Archiv für den Monat: April 2016

TTIP – Dollar- och EU-imperialismens mot resten av världen

„Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) är ett frihandelsavtal under förhandling mellan EU och USA som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan dessa två regioner. TTIP kommer att skapa världens största regionala frihandelsområde genom att minska handels- och investeringshinder mellan EU och USA. För den svenska regeringen är det särskilt prioriterat att slutföra förhandlingarna mellan EU och USA om ett handels- och investeringsavtal.“  (http://www.regeringen.se/regeringens-politik/transatlantic-trade-and-investment-partnership-ttip/)“

Varför är TTIP så viktigt för de politiska ledarna i Europa och USA?

Att storbolagen som är aktiva på världsmarknaden gillar ett sånt avtal, är uppenbart. Listan på alla de politiska hinder som de lider av och som förhandlarna från Bryssel och Washington betar av, har lagts fram av dem. Därför misstänks politiker och handelsdiplomater som engagerar sig i TTIP-förhandlingarna för att vara koncernernas marionetter. Är det verkligen sanningen?

  • Det finns ingen kapitalistisk stat som har något emot att ”deras” företag överskrider statsgränserna för att konkurrera fram mer profit. Tvärtom vill regeringarna att ”deras” storbolag ska agera överallt på hela världsmarknaden, för en nation är bara framgångsrik och nöjd med kapitalets affärer om den förvaltar en kapitalistisk ekonomi som har stark konkurrenskraft, lyckas skapa exportöverskott av varor och tjänster och är attraktiv för det internationella kapitalet. (läs mera i Svenska Näringslivets rapport: http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/globaliseringen-av-svenskt-naringsliv_571803.html).

  • Staterna använder sin makt till att locka internationella kapital att slå sig ned i landet; samtidigt agerar de konkurrensfientligt när de inför tullavgifter och ger subventioner till inhemskt kapital m.m. Varför det är viktigt för statsmakten är ingen hemlighet. För stater är inte bara beroende av kapitalets affärer – själva nationernas ekonomiska framgångar uttrycks i tillväxt och i en stabil valuta. Kapitalförmeringen i landet är den välfärd för nationen, som politiker eftersträvar. Att främja den, är uppgiften som de politiska förvaltarna av kapitalismen har, och till detta behöver de inkomster (skatter och lån) och de spelas in av företagen.

Därför vill en regering som förvaltar ett kaptitalistiskt samhälle samtidigt bestämma över konkurrensvillkoren i landet: det är en imperialistisk lag att de vill rätta till resultaten av konkurrensen på världsmarknaden till fördel för nationens ekonomi:

  • Därför handlar det inte bara om såna saker som genförändrad mat och färgen på bilarnas blinkljus, och om skiljedomstolen, som ska bestämma om investorernas rätt att akkumulera sitt kapital utan att en främmande stat lägger hinder i vägen.

  • Till detta diskrimineringsförbud ska „Investor-state Dispute Settlement“ ISDS som viktig del tillfogas: utländska kapitalister ska inte behöva stämma staten de investerat i vid dess vanliga domstolar, när de inte får ackumulera sin rikedom där ostört, och möjligtvis måste hålla sig till nya lagar och regler som den staten inför. Äganderätten på främmande territorium ska alltså skyddas av en överstatlig domstol.

Tyvärr finner det politiska intresset som regeringarna i Europa och USA faktiskt har, mindre uppmärksamhet än de kapitalintressen de vill genomdriva med TTIP-avtalet.

Men just staternas stora engagemang visar vilka elementära principer de har:  Regeringarna utgår ifrån att Amerika och Europa behöver varandra för att deras ekonomiska makt ska bevaras och att det bästa medlet för att utvidga makten på hela världsmarknaden, ska vara partnerländernas hemmamarknader. Inte bara USA vill ha det nya handelsavtalet som ska stärka de egna storföretagen. Europeiska politiker är lika principiellt intresserade av TTI-partnerskapet, som med sammanslutningen av de två största hemmamarknaderna i världen ska radikalisera det kapitalistiska konkurrensreceptet:

  • Det ligger nämligen i dessa nationers egetintresse att statliga regelverk inte ska få diskriminera den kapitalistiska affärsverksamheten och störa den fria konkurrensen. Staterna har uppgiften att förvalta den kapitalistiska ekonomin och lever därför av de pengar som den fria företagsamheten spelar in. De resurser som kapitalistiska företag fritt och obehindrat kan ta för sig av i ett annat land – arbetskraft, fabriker, råvaror och köpkraft – anser statmakterna självklart vara fördelar för kapitalakkumulationen som de självklart räknar till nationens tillgångar.

  • För politikerna som vill färdigförhandla TTIP-avtalet har den principen radikala konsekvenser: de misstänker ju att andra stater förfalskar den fria konkurrensen genom regler som ”diskriminerar” den egna nationens intressen och därför ställer de sig på ståndpunkten att konkurrensen är företagens sak och att det är bättre för staterna att överlåta den till företagen. Politiken vill skapa konkurrensvillkor som utesluter att konkurrensen kan ”snedvridas”!

De ekonomiska principer som de europeiska TTIP-politikerna nu vill införa, är de som USA använde under efterkrigstiden:

Amerikanska storföretag kunde efter andra världskriget erövra världsmarknaden med överlägsen konkurrenskraft. Genom dollarkrediter till hela världen kunde Amerikas privatbanker skapa en global finansmakt, som de är världsledande för och amerikanska statsskulder förskaffar den amerikanska staten kredit i hela den kapitalistiska världen, alltså större finansmakt. Dollarvalutan är affärsmedel för världens kapital och är därför fortfarande världsvalutan, fast den får konkurrera med euron och andra valutor.

USA hade under längre tid alltså fördelen att företagens fria konkurrens, där enbart kapitalets storlek och produktivitet räknas, kom nationens ekonomi tillgodo.

  • Orsaken till nedgången av världsmaktens ekonomi ligger både i finanskrisen och i den internationella konkurrensen från BRIC-staterna och har nu till resultat, att det var USAs förslag att förhandla TTIP framför allt med konkurrenten EU, med syftet att tränga tillbaka konkurrensen från BRIC- staterna. Men att förhandlingsparterna är eniga om det principiella, betyder inte att motsättningar och differenser saknas: att förhandligarna tar så lång tid, är ju beviset för att det inte är så lätt enas om hur ”diskrimineringsförbudet” ska organiseras.

  • Det visar även ISDS: Behovet av sådana investorvänliga instanser beror på att båda sidor misstror den andras frihetliga konkurrensanda; särskilt att amerikanarna insisterat på ISDS gör europeerna misstrogna. Det är skillnaden mellan USA och Europa: USA utgår nämligen ifrån att de inte kommer att drabbas av skiljedomstolens beslut, utan att deras bolag kommer att stämma andra stater. Men anspråket att själv bestämma över normerna som ska gälla, är inte heller främmande för de europeiska statsmakterna (se Sverige: Vattenfall som stämmer den tyska staten t. ex.). Europeerna tänker inte bara konkurrera bort amerikanska marknadsandelar, de vill konkurrera bort USAs dominanta särställning på världsmarknaden, och som amerikanarna är säkra på att kunna behålla, så länge det går till ”rättvist” i världshandeln.

Kampen mot TTIP

utgår ifrån att industrin, tjänstesektorn och varuhandeln bedriver profitintresset systematiskt och hänsynslöst. Och det är så det är i en kapitalistisk ekonomi: Produkter och tjänster måste framför alltid spela in vinst till firman – allt annat är sekundärt och onödiga utgifter.

I en s.k. marknadsekonomi riktar sig produktion och försäljning av varor aldrig efter konsumenternas behov av goda och miljöanpassade saker: Likgiltigt vad man vill konsumera, man har alltid att göra med saker som är förorenade på ett eller annat sätt; arbetskrafterna behandlas alltid hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendragen och förgiftar luften; genteknik används till livsmedels-produktion, vars inverkan på människa och natur inte ännu är känt…. Listan på den skada som redan gjorts och de skador som kan drabba människorna när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös.

Det är alltså ingen som tror, att koncernerna med sina vinstintressen som förorsakar skadorna, frivilligt skulle avstå från sin profit. Protesterna mot TTIP utgår självklart ifrån att man måste tvinga kapitalisterna och att statsmakten är den instans som kan tvinga näringslivets aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och som minskar deras vinst, bara för att ta hänsyn till folk och land. Varför har staterna då inte tvingat företagarna hittills då? Har staterna misslyckats med sina uppgifter?

Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att företagens affärer avkastar profit?

Det är visserligen politiken som sköter lagstiftningen – den utfärdar lagar om miljöskydd, den sätter fast gränserna för utsläpp av miljöfarliga ämnen, den bestämmer vilka kemikalier och läkemedel som är tillåtna. Ändå är det samma politiska makt som gett de privata vinstintressena fullmakt att använda hela samhället för att berika sig. För det är ju så:

Att staten överhuvudtaget kan begränsa företagens vinstanspråk, har till förutsättning att det privata profitsträvandet redan är den rätt som gäller.

  • När protesterna nu kräver att staterna ska vägra TTIP , så vänder man sig till den sidan av staten som reagerar på affärsverksamhetens ruinösa följder för samhället. uppfattas staten enbart som skyddsmakt för dem som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Men har staten verkligen den uppgiften? Är det verkligen så, att affärsvärldens legitima profitintresse skulle ha tagit sig för stora friheter, som staten nu måste begränsa? Har inte den statliga överhögheten stiftat just denna frihet?

  • Är politiken verkligen den instans som ska gangna alla medborgare och jämna ut motsättningarna mellan privat profitgirighet och allmän välfärd, när skadorna för miljö och hälsa gått „för långt“? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar varken statens uppgifter eller profiträkningarna som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar. Politiken känner ju till att konkurrensen om profiten ruinerar miljö och hälsa. Därför bestämmer politikerna, att kapitalister bara måste ta den hänsyn som inte stör konkurrensen på nationens kapitalplats – de tar alltså med sina åtgärder hänsyn till vinstkalkylernas varaktighet.

    Att syssla med att jämka samman dessa motstridiga intressena förutsätter att det redan existerar en motsättning mellan kapitalets och medborgarnas behov – kunde det inte väcka tvivel på de uppgifter man tillskriver politiken?

    I stället vårdar man sitt förtroende i politiken, som hittills inte ”lyckats” skydda folk och land mot den kapitalistiska ekonomins skadegörelse, för att det politiska kraftförhållandet inte räckt till! Alla de normer, villkor och regler, alla de statliga åtgärder som genomförs, stiftas med syftet att nationens kapitalplats ska fungera tillfredställande, nämligen att avkasta vinster.

När samma politiker som är ansvariga för dessa usla förhållanden, nu vill vara med på TTIP, som kommer att leda till försämringar för konsumenter, arbetare och miljö, då kan det inte vara den politiska makten som misslyckats med sina goda avsikter och med TTIP förlorar chansen att avhjälpa eventuella fel! De vill verkligen ha det så!

Att det nya politiska regelverket, som ska justera den mellanstatliga konkurrensen, skulle ha betydelsen att staten i framtiden skulle hålla sig borta ur ekonomin, kan inte vara sanningen:

När USA och EU-staterna bråkar om den nya statliga rätt som ska gälla i handelsrelationerna mellan dem, och det är hundratals olika förslag som de brottas med – kan det alltså inte vara regellösheten som ska etableras, utan nya statliga regler för konkurrensen.

Varken tillväxt eller arbetsplatser – ger regeringen tomma löften?

Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de höga värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. För varje regering eftersträvar mer tillväxt åt företagen och därmed till nationen.

  • Det översätts till en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem. Vore TTIP alltså bra om löftet om fler jobb inlöstes? Ska det verkligen vara bra livsvillkor att människors liv är beroende av att företag gör lönsamma affärer? Att en arbetsplats, där man arbetar för andras rikedom, är den enda inkomstkälla som finns om man inte är välsignad med rikedom själv?

  • Arbetsplatser lyder enbart lönsamhetens kriterium, de ska kosta så lite som möjligt. Det märks när livstid och fysisk kraft förbrukas i ”arbetsgivarens” tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ned för att egendom i form av pengar ska växa, den formen som rikedomen har i den kapitalistiska ekonomin. Det är ingen storartad tjänst som affärsvärlden vore skyldig människorna i samhället.

  • Vilka intressen representerar de valda folkrepresentanterna då? Det statskick som politiken i en demokratisk marknadsekonomi alltid är bunden till – nämligen nationens och den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter.

Islamsk terror mot Europas högsta värden

De politiska ledarna för kristendomens västerland kungör nu att friheten måste försvaras gemensamt, den frihet som i åratal ”försvarats” i Hindukush, Irak, Libyen och Syrien och som nu ska organiseras i de egna hemländerna – emot en fiende som är lika ond som oberäknelig.

Så lätt som aldrig lyckas regeringarna efter terrorattacken i Paris och Bryssel samla sina folk kring nationen och Europa, som på grund av sina imperialistiska ambitioner har blivit nya mål för en världspolitisk och vanmäktig terror i Allahs namn. Detta drabbar nu slumpmässigt människor som råkar leva i imperialismens centrum.

Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius säger att attackerna visar att världen måste samlas i kampen mot Islamiska staten och president François Hollande slår fast att det som skett är en krigshandling.” http://www.svd.se/bli-inte-radd-nar-terrorn-slar-till

Krigen som USA och några europeiska stormakter har fört, för att krossa Taliban-regimen i Afghanistan och Saddam-staten Irak, och för att ta bort Gaddafi i Libyen, och som stödjer Israels krig mot palestinierna, har lagt stora delar av den arabiska världen i grus och aska, allt detta för att ”bygga om” dessa stater, som sen Al-Kaida-attentaten på New York ju varit de världspolitiska störfallen, till demokratiska sådana – nation-building.

Hittills har inget kunnat rubba på de västliga folkens förtroende till sina krigförande regeringar – varken att hundratusentals människor dödats och att milliontals förlorat sina hem och existens-möjligheter och är på flykt hit, och inte heller att västmakterna bekänt sig till ”kollateralskadorna” och att tortyrpraktiken i Abu Ghraib offentliggjorts.

Alla politiska ledare uppmanar sina befolkningar att leva som vanligt. Vi ska inte vara rädda. Vi ska värna det öppna och fria samhället.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21806289.ab

Västmakternas regeringar vill förlita sig på att befolkningen inte slösar många tankar på vilken sorts politik det egentligen är, som leder till att den drabbas av de våldsamma motsatserna i världs-politiken, och att folket bildar en trogen antiterroristisk värdefront när terrorn når Europa igen. Den islamska hotbilden bekräftas med varje krigsaktion som västmakterna iscensätter och gäller som en konsekvens av att ”vi” försvarar ”våra” värden mot det islamiska barbariet.

Samtidigt med att väststaterna började dra sig tillbaka ur Afghanistan och Irak som de så ofelbart har lyckats förstöra, medan förankringen av demokratiska styren där inte varit så framgångsrika, förkastade Obama det demokratiska bildningsidealet och utropade nästa krig i regionen, nämligen mot IS, inkarnationen av den real existerande islamistiska ondskan och mot Syrien, och har terminerats på minst 10 år. Allmänheten som sannerligen är informerad om farorna, kritiserar krigsherrarna för att de ”bara” använder drönare, ”no boots on the ground”, bombare och ”leading from behind” och allierade regionalmakter, i stället för att ta verkligt hårda tag för att krossa den fanatiska motståndaren!

IS-hotbilden som målats upp har fått publiken att glömma alla verkliga orsaker till fiendskapen, och bestyrker enbart väststaternas krigsmotiv: Kampen mot den egna krigsföringens resultat, ljugs om till ett rent defensivt krig som de goda världsmakterna måste föra mot de ondas bärsärkagång.

Det har gått bra, för att allmänhetens och mediernas måttstock för västmakternas krigslycka är så anspråksfull:

Det är en oönskad biverkning av västmakternas mångåriga fälttåg, att krigsherrarna över de största krigsmaskinerierna i historien tycks blamera sig, för att de inte förhindrade att IS-trupperna  lyckades kapa åt sig delar av krigsskådeplatserna i Syrien och Irak för att återupprätta ett kalifat, och halshugger västliga journalister där eller att Jihadkrigare utövar terrorattacker som i Europa.

För övrigt står Allahs kämpare inte i något efter sina mäktiga västliga motståndare när det gäller att moraliskt förvränga verkligheten med sin hotbild.

Att de imperialistiska ledarnationerna, i sin strävan att eliminera de som stör världsordningen, har förstört så många muslimska stater, uppfattar politiserade troende framför allt som kränkning och hån mot Allah, profeten och det gudfruktiga samfundet. Innebörden av sånt oförstånd är, att hämnden är berättigad och att varje troende muslim har plikten att söka sina vedergällningsobjekt hos alla icke rättrogna, särskilt när dessa är muslimfientliga eller judar. Så kan Allahs hämnare inte göra fel när de med urskiljningslöst våld attackerar fiendesidans befolkning.

Eritrea

Flyktingsströmmen från den afrikanska kontinenten fortsätter och Europas ledande statsmakter vill få slut på den genom att bekämpa orsakerna i ”ursprungsländerna”. I de stater flyktingarna kommer ifrån är det inte möjligt att överleva, antingen är det krig på gång eller så har människornas existensmedel av olika skäl systematiskt förstörts. Därför kommer de till Europa, där det finns allt man behöver för att leva.

Vet de inte om, att rikedomen här inte är till för att försörja människor som inte har ett livsuppe-hälle? Att var och en är ansvarig för sig själv och utsätts för konkurrensen om jobb och pengar: i det här samhället gäller ju samma regler för alla, både infödda och migranter, nämligen att bli löntagare – om man inte haft turen att födas rik. Men företagen ”ger” folk enbart jobb om det lönar sig för dem att betala arbetskrafter. De som väljer den farliga vägen från Mali, Somalia, Eritrea, Nigeria, Irak etc. gör det för att få en chans att överleva.

Efter ett toppmöte i Europa i september 2015 var  „EU:s stats- och regeringschefer … överens om att bevakningen av EU:s yttre gränser ska skärpas och att människor som inte har rätt till asyl ska skickas tillbaka till sina hemländer så snabbt som möjligt„ http://www.dn.se/nyheter/varlden/nojd-stefan-lofven-efter-eus-extra-toppmote/ 

De tidigare europeiska kolonialmakterna lät inte kolonierna i Afrika bli suveräna stater för att låta dem vara ifred, utan ville naturligtvis fortsätta att utnyttja ländernas rikedomar. Från den dagen de blev självständiga var alla stater på den afrikanska kontinenten kopplade till de fd moderländerna genom militära, ekonomiska och politiska avtal, och genom utvecklingshjälpen. Hur kan dessa länder trots all ”hjälp” vara så välsignade med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattiga?

I ERITREA har Khartoum-Processen  gett Afewerki-regimen nya uppgifter – från att vara flyktorsak till att bli flyktförhindrare: ”Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer. Landet har hållit den svensk-eritrianska journalisten Dawit Isaak fängslad i 13 år utan rättegång. Trots detta har Sverige och resten av EU inlett ett samarbete med diktaturen mot människosmuggling.” http://www.etc.se/utrikes/sverige-i-okant-samarbete-med-diktaturen-i-eritrea

Flyktingströmmen från Eritrea – omkring 360.000 eritreaner, nästan 6 % av statsfolket, har flytt, ca 37.000 har registrerats i Europa; de flesta flyr på landvägen, som ofta slutar i något afrikanskt grannland; en del grips i ”tortyrkammaren Sinai”, där de är gisslan tills lösen kommer; en minoritet lyckas komma fram till medelhavet och utgör vid sidan om syrerna den näst största ”boat peaple” gruppen, som tar risken att komma över till ”fästningen Europa” – har nu skapat ett nytt läge för Europa och därmed en ny syn på Eritrea: Afewerki-regimen ska hjälpa till att avvärja flyktingar som sticker iväg till EU. ”Africa Migration Route Initiative” är det nya EU-programmet, som ska bekämpa människosmuggel och ”skydda” gränserna från flyktingar. Eritrea ska få flera millioner dollar för ”utveckling”av polisen i landet, dvs Eritreas statsvåld ska ombesörja Europas gräns-bevakning.

Därmed förändras även synen på människorättsläget och de europeiska makterna upptäcker hoppfulla ansatser: Italien vill återuppliva de bilaterala relationerna, Danmark skickar en ”fact-finding-mission” som kommer till resultatet, att människorättsitutionen inte är så dålig ändå, och att asylansökande därifrån måste granskas noggrannare. Norge och England likaså. EU inkl. Sverige undertecknade avtalet december 2014.

Så fritt, sorglöst och funktionellt utformar Europas imperialister sina relationer gentemot andra statsmakter! De eritreanska flyktingar som hittills erkändes som politiskt förföljda, kommer i framtiden få uppleva, att deras asylstatus inte beror på det personliga nödläge de måste fly ifrån, utan hur de länder de flyr till, definierar sina relationer med Eritreas statsmakt.

Det politiska förtrycket i Eritrea är känt: militäriseringen, 10 – 20 % av befolkningen är medlemmar av stridsmakten; det 12 skolåret absolveras i militärt läger. Militärtjänsten tar de jure 1,5 år, men är de facto ofta utan tidsfrist. Rekruterna ska inte enbart försvara nationen, utan även utföra civila tjänster: Inom ”National Service“ blir det tvångsarbete inom vägbygge, gruvor och jordbruk. Svält, fängelse och tortyr för ovilliga, en sorts modern träldom. Den som försöker fly behandlas som desertör; de som blir gripna kommer till ett läger och blir ofta torterade. De som klarar sig över statsgränsen, kan räkna med att familjen hemma får betala böter och kommer i fängelse. Samma sak händer, när utlandseritreer försummar att skicka s.k. „diaspora-skatt”, 2 % av sin inkomst, hem; särskilt om de arbetar politiskt. Även den politiska oppositionen i Eritrea förtrycks av regimen; 2001 lät president Afeweki häkta hela politbyrån för förräderi, därför att den ville ha en demokratisk författning med partipluralism. Sen 2002 finns det varken privata radio- och tv-stationer eller tidningar. Den sista utlandskorrespondenten utvisades 2008; sex journalister från den statliga nyhetsbyrån sitter fortfarande i fängelse, andra har försvunnit.

Eritrea är det femte fattigaste landet i världen. Alltså ett helvete på jorden. Räcker det som förklaring? Ja, för Väststaternas politiker har det räckt som förklaring, att Eritreas regim kränker alla regler som ett ordentligt styre måste ha.  En ”paranoid diktator” som ser sig omgiven av fiender missbrukar sin makt.

Vad som „glöms“ bort: Den eritreanska befrielsearmen understöddes av västliga makter med pengar och vapen så länge kampen om självständigheten gällde den sovjetallierade Mengisturegimen i Etiopien. Efter Sovjetunionens upplösning, ändrade USA sin politik: då föll den sovjetiska hjälpen till Etiopien bort och de eritreanska rebellerna ingick en allians med tigrayernas befrielserörelse. För amerikanarna ett bra tillfälle att få bort Derg-regimen och etablera sig själva som skyddsmakt i det viktigaste landet i regionen. Eritrea blev 1993 en självständig stat, som den då av USA sponsrade rebell-ledaren Afewerki fick styra. För USAs del kunde det ha räckt.

Men för Eritreas makthavare var frågan om var statsgränsen går, en fråga om statsmaktens omfattning. Oavsett vilken betydelse området i fråga har för ekonomin, handlar det framför allt om en mellanstatlig konflikt med Etiopien. Eftersom denna konflikt inte berör världsmakternas intressen, ansågs kriget vara ”meningslöst”. FNs gränslinje erkändes inte av Etiopien. På senaste år har Eritrea fått mera skuld på sig, för nu samarbetar etiopiska trupper med USA mot muslimska miliser i Somalia. Eritrea har alltså fel fiender, även med Djibouti, som USA använder som drönarbas, har Eritrea en gränskonflikt. Eritrea är ett land i permanent krigstillstånd, befinner sig i en s.k. ”no war, no peace situation“.

När det gäller finansieringen av statsmakten, så bidrar knappast befolkningen till det. 80 % är sysselsatta i jordbruket, för mesta som subsistensbönder. Eritera är (som många grannländer på den aftrikanska kontinenten) ett ”råvaruland”, som levererar råvaror till den kapitalistiska produktionen som pågår i ”industristaterna”, och avkastar profiten där. Landet exporterar framför allt mineraler, som guld, koppar och kali – i överskådliga mängder – och en del agrarprodukter. Lejonparten av ekonomin har staten hand om, export-inkomsterna används till att upprätthålla landets militär. Det gäller även för de eritreer som sänder pengar hem – dessa gireringar utgör 1/3 av BNP, alltså främmande valuta, som statsmakten behöver för att utrusta sin militär.

Och till den behöver statsmakten sitt folk: en befolkning som ständigt ska vara i stridsberedskap och befolka ett slagkraftigt armeförband.

Oavsett om eritreaner är kristna eller muslimer, tigrayer, tigrer eller afaris – i första hand måste de höra på statens kommando – det ska vara deras nationella identitet. Därmed skapar den eritreiska staten orsaker att ge sig iväg, som skiljer sig från flyktorsaker i länder, där etniska eller religiösa terroristiska miliser driver invånarna på flykten, som t.ex. i Nigeria, Centralafrikanska Rebubliken, Mali, Sudan, Syd-Sudan.

Därför får det inte finnas några konkurrerande maktanspråk. Staten ska inte bli skådeplats för kamper om ämbeten i hierarkin, om att kontrollera nationens inkomstkällor. Alla måste lyda nationens kommando. Att Afewerki lyckades driva igenom detta herravälde, ansågs en tid vara bra mot den i Afrika typiska korruptionen: inga politiker som som bekämpar sig ömsesidigt på grund av partikulära fördelsberäkningar; ingen ska kunna ha förhoppningar om fördelar, om de kommer till makten. Utan statens suveräna makt ska härska och den tål ingen sån konkurrens.

Afewerki är en imperialismens läraktiga elev, som utövar sitt våld på samma sätt som de imperiala makterna i Amerika och Europa. Det han med stor brutalitet försöker driva igenom för Eritrea, är grundval och förutsättning för den sorts samhällen, som världsmakterna är villiga att respektera som suveräna stater. Han demonstrerar vad „nationbuilding“ med ett enigt folk har sin grund i: nämligen i en statsmakt som utövar våldsmonopolet inom landet och som sådant förskaffar sig respekt och suveränitet gentemot utlandet.

Folkets främsta egenskap är att vara basis och material till statsmakten. Det definierar vilka rättigheter människorna har och vilka plikter de påtvingas: utan statsmaktens suveränitet är deras liv inte värt ett jota; när statsvåldet ser sin suveränitet i fara då måste de ge allt.