Den här artikeln vill belysa saker som västmedia aldrig tematiserar när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerade i maktkampen om herraväldet över Egypten.
Välmenande fundmentalkritik av folket, staten och nationen: Det Muslimska brödraskapet har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, religion och stat, bok och svärd”.
Muslimska brödraskapet anser, att en fundamental omorientering både i samhällets tankevärd och i samhällets ordning måste äga rum.
Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin har förorsakat, vore det allra värsta, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism och värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:
Det viktigaste beviset för sin diagnos, att den egyptiska nationen har förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som utnyttjar sina landsmän utan hänsyn till deras elementära behov och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.
Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams budbärare – religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskeer och skolor, lärt barnen att läsa och har ordnat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor.
Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som kunde splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabrikägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.
De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens felaktiga värderingar.I stället för att bara utnyttja arbetare i fabrikerna med kapitalistiska metoder, borde ägarna använda en del av profiten till allmosor. Privategendomen ska växa på grund av detta religiösa ideal – islamisk rättvisa.I Muslimska Brödraskapet finns många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.
Brödraskapet vill även stärka statsmakten i religiös mening: Religionen borde vara riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet, skulle själv ge upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket, och på det viset även missakta det egyptiska folkets skaparkraft.
Folket har enligt muslimska Brödraskapet ingen moralisk inställning och saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. De ekonomiska – och socialpolitiska programmpunkterna står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan.
Vi kan väl tycka, att allt detta är omodernt och farligt. Men programmet avslöjar mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, så påvisas, hur fullständigt och på vilket vis Egypten är involverad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det:
De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna till den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter, och ställer sina korallstränder och antika sevärdig-heter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla är pengarna som egyptiska gästarbetare, som framför allt är sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem.Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera sätt hur höga inkomsterna blir.
Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina.En sån kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen,som förorsakade bortfall av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare.
Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att makthavarna finansierar sig från källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som basis för tillväxt.
Med landets integrering i världsekonomin har den gamla ekonomin blivit förstörd, och därmed även de seder och bruk som passade till den.
Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden. De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärsföretag. De har därför inga orsaker att anamma de nya sederna.
Muslimska Brödraskapet påpekar, att IMF och andra institutioner har infört ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism”:
Sanningen är, att Egypten bara kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”. Det är just det som förhindrar att jordbruket kan producera de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.
De förhållanden(den ”amerikansk-judiska finansmaffian”) som brännmärks av Muslimbröderna, är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning inom statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet till att upprätthålla sin kreditvärdighet.
Statsapparaten och likaså näringslivet påpekas vara genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: pengarna hamnar i elitens händer, och dessa underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet av en framgångsrik kapitalistisk ekonomi och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet.
Den egyptiska staten förvaltar en permanent brist på allting. Detta förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen. Därför har makthavarna inrättat ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som de förtrycker folket med.
Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om ”privata inkomster”.
Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har, nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armee och ansenliga beväpning.
Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som varken tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och eller anspråk på att vara regionalt jämställd med Israel.
Den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik är, att det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor. Med denna kritik hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments- och präsidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.