Archiv für den Monat: Juli 2014

Människorätten Del 2

Människorättens ursprung och hemvist är den borgerliga staten:

Idén, att statens makt begränsas av undersåtarnas autonoma vilja och att staten just därför har rätten att styra över dem, har med uppkomsten av de moderna borgerliga staterna blivit det högsta moraliska värdet i demokratiska styrelseskick.
Lovsjunger man den fria viljan, leder det utan vidare till att man berömmer statsmakten, för att den respekterar en naturlig rätt – det beror på, att de borgerliga staterna som stiftar och ordnar förhållandena i samhället, har försett sina medborgare med en säregen roll: De måste hålla sig till de intressen som staten har inrättat.

Det karakteristiska i det borgerliga styret är ju definitivt inte, att det jämfört med tidigare statsformer skulle ha lagt på sig restriktioner, när de driver igenom sina åtgärder, som ju fullständigt reglerar alla moment i vardagen, och inte heller att statens maktutövande gentemot folket vore oegennyttigt och enbart skulle tjäna medborgarnas intressen.

Föremålet för berömmet är i verkligheten föreskrifternas innehåll och vilken betydelse tillämpandet har för medborgarnas intressen. Det är de som åtnjuter statsmaktens grundläggande erkännande. Erkännandet är so fundamentalt, att det som är avgörande för de materiella behov som människor har, är omständigheten att överhuvudtaget någon har intressen – den kallas person – och att den måste reda sig med det som står den till buds:

För att få tag på saker och ting, måste man förvärva egendom. Den borgerliga staten hjälper personerna på traven med äganderätten, den exklusiva rätten att förfoga över sin egendom.
Den borgerliga staten föreskriver tvingande att egendom på varor och tjänster måste bytas mot pengar och definierar bindande pengarna, som representerar bytesvärdet av allt som är till salu och som måste tjänas innan och för att någon människa kan komma åt saken.

Att människans materialism är erkänd, samtidigt som alla intressen är fastlagda på att allt som man vill ha är underkastat äganderätten, som kvantifieras i pengar och som utesluter alla ickeägare från rätten att använda sakerna (grundprincipen att en summa pengar bestämmer över föremålens tillgänglighet), har skapat en ekonomi som leder till att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.

Det är statens makt som förlänar marknadsekonomin sin varaktighet emot alla dess immanenta motsägelser och motsättningar.
Den borgerliga staten erkänner alltså en materialism som den ingalunda förefinner skiljt från sig själv i samhället och som den inte heller låter vara i fred.

Äganderätten ställs samhället till förfogande som det både allomfattande och oundvikliga medium man måste begagna sig av och den borgerliga staten definierar den privata materialismen i detalj.

Så visar det sig att erbjudandet – möjligheterna att tjäna pengar – är något man inte kan avböja: Skyldigheten att med arbete öka avkastningen av främmande privategendom i pengaform är alternativlös.

Oavsett, om man som rikemannen investerar sina pengar för att få profit, eller om man som löntagare ställer sin arbetskraft och tid till tjänsten för en sådan investerings framgång, eller på annat sätt förtjänar sitt uppehälle – alla medlemmar i det moderna förvärvssamhället är av privata materialistiska skäl inblandade i kapitaltillväxtens mekanism, som staten sedan gör brutto-nationalprodukten av.

BNP visar den sammanlagda tillväxten av allt privat kapital, som de fria medborgarna automatiskt har ackumulerat ihop med sina ansträngningar att tjäna pengar: Den utgör för staten en inkomstkälla, som den tar för sig av, både genom att ta skatt och genom att pantsätta samhällets framtida tillväxt med statsskulder.
Med äganderätten och pengarna som staten stiftar, är den borgerliga statens medborgare fastlagda på en frihet, vars korrekta tillvaratagande, gynnar staten mer än alla diktatoriska föreskrifter till folket, det har ju historien visat.  Alla behov i samhället har ju omvandlats till nödvändigheten att tjäna pengar.

Och hur folk klarar av det, är helt och hållet deras privata angelägenhet. I den här ekonomin kräver därför omständigheterna att folks strävan att tjäna pengar riktas mot varandra – man är ju beroende av att alla medborgare deltar i konkurrensen om pengarna.

Staten inverkar alltså på konkurrensens förlopp så att den tjänar dess behov. Just dess reglemente över samhället, just dess snyltande, ska framstå som en tjänst till samhället.
Det är detta reglemente som staten anknyter till när den proklamerar sin skyldighet att utforma det borgerliga samhället principiellt och i detalj efter idén om människans rättsnatur, som den borgerliga staten skulle vara förpliktad.

Fortsättning följer