Archiv des Autors: paul

Syrien speglad i massmedia

 När de första oroligheterna i Syrien blev bekanta, så stod det klart för massmedia: Nu kommer den ”arabiska våren” till Syrien. Bara namnet av detta spöksubjekt, som föddes på Tahrir-platsen i Kairo 2011, tillhanda-håller allt som behövs för att förstå det som hände! Ty med detta ord är det avgjort, att stater och regimer som rebellionen vänder sig emot, har förtjänat att störtas – likgiltigt om den stat det handlar om regerar som arabisk socialism, sekulär nationalism, västorienterad diktatur eller redan före uppståndet är s.k. ”failed state”. För att förstå och värdera upproren är det då också likgiltigt vilka krafter, med vilka skäl och med vilka trosbekännelser, som reser sig till motstånd emot makten i landet, ochdet är även likgiltigt, vilka delar av folket som måste vara rädda mera för rebellerna än för den härskande regimen. Och det gör heller ingen skillnad, att folk i de olika länderna i regionen som gör uppror, har olika orsaker vara missnöjd med sina olika regeringar. För där den ”arabiska våren” är på gång, ska det alltid handla om samma sak: Folket, detta helgjutna kollektiv, som står upp mot överheten, är gripen av viljan till friheten att bli regerad på det sätt som ”vi” uppskattar här och som ”vi” demonstrerar för världen. Och det system som upproret riktar sig emot, är just därför en avskyvärd diktatur.

 Sedan den känsliga frågan har avgjorts, om ”vi” överhuvudtaget ska tillåta att gamla välförtjänta, västvänliga makthavare som i Tunesien och Egypten, (- i Jemen, Libyen och Syrien är det ju en annan sak-) störtas, har den ”arabiska våren” blivit chiffret för i västlig mening önskvärt kaos vid Medelhavets södra och östliga delar: Att regimer störtas och en hel region blivit mogen för nyordning, uppfattar politikerna i de västliga huvudstäderna som en chans, och överlåter inte rebellionens framgång till rebellerna. För när det nu är klart, var friheten och var förtrycket är hemma, och för vem ”vi” ska ta parti, då skadar det inte alls, att man får reda på, att de upproriska folken för det första inte själva är eniga, och för det andra, att de som för kampen inte gör det med egna medel, utan med vapen och soldater, logistik och pengar från utlandet. För självklart behöver och förtjänar den ”arabiska våren” stöd från alla goda makter i världen!

Krigspropagandan sköts om av massmedia – för att folk ska förstå vilken sida som förtjänar ”vårt” stöd och vilken sida som förtjänar döden. Bilder och rapporter visar dödsoffer på rebellernas sida och i civilbefolkningen, och andra bilder visar de skyldiga i Assadregimen. Man boykottar den officiella syriska nyhetsbyrån SANA ( det kan ju bara vara propaganda) och litar på det som de upproriska sätter på nätet eller på det som Al-Jazeera och Al-Arabiya sänder (alltså Golfmonarkierna). Läsarna försäkras, att det är omöjligt att kolla upp materialets sanningsenlighet, för att den syriska regeringen gör det omöjligt för pressen att arbeta fritt i landet. Journalisterna känner alltså till, att de gör sig själva till språkrör för ett inbördes-krigspartis krigspropaganda. Men denna opålitliga propaganda är den enda upplysningen över krigspartiernas gärningar och avsikter som serveras.

In denna mening klargörs det, vem som gjort sig skyldig till de ständiga blodsutgjutelserna: I flera månader får man intrycket, att den syriska armeen helt utan orsak skjuter på fredliga demonstranter. Att massorna som stormar polisstationer och lynchar ämbetsmän, inte kan vara obeväpnade, ses inte som motsägande. I stället förklaras rebellernas beväpning med deras förtvivlade och upprörda reaktion på Assad-regimens grundlösa mördande: Att avhoppare ur Assads armee, som inte stod ut med detta, har tagit med sig sina vapen. Sen visas bilder av Assads stridshelikoptrar och stridsflygplan, som bombar stadsdelar. Bilderna som skulle tala för sig, gör inte detta: Det behövs tydligen en förklaring om vem som angriper oskyldiga civilister: I detta fall ska man uppfatta det så, att regeringen godtyckligt bombar bostadskvarter, därför att den vill döda så många människor som möjligt! Efter ett år fick publiken reda på, att utländska soldater och islamister står främst i rebellernas front och bär in jihad (heliga krig) i Syrien. Det tycker massmedia inte är bra, men det kan inte rubba på den principiella sorteringen av vän och fiende: Som reaktion på en regering som dödar sin egen befolkning utan orsak, är t.o.m. den islamistiska omstörtningsviljan begriplig – och en hjälp till den goda FSA (fria syriska armeen) tas gärna emot från vilken riktning som helst. När det sedan blir bekant, att även anti-Assad-krafter begått massmord och brott mot de mänskliga rättigheterna, så ställs inte det på samma moraliska plan som Assadregimens brott, utan det ska bevisa hur långt förråelsen har kommit, genom att Assadregimen tvingat på dem en frihetskamp. Bestialiteten är hos rebellerna ett uttryck av obhärskad vrede, som under åratal av förtryck har ansamlats – även om gärningsmännen inte alls kommer från Syrien – , hos Assads soldater är samma sak uttryck för deras naturliga karaktär…

Under tiden hopar sig allt oftare rapporter, som inte bara berättar om syrernas kamp mot förtryckarna, utan även talar om ett krig som grannländerna SaudiArabien och Iran för om makten i regionen, och om ett krig som de båda världsmakterna USA och Ryssland med Kina för inom Syrien. Folket – som hittills varit den ”arabiska vårens”subjekt – spelar nu rollen av lidande manövermassa för en global maktkonkurrens. För fördömelsen av Assad spelar det ingen roll. Denne ska så fort som möjligt – återigen i den oskyldiga civilbefolkningens intresse – röjas undan, så att världsmakternas konflikt kan biläggas och det blir fred .

 Förutom med den moraliska värderingen av krigspartierna, förser pressen publiken med bedömningar om regimens aktioner och rebellernas effektivitet, och då får de Goda inte bara bra betyg. Man får veta att Assadregimen försöker dämpa ner missnöjet ilandet med reformer: den har upphävt det hittils gällande undantagstillståndet, genomfört nya val och tillåtit nya politiska partier, förbereder en ny grundlag och ekonomiska reformer. Om sådana förändringar ska kunna stilla det syriska folkets längtan efter en demokratisk regering eller kunna avskaffa fattigdomen i landet, och överhuvudtaget ska kunna röja undan syrernas skäl till protester, det anser västliga media inte vara värd ett bedömande. Man genomskådar Assads reformer som skenbara medgivanden, för att kunna vara kvar vid makten – och klargör därmed, vad som skulle tillfredställa ”våra” krav på reformer och vara ”äkta”. Inte bara US-utrikesministern Clinton upptäcker en ”avledningsmanöver”, för att kunna undvika det som egentligen vore nödvändigt, nämligen att avgå; hela den västliga offentligheten presenterar sig som rebellionens uppdragsgivare: man bokstaverar för de rebelliska syrerna vilket resultat man skulle vara nöjd med och vilket inte kommer i fråga. Därför är synvinkeln som massmedia intar, när den betraktar den lokala folkvilja som ska stödjas, mycket kritisk: De politiska krafter i landet som avvisar utländsk inblandning och som vill förhandla med Assad om landets framtid, stör enbart bilden och får i västliga medier ingen plats; massorna som demonstrerar för Assad tas inte på allvar: de har bara blivit ditbeordrade för att hylla regimen. Men även regimens fiender lämnar mycket övrigt att önska: politiska ledare som sedan årtionden vistats i utlandet har inget inflytande över rebellernas ledare, FSA kan inte bestämma över lokala miliser och jihadisterna och alla beväpnade som finns samarbetar inte med med de politiska krafterna i landet. De olika krafterna har ingen gemensam inriktning – utom den negativa, att Assad måste bort. Det är inte alls bra för ”vårt” krig som de ju måste föra ordentligt. De uppmanas till en enighet som de varken har eller anser vara nödvändig. Så blir tidningsläsaren inte bara informerad om vilket teoretiskt parti för den riktiga sidan hen ska ta. Därutöver blir hen insatt i att hen själv är en intresserad krigspart. Att det också måste vara hens sak att Assad störtas. Läsaren måste inte veta, vem den syriska präsidenten stör, och vad som stör ”oss”, och varför det angår ”oss” – om han bara vet vilken sida han måste stå på!

De regulära och irregulära soldater som hetsas mot varandra i landet, behöver inte veta något om den amerikanska mer-dimensionala imperialistiska uppfattningen om uppror, och likaså inte allmänheten i den västliga hemisfären. Massmedia ser hellre den amerikanska Syrien-politikens ”återhållsamhet”, som de upptäcker, för att USA hittills inte har ingripit i kriget med egna trupper (som i Libyen).

 

Översättning / Gegenstandpunkt 3/12

!Big Data Is Storing You!

En hård lektion i demokratisk frihet

 USAs underrättelsetjänst, ”National Security Agency (NSA), har byggt upp en infrastruktur som tillåter att avlyssna nästan allt. Därmed blir automatiskt det mesta av den mellanmänskliga kommunikationen avlyssnat, det måste inte ens vara avsett. Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, namnet av varje person jag talar med, varje uttryck av kreativitet, kärlek och vänskap blir avlyssnat..“ (se: Snowden, interview i Guardian 09.06.13),

Snowden avslöjade, att USAs hemliga övervakning och lagring av datatrafiken gäller hela globen och att alla andra demokratiska länder (framför allt Great Britain) gör samma sak med de egna och med främmande medborgare. Det ville Snowden inte acceptera. Därmed uttalade han vad många arga kritiker klagar över, nämligen att staten begår intrång i vår privatsfär.

Internets möjligheter hade fött en tro på att den digitala sfären erbjuder nät-communityn verklig demokrati i motsats till de gamla medierna, att det kunde skapas en ny allmänhet, som ger var och en möjligheten att delta i allt och att yttra sig om allt. Och det kan man ju… Men den digitala infrastrukturen har även en annan sida: Samma teknik, som gör snabb kommunikation mellan personer och orter över hela världen möjlig, arbetar med samma redskap, som möjliggör avlyssning genom säkerhetstjänster – världen är numera transparent för NSA & co!

Men det globala nätets community, som uppenbarligen fullständigt övervakas, firar Snowden som en ny ‘Master of Transparency’: Om bara folk visste om det som hittills försiggått i hemlighet, så skulle kanske allmänheten tvinga överheten att sluta med det (så även Wikileaks). Det där är en idealistisk synpunkt, som inte betänker att USA och andra demokratier anser övervakningen vara nödvändig och därför inte kommer  att sluta med det. Statens misstroende måste tas på allvar, för dess behov av att övervaka sina medborgare har ju som bekant funnits redan innan den digitala tekniken kom fram.

Tyvärr används för det mesta ingen energi på att förklara varför de västliga demokratierna mobiliserar denna enorma övervakning och samlar dessa ofantliga mängder data-informationer. Man framhärdar hellre med att massövervakningen av privatsfären inte kan vara i överensstämmelse med en verklig demokrati  –  men övervakningspraktiken bevisar ju motsatsen: Det är just precis USA och våra demokratier, frihetens och nätfrihetens oaser, som spionerar ut medborgarnas intimsta data!

När man nu vet om att det är USA och de andra demokratierna som dammsuger nätet och lagrar massdata, så är  det ett ologiskt synsätt att fråga sig hur det har kunnat gått så långt! Då måste man i stället fråga sig, vad det är för ett demokratiskt intresse som vill avlyssna allt som befinner sig i nätet.

Den globala kommunikationens uppkoppling till nätet är för staterna ett utmärkt tillfälle att kunna avlyssna mera. För regeringar, som har ”vitala intressen” runt omkring globen och som just därför också har många fiender, är det ett elementärt behov att granska mycket noggrant, vad resten av världen har för sig.

Snowdens avslöjanden ådagalägger inte mer och inte mindre än att staterna tar för sig det digitala livets möjligheter att få tag på var och ens dataspår  i nätet – och dessa spår finns i ofantliga mängder i nätet just för att folk deltar i det digitala, moderna livet.

Det vore ett misstag, om man förväxlade den omfattande kontrollmöjligheten av medborgarnas digitala privatsfär med statlig censur (som finns i China) eller tror att alla medborgare misstänks  principellt – nej, misstanke är alltid riktat mot något speciellt: Den gamla rasterspaningen gav folk möjligheten att gömma sig. Med folkens digitalisering finns helt nya möjligheter att utforska den privata frihetens olika vinklar och vrån, för man sätter ju frivilligt in en massa personliga informationer i nätet – staten tar alltså för sig av det.

De ledande demokratierna i världen sysslar nämligen sedan längre tid med att principiellt kunna kontrollera allt och alla genom uthämtning och analys av data i nätet; de vill kunna skapa alla möjliga profiler av medborgarna – deras rörelse-, kontakt,- och faktaprofiler.

Staten täpper till alla porer i den sfär, som allmänt antas vara den orten, där individen kan utveckla sig fritt, helt utan att besväras av staten.

I privatlivet sysselsätter man sig med sina egna angelägenheter och trampar sig ömsesidigt på fötterna, utan att staten blandar sig i det. Men den friheten har innebörden, att man ska hålla sig till lagarna. Statsmakten släpper inte lös sina medborgare i den mening att den inte bryr sig om det folk håller på med, utan sörjer med sina lagar för att folk håller sig inom de behöriga gränserna (egendom kan enbart förvärvas med pengar, pengar måste man tjäna med arbete etc.). Man lever i en rättsstat, där principen gäller, att staten inte lägger sig i det man gör, så länge man håller sig till det som är tillåtet. Friheten är alltså en licens vi fått av statsmakten. Det finns ingen avdelning i samhället där man sysselsätter sig utan statlig licens. Utan friheten är det förhållande, som statsmakten har gentemot sitt folk : en koncession, ett ”frihetsbrev”.Frihet betyder inte, att staten partiellt, t. ex. i den privata konkurrensen, avstår från sin förfoganderätt över samhället. Utan varje frihet som medborgaren njuter av, är en frihet som staten har beviljat.

När det handlar om statens suveränitet, sfären, där staten, som har makten över landet och folket, bestämmer vilka regler som gäller, har samma stat ett helt annat förhållande till sitt samhälle: Suveräniteten måste vara oantastlig, staten måste ha det absoluta, suveräna väldet över sitt samhälle. Och det är förutsättningen till alla de frihetsregler, som staten inrättat, och som inte får överskridas.

Övervakningen av privatsfären legitimeras och motiveras med nationens säkerhetsintresse. Man utgår ifrån att försvaret av frihetens regelverk gör övervakningen absolut nödvändig.

Då behöver man inte förundra sig över, att statsmaktens säkerhetsintresse inte tar hänsyn till de demokratiska värdena. Utan underrättelsetjänsterna har uppdraget att göra det globala nätet till ett instrument för sin övervakning av invånarna. Och inte bara det, utan även vad gäller främmande stater och deras invånare; och även regeringar man står på vänskaplig fot till och deras storföretag och bolag i landet är föremål för spionaget. Det förnekar inte den amerikanska regeringen, utan tillkännager helt offensivt, att USA har rätten att spana ut den politiska och ekonomiska konkurrensen i världen.

Och det finns ingen som på allvar ville förneka USA den rätten – och inte heller att den amerikanska regeringen ålägger alla stater att inte ge asyl åt Snowden;  annars blir man fiende till världsmakten USA.

Den nationella säkerheten betyder att överhögheten när som helst måste kunna vidmakthållas gentemot varje möjlig eller verkligen föreliggande vilja, som vill ändra på de förhållanden som härskar – det kan tydas som angrepp mot statsmakten. Och misstanken är generellt riktad mot allt som kan tänkas vara statsfientligt: Därför väntas inte tills misstanken blivit konkret – övervakningsstaten vill och kan, med allt privat och socialt liv som flyter omkring i nätet, gripa tag i informationerna som är tillgängliga per ”big data”.

 För att kunna agera fullständigt fritt och suveränt med sina spaningsbehov, måste alla data som är åtkomliga, sugas upp och magasineras, så att inga informationer kommer att undgå övervakningintresset. Vad staten sedan gallrar ut ur dessa informationer och granskar noggrannare, hör naturligtvis till de aktuella kriterierna som statsmakten har – misstankarna gäller inte endast terrorspaningen.

Den fundamentala debatten i medierna om frihet och säkerhet som poler i samhället, visar att det inte handlar om ett olösbart problem, ett dilemma: Skälen som anförs, nämligen att skydda medborgarnas frihet emot terrorister, organiserad kriminalitet och mafian etc., anser man å ena sidan vara meningen med övervakningen, samtidigt som man tycker att en ”total” övervakning är orimlig och överdriven – i förhållande till vadå?

Det är ju staterna, som skaffar sig fiender i världen med sina globalt vitala intressen. Då räknar de med att medborgarna hemma blir attraktiva mål för terrorister. En annan läsart för det problemet vore, att det skulle vara bäst för medborgarnas säkerhet, om staterna kunde dra tillbaka sina globala anspråk och låta sina trupper go home! Men om man har dilemma-glasögona på sig, så är det synsättet uteslutet. I stället krävs följande insikt :

 Om nationens frihet verkligen måste försvaras i Hindukush och de egna  medborgarna blir hotade av terrorister, då är det nog bättre, om staten övervakar allt som är privat, innan man som oskyldig invånare flyger i luften vid perrongen!

 

Husby – upplopp utan målsättning?

 Ungdomarna i förorten, de med ”migrationsbakgrund”, som i sin vardag lever i utanförskap och är utsatta för våld och rasistiska övergrepp, reagerade upprört när polisen försökte dölja döds-skjutningen i en lägenhet i Husbyområdet. Detta var utlösaren till kravallen.

I Pantrarnas brev till Aftonbladet –

Att ingen lyssnar, att ingen vill höra berättelserna om rasistiska poliser, trakasserier, övervåld. Att det kanske måste brinna för att någon ska höra vissa röster”

handlar det om att ingen i samhället bryr sig om vad de här ungdomarna är utsatta för och att de inte vill behandlas som slödder och smuts, som man enbart bryr sig om när de ska kontrolleras. Därför är stenkastarna så besvikna och bittra. Därför kastar de stenar och molotovcoktails. Men detta ändrar ju inte på situationen och det tycks inte heller vara ändamålet med protesten.

 Det faktum, att de ständigt misstänks för att vara kriminella och för att stifta social oro, tolkar de så, att samhället inte respekterar dem som medborgare. Vill de kanske påpeka, att samhället skulle vara skyldig dem respekt ? Det skulle i så fall vara väldigt anspråkslöst!

För det är ju staten som har stiftat lagarna, som skiljer mellan ut- och inlänningar, och som bestämmer, vilka utlänningar som släpps in, och vilka som avvisas vid gränsen; vilka som klarar livhanken och vilka som portförbjuds. Människors ”migrationsbakgrund” är för det här samhället alltid en orsak att sätta i fråga deras lojalitet gentemot staten. Goda migranter, så är det tänkt, måste på något vis vara nyttiga för samhället – om de nu blir politiker eller löntagare, företagare eller bidrar till kulturlivet eller bara är ”anständigt” folk som lever här.

Då är det inte att undra på, att myndigheternas personal, som ska förvalta och kontrollera befolkningen, förvandlar förbehållen mot ”migranterna” till fördomar, och handhar saken på sitt vis…

Vad innebär utanförskap?

 Man säger att ungdomarna som bråkar på gatorna inte har några perspektiv. Det är ju en förnäm definition av deras status i samhället: Samhället har nämligen ingen ”användning” för de flesta av dem.

Men i det här samhället gäller samma regler för alla, både svenskfödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskrafter. Men arbetsgivarnas behov av ytterligare mänskligt inventarium på kontor, i affärer och fabriker har nu för tiden starkt avtagit. Den ”normala” karriären att jobba för sitt livsuppehälle finns för en stor del av alla ungdomarna i landet inte till. Deras start i livet börjar med att de är en del av överbefolkningen, alltså människor som blivit utrensade ur marknadsekonomin från första början.

Statens socialpolitik bestämmer över det ekonomiska levnadsödet som folk överhuvudtaget har i det här landet, när marknadsekonomin inte ”behöver” dem. Dessa normaliteter, att människors liv ligger i kapitalets händer, som bestämmer om och på vilka villkor de efterfrågar arbetskrafter, anses inte vara orsaken till eländet.

Vad innebär det för ”migranterna”?

Nu drabbar den marknadsekonomiska utsorteringen först och främst, och i varje följande generation, ”migranter” från länder, som de eller deras föräldrar har flytt ifrån av politiska skäl eller för att få ett bättre liv. Dessa människor, med eller utan tillstånd att arbeta, hamnar då med för lite pengar i dåliga bostäder i förortsghettona.

Den nya generationen av ”migranter” som stör bara genom att hänga omkring, för att de inte har något ”nyttigt” för sig, handhas konsekvent som ett ordningsproblem: Polisen skickas dagligen ut för att kontrollera dem – de skulle ju kunna vara papperslösa eller kriminella och de ska polisen sätta fast; därför har polisen mycket att göra i förstaden.

 Orsaksforskningen i massmedia:

 Man får reda på, att överheten naturligtvis tycker att ”ligisterna” inte har tillräckligt med respekt för samhället.

  • De som inte är „användbara“ här, är manade att finna sig i sin ”oduglighet” för samhällets behov. Politiken intresserar ju bara en sak: när samhället inte har någon användning av ungdomarna, så blir de ett ordningsproblem, som endast kan vidkommas med motsvarande åtgärder.

  • Statsministerns yttrande, att dessa ungdomar ” måste komma över vissa kulturella trösklar och ta sig in i samhället”, utgår självklart ifrån, att den här generationen av Sveriges överbefolkning måste anpassa sig till samhällets krav på dem – att inte störa ordningen när dom hänger på fritidsgårdarna, att förhålla sig lugna när de blir kontrollerade av statens polis! För den saken är allmänt bekant – det finns inte jobb för alla. Med andra ord: att äntligen integrera sig!

  •  Sociala experter har upptäckt, vad som fattas i förstaden, nämligen satsningar i stället för nedskärningar – ungdomen måste få strukturer och aktiviteter. Det är ingen som förväxlar detta med att möjliggöra dem ett ordentligt liv. Det handlar om att få ungdomarna att anpassa sig till sitt utanförskap och göra sig hemmastadda i sin oföränderliga marginala tillvaro. Det blir alltså tydligt sagt, att ”integration” tjänar ett ordningspolitiskt syfte.
  •  Unga politiker, som ”trots migrationsbakgrund” har klarat av ovan nämnda ”trösklar”, höjer sina röster i pressmedelanden: ungdomarna borde vara tacksamma för att de får leva i det här landet, för att de har chansen att få utbildning och jobb. Men att ”ta chansen” och utbilda sig i ett yrke, har inte automatiskt till följd, att man också får tag på jobb (se ovan!).
  • Megafonen ”jobbar för ett rättvist samhälle. Vi organiserar unga människor i förorten för att skapa ett samhälle där alla har lika förutsättningar och folket bestämmer över politiken, inte tvärtom.”

 Men mera jämlikhet, chanser, förväxlas tydligenmed löftet om ett bra liv för alla: Överheten har ju tilldelat sina medborgare jämlikhet, alltså samma rättigheter inför lagen – alltså är det rättvisan! Men människorna har ju olika tillgångar, och med dessa skillnader ska de konkurrera mot alla andra som vill ha samma jobb eller utbildning!

Är det inte så, att inte ens de mänskliga rättigheterna (t.ex. EU-Chartan) inte ändrar ett jota på att människornas sociala läge är en avfallsprodukt av de kapitalistiska ekonomierna som de lever i och som inte ska ha något alternativ? Låglöner, hemlöshet, svält och farsoter är verklighetens vardag i världen.Det är ju marknadsekonomin som har till följd, att inte ens helt elementära behov är säkerställda. Det är statsmakten som har inrättat och som upprätthåller detta samhälle. Politiken utför marknadsekonomins nödvändigheter, när de gör socialpolitik.

 

 

 

 

 

 

Weiterlesen

Om nyttan och skadan av fattigdomsmigration

Från 2014 gäller för rumäner och bulgarer rörelsefrihet inom EU – det betyder, att de kan ta jobb i varje EU-land. Demokratiska politiker och medier varnar för problemet som de ”rika” länderna då kommer att stå inför, nämligen en mass-migration. Dåligt utbildade, ofta sjuka och/eller kriminella, hotar de att översvämma Europa, där de sedan kommer att bo i vanvårdade och provisoriska bostäder och anställas för hungerlöner eller slå sig på tiggeri och annan brottslig svindel.
Detta bedömande gäller i vår pluralistiska och officiellt främlingsvänliga allmänhet varken som illasinnat eller som fördom. Var det här eländet kommer ifrån, hur det uppstår, att det i EU finns både ”exportvärldsmästare” och stater som huvudsakligen producerar ”fattigdom”, det intresserar inte alls; och inte heller vill man veta om att fattigdomen i sydöstra Europa skulle ha något att göra med rikedoms-produktionen i ”rika” länder. Utan Sverige skulle vara offret för människomassor, som ju inte kan ha rätten att översvämma landet, bara för att de inte har något att existera av i hemlanden.
Det hystes redan farhågor när de nya medlemsländerna biträdde 2007, att dessa inte vore lämpliga affärsplatser som skulle kunna ge tillväxt. Men på den tiden ville inte EU låta den historiska chansen gå förbi, att kunna utvidga sitt maktområde ända till de ryska gränserna. Med de båda staterna, som ligger vid Svarta havet, är Eu numera direkt granne med Centralasien och den kaspiska oljeregionen.
Detta var obestridigt en strategisk fördel för EU. Samtidigt skulle de nya medlemmarna inte bara territoriellt, utan även kapitalistiskt, bli införlivade och – i alla fall som perspektiv – byggas ut till principiellt dugliga affärsplatser för multiföretag. Nu, 7 år senare, har det istället blivit bristfälliga problemstater av dem. Dessa ekonomier, som uppstått ur de realsocialistiska planhushållen, har ingen förmåga och inga medel att kunna konkurrera på världsmarknaden – just den förmågan har deras europeiska grannar. De nya medlemsländerna har alltså redan förlorat konkurrenskampen. Följden är, att 30 miljoner nya EU-medborgare enbart utnyttjas av den europeiska affärsvärlden längre västerut som konkurrerar om marknaderna i världen – och de billiga arbetskrafterna sägs det inte nej till.
De existensmöjligheter som dessa människor hade förr, blev på det viset tillintetgjorda. En liten grupp av oligarker participerar av de lyckade affärerna på bortaplan. Ett stort antal människor som inte kan användas till ekonomin där, bildar numera en chanslös överbefolkning, som förlorat sina subsistensmedel.
Till de första offren som förarmades, räknas de som redan förut var utgränsade – roma. De har inga som helst perspektiv i sina hemländer. De är uteslutna från skolbildning, arbete och sjukvård och är utsatta för militant rassism i en del av befolkningen. När de nu söker någon möjlighet att försörja sig, väljer många vägen att byta det perspektivlösa eländet hemma mot utsikten att kunna tjäna sitt uppehälle i andra länder. De upptäcker länderna, där pengar finns och därmed möjligheten att tjäna pengar. Och mitt i de finaste demokratierna träffar de på en annan sorts diskriminering, som har bittra konsekvenser för dem.
Här upptäcker man nämligen den nya ”zigenarfrågan” och en skuggsida av rörelsefriheten inom Europa, som man inte vill ha beställt. Men ekonomin profiterar i alla fall av arbetskrafternas rörelsefrihet och kan rekrytera yrkesarbetare, fackkrafter och akademiker från hela Europa. Mindre attraktiva är däremot fattigdoms-migranterna som kommer hit. Dessa människor, som ingen här har beställt, försöker ändå att förskaffa sig något slag av uppehälle och tillgriper motsvarande livs- och överlevnads-strategier. Och till skillnad från de förtvivlade människor som riskerar livet på trasiga farkoster för att komma över Schengengränserna, ligger mellan dessa och de kapitalistiska metropolerna inte ens ett Medelhav, där man kunde låta dem drunkna!
Man har alltså fått till ett dubbelt resultat: å ena sidan så har ju de oönskade invandrarna i alla fall kollateralnyttan, att de utmönstrade i hela Europa står till förfogande som fördel till ”vår” affärsplats – det är rörelsefriheten ju till för. Kollateralskadan är å andra sidan, att med härskarorna av användbara arbetskrafter, kanske till och med ännu större massor kommer som bara förstärker den arbetslösa skaran här.

Konsumentmakt

Rena kläder
Jämt och ständigt informeras vi om de oerhörda exploateringsförhållanden, under vilka våra kläder och annat vi behöver, tillverkas av globalt agerande multiföretag i världen.
Vi får veta, att arbetare och sömmerskor i textilfabrikerna i Bangladesh får en lön, som de inte kan leva av. Därför är de tvungna att arbeta 10 och mera timmar om dagen, tills de inte orkar längre – för att överleva sliter de sig bokstavligen till döds.
Egentligen kan var och en veta om, varför det är på det viset: Kapitalet utnyttjar befolkningens nöd. Det måste inte betala de fattiga stackarna mer; den som kräver mer pengar, blir avskedad och ersatt av den nästa – kapitalet hittar ju sitt mänskliga material i överflöd. V ilket livsuppehälle folk behöver, angår inte företagen. För dom här multiföretagen består världen av mer eller mindre avkastningsrika kapitalplatser, och om kostnadsfaktoren ”lön” är billigare någonstans, så flyttar dom företaget dit – och människor som hittills passade så fint i företagets kalkyl, står plötsligt inför tomma fabrikhallar, för att de – jämförelsevis – blivit dyrare. För att investeringen ska löna sig, så sparas det inte bara på lönerna, som man ser på fotografierna av utbrända eller exploderade fabriker. Där arbetas på trångaste rum, som värphöns i batterier. Av en enkel orsak: Ju fler arbetare/arbeterskor som får plats i ett rum, desto lägre fabrikhyra per person. Det är bra för vinsten. Dessförutom får man reda på, att arbetsskydd saknas, så att bränderna kan breda ut sig ohindrat och att detta förorsakar de många dödade och skadade människorna. Att spara på arbetsskydd – det är också bra för vinsten.
Det kan inte förbises: Att producera vinster har onda följder, som blir anklagade. Exemplariskt för detta, ett upprop från Kampagnen för Rena Kläder: ” Företag som H&M måste äntligen avlägga räkenskap om varför de har såna enorma vinster och ändå inte betalar existenslöner till leverantörernas anställda.” Företagen gör enorma vinster och betalar ”ändå” ingen lön som man kan existera på? Det drastiska faktum, hur kapitalisterna använder lönen som medel till sin profit, klarlägger inte något för anklagarna, utan att de ignorerar detta med det lilla ordet ”ändå”. De vill inte veta om den kapitalistiska räntablititetsräkningens ekonomiska logik, utan de betraktar den utifrån sin moraliska synvinkel och tycker: så där får de inte göra. Eftersom vinst och moral är två skilda världar, så bryr det inte företagarna, utan de håller sig till den gällande principen: att profiten ska växa. De som hetsar upp sig moraliskt , vill däremot inte lägga märke till motsatsen mellan arbetare och affärs-intresset, i stället menar de att företagarna egentligen skulle ha skyldigheten att ta hänsyn till människorna, som de utnyttjar för profitmaximeringen. Hur kommer de på den idee´n ?
Om man – innan man blir arg – menar, att företagare egentligen finns till för att ge folk arbete, vilket väl skulle vara en välsignelse i Bangladesh, för hur skulle folk annars få tag på pengar!? Den saken är klar: För de enorma massor av människor som hotas av hungerdöden, tycks det nog vara tur, om det kommer någon, som vill använda dem. Men han använder dem ju inte för att hjälpa dem ur nöden, utan han profiterar av att utnyttja deras nöd.
Men fair-trade aktivisterna vill ju också, att produktionsvillkoren ska ändras genom att konsumenterna ändrar på sig: konsumenten är skyldig till det onda, därför att dessa egoister bara stirrar på priset och springer efter billigvaror. I stället skulle konsumenten göra det svårt för företagen att bedriva en sådan för människan ovärdig produktion, genom att inte köpa deras produkter längre. Så klart: En sån ”makt” kan man visst inbilla sig ha som kund. Men om kunsumenten inte köper billiga kläder längre, så är han väl tvungen att köpa dyrare… Att bestämma sig för den friheten kan ju var och en göra. Men baksidan av den här friheten är ju att försaka. Ju mindre pengar man har i plånboken, desto svårare blir det att avstå från att köpa billiga grejer, fastän just detta skulle påverka de kapitalistiska gärnings-männen. O.k. – men var och en skulle ju kunna påverka handeln så som det är möjligt för honom, även om det är svårt , eller? Bortsett från att fair-trade-rörelsen inte kan bli en massrörelse ( det finns för många lögavlönade här också) – så ignorerar dessa med sin välmenande köpboykott, orsaken till att det överhuvudtaget finns billiga handelsartiklar.
Hur uppstår köpkraften, som genom vägran att köpa vissa varor, ska påverka företagarna? Det är inkomsterna som majoriteten av konsumenterna tjänar genom lönarbete. Och de löner som företagarna betalar är även i ”högavlönade” nationer knappt kalkylerade. För övrigt med tendensen, att jämna ut skillnaden med de s.k. ”låglöneländerna”. Konsumentens köpkraft är således beroende av företagens vinstkalkyl och tvingar därför vanliga konsumenter att ”spara”, alltså att ständigt tänka på vad de har råd med, att avstå från nödvändiga grejer när de köper en dyr sak och tvärtom. Och på grund av företagarnas vinstkalkyler växer armeen av människor som ”sparar”och avstår.
Och var hamnar denna köpkraft? Precis där den kom från: hos affärsföretagen. De konkurrerar om den begränsade köpkraft som de skapat själva, sänker sina produktionskostnader och erbjuder varorna billigt. De sänker inte priserna för att fattiga ska kunna köpa det som behövs; utan det gör de för att även tjäna pengar på de fattiga.
Om försäljningen av en handelsartikel inte avkastar profit, så blir den inte tillverkad – det måste ju löna sig! Därför finns det billiga tillverkningsplatser, som t.ex. i Bangladesh: för att dra till sig även den minsta köpkraft med vinst. De som utnyttjar textilarbeterskor i Bangladesh, gör detta för att kunna vinna fattiga köpare i hela världen. Och så finns det två utvecklingar som går hand i hand: växande fattigdom i de ”högavlönade” länderna och en discount – industri, som på grund av fattigdomen växer själv och på det viset använder de som är ännu fattigare i världen till sin tillverkning av billigvara.
Konsumenten, är som inkomsttagare och inkomstutgivare inte något annat än handelskapitalisternas profitkälla, och ska trots detta vara ansvariga för det som det kapitalistiska profitintresset håller på med. Just de ska avstå och på det viset kunna skapa en bättre värld! Är det inte tokigt?