Archiv für den Monat: September 2014

Människorätten Del 3

Medborgarskap.

Borgerliga stater påstås motsvara den för- och överstatliga principen om den mänskliga naturrätten i sin lagstiftning och därmed uppfylla sin skyldighet att gestalta samhället i alla sina detaljer. I verkligheten ställer de – rättsdogmatiskt – förhållandet mellan statsskick och legitimationsideologi upp och ner.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som här citeras, idealiserar det borgerliga styrets statsreson och dess metoder: de mänskliga rättigheter som formuleras i den, beskräftar just vilka nödvändigheter och metoder som sådana statsmakter genomdriver med sina åtgärder.

Artikel 15 („ Var och en har rätt till en nationalitet.”)

Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.

Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.

Det kännetecknar inget mindre än att överheten kräver av sitt folk att de i sina göranden och låtanden lyder statens regler. Folket ska ju vara statens resurs – och vad den än tänker använda sina undersåtar till, vilka planer den har med folk och att allt detta är lagenligt, det har sin orsak i medborgarskapet, som binder folket till „sin“ statsmakt.

Medborgarna själva är helt passiva i sitt förhållande till överheten – det är ju staten, inte människan, som sköter om det här exklusiva medborgarskapet. Varje statsmakt bestämmer över sina medborgare (det får andra statsmakter inte blanda sig i).

Läran om människorätten talar om för oss, att människans natur inte bara längtar efter en sån tillhörighet till en stat, utan också stiftar en förstatlig rätt till en nationalitet. Denna egendomliga konstruktion förvandlar förhållandet till staten och gör människan till drivkraften, medan staten som lagfäster människors tillhörighet till sitt statsfolk, skulle lyda en naturlig rätt.

Att alla stater just bevisar sin makt-frihet genom att de stiftar alldeles olika lagar om vilka människor som ska ha medborgarskap eller vilka som ska avvisas, det förnekar läran om den naturliga rätten till medborgarskap.

Det är också orsaken till att „statslöshet“ är en olycka för sig: Inte av naturen, utan i en värld, som de moderna staterna med många krig har delat upp mellan sig, är avsaknaden av en rättsligt-formell tillhörighet till en stat lika med omöjligen att existera – det betyder, att man inte har någon rätt att bo och arbeta i ett land, om man saknar passet som bevisar medborgarskapet.

Vilket som bekannt ingalunda innebär att medborgarrätten som sådan ger något löfte om materiellt välstånd. Medborgaren har ju friheten att organisera sitt uppehälle alldeles själva.

Fortsättning följer