot, kunde partiet inte upptäcka några motsättningar inom den socialistiska arbetar- och bondestaten, för motsättningen mellan kapital och arbete hade ju avskaffats.

Den socialistiska staten skulle vara den förverkligade folkviljan – en högre instans som garanterade rättvisa; inte ett statligt våldsmonopol, utan folkets solidaritet.

Den reala socialismen kände bara till en orsak att använda våld mot medborgare, nämligen att bekämpa brott mot det socialistiska samhället, fiender, som styrdes av det imperialistiska utlandet. Detta synsätt använde partiet även när det gällde planhushållets ekonomi, som inte fungerade som det skulle: då var det antingen sabotage mot socialismen eller partifunktionärer som förorsakat fel/försummelser. Den socialistiska statsmakten hade alltså mycket att göra för att bedriva prävention och kontrollera och bekämpa sådana medborgare.

Detta krävde en våldsapparat av en annan sort än det revolutionära våld som avsatte den gamla staten och dess rätts- och egendomsordning. Därför hade den socialistiska staten i Sovjetunionen aldrig chansen att „dö bort“. **

Staten blev i deras händer ett instrument, som skulle garantera folket social rättvisa. Sovjetunionens arbetar- och bondestat definierade sig själv som ett folkvänligt samhälle.

Därför var det viktigt för partiet att folk skulle vara nöjda och lyckliga i det socialistiska samhället och att folk skulle engagera sig för socialismens framåtskridande.

Oavbrutet sysselsatte sig partiet med att främja folkets frivilliga engagemang i samhället: Allt skulle ju vara så bra – och ingen ville märka hur pinsamt det är, när man ständigt måste lovsjunga det socialistiska samhället och besvärja massornas lycka – det vore ju överflödigt, om det vore sanningen.

Under den tid Sovjetunionens planhushåll existerade var det statens värdeproduktion, vinsten i pengar, som var måttstocken på välfärden och staten hade monopolet på pengarna. I stället för att organisera en tillverkning som prioriterade hög kvantitet och kvalitet, tvingades produktionen att rätta sig efter vinstprincipen ***

Produktionen förstatligades i „folkägda“ fabriker och kollektivt jordbruk. Varor, vinst och lönarbete skulle garantera samhällets materiella försörjning.

Varornas priser bestämde staten över: på det viset garanterades visserligen befolkningens livsuppehälle, för alla hade råd att köpa allt. Å andra sidan stod folk ibland inför de (i västvärlden så berömda) tomma hyllorna; leveranstider för efterlängtade produkter var långa; det var brist på vissa varor och andra varor hade dålig kvalitet.

Orsaken till dessa brister var den reala socialismens ekonomi:

Att den socialistiska produktionen skulle avkasta vinst var fastklubbat av partiet, som hade infört en ekonomi som inte ska förväxlas med kapitalism:

Att de reala socialisterna tog över det kapitalistiska räknesättet när de upprättade sitt planhushåll, hade den ödesdigra betydelsen att de även använde de kapitalistiska koncernernas vinsträkning – visserligen inte med syfte att suga ut mervärde, profit, ur arbetskraften (det var ju för att tillgodose arbetarklassens materiella behov som de införde denna ekonomi), utan detta räknesätt skulle fungera som hävstång för att försörja samhället med allt som behövs.

Arbetarklassen blev visserligen av med kapitalismen, men den saknade möjligheten att själv organisera ett planhushåll som leddes av deras egna intressen – arbetarråden var borta.

Den notoriska bristen på vissa konsumtionsvaror stod i motsats till de överskott i pengar, som de folkägda fabrikerna gjorde bokslut över år för år. Statens akkumulationsfonder fylldes visserligen med pengar; samtidigt beklagade partiet att produktionens stigande lönsamhet åtföljdes av sjunkande materiell produktion och att konsumentintressen ignorerades.****

Dessa problem var inte resultatet av att kombinaten inte höll sig till planhushållets riktlinjer – tvärtom, det var för att man rättade sig efter riktlinjerna, som det blev problem.

Den socialistiska statens direktiv var minst sagt motstridiga när det gällde att genomföra planhushållet.

Det socialistiska planhushållet bestämde varornas inköps- och försäljningspriser, och möjligheten att sänka löner eller säga upp arbetskrafter fanns inte heller – i socialismen hade ju var och en rätt till arbete och lönen bestämdes även den av staten. Nu är ju vinsten överskottet över utgifterna för produktionen – var kunde alltså vinsten komma ifrån, när alla varupriser inkl. arbetets pris från början stod fast? Jo, de statliga riktlinjerna uppmanade kombinatsledarna att optimera förhållandet mellan utgifter och överskott på annat vis än kapitalistiska företagare, som sänker arbetskraftens pris genom att öka produktiviteten! Hur gick det till?

1.

Planen skulle (över)uppfyllas, medan man samtidigt måste fästa vikten på att använda maskiner och råvaror sparsamt. Det hade till följd att företagsledare inte skaffade nyutvecklade maskiner för de kostade ju mer, även om produktiviteten hade varit bättre och planciffrorna kunde ha nåtts snabbare och lättare med nya maskiner. (Det förekom att materialet ”tänjdes”och då led produkternas kvalitet). *****

2.

De folklägda företagen skulle också själva vara intresserade av att vinsten växte: det var ju inte självklart, när de statliga institutionerna bestämde vad och hur mycket som skulle produceras och som tog hand om vinsten, för att sedan bestämma hur pengarna skulle användas (t.ex. att vara först i rymden). Ett sådant intresse kunde endast upprättas med statliga riktlinjer: Löntagarna måste då ”stimuleras” att arbeta mer och hårdare och därför måste finansiella fördelar vinka. Bara så var det möjligt att de utvecklade en egen kollektiv företagsegoism. Belöningar och pris blev det om ett arbetarkollektiv utmärkte sig i den socialistiska tävlan om överuppfyllning av planen. Det blev mer pengar från staten som hamnade i företagets lön- och investeringsfonder. ******

3.

I stället för att inse att det ekonomiska systemet med sin motsägelsefulla karaktär förorsakade bristerna, sökte och hittade partiet individer som gjort sig skyldiga till brister och fel: det var partibossar och privilegierade, såna personer som kunde unna sig mer än andra; att muta och fiffla gav också tillgång till saker som de flesta inte kom åt. De anklagades naturligtvis för att ha åsidosatt sina plikter. Och dessutom skulle det haft följden att alla andra individer i samhället blev tröga och bekväma. De arbetande massorna misstänktes för att inte ta ansvar, slarva, vara lata osv.

Att tillverka produkter enligt en vinstpricip med syftet att hela samhället skulle försörjas med nödvändiga produkter – det blev mer och mer bara ett ideal i den reala socialismen.

Att beskylla löntagarna för att inte ta ansvar för detta ideal, är fel – lönarbetets regler tvingade nämligen de arbetande att följa sina egna personliga beräkningar med de olika löndelarna, som skulle få dem att anstränga sig mera. Det var inte brist på mänsklig moral som var orsaken:

Det var lönesystemet som förstörde en saklig, planmässig kooperation som går ut på att var och en vill bidra till att producera den materiella rikedom som ska vara till för alla. Lönarbetet knyter nämligen ihop två motstridande intressen: löntagarens intresse av att på lätt sätt tjäna så mycket som möjligt knyts ihop med arbetsköparens intresse av att få ut så stor arbetsprestation som möjligt för så liten lön som möjligt. Löntagarens intresse kan då inte vara nyttan för samhället.

Därför är det fel att skylla på arbetarna för att produktionen inte var effektiv och försörjningen bristfällig: för det första var samhällets arbetsdelning underkastad statens princip att varupro-duktionen ska löna sig för statsmakten. För det andra var lönarbetarna beroende av lönen och hade varken insyn i statens planhushåll eller någon möjlighet att granska det.

Därför var det meningslöst att modifiera lönen på olika sätt för att få fram mer moralisk ansvarighet för produktionen. Och ansvaret skulle ju inte stimuleras för att var och en kunde se, hur mycket mer effektivitet arbetsinsatsen hade för samhället, utan det var rena idealismen som skulle manipuleras fram genom att stimulera de privata fördelsräkningarna. Och visst, det fanns snälla löntagare som lät sig uppmuntras att anstränga sig mer för att minska bristerna i produktionen. Men att (över)-uppfylla planen med appeller är ingen bra metod att uppfylla planen.

Det är i stället en orsak mer för att detta sorts planhushåll endast kunde fungera som motsättning mellan statsvåld och befolkning.

*(Marx/Engels: Kommunistiska Manifestet: ”När klasskillnaderna försvunnit under utvecklingens gång och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisin, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass. I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“; eller Lenin, Staten och Revolutionen, V)

**

(som oktoberrevolutionens klasslösa samhällsprojekt syftade på:

Die Grundaufgabe der für den gegenwärtigen Augenblick des Übergangs bestimmten Konstitution der RSFS besteht in der Errichtung der Diktatur des städtischen und ländlichen Proletariats und der ärmeren Bauernschaft in Form einer machtvollen Allrussischen Sowjetregierung zum Zwecke der völligen Niederhaltung der Bourgeoisie, der Beseitigung aller Ausnutzung des Menschen durch den Menschen und der Einsetzung der sozialistischen Gesellschaftsordnung, unter der es weder eine Klasseneinteilung noch eine Staatsmacht geben wird.“ Verfassung der Russischen Sozialistischen Föderativen Sowjetrepublik von 1918, Kap. V Art. 9) http://www.verfassungen.net/rus/rsfsr18-index.htm

Min övers.:

Det grundläggande uppgift som RSFSs (ryska rådsrepubliken) konstitution har i det nuvarande läget, är att upprätta stadts- och landproletärernas och den fattiga bondebefolkningens proletära diktatur för att skapa en maktfull allrysk sovjetregering med ändamålet att undertrycka bourgeoisin, att avskaffa exploateringen av människan genom människan och att upprätta en socialistisk samhällsordning, där varken klasser eller en statsmakt ska finnas.

***

(Das neue System der ökonomischen Stimulierung, das auf der Festigung und Entwicklung der wirtschaftlichen Rechnungsführung beruht, sieht vor, daß dem Gewinn in der Volkswirtschaft eine größere Bedeutung beigemessen wird. Wir betrachten den Gewinn und die Rentabilität als wichtige Kennziffern für die Effektivität der Produktion. Zugleich ist der Gewinn nicht nur die Hauptquelle für die auf wirtschaftlicher Rechnungsführung basierenden Fonds der Betriebe und Vereinigungen, sondern auch die wichtigste Einnahmequelle des Staates.“ (Kossygin, Direktiven zum Fünf jahresplan für die Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1971 -1975, S. 57).

Min övers.:

Det nya systemet med ekonomiska incitament, som bygger på befästandet och förbättringen av planekonomins vinstsiffror, avser att ge vinsten i ekonomin en större betydelse. Vinsten och lönsamheten ska vara viktiga totalsiffror för en effektiv produktion. Samtidigt är vinsten inte endast den viktigaste inkomstkällan för företagens och kombinatens fonder, som ligger planmålen till grund, utan även statens viktigaste inkomstkälla.

****(”Unter bestimmten Bedingungen – wie die Erfahrung bewiesen hat – kann die Erhöhung der Rentabilität des Betriebes von einem Sinken der Effektivität der Produktion sowie von einem Ignorieren der Konsumtionsinteressen begleitet sein.“ Parteihochschule beim ZK der KPdSU: Politische Ökonomie Bd. 3, S.615)

Min övers.:

under vissa förhållanden – som erfarenheten bevisat – kan ökande lönsamhet åtföljas av sjunkande effektivitet i produktionen samt av att konsumentintressen ignoreras.

*****

(„Es kann leicht geschehen, daß man auf der Jagd nach Zwischenergebnissen, die an und für sich noch nicht den Ausschlag geben, das Wichtigste, die Endresultate außer Acht läßt … Um beispielsweise die Nachfrage nach schöner und gediegener Kleidung zu decken, steigert der Staat unter großem Kostenaufwand die Produktion von Wolle, Baumwolle und synthetischen Fasern. Doch das Endergebnis wird wegen der mangelhaften Qualität der Appretiermaschinen und Farbstoffe, wegen des Zurückbleibens der Textil- und der Konfektionsindustrie in vieler Hinsicht entwertet…“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 77)

Min övers.:

Det kan lätt hända, att man på jakt efter mellan-resultat, som i och för sig ännu inte är avgörande, åsidosätter det viktigaste, slutresultaten…. För att exempelvis täcka efterfrågan efter snygga och bra kläder, ökar staten med stora utgifter produktionen av ull, bomull och syntetiska fibrer. Men slutresultatet har på grund av appreteringsmaskinernas och färgämnernas bristande kvalitet, på grund av att textil- och konfektionsindustrin halkat efter, på många sätt dålig kvalitet…

och:

(Diese Kennziffern sind dazu bestimmt, die Interessen des Betriebes mit den Interessen des Staates zu einem ganzen verschmelzen zu lassen und anzuregen, Pläne mit angespannter Zielsetzung anzunehmen (und sie natürlich zu erfüllen), Material einzusparen, die Selbstkosten zu senken, doch gleichzeitig die Produktion neuer Erzeugnisse schneller aufzunehmen sowie hochwertige Erzeugnisse im gewünschten Sortiment herzustellen.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 78)

Min övers.:

Dessa totalsiffror är avsedda att sammanföra företagens intressen med statens intressen till en helhet och initiera att planer med ansträngda mål antages (och naturligtvis uppfylls), att spara material, att minska självkostnader, men att samtidigt ta upp nya produkter i tillverkningen samt att tillverka produkter med hög kvalitet i önskvärt sortiment.

och:

(”Die Investitionen sind den Ministerien und Dienststellen nicht schlechthin, nicht für neue Objekte, sondern für den geplanten Produktionszuwachs bereitzustellen. Die materiellen und finanziellen Ressourcen sind vor allem für die technische Umrüstung und Rekonstruktion der bestehenden Betriebe zu investieren, dort, wo man die Produktionskapazitäten ohne Neubauten oder mit geringerem spezifischen Investitionsaufwand erweitern kann.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 61)

Min övers.:

Investeringarna ska inte bara ställas ministerierna och myndigheterna till förfogande, inde bara för nya produkter, utan för den planerade produktionstillväxten. De materiella och finansiella resurserna ska framför allt investeras i teknisk ombyggnad och rekonstruktion i de existerande företagen, där man kan utvidga produktionskapaciteterna utan nybyggen eller med mindre investeringsutgifter.

****** ”Fortschrittliche Formen der materiellen Stimulierung sind weitgehender anzuwenden, so die Entlohnung für das Enderzeugnis oder fertiggestellte Objekte, Systeme der Eigenverantwortlichkeit, die Stimulierung des Ausstoßes hochwertiger Erzeugnisse mit weniger Arbeitskräften. Die Prämien sollen mehr als bisher zur Hebung der Arbeitsproduktivität, zur beschleunigten Inbetriebnahme von Produktionskapazitäten, zur besseren Nutzung der vorhandenen Ausrüstung, zur Einführung der neuen Technik, zur Rohstoff- und Materialökonomie und der Hebung der Erzeugnisqualität beitragen.“ ( Kossygin, Hauptrichtungen der Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1976 – 1980 S., 50 f.)

Min övers.:

Progressiva former av materiella incitament ska tillämpas mer omfattande, nämligen: belöning för slutprodukten eller för färdigställda saker, system för egetansvar, incitament för ökade mängder kvalitetsprodukter med mindre arbetskrafter. Premierna ska mer än hittills bidraga till ökad arbetsproduktivitet, påskynda driften av produktionskapaciterer, förbättra nyttjandet av den utrustning som redan finns, införa ny teknik, råvaru-och materialhushållning och förbättra produkternas kvalitet.

och:

Die Partei, die ein umfassendes Sozialprogramm vorlegt, geht davon aus, daß seine Erfüllung zur Hebung der schöpferischen Aktivität der Arbeiter und als neuer Ansporn zu höheren Leistungen eines Jeden dienen wird. Es erübrigt sich, zu erklären, von welcher Bedeutung das ist.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 55)

Min övers.:

Partiet, som lägger fram ett omfattande socialprogram, utgår ifrån att dess utförande kommer att tjäna arbetarnas kreativa aktivitet och motivera alla att prestera mer. Det är inte nödvändigt att förklara hur stor betydelse detta har.

Och:

Bedeutet doch das Wachstum der Geldeinkünfte an und für sich noch nicht, eine reale Steigerung des Lebensniveaus. Hinzu kommt, daß der Mangel an bestimmten Waren und der beschränkte Umfang von Dienstleistungen die Möglichkeiten einer materiellen Stimulierung der Arbeit schwächt.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 70)

Min övers.:

Att inkomsterna växer betyder ju inte i sig en verklig ökning av levnadsstandarden. Dessutom förmindrar bristen på vissa varor och begränsade tjänster möjligheterna ge arbetet materiella incitament.