Lär känna ditt hemland

Anmärkningar till krisen i år 2012

Vad kan vanligt folk lära sig av den nuvarande krisen, som först drabbade finansbranschen och som utvidgats till statshushållen? I normala tider slösar man ju inte många tankar på hur det går till i finansvärlden – man accepterar helt enkelt att det fungerar på något vis. De sammanhang som bildar det marknadsekonomiska affärsverksamhetens system, förklaras uppenbarligen inte av sig själva, lika lite som människornas vardag, som också drabbats av krisen. Genom medierna blir publiken i stället försörjd med olika tolkningar av det aktuella skeendet i samhällets ekonomi – att det  är konsekvensen av försummelser eller av medvetet regelbrott. Det marknadsekonomiska regelfallet  kritiseras inte, för det brukar ju fungera – därför ligger detta bortom varje kritisk betraktning.  Det verkar vara självklart att betrakta saken så positivt: man utgår ju ifrån de praktiska vanor man har – man anpassar sin levnadsstil till den markandsekonomiska vardag man lever i.  Det får det man håller på med varje dag  –  att tjäna pengar, att köpa, att sälja, att ta upp kredit och att spara etc. – att se alternativlöst och självklart ut. Krisen verkar vara ett ovanligt avvikande från regeln.

Nyttan av pengar

I marknadsekonomin måste alla tjäna pengar –  företagare som löntagare. Den stora massan av befolkningen är beroende av en förvärvskälla, som gör dem till löntagare, dvs såna, som måste arbeta för andra personers profit, för att kunna existera. I krisen  blir fler människor än vanligt arbetslösa (vilket även i normala tider inte är obekant)  och orsaken till det är heller ingen gåta: Pengar kan man bara tjäna, om det lönar sig för arbetsgivaren – för firmans profit. Om arbetsplatsen inter lönar sig för detta syfte, sparas de anställda bort. Att tjäna pengar med arbete går enbart när och för att företaget  tjänar pengar med anställda. I marknadsekonomin gäller, att lönarbete är arbetsgivarnas medel att göra profit. Det produceras ingenting alls, om det inte lönar sig i pengar. Det är alltså pengarna som utgör nyttan i samhället.

När det är kris

Kris är när affärsföretagen allmänt inte längre är profitabla. Då sägs arbetskrafter upp och lönerna sänks och arbetstiden blir längre. Det är viktigt för att företagen ska komma ur krisen igen. Då  offras massor av existenser och fattigdomen ökar i landet.  Naturligtvis händer det i ”normala” tider ofta, att företagare vars profit inte är tillräckligt hög, tycker att deras anställda ska vara nöjda med mindre lön och längre arbetstid. På detta vis sänker arbetsgivaren lönekostnaderna och ”sparar in” de arbetskrafter som inte behövs.

Facken förespråkar ju ofta en sån ”lösning” för att ”rädda” arbetsplatser. Då ska de anställda som får lov att arbeta vidare, avstå från en del av lönen och offra en bit av fritiden  vara nöjda, att de får behålla ”sin” arbetsplats. Med ett sånt erbjudande hävdar fackets representanter att företagets intresse att höja profiten genom att sänka lönekostnaderna, och löntagarnas intresse att behålla sin lön, ska vara en kompromiss som gynnar båda sidorna (att det rör sig om två olika, betyder ju att de inte kan ha samma intresse), trots att dessa står i motsättning till varandra.

Arbetsgivarnas profitintressen står alltid, men särskilt i krisen, i motsättning till löntagarnas oumbärliga livs- och trygghetsbehov .  Och när näringslivets tillväxt allmänt avstannar i samhället, så försvinner ju möjligheterna att tjäna pengar!  Att förarma sig frivilligt,  ”räddar” verkligen ingenting – om arbetsplatser är profitabla bestämmer företagaren och därför kan ingen verkligen vara säker på att den egna existensen kommer att hålla.

Finansbranschens kris

Hur skulle det gå till i alla fall ? Det är ju inte löntagarna, som har förorsakat krisen.  Det har finansbranschens representanter klarat av alldeles själva. Det var först och främst de affärer, som finans-sektorn sysselsatte sig med, som föll samman först –  spekulanterna hade blivit av med ett tydligen extremt viktigt affärsvillkor: De förlorade förtroendet i sina affärspartners förmåga, att garantera den kapitalavkastning som var överenskommen.  Vad den nuvarande krisen så drastiskt klargör, är de ofantliga dimensioner, som denna sorts affärer har nått fram till.  Frågan är, vad för slags affärer det är, som ju måste ha gått bra i flera år, innan de  kollapsade?

Pengar är rätten till mera pengar

Finansbranschen använder alla pengar, som tjänas i samhället och som i den ena eller andra formen deponeras på giron, sparböcker och pengamarknaden o.dy., till råmaterial för sitt kreditgivande. Handelsartikeln är pengarnas makt att kunna köpa allt.

Ta industriföretagare: De lånar pengar av bankerna, som de investerar i sin varuproduktion för att tjäna mera pengar. Bankerna är fordringsägare till kapitalet plus räntan: Den utlånade summan ska förvandlas till mera pengar. Därför är en kredit inte bara bortgivna pengar, utan en förmögenhet som ska växa. Därför kan sådana anspråk på framtida ränta även säljas till investorer, som gärna betalar med en del av den förväntade vinsten.  Folk tror, att de pengar som de har tjänat och sparat ihop, är säkert förvarade, när de ”ligger” på banken: På höjdpunkten av den här krisen, kunde man lära sig att allt, även deras pengar fungerar som material till finansindustrins kreditaffärer och helt enkelt inte finns kvar, om finansföretagens tvivel på affärernas framgångar tar överhand. Det gäller också för de småpengar, som löntagare tjänat och som de behöver till sitt uppehälle – de är kapital för bankerna.

Skulder är  kapital

För industrisekorn betyder det : konkurrenskraften är beroende av storleken av kapital-förskottet,  som behövs för att  kunna erövra  konkurrenternas marknadsandelar. Krediten förser företagen med ett tillräckligt kapital för att  kunna köpa den nyaste teknologin och utvidga produktionen.  Om inte bankerna ger företagen kredit, kommer inte den för detta syfte nödvändiga produktionen igång och den som kommit igång avstannar, om kapitalmarknaden inte är intresserad av en kreditaffär. Skulder är alltså inte bara ett oumbärligt produktionsmedel för finansbranschen. I krisen finns alla fabriker, maskiner och arbetskraft  till i rikliga mängder, men de är dömda till overksamhet utan pengar – utan lånade pengar, som sätter igång dem.  I marknadsekonomin produceras inte bruksföremål, för att människor behöver dem –  utan för att företagarnas kapital ska förmeras genom försäljningen av varorna. Bara om finansbranschen ställer tillräckligt med pengar till förfogande för detta ändamål, utvecklar kapitalet sin möjlighet att växa.  Om arbetet duger till det, har inte de som arbetar något inflytande på. I marknadsekonomin är det pengarnas tillväxt (profiten), som bestämmer, om och hur det lönar sig att använda  arbetet.  Kreditens ekonomiska innehåll är att vara potentiellt kapital, alltså pengar som blir mera pengar –  rikedom som växer.

Kapitalens symbios…

För den „reella“ ekonomin, industri och handel, gäller alltså samma „lag” som för finanskapitalets handel med värdepapper, nämligen att med kapitalförskott skapa kapital-överskott. Finansmarknadernas sammanbrott demonstrerar, att alla industri- och handels-företag är beroende av framgångsrika kreditgivare och fungerande kapitalmarknader. Samtidigt bekräftar följderna av krisen – att det blir svårare att ta upp kredit – att industri/handel och kreditsektorn i princip  har likadana  intressen – att kapitalet ska ge profit.   Krisen stör den här symbiosen :  Den slår om till  brist på kapital å ena sidan och skärpta kreditkonditioner å andra sidan. Det uppstår en konflikt, som krisen förvärrar fram till att  betydande industrie- och handelsföretag blir ruinerade. Bankerna är försiktiga med kre-diter, för att de själva inte har tillräckligt med likviditet  –  då kör de ned kreditgivandet, vilket för till att industriföretagen måste skära ned sina investeringar. Krisen har alltså kommit dit också.   Så bekräftar undantaget regelfallet, att det är kreditgivarnas och investorernas engage-ment, som möjliggör att industri- och handelsföretag kan använda produktionsmedel och arbetskrafter  i konkurrensen om marknadsandelar.

är  ”systemisk”

I marknadsekonomin är pengarnas roll i ekonomin redan fastlagda –  kredit ska avkasta ränta och investments har egenskapen att föröka det insatta kapitalet. Men detta marknadsekonomiska mål lider i krisen, framför allt beträffande de värdepapper, som kreditföretagen skapat för att spekulera med och som finns i deras egna och kundernas ”portföljer”.  Massan av dessa värdepapper har förlorat sitt värde.  Men bara slänga  bort  – som det görs med arbetskraften, när den inte lönar sig – det händer minsann inte!  Spekulativa värdepapper, som inte har kvar sitt marknadspris, för att ingen vill köpa dem längre, förvaras i stället för bättre tider – ifall ett nytt spekulativt intresse uppstår, som gör dem värdefulla igen (bad banks).   Men innan rikedomen, som finanssektorn har ackumulerat, måste annulleras och hela samhällets pengar tog skada, ingrep ju statsmakten. Detta ingripande förråder, att pengarnas privatmakt och statens styre har ett väldigt intimt förhållande:

Spekulationens livselixir

Det är verkligen märkvärdigt: regeringarnas garantier räcker för att frambringa pengar i överflöd, banksektorns solvens och affärsvärldens likviditet är säkerställda, kundernas spar-böcker är räddade och finansvärlden kan fortsätta att tjäna pengar på krediter och att inves-tera och spekulera. Politiken ersatte det spekulativa förtroendet till framtidens profiter med garantier och pengar och räddade den kapitalistiska rikedomen från förstörelsen. Ett makt-ord från staten räcker – den som i normala tider påstås att inte vara kapabel att styra eko-nomin och inte ska blanda sig i marknadsekonomins ”osiktbara hand”.  Med sin insats medger staterna, att en fungerande spekulationsbransch är livselixiret för samhällets ekonomi och för de egna finanserna:  Att kunna mobilisera betalningsmedel i obegränsad mängd  både för statshushållets behov och för näringslivets investeringar, är avgörande för att den kapitalistiska ekonomin ska fungera. Därför måste politiken kunna bygga på förtroendet i bankernas kreditmakt.  De politiskt ansvariga använder här nyckelordet ”systemisk”:  Att finansinstituten överlever är „systemrelevant“. Men det system, vars upprätthållande kostar så enormt mycket pengar, blir  inte diskvalificerat!  Tvärtom –  utgifterna kan aldrig vara för höga, när det rör sig om att rädda grundvalen för den kapitalistiska ekonomin – pengarna. Varken marknadernas ”självbotande krafter” eller duktiga företagare kunde åstadkomma detta.

Statens makt…

Det demonstrerar för alla medborgare i landet, vad det handlar om i demokratin & marknadsekonomin – nämligen om att kapitalet ska växa och att alla andra avdelningar i samhället ska tjäna det syftet – det får inte finnas alternativ till denna tvåfaldighet.  De åtgärder politiken beslöt, trädde i kraft, för att statsmakten står bakom dem –  den högsta makten, som alla måste lyda, t.o.m. den superrika eliten, som annars avböjer statlig inblandning i sina privataffärer.   Om nu marknadsekonomin enbart kan räddas av staten, så kan man lära sig, att den stat-liga undantagsakten visar, hur och varför det marknadsekonomiska normalfallet över-huvutaget fungerar. Man kan alltså märka, att marknadsekonomin uteslutande baserar på statsmakten. Det behövs en maktapparat, som inte bara bestämmer reglerna i samhället egendomens garanti, utan även ger samhället materialet till detta. Pengarna, som är inbegreppet av marknadsekonomins frihet och som representerar egendomens privatmakt, får den befogenheten enbart av staten.  Men det betyder  att den marknadsekonomiska rikedomen själv, pengarna, är ett maktförhållande i samhället.

…och vanmakt

Basen för  borgerliga staters makt, är att kunna disponera över en florerande ekonomi på nationens terrtorium. Staten väntar sig med sin intervention i krisen, att affärsvärlden ska begagna sig av garantierna och pengarna till sin egen fördel. Syftet med räddningsaktionen är ju, att finansbranschen och de övriga företagarna ska skapa profiter igen. I nödfall blir banker t.o.m. förstatligade, för detta syfte, för att berikningen ska komma igång igen.  Sådana beräkningar, som ska föra till konjunkturens uppsving, har för statsmakten stor betydelse:  själva beslutet att ekonomin ska fungera igen, räcker ju inte  – staten lider av sin vanmakt, att inte kunna styra de ekonomiska konsekvenserna som dess åtgärder har i näringslivet.            Och normalfallet är ju att finanskapitalet fungerar som ekonomins motor och det måste fungera igen. Kapitaltillväxten får bara fart på sig, om finansindustrin börjar investera igen.   Därför kan statsmakten väl garantera pengarnas makt, men den kan inte ersätta tillväxten av pengarna.

Statsskuldens värde

Stater lever av den kapitalistiska rikedomen, för att de finansierar sina maktmedel med den.  Att det är krediten som verkar „värdeskapande”, det vet alla politiker om. Och att tillväxten äger rum i alla de former, som spekulanterna har uppfunnit, det känner de till. För den nyttan, som staterna har av den, tar de vissa motsägelser på köpet: För att rädda finanskapitalet lånar staterna pengar av bankerna. Finanskapitalet uppmuntras alltså att tjäna pengar på sin egen räddning med att köpa nya statsobligationer. Finansföretagen vill naturligtvis inte gå miste om affärerna med statsskulderna. Men samtidigt upptäcker de att har all anledning att tvivla på staternas kreditvärdighet. De enorma summorna som staterna lånat för att rädda finanssektorn från bankrutten,  avsåg enbart räddningen – profiten måste finansföretagen skapa själva. Men eftersom finansindustrin enbart intresserar sig för om de nya statsskulderna duger att göra profit med, jämförs de olika nationernas skulder och likaså valutan, med hänsyn till detta.  Finansindustrins penibla granskningar har till resultat att skuldernas värde bedöms. Resul-tatet är att vissa stater förlorar sin kreditvärdighet, medan andra får behålla sin kredit-värdighet på finansmarknaderna.

Kriskonkurrensen

Därför konkurrerar nationerna om en positiv bedömning. Kriterium för finanskapitalet är t.ex. arbetets pris i ett land. Politikerna väntar sig alltså av löntagarna, att de anpassar sig till kapitalplatsens behov och att de avstår från egna behov.  Men politiken nöjer sig inte med att appellera till patriotismen, utan sörjer med lagstiftningen för att löntagarna blir tvungna att finna sig i lönesänkningar och obegränsat ”hire and fire”.                            När regeringarna i de ledande världsmakterna förkunnar, att det är viktigt att hålla gränserna öppna  (för varor, kapital och tjänster förstås, inte för de växande massorna av flyktingar), och att de andra natinerna ska avstå från protektionism – då rör det sig om att de egna kapitalistiska företagen kan fortsätta att tjäna pengar i främmande länder, och på lång tid ska kunna profitera av krisen, om de kan  få bukt med konkurrenterna.Statsmakten vill kunna regera in i andra länder, som har svagare konkurrenskraft, för på det viset kan man utnyttja deras marknader och resurser.  De betraktar minskad kapitalistisk rikedom inklusive växande fattigdom i större delar av folket, som en konkurrensfördel för nationen: Den borgerliga statsnyttan använder sitt eget kritiska läge till angrepp på andra länders konkurrenspositioner.       Letar man efter handgripliga skäl för misstro och rivalitet mellan världens folk, så kan man hitta dem här! I krisen blir det särskilt tydligt, att ”folkens vänskap” inte är mer än ett förljuget ideal, som hör till staternas konkurrens om världens rikedomar.

Schreibe einen Kommentar

Deine E-Mail-Adresse wird nicht veröffentlicht.