Archiv des Autors: paul

Nigeria

Nigeria
Ett eldorado för investerare?  Fattigdom, korruption och terror: en paradox ?

Västvärldens medier ser i detta ett oroande tecken på att den största oljeexportören i Afrika och den största ekonomin på den afrikanska kontinenten utvecklats till en „failed state“.
Landet har visserligen en av de högsta fattigdomskvoterna i världen, men växer sen åtskilliga år raskt och har enligt Goldman Sachs potentialen att bli ett „andra Kina“. Hur kan ett land vara så välsignat med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattigt?
Den frågan framkastas alltid, när Nigeria får negativa rubriker på mediernas förstasidor, om det nu gäller den enorma föroreningen i Nigerdeltat, de periodiska kolera-utbrotten eller Boko Harams terror. Det stereotypa svaret är, att orsakerna till de himmelskriande missförhållandena är, att de politiska ledarna missköter landet, och att de är korrupta.

Marknadsekonomi i Nigeria: massor av naturliga rikedomar, som inte utnyttjas kapitalistiskt.
Internationella investerare må vara entusiastiska över de växande affärsmöjligheterna i landet, för Nigeria är en „oljestat“. Den moderna kapitalistiska ekonomins energibehov utvinns i Nigeria i stor skala. Men om landet sorteras in i rubriken oljestat, så bara för att oljan först då kan fungera som inkomst till nationen, när oljan lämnar landet per export. Oljan är först i utlandet ett kapitalistiskt affärsmedel, för just där skapar utländska företagare profiter med sin varutillverkning.
Oljeexporten är den nigerianska statens tjänst till världs-marknaden: kapitalakkumulationen äger ju bara rum i de framgångsrika industristaterna.
Nigerias makthavare har alltid haft pålitligt samarbete på gång med de utländska oljekoncernerna, oberoende av alla statskupper och militära och demokratiska maktskiften i landets historia.
Befolkningen i landet, som i sin majoritet inte behövs till att öka de inkomster som staten lever av, behandlas av Nigerias överhet som överflödiga människor.
Allmänheten i industristaterna är medvetna om, att eländiga förhållanden och fattigdom är förhärskande i landet, att Nigerdeltat har förgiftats av oljeutvinningen, och att människorna som lever där därför saknar vatten och åkermark.
Där är människorna inte bara umbärliga för kapitalistisk olje-utvinning, utan sägs t.o.m. „förhindra“ affärerna med oljan, när de tar sig till att odla på marker där oljekällor finns i jorden, och om de vågar fiska i träsken där olja utvinnes. Makthavarna tolererar att land och befolkning förstörs och bekämpar motståndare som förövar attentat mot oljeledningar.
Längre norrut i landet förs väpnade strider mellan kristna bönder och muslimska herdar om de marker i „Middle Belt“, som ännu inte förvandlats till ödemark. Människorna flyr till städerna och lever i megaslums framför allt omkring huvudstaden Lagos. Oljeaffärerna livnär en liten elit, vars lyxkonsumering erbjuder profitabla affärer för utländska företag.

Orsaken:
Majoriteten av nigerianerna är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha någon möjlighet att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärs-företag eller hos staten – som inte har behov av så många arbetskrafter. Det står inte skrivet någonstans, att de människor som är underkastade äganderättens ordning också måste användas till pengaförmering eller till tjänst åt statsmakten. Globalt sett är det ju undantaget.
Men Nigeria ska ju vara en pålitlig olje-leverantör till världs-marknaden. Den nigerianska staten lever av att landets ”naturliga rikedomar” transporteras iväg till världsmarknaden. Statens ekonomiska tillgångar är inte beroende av att medborgarna tjänar pengar i konkurrensen och betalar skatt till staten som här i västvärlden.
Tvärtom: I Nigeria är det medborgarna som är beroende av de pengar som staten delar ut. Det är nämligen staten som har hand om pengarna, som kan tjänas i landet. Det har konsekvenser. Imperativen ”berika er” har en helt annan betydelse än i de kapitalistiska industrieländerna – det är en uppmaning strida med varandra om att komma över en del av dessa pengar; i Nigeria kallas det ”national cake”. Den ekonomiska konkurrensen är följaktligen en kamp om den politiska makten,för det är den som beslutar exklusivt om fördelningen av oljeinkomsterna, som är den viktigaste inkomstkällan i landet.
Maktkonkurrensen avgör hur staten fungerar: den som inte tar för sig officiellt av pengarna, utnyttjar sitt inflytande för att få vara med om den organiserade oljestölden. Pengar för alla möjliga utvecklingsprojekt försvinner i ”mörka kanaler” redan innan de kommit till insats. Eller så ges de ut för projekt som ska ge lokala politiker och deras gunstlingar möjligheten att betjäna sig på pengar som egentligen var till för att bygga upp infrastrukturen. Guvernörer förskingrar sporadiskt i månader och åratal löner och pensioner. De därav drabbade kompenserar på systemmässigt sätt: byråkratin har på alla plan chansen att driva in ”skatter” – när folk ansöker om körkort eller pass osv.
Det är militären som spelar den avgörande rollen i konkurrensen om pengar och anställningar – nämligen före, under och efter tider av militärdiktatur: de högsta officerarna hör till de rikaste i landet, inte minst genom förskingring av pengar som förs över från statshushållet till militären. Det är inte bara enkla soldater som säljer sina vapen åt fienden för att bättra på solden, utan även såna i den högre rangordningen håller på med såna affärer. Aktuellt misstänker man dem för att sälja vapen till Boko Haram.
Västvärldens medier tar del av dessa seder med en blandning av föraktande kritik och brist på förståelse av den „systematiska korruptionen“ och det omfattande „självberikandebegäret“ i landet. Makthavarna anses missköta sina egentliga uppgifter – som enligt den uppfattningen skulle vara att tjäna folket och utvecklingen av landet.
Att det vore politikernas karaktär som är orsaken till misären, förklarar inte den nigerianska politiken – använder man det synsättet är ju konstigt nog alla politiker nedsmittade av den dåliga ovanan att missköta sina ämbeten för att berika sig själva.

Det synsättet jämför i stället makthavarnas beteende med de politiska seder som gäller i „våra“ framgångsrika och demokratiska marknads-ekonomier, där den politiska makten är avskild från den privata konkurrensen om pengarna. Där lever staten av de pengar som tjänas i samhället. Det är alltså inte en fråga om moral, utan om systemet: detta kännetecknar ett borgerligt styre, där statsmakten har sin källa i en framgångsrik konkurrens mellan kapitalister. I Nigeria däremot, har statsmakten inte sin källa i samhällets ekonomi, utan i de pengar som statsmakten tjänar ihop i utlandet, i världsmarknadens högsäten. Den nigerianska staten lever av sin funktion för utlandets affärsbehov.
Ett annat synsätt är att „resursflykten“ skulle fördärva statsmakten i länder som enbart exporterar råvaror: det anses, att regeringen där har för mycket pengar, och därför saknar den politiska och ekonomiska drivfjädern att investera i sitt folk och främja privata konkurrensmöjligheter – då är det inte att undra på, att pengarna anstiftar eliten till förskingring, istället för att främja kapitalistiska affärer. Denna „struktur-deficit“ i ett land som Nigeria måste då rättas till och därför måste makthavarna tvingas till att använda bättre „metoder“, nämligen „våra“: Man måste införa demokratiskt styre.
När demokratin äntligen avlöste militärdiktaturen i slutet av nittiotalet, hoppades man att det skulle vara slut med „korruptionen.“ Men i stället blev det ännu värre. De demokratiskt valda regeringarna i Nigeria tjänar fortfarande inte en fungerande marknadsekonomisk konkurrens i landet, som statsmakten kunde använda som en pålitlig inkomstkälla. De statliga ämbetena är fortfarande de enda pålitliga inkomstkällorna. Därför är de demokratiska procedurerna och institutionerna inget annat än en ny vehikel för samma kamp om makten.
Men det är inte så, att är rättsstatlighet och demokrati skulle vara onödiga: Den politiska konkurrenskampen åberopar dessa höga värden och det har konsekvenser för folkets moral. Om man vill vara framgångsrik så måste man haffa till sig åtminstone en liten del av statsmakten och utnyttja den i eget intresse. Eftersom det alltså är nödvändigt att vara med i „korruptionsmekanismen“ på något sätt, så har man en moraliskt rätt till det. Konsten att berika sig själv ger en ju högt anseende bland sina gelikar.
Även fotfolket förväntar sig just såna framgångar av politikerna, så att de själva inte kommer till korta. De ska använda sin maktställning på bekostnad av andra etnier och väljare, likgiltigt vilka lagar som gäller. Att kunna förskaffa sig pengarna och att generöst dela ut dem, är de avgörande politiska kvalifikationerna för att regera landet.
Men å andra sidan vet ju alla om, att den vardagliga „korruptionen“ är något ont som skadar samhället. Alla kandidater lovar i valkampen att de ska utrota „korruptionen“. Och i stället blir det ännu värre. Att inget förändras, hindrar ingen att översätta besvikelsen till krav på en bättre regering.
Den demokratiska moralen i landet är alltså intakt. För även i Nigeria sköter man om ideologin, att folkets elände inte förorsakats av att statsmakten har intressen som inte motsvarar ett bra liv för alla människor, utan att den politiska personalen är dålig.
Inte sällan riktas det politiska missnöjet mot folket: Befolkningen skulle sakna den patriotism, som skulle behövas till nationens väl. Det nigerianska folket håller i stället fast vid sina traditionella seder – det är den nigerianska varianten av den i västliga demokratier vanliga kritik, att för många människor bara bryr sig om sina partikulära intressen, i stället för att tjäna det allmännas bästa.
Nigerianska intellektuella saknar ett nationellt narrativ; de pläderar för en äkta fiktion som förbinder alla nigerianer, helt skiljt från de motsättliga sociala roller de spelar i dagens samhälle. Då skulle de nämligen veta, vad deras lidande är bra till. Det är den nigerianska varianten av den nationella identitet, som ska ge styret respekten underifrån. Även i detta avseende är den nigerianska värde-gemenskapen modern, nämligen nästan likadan som i de gamla demokratierna.
Men samhörigheten i nationen skapas inte genom en fiktiv gemenskap. Den måste alltid förhandlas eller tvingas fram på nytt. Och det har hittills fungerat:
Oljepengarna används som smörjmedel till sammanhållningen. Västliga journalister och politiker förvånas alltid över att de rivaliserande eliterna trots alla varningar för att landet kunde bryta isär, har lyckats sammanjämka sig. Utlandet har behovet att „stabila förhållanden“ råder i landet, alltså att de tjänster man förväntar sig av den nigerianska oljestaten, pålitligt tillfredställs.

»Good governance« mot terrorism?
Med Boko Haram tycks denna strategi ha nått sin gräns. Det märks redan på namnet, som betyder att „västlig kultur är försyndelse“, att man har att göra med en helt annan sorts motståndare mot korruptionen i landet än hittills. Boko Haram vänder sig inte emot regeringens oförmåga att motsvara västvärldens ideal, utan fördömer statsmaktens icke-muslimska, alltså helt felaktiga, position. Denna position saknar den sedlighets-regim, som troende muslimer i sin fattigdom ska bekänna sig till . Alltså förföljer Boko Haram allt som är o-muslimskt – regeringar som är västvärldens slavar, kristna medborgare som har en felaktig västlig tro, egna trosfränder som kommit från den rätta vägen, för att de skickar sina barn till skolor med västlig utbildning.
Det ger västvärldens behov av »good governance« i länder som Nigeria, en annan betydelse: Nu handlar det om att klara av „terror-hotet mot vår säkerhet“. Fattigdomen i Nigeria intresserar bara som grogrund till „islamister“, och alla förslag om hur man ska torrlägga „träsken“ med bättre kapitalistisk ekonomi och bättre, nämligen pro-västliga regeringar, kulminerar målmedvetet i kravet, att regeringen måste bekämpa Boko Haram med ännu mer avskräckande terror. Att kritisera den politiska elitens „korruption“, står idag för att den inte har gått fram hårt nog mot Boko Haram. Det är nämligen den aktuella uppgiften som bestämmer den kritiska blicken på Nigeria och dess ledare som återigen misslyckats.

Läxhjälp!

1.

Jämlikhetens lag: om de som är olika behandlas likadant, så försvinner inte olikheten, tvärtom fördjupas den.

Alla elever ska lära sig lika mycket på samma tid. Så visst är eleverna jämlika! Men att varje barn behöver sin personliga tid att lära sig, för att de är olika som individer, det tar skolan inte hänsyn till. De elever som inte är så snabba som andra kommer därför efter i skolan. Därför är det ingen som överraskas av pressmedelanden som avslöjar att en hel del elever inte har tillräcklig kunskap i att läsa, skriva och räkna; att några lämnar skolan som analfabeter är heller inget nytt.

Det ändrar ingenting att barnen inte får betyg förrän i 6. årskursen: även om ungarna ännu inte märker något om den „osunda konkurrens“ de är utsatta för (ifau.se/..), så garanterar timplanen att alla måste hålla sig till den tid de har till förfogande!

Elevernas framgångar i skolan är helt enkelt beroende av hur mycket tid, pengar och „framgångs-orientering“ föräldrarna kan offra. I det här samhället har medborgarna nämligen olika tillgångar, och med dessa skillnader måste de konkurrera med andra om utbildning och jobb.

2.

Utifrån de olika socioekonomiska förutsättningar som elever har, är „ett av de viktigaste målen i den svenska skolan .. att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter.“ „Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen.“ (Skolverket)

Samma möjligheter för alla att klara skolan – „dåliga förutsättningar“ måste då kompenseras med åtgärder som kostar staten pengar – vilket inte ska förväxlas med ett löfte om bra utbildning och ett bra liv för alla: I det här samhället ska inte alla ha samma ”förutsättningar” – tvärtom garanterar marknadsekonomins lag att den stora massan av befolkningen är beroende av att som löntagare arbeta för andras profit för att kunna existera. Vad är då skandalen i klass-staten Sverige?

3.

Att OECD har dömt ut de svenska skolorna på grund av de ständigt sjunkande PISA-resultaten, det är skandalen som skakar landet i dess grundvalar.

Svenska skolbarn har länge varit bäst i världen på att läsa, men sedan 2001 har läskunnigheten bland barn i årskurs fyra minskat i förhållande till Ryssland, Hongkong och Kina som alltså har fler läskunniga barn i samma ålder.“ (Wikipedia) „Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap fortsätter att försämras. Det visar resultaten från PISA 2012.„ (Skolverket)

Skandalen är att Sveriges elever hamnat så långt ner på skalan. Det är nämligen viktigt att „vi“ får en bra placering internationellt. Det är alltså mer som står på spel, än att alla ungdomar får med sig vettiga kunskaper i livet.

Fredrik Reinfeldt, M, tycker att lärarna ska vara mer tydliga om hur viktigt Pisa-testet är. – Jag tycker, för kommande gånger, att lärarna bör upplysa om att det här testet ligger till grund för hur Sverige kommer mätas och jämföras med andra. Det är viktigt att eleverna känner till det när de sätter sig ned och skriver, säger han.“ (expressen.se/nyheter/sa-tycker-partierna-om-pisa-undersokningen/)

4.

Även om man inte så omedelbart skulle kunna skryta med just 15-åringars matte-och läskunskap inför den internationella gemenskapen, så innebär det dåliga resultatet en deficit i den framtida konkurrensen. Även om Sveriges uppväxande generation som helhet inte alls kommer att behövas i konkurrensen om världsmarknaderna – den ska i alla fall stå till förfogande, kompetent och villig till allt, den ska vara flexibel och „just in time“ ha de kunskaper och färdigheter som arbetsgivare behöver just när de har behov av detta – de ungdomar som inte behövs till det, blir arbetslösa. Näringslivets räknekunniga elit har rätten att kräva det, för det är deras profit som står på spel:

Svenska företags konkurrenskraft är beroende av tillgången till framtida medarbetare med rätt kompetens och att kompetensförsörjningen fungerar. Kompetenta framtida medarbetare och företag är en förutsättning för Sveriges välstånd“. (https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Rapporter-fran-riksdagen/Utbildningsutkottets-offentli_H10WRFR12/?html=true#page_108)

Det är till såna behov som en yrkes-hierarki måste existera i samhället (vilket inte är samma sak som att det behövs kunskaper och färdigheter för att försörja alla människor med allt de behöver).

Obehaget med Pisa-resultaten förråder, vilken innebörd utbildning och uppfostran har i en modern kulturnation. Svenska elever är inget mindre än en nationell resurs, som ska vara utrustad med kunskaper och färdigheter för att garantera Sverige framgångar i konkurrensen om rikedom i världen.

5.

Det är skolan som ska klara av uppgiften att sortera ungdomarna så att de har olika „kompetenser“ när de gått ut skolan. Planen är inte, att alla människor ska studera vid universitet, utan „…att satsningar ska göras från förskolan och genom hela grundskolan, för att förbereda elever antingen för högre studier eller att bli en kunnig arbetskraft för att möta kraven på marknaden.“(Aftonbladet 3.12.14)

En selektion måste alltså ske innan arbetsmarknaden ska placera de arbetssökande vid „rätt“ arbetsplats. Det betyder att skoleleverna ska få olika mängder kunskap och det fungerar efter rättvisans jämlikhetsprincip: den som behöver längre tid att lära sig något, får mindre tid över att lära sig; den som inte klarar av undervisningen på den tid som är fastlagd, får mindre undervisning. Och undervisningen leder till prov, som är upplagda så att en viss kvot av eleverna klarar sig mindre bra eller inte alls, och de blir uteslutna från högre bildning. Skolundervisningen fungerar alltså som selektionshjälp till arbetsmarknadens olika behov av arbetskrafter.

Att skolan konsekvent skiljer på „bra“ och „dåliga“ prestationer, resulterar i en framgångsrik elit och ett stort antal „svaga“ elever, som är har sämre chanser för resten av sina liv. Om det sen i denna bästa av världar alltid finns en icke obeaktlig procentsats i befolkningen som lever i utanförskap, så ska det inte uppfattas som kritik mot en sådan värld.

Men att arbetsgivarna ska ha möjligheten att ta för sig efter behov på arbetsmarknaden, det ska skolutbildningen garantera. Man kan även uttrycka det så: Att de som gått ur skolan ska ha chansen att prestera maximala färdigheter och hitta sin plats i yrkesvärlden, det måste garanteras – så bokstaveras human resurs på människovänligt sätt.

6.

Dessutom får man inte glömma, att skolsystemet även har uppgiften att forma ordentliga medborgare. Folkbildningen ska inte förväxlas med ett bildat folk, men folket ska kunna hantera blanketter och valsedlar och kunna läsa tidningen, annars saknar det förankring i samhällets värdegemenskap och då vet folk inte var den personliga friheten slutar och att staten är den enda som får använda våld. Så mycket kompetens måste alltså krävas av folk. Och just när det gäller den „andliga fattigdomen“ bland landets ungdomar, får landets politiska ledare problem med PISA -mätningens resultat: inte bara nationens anseende i världen blir deficitär, utan också att det finns så många migrant-ungdomar, vars „naturliga“ lojalitet nog inte är pålitlig.

 

Människorätten Del 5

De fria valen

Det är en förarglig teoretisk ovana, att förklara människors positiva förhållande till staten med att deras ställning till överheten skulle ha sitt ursprung i människans natur, och individerna därför skulle inneha rätten att vara undersåtar i en stat. De fria valen befäster den tanken i medvetandet:

Artikel 21

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.“ (FN 1948)

Att allmänna val utlyses vart fjärde år betyder att den demokratiska staten respekterar medborgarnas vilja helt abstrakt. Väljarna ska ju med valakten endast yttra samtycke eller missnöje med regeringens föregående och/eller framtida åtgärdanden. Att folket får delta i urvalet av kandidater för politiska ämbeten, är det enda tillåtna viset att påverka statligt handlande överhuvudtaget.

Att då valen anses vara demokratins höjdpunkt är därför helt riktigt.

Sen ska väljaren ska inte skriva dit vad hen tycker är viktigt, när hen kryssar på valsedeln, för de alternativ som listats är både alternativlösa och person- och partibundna. Väljarens egna åsikter är degraderade till rent individuella motiv. Sedan räknas de namn- och kommentarlösa kryssen ihop, i procedurer som för det mesta är outgrundliga för vanliga väljare.

Att de fria valen trots detta parafraseras som metoden att ta reda på folkets politiska vilja, kunde man betrakta som en ironi, för utforskningsmetoden är ju redan en fullständig definition av den vilja som ska utrönas!

Vad än miljoner enstaka väljare förväntat sig med att sätta sitt kryss där de satt det – valresultatet presenterar den kollektiva väljarviljan, som alla är tvungna att godkänna. Vad de valda maktinnehavarna sen gör med sin makt, är uteslutande deras sak. Väljaren ska inte belasta sig med tankar om varför det ska behövas en makt-elit för att leda nationens makt-instanser. Väljarna är fria, för att de inte måste lyda en regering som de inte har valt. Regeringen är fri, för att maktutövandet över medborgarna inte bygger på våld, utan på medborgarnas samtycke. Då kan den undanbe sig inblandning i regeringsaffärena – den är ju vald. Att de statliga arrangörerna är de som har nyttan av de fria valen, det ignorerar idén om människorätten.

Och att det just i en levande demokrati är vanligt att förakta valcirkusen, att skälla på förljugna och korrupta kandidater och väljarnas dumhet – det tangerar inte människorätten.

Det avgörande är i stället att människan skulle ha en vilja, vars väsentliga innehåll skulle vara rätten till en stat, som godkänner viljan som sådan när den utövar sin makt. Och den rättigheten blir ju också tillfredställd i valen.

Att staten sen sätter sig över vallöftena, för att väljarnas inflytande är slut med valet av regeringen, det förvandlas till människorätten att bli styrd av en legitim stat.

Statsmaktens välde som förnyas vart fjärde år infriar så inget mindre än människonaturen själv.

Människorätten Del 4

Yttrandefrihet.

Om och hur de fria medborgarna klarar sig i marknadsekonomin, angår inte staten så länge de håller sig till lagarna. De kan och bör ju ta hand om sig själva – och det måste de också, för baksidan av den privata frihetens medalj är ju, att alla intressen endast är privata: Varken andra privatpersoner eller staten är ansvariga för det som blir av folk.

Om det kan man tycka som man vill:

  • Artikel 19 („Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet..“) garanterar ju yttrandefriheten.

Ingen måste hysa samma åsikter som statsmakten. Det som karakteriserar friheten i de borgerliga demokratierna överhuvudtaget gäller även här: Allt man anser om de yttre omständigheter som påverkar ens liv positivt eller negativt eller allt som man föreslår ska ändras, är beviljat som privat åsikt.

Men det är ändå inte så, att medborgarnas åsikter och avsikter inte angår den liberala staten alls. Även i den moderna världen kan ett utlåtande om vad som helst avslöja en medveten distans gentemot det som „gäller“, nämligen det som den statliga rättsordningen skyddar. En sån synpunkt kan i vissa fall väcka misstanken, att den vill ändra på det „gällande“, och det leder till farhågan, att styret över de rådande förhållandena ska angripas, och därmed den frihet som var och en garanteras, för att däri organisera sitt uppehälle.

Statsmakten måste alltså, precis som den utrustar medborgarna med „hjälpmedlet“ att förvärva egendom på sakerna innan de kan konsumera dem, se till att det myndiga förståndet inte ska användas till mera än just detta: att hysa subjektiva åsikter, utan något anspråk på gällande, alltså utan att teoretiskt eller t.o.m. praktiskt drista sig vilja angripa det som „gäller“ i samhället. Att bedöma världen och dess seder måste säras från det objektiva och viljan att förändra: Det är den lilla randbetingelse som den demokratiska rättsstaten ger det mänskliga förståndet med på vägen när friheten garanteras.

Deklarationen om det fria tänkandet och yttrandet förpliktar alltså till en alldeles speciell position. I synnerhet när man strävar efter att uppnå saklig kunskap om de förhållanden som man vill bedöma, begränsas man till en ren subjektiv bedömning. Omdömesförmågan tilldelas alltså rollen att oförbindligt och självgott kommentera världens gång. Och de individer som vill säga ifrån, som har sina egna föreställningar och framför det offentligt, blir inte uttryckligt avvisade utan måste „bara“ finna sig i att deras åsikter bara är privata och därför inte spelar någon roll.

Och inte bara det.

Att respektera yttrade åsikter bara för att de yttras fritt, helt bortom innehållet, uppskattar som det avgörande just friheten att säga nåt, att subjektet har använt licensen att mena nåt.

Bortom alla sakliga innehåll förutsätter staten att alla fria opinionsbärare hyser principiellt samförstånd med den. Den uppfattar alla meningar som abstrakta bejakanden till den instans som beviljar yttrandefriheten, särskilt när statsmakten själv är föremål för kritiska yttranden.

Genom att kritiken är tillåten är den inte bara ovidkommande i saken, utan också höjd över all kritik. På söndagar och andra helgdagar bekänner sig den borgerliga statens ledare gärna uttryckligen till denna fräckhet. Då ska varje missnöjt folkmurmel vara ett bevis för att folket njuter av sin frihet, som det har fått och som det i varje fall är nöjd med.

Och just en sådan ställning som präglas av förakt gentemot det som folk tycker och vill, det ska alltså vara en människorätt som varje legitim statsmakt ska garantera!

Att principiellt förvandla mänskliga förstånds- och kommunikationsprodukter till att en beviljad akt tillvaratas, tolkas som en för- och överstatlig rättighet som naturen skapat – som om „människans natur“ inte ville något annat än tillåtelsen när den använder förståndet till att kommunicera med andra.

Människorätten Del 3

Medborgarskap.

Borgerliga stater påstås motsvara den för- och överstatliga principen om den mänskliga naturrätten i sin lagstiftning och därmed uppfylla sin skyldighet att gestalta samhället i alla sina detaljer. I verkligheten ställer de – rättsdogmatiskt – förhållandet mellan statsskick och legitimationsideologi upp och ner.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som här citeras, idealiserar det borgerliga styrets statsreson och dess metoder: de mänskliga rättigheter som formuleras i den, beskräftar just vilka nödvändigheter och metoder som sådana statsmakter genomdriver med sina åtgärder.

Artikel 15 („ Var och en har rätt till en nationalitet.”)

Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.

Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.

Det kännetecknar inget mindre än att överheten kräver av sitt folk att de i sina göranden och låtanden lyder statens regler. Folket ska ju vara statens resurs – och vad den än tänker använda sina undersåtar till, vilka planer den har med folk och att allt detta är lagenligt, det har sin orsak i medborgarskapet, som binder folket till „sin“ statsmakt.

Medborgarna själva är helt passiva i sitt förhållande till överheten – det är ju staten, inte människan, som sköter om det här exklusiva medborgarskapet. Varje statsmakt bestämmer över sina medborgare (det får andra statsmakter inte blanda sig i).

Läran om människorätten talar om för oss, att människans natur inte bara längtar efter en sån tillhörighet till en stat, utan också stiftar en förstatlig rätt till en nationalitet. Denna egendomliga konstruktion förvandlar förhållandet till staten och gör människan till drivkraften, medan staten som lagfäster människors tillhörighet till sitt statsfolk, skulle lyda en naturlig rätt.

Att alla stater just bevisar sin makt-frihet genom att de stiftar alldeles olika lagar om vilka människor som ska ha medborgarskap eller vilka som ska avvisas, det förnekar läran om den naturliga rätten till medborgarskap.

Det är också orsaken till att „statslöshet“ är en olycka för sig: Inte av naturen, utan i en värld, som de moderna staterna med många krig har delat upp mellan sig, är avsaknaden av en rättsligt-formell tillhörighet till en stat lika med omöjligen att existera – det betyder, att man inte har någon rätt att bo och arbeta i ett land, om man saknar passet som bevisar medborgarskapet.

Vilket som bekannt ingalunda innebär att medborgarrätten som sådan ger något löfte om materiellt välstånd. Medborgaren har ju friheten att organisera sitt uppehälle alldeles själva.

Fortsättning följer

Människorätten Del 2

Människorättens ursprung och hemvist är den borgerliga staten:

Idén, att statens makt begränsas av undersåtarnas autonoma vilja och att staten just därför har rätten att styra över dem, har med uppkomsten av de moderna borgerliga staterna blivit det högsta moraliska värdet i demokratiska styrelseskick.
Lovsjunger man den fria viljan, leder det utan vidare till att man berömmer statsmakten, för att den respekterar en naturlig rätt – det beror på, att de borgerliga staterna som stiftar och ordnar förhållandena i samhället, har försett sina medborgare med en säregen roll: De måste hålla sig till de intressen som staten har inrättat.

Det karakteristiska i det borgerliga styret är ju definitivt inte, att det jämfört med tidigare statsformer skulle ha lagt på sig restriktioner, när de driver igenom sina åtgärder, som ju fullständigt reglerar alla moment i vardagen, och inte heller att statens maktutövande gentemot folket vore oegennyttigt och enbart skulle tjäna medborgarnas intressen.

Föremålet för berömmet är i verkligheten föreskrifternas innehåll och vilken betydelse tillämpandet har för medborgarnas intressen. Det är de som åtnjuter statsmaktens grundläggande erkännande. Erkännandet är so fundamentalt, att det som är avgörande för de materiella behov som människor har, är omständigheten att överhuvudtaget någon har intressen – den kallas person – och att den måste reda sig med det som står den till buds:

För att få tag på saker och ting, måste man förvärva egendom. Den borgerliga staten hjälper personerna på traven med äganderätten, den exklusiva rätten att förfoga över sin egendom.
Den borgerliga staten föreskriver tvingande att egendom på varor och tjänster måste bytas mot pengar och definierar bindande pengarna, som representerar bytesvärdet av allt som är till salu och som måste tjänas innan och för att någon människa kan komma åt saken.

Att människans materialism är erkänd, samtidigt som alla intressen är fastlagda på att allt som man vill ha är underkastat äganderätten, som kvantifieras i pengar och som utesluter alla ickeägare från rätten att använda sakerna (grundprincipen att en summa pengar bestämmer över föremålens tillgänglighet), har skapat en ekonomi som leder till att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.

Det är statens makt som förlänar marknadsekonomin sin varaktighet emot alla dess immanenta motsägelser och motsättningar.
Den borgerliga staten erkänner alltså en materialism som den ingalunda förefinner skiljt från sig själv i samhället och som den inte heller låter vara i fred.

Äganderätten ställs samhället till förfogande som det både allomfattande och oundvikliga medium man måste begagna sig av och den borgerliga staten definierar den privata materialismen i detalj.

Så visar det sig att erbjudandet – möjligheterna att tjäna pengar – är något man inte kan avböja: Skyldigheten att med arbete öka avkastningen av främmande privategendom i pengaform är alternativlös.

Oavsett, om man som rikemannen investerar sina pengar för att få profit, eller om man som löntagare ställer sin arbetskraft och tid till tjänsten för en sådan investerings framgång, eller på annat sätt förtjänar sitt uppehälle – alla medlemmar i det moderna förvärvssamhället är av privata materialistiska skäl inblandade i kapitaltillväxtens mekanism, som staten sedan gör brutto-nationalprodukten av.

BNP visar den sammanlagda tillväxten av allt privat kapital, som de fria medborgarna automatiskt har ackumulerat ihop med sina ansträngningar att tjäna pengar: Den utgör för staten en inkomstkälla, som den tar för sig av, både genom att ta skatt och genom att pantsätta samhällets framtida tillväxt med statsskulder.
Med äganderätten och pengarna som staten stiftar, är den borgerliga statens medborgare fastlagda på en frihet, vars korrekta tillvaratagande, gynnar staten mer än alla diktatoriska föreskrifter till folket, det har ju historien visat.  Alla behov i samhället har ju omvandlats till nödvändigheten att tjäna pengar.

Och hur folk klarar av det, är helt och hållet deras privata angelägenhet. I den här ekonomin kräver därför omständigheterna att folks strävan att tjäna pengar riktas mot varandra – man är ju beroende av att alla medborgare deltar i konkurrensen om pengarna.

Staten inverkar alltså på konkurrensens förlopp så att den tjänar dess behov. Just dess reglemente över samhället, just dess snyltande, ska framstå som en tjänst till samhället.
Det är detta reglemente som staten anknyter till när den proklamerar sin skyldighet att utforma det borgerliga samhället principiellt och i detalj efter idén om människans rättsnatur, som den borgerliga staten skulle vara förpliktad.

Fortsättning följer

Människorätten Del 1

Naturrätten

Människans värde – Statsmaktens legitimation

Att människosläktet skulle ha naturliga rättigheter, anknyter till det som var och en känner till som rättsordning: Samhällets regelverk som man måste hålla sig till.Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt och därför är staten instansen som åberopas eller som själv blir aktiv, när det gäller rättsfrågor eller rättskollisioner.Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller. Gentemot under-såtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.

Men enligt idén om naturrätten räcker det inte, att statens våldsmonopol verkligen är sista ordet och utgångspunkten till all rätt som kodifieras, utan just själva människosläktets natur anses ge statsmakten dess legitimitet:

”Filosofer, teologer och jurister m.fl. har ända sedan antikens dagar hävdat ståndpunkten att det finns lagar som står över de “vanliga” lagar som stiftas av människor. Genom tiderna har det funnits två sätt att härleda en sådan så kallad naturlig lag. Antingen har man menat att denna vilar på en religiös grund och alltså skapats av Gud eller så finns den naturliga lagen ändå, utan någon religiös grund, så att säga tillhörande människans natur. ”( Wikipedia)

 

Medan tidigare härskare och rättslärda hävdat, att maktens legitimation är en gudomlig skapelse, hänvisar staterna idag till ett ”naturligt” maktförhållande, där de som regeras förekommer i en dubbel roll: De som i sin vardag måste lyda statens lagar och anpassa sina intressen till dessa regler, ska samtidigt vara de som enligt sin natur bekräftar statens maktutövande som legitimt.

Den ”överpositiva” naturrätten anses alltså vara den egentliga grundvalen till makten och samtidigt ska den vara maktens absoluta hämsko för varje statlig åtgärd gentemot undersåtarna.

Det är ju konstigt: Enligt naturrättsidén ska individuerna vara rättspersoner innan någon stat är påtänkt. Denna idé bryr sig inte om motstridigheten, att rättsordningen som inrättats av statsmakten, förvandlas till undersåtarnas naturliga bestämning – att de har människorätten eo ipso, helt utan något som helst förhållande till en statlig instans – och ska på så vis motsvara de människor som den styr över.

Därav följer absurditeten, att makthavare måste skydda undersåtarna mot sitt eget maktutövande: Därför måste staten också presentera sig själv som en sorts högre tjänst till människans natur, när den bestämmer vilka regler som ska gälla i samhället, och övervakar att folk håller sig till dem.

Statsmakten ska alltså gälla absolut.

Ideén om naturrätten utgår helt enkelt från den principiella motsättningen i statsmaktens förhållande till undersåtarna, och förvandlar den stillatigande till en angelägenhet som gäller statsmaktens legitimitet. Eftersom majoriteten av människorna regeras av en elit, behövs det ett synsätt som godkänner både motsättningen mellan statsmakten och dess undersåtar och den påstådda jämlikheten mellan människorna inom det här motsättnings-förhållandet. Det har alltid varit makthavare, som haft orsak att hävda ståndpunkten, att en naturlig lag legitimerar deras makt att utnyttja undersåtarna till sin egen fördel.

Ideén betraktar alla sociala och ekonomiska motsättningar i samhället på ett vis som gör dem betydelselösa: Istället ska det finnas en ideell enighet mellan härskare och undersåtar, och då försvinner den sakliga motsättningen. Människornas dubbelroll ska alltså betyga att reglerna förtjänar deras samtycke, därför att de gett det statliga maktutövandet en högre rätt.

Det är inte människornas konkreta intressen, deras personliga vilja, som staten respekterar – för alla „jämlikar“ måste ju hålla sig till lagarna som staten stiftat. Respekten gäller viljan som sådan: Inte vad en människa vill, utan att han tillhör en species, som utmärks av att överhuvudtaget ha en vilja – utan hänsyn till vad olika människor vill och behöver, utan hänsyn till de olika omständigheter de lever i.

Den uppfattningen av människan är en rättsfilsofisk uppfinning, ett spökväsen. Den mänskliga naturen har de nödvändiga behov som kroppen fordrar och homo sapiens traktar efter att realisera dessa sina intressen och sysselsätter sig med det. Under tidernas lopp utvecklar mänskligheten (som för övrigt aldrig har existerat som ett kollektivt subjekt) många olika intressen, som inte har något med den mänskliga naturen att göra: de präglas alltmera av olika samhällsformer, utvecklingen av naturvetenskap, teknik och mer eller mindre olika arbetsdelningar. Men mänskligheten har aldrig lyckats åstadkomma en vilja utan innehåll…

Men konstruktionen är onekligen fruktbar: varje enskild vilja är obetydlig – i och med att staten respekterar den abstrakta viljan, sätter staten sig så enkelt som varaktigt över de intressen som existerar. Ja, att respektera individernas abstrakta suveränitet över sig själva går alltid ihop med den praktiska frihet som regeringen realt utövar. Huvudsaken är, att alla behandlas som autonoma subjekt och att ingen får reduceras till ett blott objekt – under vilka villkor man då är subjekt, det är utraderat.

Första steget i tanken var, att tänka sig statsmakten som en potentiell godtycklighetsmaskin, som måste tyglas av människorätten så snart den utövar sin makt.

Nästa steg i tanken är, att härskarapparaten inte bara är en tyglad och därmed legitimerad makt, som inte blandar sig i människans uregna, naturgivna rättigheter, utan tvärtom är människans viktigaste levnadsvillkor.

Följaktligen tänker man sig, att statens åtgärder lyder människonaturens rättsanspråk på passande härskare.

Detta ska alltså vara substansen av den upplysta ideen om människans naturrätt.

Fortsättning följer

 

 

Egypten Del 2 – Facebook-revolutionen

Den här artikeln vill belysa de teman som västmedia aldrig talar om när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

Ungdomarna som demonstrerade på Tharirplatsen 2011, håller sig idag till godo med att de var den egentliga motorn till Mubaraks störtande . Motivet till deras uppror var missnöjet över att den egyptiska staten inte har något behov av de många akademiskt utbildade människor, som vill utöva sina yrken i landet. Orsaken ligger ur deras sikt i, att den gamla statsmaktens funktionärer, som själva innehar alla viktiga  ämbeten, inte vill ge Egyptens akademiska ungdom möjligheten att skapa ett modernt och oberoende Egypten. De stred mot korruptionen, förtrycket och regimens våldsexcesser mot kritiker. Men de förhållanden som kritiseras i Egypten, förklaras inte, när man bara angriper korruption, förtryck och bristen på pluralism och fria val: Det byråkratiska godtycket,  det orättvisa privata  berikandet och den excessiva våldsanvändningen är inte bara på sätt och vis ett ”system”.

För det är ju så:

Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:

Det råder tydligen en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.

Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin:

Att  man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är över-vägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar.  Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av  – efter kapitalistiska mått-  helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.

Maktapparaten, som ägnar sig åt att förvalta ekonomins knappa medel, garanterar inte en rättssäkerhet i landet, som kunde möjliggöra, att privata kapitalägare skulle ha monopolet på att använda samhällets arbete och därmed även kunde förtjäna komplimanget att vara riktiga ”arbetsgivare”. Den egyptiska statsapparaten har i stället själv hand om allt som ska ”tilldelas”. Därför betydde för överheten bara önskemålet om genomgripande förändringar i det egyptiska samhället, att kritikerna vill ha bort det etablerade tilldelningssystemet och den härskande nomenklaturan.  De som  ifrågaställde detta system misshandlades, dödades eller kastades i fängelse. Detta ville proteströrelsen på Tharirplatsen inte finna sig i längre.

Deras missnöje med ”systemet Mubarak”gällde nu inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en sån skarp motsats till västvärldens borgerliga levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde  demokrati:  särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?

De framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är framgångsrika i att ackumulera kapitalistisk rikedom, i att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och även klarar att upprätthålla den ”sociala freden”, det är inte samma sak som att människorna  har ett bra liv. De privata friheter som individerna i dessa länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.

Proteströrelsen kritiserar inte verkligen orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen, alltså inte knappheten och dess orsaker, utan dess förvaltning. Orsaken till allt elände i landet identifieras inte med den tredjevärldskapitalism som styr i Egypten och bristen på förvärvskällor somförorsakas av den, utan identifieras med de former som systemet använder. Och det är en stor skillnad.  Kravet på demokrati har alltså varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och den statliga administrationen av den, utan är namnet på önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål! 

 

 

 

Egypten Del 1

Den här artikeln vill belysa saker som västmedia aldrig tematiserar när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

 

Välmenande fundmentalkritik av folket, staten och nationen

 

Det Muslimska brödraskapet  har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, religion och stat, bok och svärd”.

 

Muslimska brödraskapet anser, att en fundamental omorientering både i samhällets tankevärd och i samhällets ordning måste äga rum.

Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin har förorsakat, vore det allra värsta, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism och värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:

Det viktigaste beviset för sin diagnos, att den egyptiska nationen har förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som utnyttjar sina landsmän utan hänsyn till deras elementära behov och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.

 

Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams budbärare – religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskeer och skolor, lärt barnen att läsa och har ordnat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor.

 

Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som kunde splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabrikägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.

De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens felaktiga värderingar.I stället för att bara utnyttja arbetare i fabrikerna med kapitalistiska metoder, borde ägarna använda en del av profiten till allmosor. Privategendomen ska växa  på grund av detta religiösa ideal – islamisk rättvisa.I Muslimska Brödraskapet finns många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.

 

 

Brödraskapet vill även stärka statsmakten i religiös mening: Religionen borde vara  riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet, skulle själv ge upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket, och på det viset även missakta det egyptiska folkets skaparkraft.

Folket har enligt muslimska Brödraskapet ingen moralisk inställning och saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. De ekonomiska – och socialpolitiska programmpunkterna står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan.

 

Vi  kan väl tycka, att allt detta är omodernt och farligt.

Dock förråder  programmet mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, så påvisas, hur fullständigt och på vilket vis Egypten är involverad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det:

 

De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna till den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter, och ställer sina korallstränder och antika sevärdig-heter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla är pengarna som egyptiska gästarbetare, som framför allt är sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem.Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera sätt hur höga inkomsterna blir.

Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina.En sån kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen,som förorsakade bortfall av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare.

Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att makthavarna finansierar sig från källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som basis för tillväxt.

 

Med landets integrering i världsekonomin har den gamla ekonomin blivit förstörd, och därmed även de seder och bruk som passade till den.

Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden. De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärsföretag. De har därför inga orsaker att anamma de nya sederna.

 

Muslimska Brödraskapet  påpekar, att IMF och andra institutioner har infört ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism”:

Sanningen är, att Egypten bara kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”. Det är just det som förhindrar att jordbruket kan producera de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.

De förhållanden(den ”amerikansk-judiska finansmaffian”) som brännmärks av Muslimbröderna, är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning inom statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet till att upprätthålla sin kreditvärdighet.

 

Statsapparaten och likaså näringslivet påpekas vara genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: pengarna hamnar i elitens händer, och dessa underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet  av en framgångsrik kapitalistisk ekonomi och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet.

 

Den egyptiska staten förvaltar en permanent brist på allting. Detta förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen. Därför har makthavarna inrättat ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som de förtrycker folket med.

Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna  används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om ”privata inkomster”. 

 

Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har, nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armee och ansenliga beväpning.

Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som varken tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och eller anspråk på att vara regionalt jämställd med Israel.

 

Den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik är, att det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom  skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor.

Med denna kritik hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments-och präsidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.

 

Fortsättning följer.

Ett försök att analysera Syrienkonflikten utan att ta parti.

 

 

USA, som utnämnt sig till högsta instans för internationell folksrätt, hade skapat en ny ”röd linje”, som efter hundratusentals dödade och miljontals flyktingar, ansågs ha överskridits genom giftgas-angreppet i Syrien. Även utan bevis blev Assad den skyldige: Hotet med kemvapen kan avgöra ett krig till innehavarens förmån och skulle förhjälpa Syrien till stormaktstatus i Mellanöstern. Därför måste Syriens kemvapen bort. Det är nämligen USAs ledarroll som kan ta skada, om världsgemenskapen inte bestraffar Syrien – inte att hundratals människor gasats ihjäl och landet slagits i spillror av kriget med ”vanliga” vapen. Hur kan nu det hänga ihop?

Ur amerikansk synpunkt stör Syrien den politiska ordningen i Mellersta Östern.

 

– Sedan ca. 50 år retar det USA , att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska kraven på utrikes- och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baathpartiets välde avvisat kraven på att öppna landet för västliga intressen och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels militära överlägsenhet, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad: Att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981, anser Syrien vara en krigsakt som fortfarande är på gång. För Syrien är det ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra NGOs mot Israel och USA. Denna ledarroll i kampen mot Israel har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för avsikten att bli ledande makt i den arabiska världen – mot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och SaudiArabien, och utan USAs lov. Dessa överträdelser räcker principiellt för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu förtretligare var inte bara att Syrien för detta syfte även lyckades få tag på stöd, utan framför allt: från vem.

– Med sitt „panarabiska“ och anti-israeliska agerande har Syrien inte bara ställt sig mot Amerikas vänner i den arabiska världen, utan har framför allt sökt sig en allierad, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern: Iran. Att Iran är Syriens allierade, sen den schiitiska revolutionen 1979, tillför en ny dimension, som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran – som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har militär-strategisk styrka att komma med – är för USA en mycket större störfaktor änSyrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.USA vill bekämpa Irans teokratiska statsprogram i Mellanöstern. Och Assad vill kringgå Amerikas isoleringspolitik genom alliansen med skurkstaten Iran. Å andra sidan hjälper det Iran att lösa sin ekonomiska och militär-strategiska isolation.Det kan Amerika inte tillåta – och därför måste Assad störtas. Men detta är inte det enda skälet till att Washington så ivrigt bekämpar Assad – för Iran är ju inte Syriens verkliga skyddsmakt.

 

– Det är nämligen Ryssland och därför har konflikten världspolitisk karaktär. Syrien är framför allt Rysslands sista allierade i regionen, som säkrar Rysslands strategiska inflytandesfär där.

Omvänt vill USA försvaga Rysslands makt.Ryssland, med örlogsbas i Tartus, är ett hinder för USAs och NATOs anspråk att ha monopol på att kontrollera och licensera våld och att utöva skyddsmaktgarantier i regionen. Sett utifrån den synvinkeln är bekämpandet av Assadregimen ett strategiskt viktigt bidrag till att underminera ryska anspråk på att delta i den strategiska kontrollen över regionen.

Att ryssarna stöder Syrien ekonomiskt, för att lindra skadorna som väststaternas sanktioner har förorsakat (krediter och handel), och att de har kvar sina militära rådgivare och militärbasen i landet, visar att Ryssland håller fast vid Syrien. Trots västlig kritik slutar man inte att skicka vapen till regimen och har hotat med militärt ingripande, om handelsfartygen skulle angripas. Samtidigt förvägrades alla resolutioner i säkerhetsrådet, som skulle ha fört till (folkrättsligt legalt) militärt ingripande genom USA och deras allierade.

– Å andra sidan betonar den ryska regeringen, att Ryssland har ”lärt” sig av 20 års amerikansk interventionspolitik i hela världen, särskilt i Främre och Mellersta Östern: USA destabiliserar länder och förorsakar kaos med sin kanonbåtspolitik Ryssarna märker alltså inte bara, att USA obevekligt håller fast vid sin världsmaktroll, utan anser sig tvungna att svara på samma nivå: de insisterar på att beaktas i varje konflikt i regionen som de anser vara relevant,och kräver att USA slutar uppträda som global våldsmonopolist. Med hänsyn till USAs uppträdande, är det ett anspråk på att vara likvärdig världsmakt. Det underbygger Ryssland genom att uppträda som förmedlare mellan de fientliga syriska partierna.

– Moskva hävdar att vapenexporten till Syrien, ju bara tjänar landets försvar och bara uppfyller kontrakt som ingåtts tidigare. Ryssland dementerar så, att kriget forceras och Ryssland figurerar som USAs motståndare inom landet.

Ryssland uppfattar USAs hot att kasta bomber på Syrien, som ett angrepp på den rådande världsordningen: Syrien, Ryssland och den internationella folkrätten är hotade.Putins förslag, att världsgemenskapen oskadliggör Syriens kemvapen med hjälp av OPCW, betyder att USA tillåter Ryssland att vara med om att försvaga Assads makt (enbart Ryssland kunde övertala Assad att ge bort kemvapnen och släppa in inspektörerna i landet). Nu måste Ryssland accepteras som medhjälpare, när det gäller att ordna världen genom Förenta Nationerna och Säkerhetsrådet och det är bittert för USA..

– Det ryska initiativet präglas dock av motsättningar: Ryssland inhandlar sig erkännandet som medbestämmande världsmakt genom att försvaga sin allierade. Syrien är numera bara en underhandlingspant för Ryssland, som spelar poker om sin världsmakt. Samtidigt understöds landet fortfarande, för att överhuvudtaget kunna duga som påtryckningsmedel gentemot USA.

Den ryska utrikespolitiken har bara ett alternativ kvar: Att undvika att praktiskt ta ställning mot den amerikanska världsmakten. Ryssland uppträder som världsmakt, som står över alla partier och representerar den goda internationella folksrätten; men är beroende av om USA tillmäter detta betydelse eller ej. Den ryska utrikespolitiken visar hur det står till med rang-ordningen mellan de båda världsmakterna – det kan inte vara tal om rysk jämställdhet med USA. Den avgörande frågan som Ryssland konfronteras med, nämligen att ta farväl från sin världsmaktstatus, besvaras inte: Ryssland vill vara stormakt och försöker samtidigt att skilja det från konfrontationen, som USA sätter på dagordningen; Moskva vill undvika att frivilligt dra sig tillbaka som världsmakt i Mellanöstern.

– Med Genf 2 har ett nytt fält för striden om ordningen i Syrien öppnats. Rysslands projekt står emot USAs, att ryssarna måste erkänna deras världsordningsmakt: men att samla in kemvapen och att få slut på inbördeskriget förutsätter stormakternas enighet. USA misstänker att Ryssland bara vill ”köpa tid”, så att Assad vinner kriget och kräver,att samarbetet med Ryssland ska leda till Assads störtande. Därför ska Ryssland erkänna den prioriteten, om det ska bli en ”politisk lösning”. Hur kunde läget i syrien bli ett spel mellan stormakterna? Syrien har sedan länge varit en störfaktor för USA och den ”arabiska våren” var ett välkommet tillfälle att forcera Assads avsättning:

 

Den första uppgiften gällde att säkerställa att det överhuvudtaget existerar ett folkuppror. För det är ju ingen självklar automatik. Ett religöst, etniskt eller vilket missnöje som helst med Assad-regimen, är ju inte samma sak som beslutet att organisera motståndet.

 

USA måste alltså radikalisera missnöjet och massorna. De båda golfmonarkierna Katar och Saudiarabien tog sig an krigspropagandan med omnipresenta satelliter och allestädesnärvaro i internet, med religiösa sändebud osv. får syrerna klart för sig, att den gudlösa regimen är dömd till undergång.Islamisk religiös fanatism är för USA fortfarande ett träsk där al-qaidas militanta antiamerikanism gror. Men i Syrien är den ett dugligt medel att förorsaka den sorts hänsynslöshet mot varje kalkulation, som vore nödvändig, om man är underlägsen och vill ställa maktfrågan mot den statliga våldsapparaten.Dödsoffren, nödvändigtvis i allt större antal, gör sitt för att den önskade stämningen Amerika ombesörjer med sin diplomatisk-propagandistiska adoption av upproret för vissheten, att man är på den riktiga sidan med protesten och kampen mot Assad. Att oppositionen resp.de olika tridspartierna blir erkända och att den amerikanska ambassadören gör blixtbesök i oppositions- högborgar o.dy. gynnar saken. Och i övrigt är varje avhoppad militär eller civil ledarperson ännu en spik i regimens likkista.

Oppositionen ska ha klart för sig, vilket program den måste ha – alla krav måste lyda riktlinjen, att de inte kan uppfyllas under Assad-regimen. Därför varnas de oppositionella, som menar att de kan komma framåt med sitt ärende om de förhandlar med Assad-regeringen. Alla reformer, alla förhandlingförslag, som kommer från Assad eller från tredje sida, avvisas som skenmanöver.

 

 

USA sörjer för att inbördeskriget inte tar slut: Assads regeringstrupper är ju militärt överlägsna och skulle kunna kväva uppståndet. Motsvarande till varje eskalation som Assad anser nödvändig, ställs vapnen till oppositionens förfogande: Peu a peu har rebellerna, som enligt propagandan ju bara är civilister eller desertörer, modern kommunikationsteknik, pansar-brytande vapen och förfogar även över mobilt flygförsvar.De kan inte besegra Assads trupper, men den nyttiga effekten är att inbördeskriget eskaleras, och att Assads regim numera enbart kämpar om sin överlevnad.Med fortsättningen av kriget blir läget för befolkningen mer och mer katastrofalt. Och alla människor i landet hardragits in i konfliken, om de så ville eller inte, för tillhörigheten till en konfession eller etnie betyder numera att man ansvarar för detta med sitt liv.

Och det är spelet mellan stormakterna som har förorsakat den mänskliga katastrofen.