Archiv für den Monat: Oktober 2014

Människorätten Del 4

Yttrandefrihet.

Om och hur de fria medborgarna klarar sig i marknadsekonomin, angår inte staten så länge de håller sig till lagarna. De kan och bör ju ta hand om sig själva – och det måste de också, för baksidan av den privata frihetens medalj är ju, att alla intressen endast är privata: Varken andra privatpersoner eller staten är ansvariga för det som blir av folk.

Om det kan man tycka som man vill:

  • Artikel 19 („Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet..“) garanterar ju yttrandefriheten.

Ingen måste hysa samma åsikter som statsmakten. Det som karakteriserar friheten i de borgerliga demokratierna överhuvudtaget gäller även här: Allt man anser om de yttre omständigheter som påverkar ens liv positivt eller negativt eller allt som man föreslår ska ändras, är beviljat som privat åsikt.

Men det är ändå inte så, att medborgarnas åsikter och avsikter inte angår den liberala staten alls. Även i den moderna världen kan ett utlåtande om vad som helst avslöja en medveten distans gentemot det som „gäller“, nämligen det som den statliga rättsordningen skyddar. En sån synpunkt kan i vissa fall väcka misstanken, att den vill ändra på det „gällande“, och det leder till farhågan, att styret över de rådande förhållandena ska angripas, och därmed den frihet som var och en garanteras, för att däri organisera sitt uppehälle.

Statsmakten måste alltså, precis som den utrustar medborgarna med „hjälpmedlet“ att förvärva egendom på sakerna innan de kan konsumera dem, se till att det myndiga förståndet inte ska användas till mera än just detta: att hysa subjektiva åsikter, utan något anspråk på gällande, alltså utan att teoretiskt eller t.o.m. praktiskt drista sig vilja angripa det som „gäller“ i samhället. Att bedöma världen och dess seder måste säras från det objektiva och viljan att förändra: Det är den lilla randbetingelse som den demokratiska rättsstaten ger det mänskliga förståndet med på vägen när friheten garanteras.

Deklarationen om det fria tänkandet och yttrandet förpliktar alltså till en alldeles speciell position. I synnerhet när man strävar efter att uppnå saklig kunskap om de förhållanden som man vill bedöma, begränsas man till en ren subjektiv bedömning. Omdömesförmågan tilldelas alltså rollen att oförbindligt och självgott kommentera världens gång. Och de individer som vill säga ifrån, som har sina egna föreställningar och framför det offentligt, blir inte uttryckligt avvisade utan måste „bara“ finna sig i att deras åsikter bara är privata och därför inte spelar någon roll.

Och inte bara det.

Att respektera yttrade åsikter bara för att de yttras fritt, helt bortom innehållet, uppskattar som det avgörande just friheten att säga nåt, att subjektet har använt licensen att mena nåt.

Bortom alla sakliga innehåll förutsätter staten att alla fria opinionsbärare hyser principiellt samförstånd med den. Den uppfattar alla meningar som abstrakta bejakanden till den instans som beviljar yttrandefriheten, särskilt när statsmakten själv är föremål för kritiska yttranden.

Genom att kritiken är tillåten är den inte bara ovidkommande i saken, utan också höjd över all kritik. På söndagar och andra helgdagar bekänner sig den borgerliga statens ledare gärna uttryckligen till denna fräckhet. Då ska varje missnöjt folkmurmel vara ett bevis för att folket njuter av sin frihet, som det har fått och som det i varje fall är nöjd med.

Och just en sådan ställning som präglas av förakt gentemot det som folk tycker och vill, det ska alltså vara en människorätt som varje legitim statsmakt ska garantera!

Att principiellt förvandla mänskliga förstånds- och kommunikationsprodukter till att en beviljad akt tillvaratas, tolkas som en för- och överstatlig rättighet som naturen skapat – som om „människans natur“ inte ville något annat än tillåtelsen när den använder förståndet till att kommunicera med andra.