Archiv für den Monat: September 2015

Det ekonomiska kriget mot Ryssland

För USA och EU är den ryska politiken, som vill rädda sin hegemoni över en grannstat, som fram till 25 år sen var en del av Sovjetunionen, en provokation.

Det ryska maktanspråket som kräver en samarbetsvillig regering i Ukraina, annekterade Krim och stödjer upproret i Donbass, uppfattar de som ett angrepp på sina rättigheter och maktanspråk i världen. EU, som med östutvidgningen – som unionen betraktar som sin genuina rätt – kontinuerligt bedriver en fredlig erövring av den europeiska kontinenten genom att sammanföra allt fler av de nya östeuropeiska staterna till sitt maktområde och sitt rättssystem, bevittnar nu en blockering av sitt förehavande och USA ser sin roll som kontrollör över andra staters våldsbruk och rollen som skyddsmakt över internationella gränser missaktad och ifrågasatt. Därför definieras det ryska agerandet som brott mot folkrätten, som under inga omständigheter får kvarstå.

Utom den militära hotkulissen som NATO ställer upp i de baltiska staterna och i Svarta Havet, och utom den militära upprustning som planeras för Polen och Östeuropa och Skandinavien, ämnar de inte använda militärt våld mot Ryssland. Istället ska ekonomiska sanktioner åstadkomma det som annars bomber och kanoner brukar klara av.
De för ett ekonomiskt krig, som förväntas skada fienden så, att denne inte längre kan fortsätta med sin utrikespolitik och är tvungen att ge upp sitt maktanspråk. Med såna åtgärder ska den näst största atom-makten i världen betvingas, och som Obama uttrycker sig, kasta tillbaka Ryssland – Sovjetunionens efterföljarstat, som sträcker sig över två kontinenter och som hittills varit medbestämmande garant för världsordningen i alla internationella kontrollorgan, som FN, G8, WTO – till regionalmakt-status.

Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärsrelationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt.
Den egna skadan är medräknad; den innebär att de ömsesidiga handelsfördelarna, som annars är så viktiga, offras. Sanktionsmakterna förkunnar alltså, att fredlig handel inte är den enda och viktigaste aspekten som gäller på världsmarknaden:

Ekonomin kan användas som vapen när det gäller att knäcka en annan statsvilja.
För civila mellanstatliga relationer är aldrig bara civila; i goda som i dåliga tider tjänar handeln syftet att få inflytande på och kontrollera andra statsviljor. Naturligtvis med förbehållet, att detta räcker till.

Exportförbudet
Den ena delen av sanktionerna gäller handeln med varor, som den ryska sidan lägger stort värde på: USA och EU förbjuder exporten av ”dual use“- teknik och avser med detta både att försvaga Rysslands militär och att ryska hightech-varor som flygmaskiner, rymdteknik och vapen inte kan säljas utomlands. Embargot mot oljeletnings- och oljeborrnings-teknik, särskilt djuphavs-borrning och fracking, riktar sig mot Rysslands största inkomstkälla, nämligen energiexporten. Båda exportförbuden ska göra det svårare eller helt omöjligt för Ryssland att tjäna pengar på världsmarknaden i framtiden.

I praktiken tjänar ju den tyska, europeiska och amerikanska industrin med de här åtgärderna inga pengar mer på Ryssland: Då måste ju den ryska ekonomin vara absolut beroende av dessa varor, och inte kunna kompensera med varor från annat håll, om den ska drabbas värre av sanktionerna än de som annullerar exporten – den egna affärsvärlden får ju genom sanktionerna färre möjligheter att profitera av världshandeln. Men profiten är ju det syfte som handeln över gränserna har; att produkter utbytes är bara medlet till detta. Men att kopiera ryssarnas revansch att inte importera europeiska och amerikanska agrarprodukter längre, vill Europa inte riskera när det gäller olja och gas från Ryssland.

Bojkotten mot den ryska finansmarknaden omfattar många åtgärder, som dels redan är i kraft, andra som det hotas med. Det började – steg 1 – med inreseförbud för personer som står Kreml nära, och vars tillgångar i utlandet frysts; det fortsatte – steg 2 – med förbud för de stora ryska bankerna och energijättarna att lånefinansiera sig på dollar- och euro-kapitalmarknader. Såna förbud slår hårt, för de ryska bankerna tar upp lån i världsvalutorna dollar och euro, alltså mestadels hos banker som står under USAs och EUs jurisdiktion och som måste hålla sig till deras politiska riktlinjer. Nästa steg förbjuder ryska privatbanker att kortfristigt refinansiera sig i västra utlandet.

Och inte nog med det: det övervägs att koppla bort vissa banker och banksystem från den internationella betaltrafiken. Det kan USA och EU som inte bara har världsvalutorna och därmed de internationellt mest betydande bankerna och finansplatserna på sitt område. Dessutom är den tekniska infrastrukturen hos Swift-organisationen centraliserad i Belgien och på så vis kan de kontrollera den internationella betaltrafiken.

Dessutom tillåter de elektroniska banktransaktionerna över Swift att nationella kontrollorgan och allierade säkerhetstjänster kan spåra tillbaka varje transaktion och alltså kan upptäcka om sanktionerna kringgåtts. Avstängning från internationella banktransaktioner – som mot Iran – skulle inte bara stoppa varuhandeln till utlandet, utan även Rysslands banktransaktioner och därmed kasta tillbaka betaltrafiken i utlandet till kontant betalning och barterhandel.
Det tror Gideon Rachman från Finacial Times skulle vara effektivt:

„The Swift way to get Putin to scale back his ambitions“: „Western governments have the power to exclude Russia from the world’s financial system. The key to that system is based in Brussels. It is the Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (Swift).“  Swift“ betyder samtidigt „skickligt“ och „snabbt“)
„Even the sanctions enacted so far have come as an unpleasant surprise to the Kremlin. Even more important, there is real anxiety in the Kremlin about what a third stage of sanctions could entail. In particular, the Russians fear the kind of measures that cut off Iran from the global financial system.“

Det yttersta sanktionsinstrumentet vore slutligen att koppla av den ryska centralbanken från alla transaktioner mellan centralbanker, vilket skulle betyda, att den inte heller skulle ha tillgång till valutor och t.o.m. utländska statslån som den innehar, dvs valutareserverna skulle vara immobiliserade, oanvändbara och mindre värda, för att FED eller ECB inte skulle köpa upp dessa skuldtitlar längre, alltså inte förvandla dem till likviditet. Sammantaget skulle en eskalation innebära att Ryssland stöts ut ur det internationella kreditsystemet

Det visar vad det betyder för Ryssland: Med sitt deltagande i den kapitalistiska världsmarknaden, har landet gjort sig beroende av partner-nationernas välvilja och finanskapitalisternas beständiga intresse.

I och med att vissa ryska företagare inte längre kan komma åt sina pengar på amerikanska och europeiska banker, tydliggörs det för Ryssland vilken betydelse det har för nationalekonomin, att privatkapitalet har licens att berika sig i utlandet. Ryska affärsmän investerar sina pengar utomlands – pengar de tjänat med export eller inom landet –, låter sina kapital växa utan att den kapitalistiska produktivkraften kommer nationen till godo.

När nu privatägarna inte längre kommer åt sina rikedomar i utlandet, drabbas medlemmar av den nya ekonomiskt härskande klassen: Det ska i första hand leda till osämja i de högre ryska samhällsskikten och sätta finanselitens patriotism på prov. För det andra är de frysta pengarna definitivt förlorade för den ryska tillväxten – exproprierade.

Sammantaget är skadan ju inte mer än symbolisk, jämfört med sanktionssteg 2, som skärps efter hand. Dessa drabbar banker och storföretag som då inte längre har tillgång till västliga penga- och kreditmarknader; inte längre kan „exportera“ lån och „importera“ kapital; och det rör vid en väsentlig grundförutsättning för den nya ryska kapitalismen. Den lever nämligen, som alltid i en kapitalistisk ekonomi, av kredit. Den lever, som sig bör för en världsöppen marknadsekonomi, av en mängd finansmedel som den så enormt „likvida“ västliga kapitalmarknaden skapat med dollar och euros. Det som gör nationens arbete och alla materiella rikedomar kapitalistiskt produktiva, är investeringar i de outtömliga källor som finansindustrin i USA och Europa har, inte minst därför att det ryska banksystemet bara kan fungera som en del av denna globala „industri“.

Och vad som gäller för nationens ekonomiska livsprocess, det gäller inte mindre för den budget som den ryska staten ska förvalta den med. Och den ryska finansbranschen lever av att affärerna oupphörligt fortsätter: Finansieringar på stor fot är attraktiva, just för att de permanent måste refinansieras – för kredittagarens del nödvändigtvis och för kreditgivarens del som chans.

Rysslands deltagande i den internationella finansaffärerna lever av kontinuiteten och den ska visserligen inte avbrytas abrupt – som särskilt tyska politiker betonar, ska åtgärderna inte ruinera de ryska bankerna och den ryska ekonomin genast, – men den är ifrågaställd.
Naturligtvis förfogar det moderna Ryssland över en egen nationalbank, som skapar kreditpengar i form av rubel. Och naturligtvis känner man i Moskva till förebilder som Fed och ECB, som – hittills – har klarat av att „rädda“ sina finansmarknader med nya lån. Det ryska institutets löfte, att ersätta de pengar som uteblir, med egna medel, besparar nationen emellertid inte insikten att det finns en avgörande skillnad: De pengar som den ryska nationalbanken emitterar är inte per se en världsvaluta. Varje försök att ersätta dollar- eller euro-skulder genom rubelkrediter, skulle leda till att rubeln rasar. Och utan någon kredit i ledande valutor, enbart med rubeln som inhemskt betalningsmedel, är Ryssland beroende av de valutareserver som hittills tjänats på världsmarknaden – och därmed är landet inte längre del av det internationella affärslivet.

Ryssland besparas inte heller lektionen, hur finanssektor och politik hänger ihop: Det är inte alls nödvändigt, att väststaterna förbjuder alla finanstransaktioner, för att uppnå den verkan som avses, och än mer. När USA och EU, som med sina valutor dominerar världens finansmarknader med nästan 90 procent av de internationella transaktionerna, förkunnar att sanktioner ska införas och bannlyser en storkund som Ryssland, då reagerar „marknaderna“ på stunden, för spekulativt begåvade kapitalister är ju måna om sina pengar. Då blir krediterna genast dyrare för gäldenärerna. Då rasar rubeln, som inte längre accepteras på världsmarknaden. Då kan varor inte exporteras, även om de inte bojkottas, för det är inte säkert att de kommer att betalas (med undantag av olje- och gasimporten, som behövs). Rika ryssar växlar sina rubelförmögenheter till världsvalutor och ser till att de är i säkerhet på västliga banker och undviker att hamna på sanktionslistor…

Ryssland sätter sig på tvären
och beslutar själv införa sanktioner: Importförbudet för agrarprodukter från länder som är med på sanktionerna, blir ofta nedräknat till en mycket låg procentsats av EUs exportvolym. Men propagandakrig hör till kriget; och fiendens vapen som man inte vill ge vika för, påstås inte ha någon verkan. Det påstår samma politiker och opinionen som oroar sig över, om Polen, Grekland, de baltiska staterna och andra som inte kan ignorera exportförlusten, står till den enhetliga europeiska sanktionsfronten och grubblar om unionen kanske måste bekosta förlusterna.
För att Ryssland inte påverkas av den stegvisa avstängningen från den internationella krediten har sanktionen inte den önskade effekten. I stället bestraffar Moskva sanktionsmakarna och skärper så konfrontationen. Då måste sanktionsmakterna föra det ekonomiska kriget vidare med alla konsekvenser det kan ha.

De ryska ledarna tillåter inte att deras storbanker tar skada av refinansierings-förlusterna och betalningssvårigheter:

Centralbanken ingriper och sätter dem i stånd att fortsätta ge lån och betala sina internationella skulder genom att använda reservvalutorna, som landet hittills tjänat med energiexporten. Den måste nationalbanken offra, fast det är en praktik som den inte kan forsätta med i längden. Tillsammans med Sydkorea ska Kina desutom erbjuda teknologi. Turkiet, Chile och flera sydamerikanska länder säljer agrarprodukter.

Dessutom förbereder sig Ryssland och nästan alla ovannämnda länder på att skapa alternativa kredit- och valutarelationer i förhållande till dollarn och euron. De främjar handel och kapitaltrafik med sina egna valutor, inte längre förmedlat genom de västliga världsvalutorna.
BRICs-länderna tänker bilda en fond som – analog och alternativt till IMF – i krislägen ska stabilisera valutorna genom betalnings-balanskrediter. Det ska t.o.m. införas ett alternativ till Swift. Ryssland och Kina samarbetar med teknisk know how. Sedan Iran utestängdes från den internationella betalningstrafiken uppfattas Swift ha urartat till „ett politiskt instrument för väststaterna“. Sedan ryska VISA- och Mastercards-kunder i loppet av sanktionerna kopplats bort från betalningstjänsterna om de råkar ha sina konton hos fel bank, använder ryska banker det kinesiska „Unionpay-systemet“.

Ryssland har inte bara fått nya partner för att dessa tar chansen att utvidga sina affärer och gärna övertar den marknad som de västliga konkurrenterna inte längre expedierar. De vill även av politiska skäl inte gå med på att isolera Ryssland och binda sig vid den europeisk-amerikanska sanktionsfronten. Alla dessa länder har märkt att politiseringen av världens valuta- och kredittransaktioner är ett västligt styr- och kontrollanspråk, som även riktas emot dem.

Att USA och EU handhar världens finanssystem som sin ägodel, som de tillåter andra länder vara med i eller utestänger dem ifrån, degraderar andra stater till medlöpare, även om de inte är direkt drabbade: För om de inte utan frågor vill fungera som hantlangare till sanktionspolitiken, så måste de bojkotta den, alltså välja annan sida i konfrontationen.

Vilken position det största och viktigaste landet i denna grupp, Kina, kommer att inta, är i vilket fall avgörande. Andrew Small, författare vid German Marshall Fund, varnar för de slutsatser som Kina kan komma fram till i fråga om USAs och EUs Rysslandpolitik:

„But Russia is a different case from Iran or North Korea. It is the first time that these sophisticated financial sanctions have been applied to a major economy and global power, and the trade-offs for China are by no means the same. „
„Before the Crimea annexation, targeted financial sanctions had only been directed at states engaged in classic “rogue” practices, illicit nuclear programs, terrorist financing, proliferation, and counterfeiting. Now they are being used against a power whose economic size and membership in virtually every important global club — the P5, the G8, the WTO, and a host of others — might have been thought to protect it. It is a leap to imagine sanctions being applied to China — another five times Russia’s economic size, many times more deeply integrated with the fabric of the global
economy, and with vastly greater retaliatory capacity — but the precedent has been set.“

Nu står sanktionsmakterna inför frågan hur länge och hur radikalt framför allt EU kan fortsätta att derangera den globala krediten, innan de själva drabbas på ett sätt som de inte räknat med när de beslutade om sanktionerna.

I den utsträckning som Ryssland avkopplas, uteblir inte bara de kreditaffärer som europeiska banker och investerare är inblandade i – med dem kunde man ju tjäna mera än på hemmamarknaden med den nuvarande räntenivån. För den spekulativa branschen är dessutom de skador som hittills förorsakats, samt framtida sanktioner ett hotfullt scenario.

Ironin är, att börsianerna i de länder som kapar av Moskva från det internationella kreditsystemet, lyssnar på Putins ord och ögonblickligen ändrar kurstendensen när de tycker sig motta avspännande eller hotfullare signaler – förstämning i börser och banker, förorsakad av det geo-politiska läget. Så tillkännager även medierna, att sanktionerna i den nuvarande tillväxt-krisen i EU, kan ha konsekvenser för krediten, som kan leda till oöverskådliga och okontrollerbara faror för ekonomin i Europa.

Utifrån Rysslands framgångar med att skaffa sig alternativa handels- och finanspartner, ställs sanktionsmakterna dessutom inför frågan, hur långt de vill driva sin avsikt att splittra världen och bilda fientliga fronter.

Att de hål de rivit upp, kan fyllas, betyder ju att deras sanktioner kringgås, och då tänker de straffa dem som bojkottar deras bojkott – och därmed motsätter sig sanktionsmakternas befogenhet att fördöma och straffa andra deltagare i världsmarknaden.

Sydamerikanska stater, som på grund av de ryska mot-sanktionerna nu säljer mer kött, frukt och grönsaker till Ryssland, klandras; EU-staterna insisterar på att deras sanktioner ska gälla för resten av världen, den som inte vill vara fiende, måste vara medhjälpare. På det viset splittrar de världens stater och delar upp världsmarknaden i segment.

Att EU vill klaga till WTO på grund av Rysslands motsanktioner, visar att det inte bara kommer an på att de stater som använder sanktionsvapnet mot ohörsamma stater, innehar världsvalutan som alla andra nationer behöver, och har banker och finanscenter och betaltrafikens infrastruktur på sina territorier; utan att de kan kontrollera världsmarknadens politiska kontrollorgan och med hjälp av dessa institutioner kan göra anspråk på att deras politiska intressen blir internationell rätt. USA-kongressen vet mycket väl varför den vägrar att gå med på IMF-reformen – den skulle nämligen fördela staternas rösträtt på nytt sätt, nämligen enligt „tröskelländernas“, alltså BRIC-staternas starkt växande andel i den globala handeln. ”About 6% of the fund’s voting shares would shift to emerging markets, in particular China, Brazil and India, along with two seats on the IMF’s board currently held by European countries.). The Economist skriver också i slutet av januari ”Moreover, the giants of the emerging markets—Brazil, China and India—have only 8% of the voting rights, even though they account for 19% of global output.”

Om den globaliserade världsmarknaden kan stå pall för den motsättningen sätts just nu på prov genom USAs och Eus ekonomiska krig:

Förstör inte världsmarknadens politiska segmentering basen till dollar- och euro-hegemonin, vars globala valutamakt hittills behövs för den världsomfattande handeln, och därmed utgör grundförutsättningen till kreditmakten som dessa stater besitter?
Kan de allierade makterna isolera ett land av Rysslands kaliber och ta bort det från världsmarknaden utan att förstöra världsmarknadens universalitet? Framför allt: kan de göra det, även om andra, betydande nationer sätter sig emot att världsekonomin används som politiskt vapen att isolera Ryssland?
Andrew Small menar till och med att den ekonomiska världsordningen hotas, om Kina beslutar „that its interests are best served by a move toward “de-dollarization,” extend well beyond the long-term sustainability of the Russia sanctions to encompass the basic architecture of the global economy.“

För last not least
„At present there is the risk that the EU and the United States will end up with the worst of all worlds: sanctions that are not strong enough to change Moscow’s behavior or to deter China from further military assertiveness in its own neighborhood, yet just potent enough to push Russia into a closer relationship with China, and to persuade Beijing that it needs to immunize itself against exposure to the Western financial system.“
Inom väststaterna finns det olika uppfattningar om vilka konsekvenser sanktionspolitiken kan ha för ekonomin i deras länder. Det är många, som menar att ett ekonomiskt krig nog inte räcker.

ur: Gegenstandpunkt 3 / 14

Europa och krigsalliansen NATO

Att det marknadsekonomiska systemet hade besegrat den ”reala socialismen” betydde för de västliga ledarmakterna att de fick en ”naturlig” rätt att inlemma sig de östliga ekonomierna.

Öststaterna hade ju bestämt sig för att införa en kapitalistisk ekonomi, och var (precis som väststaterna) helt på det klara med att kapital bara kunde komma från väststaterna och deras bankkapital och industriförtag. Ex-socialisternas syfte var att låta sina länder bli ”utvecklade” av kapitalkraftiga intressenter, var alltså pålitligt inriktade på att göra affärer med de västliga partnerna.

Men ur NATO-alliansens synvinkel räckte den ”säkerhetsgarantin” inte till – nya kapitalistiska ekonomier på västra Europas bakgård var skäl nog att vilja säkra detta strategiskt. Man kunde ju inte lita på att de nya statsmakterna i öster skulle dra de riktiga slutsatserna av all den förödelse den ekonomiska ”utvecklingen” hade – att ”transformationen” tog ett katastrofalt förlopp, var väl inte så underligt, för utgångspunkten var ju att allt som redan fanns i den gamla ekonomin, inte var värt ett jota enligt det kapitalistiska räknesättet.

Enligt västliga mått ska inga stater med eget våldpotential och egna beräkningar få växa fram vid sidan om eller mot västmakternas anspråk på överhöghet och framför allt skulle inte Ryssland få ha kvar något inflytande.

I 40 års tid var Nato garanten för den kapitalistiska ekonomin i väststaterna och därmed var Nato-makterna också erkända som härskare över världskapitalismen. Efter Sovjetunionens sönderfall måste den systemdoktrinen även gälla för de f.d. fientliga staterna österut. Detta demonstrerade Natos stormakter på Balkan: med överlägset våld blev Jugoslavien sönderslagit och – tillsammans med EU – blev de förstörda och lamslagna småstaterna demokratiska marknadsekonomier som nu hör till Västmakternas strategiska och ekonomiska område. Med bombkriget mot Milosevic blev det mycket tydligt vad det handlade om: ordnings- och våldsmonopolet för hela Europa.
Att monopolet på utvidgningen österut var riktat mot Ryssland och dess strategiska närområden, det demonstrerade Natos brådska att ockupera varje strategisk position som Ryssland lämnat. Under Jeltsin-eran kunde Nato expandera ett bra stycke österut. Inte utan skäl var den regeringsperioden för västmakternas strateger en förgänglig lycka, som utnyttjades så länge den fanns kvar.

Men det blev allt tydligare att den atlantiska alliansens pelare USA och EU inte alltid samarbetade när Ryssland samtidigt skulle funktionaliseras och trängas tillbaka:
Nato-expansionen och Eus östra partnerskap genomfördes vid sidan om varandra och emot varandra, utan verklig arbetsdelning.

Europeerna tänkte erövra de nya öststaterna och utvidga sig själva till ett strategiskt viktigt och autonomt maktblock, som kan definiera och utforma världsordningen i konkurrens till USA.

För Eus ledarmakter blev Jugoslavien-kriget nämligen en ögonöppnare som fick dem erkänna att de inte var i stånd till autonom krigföring på sin bakgård, utan var beroende av USAs krigsmakt. Och det tänker de emancipera sig ifrån.

Nu är USA fortfarande den överlägsna världsmakten, större än någonsin. Ingen av de övriga Nato-medlemmarna har makten att vägra sig gå USAs ärenden. De kan antingen hänga med på det och på det sättet utöva sitt inflytande, eller också stå åt sidan och se på hur USA ordnar saken utan dem. Och därför uppstår frågan, om alliansen överhuvudtaget fungerar för dem.

USA ser saken så, att om deras ovilliga allierade inte kan förhindra att Nato funktionaliseras, betyder inte att de inte kunde motverka insatsen. Detta underblåser periodiskt USAs missnöje över sina partner och över alliansen som sådan. Vid det här laget betraktar Amerika alliansen jämte alla organ och militär infrastruktur bara som ett verktyg i sin stora globala verktygslåda, vars viktigaste stycke i varje fall är den stora hammaren US-armeen plus atomstridsmakten, och därjämte underhåller talrika andra allianser, ‚special relationships‘ och ‚partnerships‘ etc. Men det är just för att USA har de här alternativen, som de kan övertala sina partner att stödja de amerikanska säkerhetsärendena eller i alla fall inte motarbeta dem. Detta kunde ju undergräva USAs överhöghet i alla strategiska ordningsfrågor inom NATO – och att medlemmar av den stora transatlantiska alliansen bygger upp militära ”dubbelstrukturer” är förargligt för den militära världsmakten.
Tydligen anser USA det vara bekvämare och deras europeiska allierade anser det fortfarande vara säkrare att inte säga upp alliansen, trots alla motstridigheter som finns. Det är den nuvarande, för en krigsallians egenartade och därför så genomskinliga, kontentan av att Nato existerar än idag.

Tillsvidare säkerställer de den civilicerande effekten som Nato alltid har haft: de börjar inte krig mot varandra, utan ”bara” den om så ohämmade civila konkurrensen om den avkastning som världsordningen, som de är med om att bestämma över, ska ha för den egna nationen.

Med sitt ”njet” till att knyta Ukraina till Väst har Putin på avgörande vis förändrat den hittills gällande världsordningen.

Ryssland har ekonomiska intressen, som Ukraina enligt de ryska ledarna måste respektera: Den ekonomi som överlevt Sovjetunionens sammanbrott,bygger på en gemensam produktion, som fungerade för båda länderna.  Beroendet av varandra, särskilt det brisanta ömsesidiga samarbetet inom vapenindustrin och den gemensamma infrastrukturen, upphävdes ju inte genom den nya gränsdragningen. Ukraina är transitland för Rysslands energiexporter. Ukraina hade med Krimhalvön en strategiskt behärskande ställning när det gällde Svarta Havet och Asowska Sjön, inte minst med Rysslands arrende för Svartahavs-flottan. Och Ukraina är med sin stora landareal en buffert mellan den ryska västgränsen och NATOs östliga utvidgning.
Alla dessa intressen undergrävdes av Eus associeringsplan. EU-erbjudandet siktade ju på att bryta loss Ukraina från alla relationer och beroenden med Ryssland, och att landet skulle hamna under EUs förmyndarskap. *)
Detta förstör de dittills fungerande ekonomiska relationerna med Ryssland. Och eftersom historien lär, att Eus östutvidgning ur rysk sikt går hand i hand med NATO-partnerskap /anslutning, var Putin säker på att flottbaskontraktet på Krim skulle sägas upp av Ukraina och att den långa gränsen till Ukraina skulle bli en NATO-gräns.
Och Putin var inte beredd att acceptera det som en kollateralskada på grund av sin appeasement-politik gentemot Väst. Allt detta förtydligade för Putin, att de ryska intressena skulle skadas med uppsåt. De ryska försöken att med påtryckningar och erbjudanden förhindra EU-associeringen, tillintetgjordes genom statskuppen mot Janukovitj-regeringen. Vid det här laget – med säkerhetsavståndet på ett år – vet man ju om att USA & Co hade organiserat kuppen, vilket man ju kan läsa i alla antiryska media.

Sedan dess sitter en kuppregereing vid rodret i Kiev, vars provästliga antiryska kurs kräver ukrainskt medlemskap i NATO. För detta förehavande behöver USA sina europeiska allierade. Ryssland ska på dubbelt sätt tvingas på Ukraina-kriget, nämligen att kriget kommer att fortsätta tills Kievregeringens krav på hela det ukrainska området uppfylls och att avskräcka Ryssland från att agera för sina intressen:
Diplomatiskt är Eus agerande o.k. så länge det ligger på USAs linje – ensidig skuldbeläggning till Ryssland; Putin ska inte få förhandla. Om inte, så ignoreras och torpederas Eus förslag; europeerna ska ju vara funktionella för världsmakten.
Ekonomiskt lever sanktionerna mot Ryssland av att landet är så inbundet i världsmarknaden och särskilt i EU. De ekonomiska relationerna är numera „strategiska“ och används som vapen i ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Egna ekonomiska förluster är kollateralskador. Sanktionerna är inledningen till en konfrontation som sträcker sig mycket vidare och ska därför inte vara tidsbegränsade.
Militäriskt ska europeerna engagera sig enligt Amerikas definition. Europas regeringar uppmanas av amerikanarna att höja sina försvarsbudgetar och utrusta den nya supersnabba NATO- interventionstruppen i frontstaterna.
På det viset vill USA få europeerna att godkänna alla medel som Washington anser nödvändiga för att bekämpa den ryska makten och göra det till sin sak. Den nya östliga NATO-fronten ska avskräcka ryssarna och demonstrera att hela alliansen står som en man mot dem. Det innebär en ny betydelse av NATO-alliansen för den amerikanska ledarmakten: Den europeiska kolonnen ska bekänna sig till fiendskapen mot Ryssland. Även om europeerna har sina egna synsätt på saken, så ska de absolut inte rätta sig efter det, utan efter USA – detta är nämligen ett fiendskap som Europa endast kan uthärda, om de endräktigt sluter upp bakom USAs beskydd.
Det är alltså inte att undra på, att Amerikas politiker har en massa att göra för att få till det.

Det är så klart: EU, speciellt ledarmakterna Tyskland och Frankrike, är ense om att Ryssland måste bekämpas. Putin vill inte finna sig i Europas stormaktpolitik i sitt grannskap. EU demonstrerade med associeringspolitiken att Ukraina måste bli med i EU-klubben och att detta inte tål några invändningar – varken från Ukraina eller Ryssland. Politiker och massmedia tuggar sen dess fradga med hetsen mot Putin och behöver inte uppmanas av USA till det. Även i den praktiska politiken är de redo att göra gemensam sak med USA och Nato emot Ryssland.

Men deras avsikter att eftersträva egen hegemoni på kontinenten, är så oförenliga med USAs intressen, att utformningen av den antiryska politiken har blivit en principiell strid mellan de europeiska stormakterna och USA, och dessutom lett till osämja inom Europa. Att USA tar itu med Ryssland utan att konsultera sina europeiska partner och samtidigt kräver att den politiken ska gälla för den västliga alliansen som helhet, gör nämligen åverkan på EUs hegemonisträvande:
EU-diplomatin har svårt att hävda sig gentemot konfliktpartierna USA, Ryssland, Ukraina och även Polen. Det är inte bra för deras roll som ”fredsmäklare” – så kallas ju statsmakter som vill bestämma hur de aktuella politiska konflikterna i världen ska lösas.

Det är främst olika politiska fraktioner i USA, som inte är eniga om vilken skada den europeiska diplomatin vållar: Republikanerna i senaten fördömer Eu-diplomatin som eftergiftspolitik och svek mot det ukrainska folket redan innan förhandlingar påbörjats; den andra sidan välkomnar initiativen, därför att dessa tydliggör för ryssarna att Amerikas krav är alternativlösa. Men är även skeptiska, för att ryssarna inte är att lita på, och europeerna kanske inte står redo att trappa upp militärhjälp till Kiev och skärpa sanktionerna mot Ryssland.

Eu-makternas ekonomi tar skada av att den amerikanska politiken har tillspetsat motsättningarna: De lönsamma ekonomiska relationerna till Ryssland har tagit varaktig skada.
Och inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur kraven, som siktar på att hela Ukraina måste slås till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten på det som de en dag möjligen ska få ta i besittning: en stor ”failed state”, utarmad och förstörd både av ”systemtransformationen” och inbördeskriget, med en splittrad befolkning, med olika grupper som hatar varandra.

På det militära planet har EU all orsak att frukta krigets framtida perspektiv: inte bara en oöverskådlig fortsättning av inbördeskriget, utan utöver detta hotar en kvalitativ eskalation, som inte bara innebär de vanliga civila skadorna – utgifterna som kommer att behövas för att Ukraina inte ska kollabera för gott –, utan även kostnaderna för den militära upptrappningen, som USA kräver av europeerna. Dessutom hotar ställföreträdar-kriget att eskalera till en atomar konflikt med Ryssland.

Men den egentliga sprängkraften för Europas ledarmakter är att alla dessa katastrofer summeras till att EU-blockets civila imperialism tar skada:
Den europeiska imperialismen utgick hittills från att de stora krigskonflikterna var undanstökade: nämligen de båda världskrigen; västmakterna i NATO var ense om att inget våld inom alliansen ska brukas; för resten av världen garanterar den amerikanska supermakten med sitt våld att ingen annan stat på jorden kan undandra sig västmakternas anspråk på politisk underordning och ekonomisk användning – även om detta inte alltid godtagits av de europeiska partnerna.

Kriget som står framför dörren och som Europa inte kan kontrollera själv och framför allt ovissheten vilka konsekvenser ett storkrig skulle ha, kan leda till att EU inte längre kan krypa under den militära supermakten USA.

Det fina europeiska fredsprojektet, som grundar sig på att suveräna stater kan utnyttja varandra ekonomiskt, och att konkurrensens ensidiga resultat och därur följande krav på politisk och ekonomisk underordning, inte måste genomföras med våld, utan självklart är ”nödvändigheter” som förhandlats fram, är hotat:

Den hierarkiska författningen med kvasi-överstatliga institutioner; anslutningen av nationer med betingad suveränitet; maktprojektionen gentemot resten av världen – när Europa själv dras in i ett krig på sin östra kant, försvagas fundamentet för en fredlig imperial politik.

Dessutom avtar Tysklands och Frankrikes ekonomiska och politiska hegemoni redan idag, för att inte alla EU-partner är så medgörliga längre. I den mån som USA skärper konfrontationen mot Ryssland ser sig Polen och de baltiska staterna uppmuntrade att anropa USA (”vem skyddar oss mot Ryssland?”) som skyddsmakt. De vill inte heller ovillkorligt underordna sig de riktlinjer som Eus ledarmakter har definierat.

Även Storbritannien demonstrerar för de statliga konkurrenterna i EU, att Great Britains militärstyrka är överlägsen och oberoende av dem och utnyttjar samtidigt med sin traditionellt halvt externa ställning till EU-blocket att USA forcerar fiendskapen mot Ryssland.
Tyskland och Frankrike som vill härska över hela kontinenten, bestämmer alltså inte längre linjen i de fundamentala konflikterna i Europa. De måste frukta den frihet som Amerika har och praktiserar i saken. Därför krävs inte bara att Ryssland ska kapitulera, utan att konflikten måste lösas med deras EU-diplomati.

Objektivt må det vara något motstridigt att bekämpa och tränga tillbaka Ryssland geopolitiskt och samtidigt envisas med att detta måste klaras av utan militära medel.

Men för den tysk-franska ledarduon innebär ju denna motsägelse att man inte är nöjd med rollen att bara befinna sig i ett utsatt läge. De vill helt enkelt bevaka sin rätt till europeiskt ledarskap även när det gäller europeiska konflikter i sådan storleksordning som nu – gentemot Ryssland, USA och de europeiska konkurrenterna.
Diplomatiskt är Tyskland och Frankrike med på att fördöma och frysa ut Ryssland.
Även de besvärjer faran av en ny rysk imperialism, som endast ska kunna bemötas med västmakternas endräktighet inom NATO. De demonstrerar enighet inom NATO, avvisar alla ryska krav, allt för att hota Ryssland och trovärdigt visa, att det enda alternativet till deras diplomati vore att konflikten med Ryssland skärps. Merkel vill med alla medel en fortsättning av diplomatin, helt emot republikanerna omkring McCain i US-senaten. Hon tänker inte agera som postiljon till Amerikas påtryckningar och skenbara offerter, utan vill förhindra att kriget fortsätts och udvidgas till västeuropeiskt område.

EU-makterna försöker skada Ryssland ekonomiskt med sanktioner för att tvinga landet att ge med sig och på det viset skapa förutsättningarna för att funktionalisera det med de ekonomiska och politiska relationer som funnits förut. Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärs-relationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt. Sanktionerna är kopplade till Minskavtalens fullständiga genomförande och EU tänker vidta nya sanktionsåtgärder ”vid behov”. ( http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2015/03/conclusions-russia-ukraine-european-council-march-2015/ )

Den militära komponenten är naturligtvis kvar, men just därför vill Eus ledarmakter självständigt kunna kontrollera skeendet, ju mer USA trappar upp ställförträdarkriget i Ukraina och Ryssland reagerar på samma plan. EU har inget emot att utrusta NATOs nya spjutspets-länder mot Ryssland med trupper och vapen, så är man del av alliansens avskräckningspolitik mot Putin, med förhoppningen att åtminstone i Europa bli egen herre över USAs militära strategi. Den amerikanska eskalationen ska inte bli så varaktig att EU måste rätta sig efter den, på bekostnad av sin självständiga maktprojektion.

Ska alltså NATO få uppleva en ny guldålder, om EU går med på en långvarig militär konflikt i östra Europa? Eller kommer en konfrontation med världsmakten att splittra alliansen? Eller kommer den explosiva motsättningen att uppskjutas så att NATO-alliansen håller?

*) :  Att EU som bevis för sin utomordentliga generösitet hänvisade till, att associeringsavtalet var det ambitiösaste erbjudande som unionen någonsin har gett, det har sin riktighet. Det rör sig nämligen om en omfattande påtrycknings-lista, som utnyttjar Ukrainas nödläge, och som Europa tänker använda som hävstång, för att binda Ukraina till EU-området.
Ukraina fick ett frihandelsavtal, som inte bara skulle öppna marknaderna, när tull och kontingenter reducerats; det ska framför allt leda till att lagar, normer och regleringar i alla ekonomiska sektorer „harmoniseras“:
För den fria handeln kunde inte börja, innan Ukraina uppfyllt vissa villkor – nämligen att hela näringslivet blir omställt: Varor och tjänster måste först passa till EUs regelverk om hur produkterna måste vara tillverkade för att tillåtas överskrida EUs gränser – och detta krav på anpassning till EUs tekniska normer och standards, som i sin tur är resultatet av en förbittrad inom-europeisk konkurrens, skulle kosta mer än landet har råd med. Dess ekonomiska politik måste ju anpassas till de konkurrensregler som gäller inom den gemensamma EU-marknaden. Regelkatalogen gäller varusortimentens och tjänsternas kvalitet och tillverknings-metoder, från den tillåtna antibiotika-andelen i kött, över hönshusens storlek i kvadratcentimeter, till ”finansprodukters” beskaffenhet. Dessutom ska statligt ägda företag tas bort och en omfattande rättsapparat som kodifierar privat-ägda företags behov ska införas, inkl. upphovsrätt, och en insolvensrätt, som bestämmer hur bankrutta företag ska tas bort ur marknaden. Alla de tjänstesektorer, som hittills bara fungerade med statlig hjälp, ska „liberaliseras“. Denna omfattande rättsapparat, här hemma ironiskt nog ofta smädad som en produkt av Bryssels byråkratiska regleringsraseri, skulle garantera Ukraina en direktväg till välstånd – oavsett det faktum, att EU dittills hade attesterat Ukraina en ”low-value”-exportförmåga och utgick ifrån, att tiden för en kamp om ekonomisk överlevnad på många områden som ännu skyddas från konkurrens, var kommen. („Of course, there will be a struggle for economic survival for some sectors currently protected from competition.“) http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf

Ett inbördeskrig i Ukraina och en ny världspolitisk konfrontation – Den europeiska grannpolitikens och den amerikanska nobelpristagarens gemensamma verk –

Först rörde det sig bara om att Janukovitj-regeringen skulle underteckna associeringsavtalet, ett avtal som ju bara åsyftade det allra bästa för alla sidor. Nu är det inbördeskrig i Ukraina. NATO och Ryssland har ställt upp trupper vid gränserna. Medan media samlar bevis för hur Ryssland bryter folkrätten, frågar de sig samtidigt, hur det kan vara möjligt, att det „bryter ut“ ett krig mitt i Europa. Men ett krig händer ju inte bara, utan det måste förberedas av politiken. Hur gick det alltså till?

1. Statskuppen i Kiev

Janukovitj försökte i November 2013 än en gång att förhandla med EU om associeringsavtalets konditioner, därför att Ukrainas statshushåll inte kan klara av de krav som EU ställer.
De 165 miljarder euro som det skulle kosta att ställa om produkttillverkningen i landet till europeiska normer och standards, kunde den skuldsatta staten inte orka med. Janukovitj, som ville undvika statsbankrutt, hämtade in ett bättre bud från Ryssland och föreslog att EU och Ryssland – just de statsmakter som utsatt Ukraina för det här sönderslitandet av landet – skulle förhandla gemensamt om detta.
Då blev Janukovitj-regeringen plötsligt ohållbar för EU och dess ledande politiker slog om spaken: I stället för en legitim regering, som man hittills betraktat som europeiskt grannskap, och som hittills ville komma överens med EU om associeringsavtalet, är det nu bara en korrupt regim, en rysk marionett, med en präsident som våldtog det ukrainska folkets legitima vilja, som skulle bestå i att bara vilja komma med i Europa. EU vill inte längre erkänna en präsident som hade begått brottet att ställa upp egna villkor för avtalet och dessutom ville få EU att förhandla med Ryssland om detta. I fortsättningen uppmuntrades Maidanprotesterna i Kiev, den tyska utrikesministern åkte dit och krävde att regeringern måste avgå och att inget våld fick användas mot de mer och mer militanta „fredliga“ demonstranterna.

Det är ju intressanta umgängesformer mellan stater, som enligt den officiella läsarten enbart ska tjäna allas väl. När chefen för det land som ska associeras med EU vägra underteckna avtalet, beslutar EU att han ska avsättas. Tydligen handlade det inte alls om att båda sidorna skulle komma överens – förhandlingarna kan verkligen inte förväxlas med en överenskommelse om de ömsesidiga intressena, så att båda partierna kunde ge sitt samtycke till avtalet. Uppenbarligen har europeerna gett sig själva rätten att kräva Ukrainas underkastelse under EU och det är just vad de exekuterat.
Det är tydligen avtalets kärnpunkt: att Ukraina ska anslutas till det europeiska maktområdet och att det ska vara slut med Rysslands inflytande i landet. EUs politik är alltså motsatsen till den förljugna självbild som påstås vara ett „område som präglas av stabilitet, välstånd och samarbete“. EU politiken är en våldsfråga: Att den ukrainska regeringen inte var införstådd med att vara en EU-marionett, ledde till beslutet att EU är skyddsmakt åt det ukrainska folkets „självbestämmanderätt“.

Därför måste Janukovitj-regimen bort. Eus politik visade sig vara motsatsen till Eus självbild, som de så gärna propagerar: att EU skulle präglas av stabilitet, välstånd och samarbete.
När det gäller Ryssland visade Europa upp ett ganska brutalt beteende, för kuppregeringen som kom till makten i Kiev skulle säkerställa Eus exklusiva behörighet i Ukraina. EU eskalerade sitt tillvägagående emot Ryssland, vars protester mot associeringen – som hänvisade till deras „vitala“ intressen i Ukraina – hela tiden demonstrativt överhördes och praktiskt blev övergångna.
Efter att Janukovitj-regeringen blivit ohållbar, kom EUs representanter under ledning av Steinmeier överens om modaliteterna om Janukovitjs avgång. Under ledning av den tyska utrikesministern Steinmeier kom Janukovitj överens med oppositionen om att han skulle avgå till hösten och att nyval skulle utlysas.
EU hade lagt stor vikt på att Ryssland skulle gå med på en ny regering och att maktväxeln skulle ordnas på fredligt sätt, att man skulle undvika allt som kunde destabilisera läget i landet, alltså att även Janukovitjs parti och de som representerar östra Ukrainas intressen skulle kunna vara ense om detta och foga sig i de nya förhållandena. Ryssland, som insåg att Janukovitj inte kunde upp-rätthållas, var också med på detta scenario.

EUs diplomatiska bemödanden att genomföra maktväxeln i en form som Ryssland kunde vara införstådd med, torpederades av USA, som inte brydde sig om den europeiska planen. Med det amerikanska inflytandet i Ukraina som ju pågått i åratal, kunde avtalet spräckas.
Oppositionen uppmuntrades till en statskupp och utrustades med motsvarande vapen. Präsidenten och delar av hans parlamentsmajoritet jagades bort, Maidan-demonstranterna tvingade det övriga parlamentet att acceptera statskuppen och att den nya övergångsregeringen Jazenjuk nu har makten.

Den korta livstid som EUs diplomatiska uppgörelse hade, dokumenterar att den officiella läsarten, att alla Väststater skulle varit ense om det här, inte träffar saken riktigt – det gör däremot Nulands (representanten för US-utrikesdepartement) avlyssnade ord „Fuck the EU“ *) Och eftersom Amerika erkände Jazenjuk-regeringen var det självklart att den nu är den legitima regeringen. Och resten av världen måste gå med på det, för USA hade ju förkunnat att detta villkor är giltigt. Därmed var EUs plan att integrera Ryssland i krisdiplomatin tillintetgjord.
USA har alltid tagit sig friheten att omfunktionera det europeiska Östliga Partnerskapet för sina egna syften. De har från första början använt det europeiska rekryterandet av Ukraina som sitt instrument att tränga tillbaka och inringa Ryssland, har flankerat med sina egna medel att ta inflytande. Nu har de helt officiellt övertagit regin över Kiev och stiftar good governance i landet.
USA är beslutna att godgöra sina försummelser efter den orangea revolutionen – på den tiden hade de inte tagit saken energiskt nog i den egna handen, de hade låtit sina skyddslingar i Kiev få för många friheter, som de spelade bort och till slut fick ge bort makten till det proryska lägret.
Det är därför USA tar bort initiativet från EU och ser till att de politiker som de sponsrar får de mesta regeringsposterna och att maktväxeln i iltempo blir institutionellt förankrat: Jasenjuk mottas av Obama och FN och får säkerhetsgarantier av USA. Och när Amerika erkänner kupp-regeringen, så är det klart att den är den legitima regeringen. Och då måste resten av världen hålla med om det.
Autokraten är borta, folkrätten lever och legitimerar de nya makthavarna. **)  Amerikanska utrikesministern Kerry bjöd in den nya ukrainska utrikesministern till krismötet och konfronterade ryska utrikesministern Lawrow med nyheten, att ingen dialog skulle komma igång, om inte Ryssland erkände det nya läget i Ukraina. ***)  Det som USA har bedrivit egenmäktigt, nämligen att Ryssland formellt måste gå med på förlusten av sin medbestämmanderätt i Ukraina, alltså med att dess intressen i Ukraina tar skada, det är det som ska gälla i framtiden.

Den nya regeringen hade mycket att göra sen dess – i regeringsdeparte-menten, inom polisen och domstolarna, inom radio- och TV-stationer, där röjde den upp med allt folk som kan tänkas hålla med den gamla regimen och Ryssland. Framför allt tillkännagav den nya försvarsministern att kontraktet om den ryska flottbasen på Krim-halvön (giltig tom 2017) är en skymf som måste skaffas ur världen snabbt.

*)  „Since Ukraine’s independence in 1991, the United States has supported Ukrainians as they build democratic skills and institutions, as they promote civic participation and good governance, all of which are preconditions for Ukraine to achieve its European aspirations. We’ve invested over $5 billion to assist Ukraine in these and other goals that will ensure a secure and prosperous and democratic Ukraine.“
(Nuland, Remarks at the U.S.-Ukraine Foundation Conference, state.gov 13.12.13)Den investeringen har ju lönat sig. Allt som behövs för den demokratiska omvandlingen i Kiev har ställts till förfogande, och har drivits igenom med all nödvändig terror, som ju behövs till en statskupp!

**) Kerry jämförde händelserna i Ukraina med den egyptiske presidenten Mursis avgång i juli förra året och påstod, att det visar att fria val för sig inte räcker till för att åstadkomma en demokratisk regim. (RIA, 27.2.14) Alltså: Om en president är vald eller ej, demokratiskt legitimerad eller icke – det är USA som bestämmer vilket land som är en fullvärdig demokrati.

***)   „Our partners are proposing it seems, that we take the situation that the coup d’état has created as the starting point and take the steps they think necessary in these circumstances.“  (Foreign Minister Sergei Lavrov, March 10, 2014, http://eng.kremlin.ru/news/6814)

2. Ryssland annekterar Krim-halvön

Att Ryssland inte ville finna sig i detta, och därför annekterade Krim-halvön, blev slutgiltigt till det absoluta störfallet för väststaternas världsordning.
Ryssland har alltså säkrat sina geo-strategiska intressen genom att ändra kartan med hjälp militären. Att inscenera annexionen som en legitim akt, kunde Ryssland lika bra som Väststaterna, som påstådde att statskuppen i Kiev var folksviljans verk: På Krim kopierade man Maidan, Ryssland upp-trädde som den goda makten som skyddar folkets självbestämmanderätt och folket på Krim visade entusiasm över maktövertagandet; det var beviset på att Ryssland hade rätten på sin sida.

Putins tal till nationen http://en.kremlin.ru/events/president/news/20603

med anledning av Krims och Sevastopols formella införlivande i den Ryska Federationen, förklarade vilken betydelse det har för Ryssland att Ukraina övertas av västvärlden. Putin påminde om att miljontals ryssar hamnade utanför landets gränser över en natt, när Sovjetunionen bröt samman, att de på bara ett ögonblick blev en nationell minoritet i de f.d. Sovjetrepublikerna, och att det ryssarna blev det största delade folket i världen. Ryssland hade dittills funnit sig i det här läget, därför att Ukraina och Ryssland fortfarande är ekonomiskt starkt knutna till varandra på grund av det gemensamma arvet från Sovjetunionen, och Ryssland hade väntat sig att kunna umgås vänskapligt med grannstaten Ukraina.
Därmed tillkännagav Putin naturligtvis, att Ryssland har rätten att dess intressen i Ukraina ska finna beaktande internationellt, och att man som skyddsmakt till de ryssar som lever i Ukraina alltid är redo att göra den rätten gällande även gentemot Ukraina. I stället fick Ryssland med Västmakternas inblandning i Ukraina att göra – först med den orangea revolutionen och sen med euro-maidan, vars upphovsmän och avsikter man känner till i Ryssland.
Putin har ju märkt att EU inte tänkte tolerera, att Ukraina skulle vara med i en eurasisk tullunion, när det är associeringsavtalet med EU som skulle gälla. Meningen med associeringen är ju att undandra Ryssland från varje inflytande i Ukraina, och precis så uppfattade Moskva EUs vägran att förhandla. Och därmed står Rysslands vitala intressen på spel: att USA vill ha Ukraina i NATO skulle försätta Ryssland i ett katastrofalt strategiskt läge:
Västmakterna har reglerat en hel rad världsordningsfall utan hänsyn till Ryssland; Ukraina är det sista i etappen som ska minska Rysslands makt. Väststaterna har lyckats med att säkra sin strategiska övermakt; se t.ex. raketstationeringen vid de ryska gränserna.
Och Putin tydliggör, att Ryssland av allt detta har dragit slutsatsen att man måste stoppa den här containmentpolitiken:
„In short, we have every reason to assume that the infamous policy of containment, led in the 18th, 19th and 20th centuries, continues today. They are constantly trying to sweep us into a corner because we have an independent position, because we maintain it and because we call things like they are and do not engage in hypocrisy. But there is a limit to everything. And with Ukraine, our western partners have crossed the line, playing the bear and acting irresponsibly and unprofessionally.“

Ryssland har alltså inlett en vändning i sin utrikespolitik, nämligen att vilja använda militära medel för att värna om sina intressen.

Ryssland ger sig själv rätten, att som autonom makt (likadant som USA gör, fast i beskedligare mått) skapa fakta som staterna ska acceptera. Det har man lärt sig i Kreml, att man bara kan hävda sina intressen med våldsmedel, om man vill vara en internationellt erkänd stormakt.
„Today, it is imperative to end this hysteria, to refute the rhetoric of the cold war and to accept the obvious fact: Russia is an independent, active participant in international affairs; like other countries, it has its own national interests that need to be taken into account and respected.“
Putin lägger värde på tillkännagivandet att Ryssland tvingas till denna vända och inte handlar lättvindigt. Han lägger värde på att det är USA, som tvingar Ryssland till detta steg . Det ska alltså inte betyda att Ryssarna vill sluta med kooperationen med Väststaterna, utan det ska betyda, att Rysslands egna villkor för ett samarbete måste vara att man erkänner dess substantiella intressen. Man vill ju att affärerna med Väststaterna fortsätter.

Putin anklagar USA för att ha satt sig vid spetsen av världsordningen med sitt våld och för att ha satt sitt godtycke i folkrättens ställe. Samtidigt appellerar Putin till alla de andra nationerna, att de väl inte kan förbli likgiltiga inför kränkandet av folkrätten och dess grundprincip, att erkänna staternas suveränitet, såväl som att försvaga institutioner som skulle vara dess forum: efter att den bipolara världen försvunnit, har världen inte blivit stabilare. De viktiga internationella institutionerna har inte stärkts, utan tvärtom förlorat betydelse.
„They have come to believe in their exclusivity and exceptionalism, that they can decide the destinies of the world, that only they can ever be right. They act as they please: here and there, they use force against sovereign states, building coalitions based on the principle “If you are not with us, you are against us.” To make this aggression look legitimate, they force the necessary resolutions from international organisations, and if for some reason this does not work, they simply ignore the UN Security Council and the UN overall.“

För övrigt visar Ryssland att man tänker förskaffa sig respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina:
„Ryssland är beredd att ställa upp de våldsmedel som är nödvändiga för att åstadkomma respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina. Ryska trupper ställs upp vid den ukrainska gränsen, och Putins federationsråd beviljar att Ryssland kan „försvara befolkningen i östra Ukraina med alla medel som står till förfogande, till det politiska läget normaliserats“. (RIA, 4.3.14)

Russland agerar alltså som en „independent, active participant„ och ställer sina egna krav: att Ukraina inte ska bli medlem i NATO och att landet ska organiseras federalistiskt. Med detta vill han säkerställa, att östra Ukraina både kan medverka i politiken och vara tillräckligt självbestämmande för att besluta själv om sina relationer till Ryssland.

3. För USA är Ryssland nu ett störfall i deras världordning.

Amerika behandlar den ryska interventionen som ett störfall på den högsta maktnivån: Legitim världsmakt är enbart USA. Rysslands annektion av Krim förbryter sig mot detta högsta av värden.
Inga andra instanser är befogade att bestämma över den frågan. Amerika uppträder som åklagare, domare och exekutor på en gång, och tillkännager konsekvensen av det: Om Ryssland inte vill foga sig i det nya läget i Ukraina, så är det Ryssland som måste bekämpas.
Den ryska statsviljan, som vill hävda sig emot den amerikanska överhögheten, tänker världsmakten USA underordna sin världsordning. Det är dags att straffa Ryssland och då räcker det inte med att ta bort Rysslands inflytande i Ukraina och bedriva sitt eget inflytande där; då räcker det inte att tvinga Ryssland att erkänna förlusten av sitt strategiska maktområde, utan det gäller att träffa Rysslands makt omedelbart. Därför finns det inget mer att förhandla om, utan saken gäller vilka straff som måste följa.
Därmed har USA avslutat ett kapitel i världspolitiken: Ryssland har förlorat sin rätt att medverka i världspolitiken. Det är slutet på USAs dubbelspåriga politik gentemot Ryssland: Dess innehåll var, att den ryska nationen var medlem i den internationella gemenskapen och åtnjöt medbestämmanderätt i diverse internationella gremier. I utbyte mot formell världsmaktstatus, har Ryssland hittills funnit sig i en reell maktförlust.

Det var nämligen inte så, att den eviga freden hade brutit ut efter Sovjetunionens kapitulation i det Kalla Kriget. Väststaternas systemfiende hade visserligen försvunnit, men nu gällde det att få bukt med uppgiften att få med Ryssland i den amerikanska världsordningen. För Ryssland ville inte bara ansluta sig till världsmarknaden, utan hävdade också fortsättningen av sin stormaktstatus. Och den ryska makten var ju med sitt arvegods av maktmedel från Sovjetunionen fortfarande en stormakt.
Därför var det nödvändigt att minska ner Rysslands makt på en nivå som skulle tillåta USA att använda den konstruktivt i den amerikanska ledarmaktens mening.
Därför fick Ryssland formellt vara med i G7 som utvidgades till G8 och Nato-Ryssland-rådet grundades etc. Man ville på det viset å ena sidan försäkra sig Rysslands medarbete i världsordnandet, samtidigt som Ryssland skulle instrumentaliseras att tjäna den amerikanska världordningen. Å andra sidan skulle detta begränsa det ryska inflytandet i världen och decimera dess maktmedel.
Med den strategin har Amerika gjort beaktliga framsteg i utbyggandet av sin världsordning. 

Öststater som förut var allierade med Ryssland kom med i de västliga allianserna EU och NATO. På det viset flyttade NATO fram till de ryska gränserna från norr till syd, och från Östersjön till Svarta Havet. Stater som förut hade mer eller mindre bra relationer till Ryssland blev genom olika krig undanstökade – Jugoslavien slogs isär, Irak och Libyen tvingades på regime-change. I Syrien, en rysk allierad, har det önskade resultatet, Assad-regimen störtande, inte lyckats än. Med rättstiteln att föra antiterrorkrig i Afghanistan, har USA etablerat sig som strategisk makt i Centralasien. Vid Rysslands sydgräns bedriver de sin politik med inringning och ekonomisk strypning av Iran, inklusive konkurrensen om grannstaterna i GUS.

I det närmast belägna grannskapet till Ryssland, i de f.d. Sovjetrepublikerna, har USA ansträngt sig för att byta ut eller undergräva regeringarna med brokiga revolutioner. Last but not least har USA startat många försök att få till en sådan i Ryssland – med NGOs och valfusk-kampagner har de velat ändra folkets politiska åsiktsbildande till sin egen fördel.

Ryssland är en av vetomakterna i Fns säkerhetsråd. Nu var det ju så, att ryska protester alltid har ignorerats, medan vetomakten har tagits i anspråk: Ryssland medverkade på USAs besträvande att isolera och pressa skurkstater, t.ex. för att Iran ska ge upp sitt atomara beväpningsprogram eller för att isolera Nordkorea. USA krävde att ryssarna skulle finna sig i att Gaddafi störtas och att Assadregimen delvis har avväpnats. Obamaregeringen ställde de dåliga Bush-relationerna på „reset“, för att få Rysslands samtycke till en väldigt asymmetrisk avrustningspolitik, nämligen att USA fick bygga ut raketförsvaret i Europa – det påstods emot Iran – , och för att skriva nonproliferationsregimet vidare.

Alltså: USA har inbegripit Ryssland i sina världsordningsaffärer och har såtillvida tillstått landet att tillsammans med Amerika vara befogat att ordna världen, för att samtidigt göra Rysslands inflytandesfärer, bundsförvanter och strategiska positioner stridigt. Allt det här var ju riktat mot Ryssland, men de olika aktionerna försigick på ett sätt, som om Ryssland utöver rollen som deltagare egentligen inte var drabbad.

Den absurda handeln: erkännande i utbyte mot att ge upp maktpositioner, strategin att demontera den ryska makten styck för styck med Rysslands vilja och samtycke, har fungerat – nämligen så länge som Ryssland har gått med på det och har kunnats övertygas om att krigsakterna och inverkan på ryska maktområden inte omedelbart varit ett angrepp på Ryssland.

Det här förhållandet har ändrats, för att Väststaterna har kommit så utomordentligt långt med den strategin. Med Västs övertagande av Ukraina står Ryssland inget mindre än demontaget av dess strategiska status att bli tillfrågad i världsordningsfrågor för dörren. Det tar båda sidorna inte miste på:

Varken den amerikanska sidan, som här ser ett tillfälle att kunna minska den ryska makten substantiellt, ( – som US -säkerhetspolitiske rådgivaren Brzezinski skrev : Zbigniew Brzezinski’s 1997 book, The Grand Chessboard, “Ukraine, a new and important space on the Eurasian chessboard, is a geopolitical pivot (nyckelroll) because its very existence as an independent country helps to transform Russia. Without Ukraine, Russia ceases to be a Eurasian empire.” – )

eller ryssarna, som ser gränsen nådd när det gäller sin imperiala maktsubstans: Ukraina är ekonomiskt och stratgiskt för viktigt för Ryssland, för att ges upp i utbyte mot samförståndet med Väst.
Och för Amerika, som fortsätter med att tränga tillbaka den ryska makten, är nu Ryssland själv angreppsobjektet: Ett ryskt världspolitiskt inflytande är inte acceptabelt för Amerika; det mått av erkännande som USA hittills har försökt att inkludera Ryssland med i sin världsordning och samtidigt försökt få bort Ryssland som en relvant faktor i i maktkonkurrensen är det slut på nu – det vore en eftergift gentemot den världspolitiska rivalen som är outhärdlig.

4. USA sätter beslutet att „Ryssland isolerar sig själv“ i verket.

I sin funktion som högsta världsdomstol beslutar Obama att Ryssland ska „straffas“ och fastslår vilket „pris“ som ska betalas. Relationerna med Ryssland sägs upp:  det diplomatiska erkännandet och samarbetet når ändpunkten och affärsförbindelser stoppas, den militära inringningen och censuren fortsätter, och allt detta insluter utan omständigheter också resten av världen, för det handlar om att utestänga Ryssland från den internationella gemenskapen.

Det är alltså det fina resultatet av att det kalla kriget tog slut och alla nationer bekände sig till frihet och kapitalistisk statsreson: att Ryssland lyckades inlemma sig i den fria världen och i världsmarknaden, riktas nu emot Ryssland som „smart weapons“, för att bevisa att landet inte har råd med att försvara sina intressen i Ukraina och därför isolerar sig själv, därför att det partout vill bevaka sina intressen i Ukraina.
Staternas gemenskap, särskilt de europeiska bundförvanterna, ställer sig till förfogande för en sluten front, så att Rysslands makt ska försvagas så fundamentalt att den inte har någon betydelse längre och därför inte ska kunna ställa sig i vägen för den amerikanska världsordningen.
Amerikanska trupper samt utrustning transporteras i närheten av den ryska västgränsen, förbi EU och NATO. Europeerna får godkänna detta efteråt.

Medlemskapet i NATO i det „nya Europa“ erfar en ny strategisk användbarhet – deras känslor att vara hotade står högt i kurs: De behöver skydd mot den egna konstruktionen, att Rysslands annektion av Krim bara var början och säkert fortsätter med det tills alla grannländer blivit underkuvade.
I förbigående dras en diplomatisk lögn ur trafik, som i åratal hade anförts gentemot Rysslands misstankar om det amerikanska raketförsvaret i närheten av ryska gränserna. Naturligtvis var det inte bara riktat mot Iran och andra obekanta atommakter. Men vem intresserar sig för „the false narrative“ från igår.