Archiv für den Monat: Mai 2014

Människorätten Del 1

Naturrätten

Människans värde – Statsmaktens legitimation

Att människosläktet skulle ha naturliga rättigheter, anknyter till det som var och en känner till som rättsordning: Samhällets regelverk som man måste hålla sig till.Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt och därför är staten instansen som åberopas eller som själv blir aktiv, när det gäller rättsfrågor eller rättskollisioner.Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller. Gentemot under-såtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.

Men enligt idén om naturrätten räcker det inte, att statens våldsmonopol verkligen är sista ordet och utgångspunkten till all rätt som kodifieras, utan just själva människosläktets natur anses ge statsmakten dess legitimitet:

”Filosofer, teologer och jurister m.fl. har ända sedan antikens dagar hävdat ståndpunkten att det finns lagar som står över de “vanliga” lagar som stiftas av människor. Genom tiderna har det funnits två sätt att härleda en sådan så kallad naturlig lag. Antingen har man menat att denna vilar på en religiös grund och alltså skapats av Gud eller så finns den naturliga lagen ändå, utan någon religiös grund, så att säga tillhörande människans natur. ”( Wikipedia)

 

Medan tidigare härskare och rättslärda hävdat, att maktens legitimation är en gudomlig skapelse, hänvisar staterna idag till ett ”naturligt” maktförhållande, där de som regeras förekommer i en dubbel roll: De som i sin vardag måste lyda statens lagar och anpassa sina intressen till dessa regler, ska samtidigt vara de som enligt sin natur bekräftar statens maktutövande som legitimt.

Den ”överpositiva” naturrätten anses alltså vara den egentliga grundvalen till makten och samtidigt ska den vara maktens absoluta hämsko för varje statlig åtgärd gentemot undersåtarna.

Det är ju konstigt: Enligt naturrättsidén ska individuerna vara rättspersoner innan någon stat är påtänkt. Denna idé bryr sig inte om motstridigheten, att rättsordningen som inrättats av statsmakten, förvandlas till undersåtarnas naturliga bestämning – att de har människorätten eo ipso, helt utan något som helst förhållande till en statlig instans – och ska på så vis motsvara de människor som den styr över.

Därav följer absurditeten, att makthavare måste skydda undersåtarna mot sitt eget maktutövande: Därför måste staten också presentera sig själv som en sorts högre tjänst till människans natur, när den bestämmer vilka regler som ska gälla i samhället, och övervakar att folk håller sig till dem.

Statsmakten ska alltså gälla absolut.

Ideén om naturrätten utgår helt enkelt från den principiella motsättningen i statsmaktens förhållande till undersåtarna, och förvandlar den stillatigande till en angelägenhet som gäller statsmaktens legitimitet. Eftersom majoriteten av människorna regeras av en elit, behövs det ett synsätt som godkänner både motsättningen mellan statsmakten och dess undersåtar och den påstådda jämlikheten mellan människorna inom det här motsättnings-förhållandet. Det har alltid varit makthavare, som haft orsak att hävda ståndpunkten, att en naturlig lag legitimerar deras makt att utnyttja undersåtarna till sin egen fördel.

Ideén betraktar alla sociala och ekonomiska motsättningar i samhället på ett vis som gör dem betydelselösa: Istället ska det finnas en ideell enighet mellan härskare och undersåtar, och då försvinner den sakliga motsättningen. Människornas dubbelroll ska alltså betyga att reglerna förtjänar deras samtycke, därför att de gett det statliga maktutövandet en högre rätt.

Det är inte människornas konkreta intressen, deras personliga vilja, som staten respekterar – för alla „jämlikar“ måste ju hålla sig till lagarna som staten stiftat. Respekten gäller viljan som sådan: Inte vad en människa vill, utan att han tillhör en species, som utmärks av att överhuvudtaget ha en vilja – utan hänsyn till vad olika människor vill och behöver, utan hänsyn till de olika omständigheter de lever i.

Den uppfattningen av människan är en rättsfilsofisk uppfinning, ett spökväsen. Den mänskliga naturen har de nödvändiga behov som kroppen fordrar och homo sapiens traktar efter att realisera dessa sina intressen och sysselsätter sig med det. Under tidernas lopp utvecklar mänskligheten (som för övrigt aldrig har existerat som ett kollektivt subjekt) många olika intressen, som inte har något med den mänskliga naturen att göra: de präglas alltmera av olika samhällsformer, utvecklingen av naturvetenskap, teknik och mer eller mindre olika arbetsdelningar. Men mänskligheten har aldrig lyckats åstadkomma en vilja utan innehåll…

Men konstruktionen är onekligen fruktbar: varje enskild vilja är obetydlig – i och med att staten respekterar den abstrakta viljan, sätter staten sig så enkelt som varaktigt över de intressen som existerar. Ja, att respektera individernas abstrakta suveränitet över sig själva går alltid ihop med den praktiska frihet som regeringen realt utövar. Huvudsaken är, att alla behandlas som autonoma subjekt och att ingen får reduceras till ett blott objekt – under vilka villkor man då är subjekt, det är utraderat.

Första steget i tanken var, att tänka sig statsmakten som en potentiell godtycklighetsmaskin, som måste tyglas av människorätten så snart den utövar sin makt.

Nästa steg i tanken är, att härskarapparaten inte bara är en tyglad och därmed legitimerad makt, som inte blandar sig i människans uregna, naturgivna rättigheter, utan tvärtom är människans viktigaste levnadsvillkor.

Följaktligen tänker man sig, att statens åtgärder lyder människonaturens rättsanspråk på passande härskare.

Detta ska alltså vara substansen av den upplysta ideen om människans naturrätt.

Fortsättning följer