Archiv für den Monat: November 2013

Ett försök att analysera Syrienkonflikten utan att ta parti.

 

 

USA, som utnämnt sig till högsta instans för internationell folksrätt, hade skapat en ny ”röd linje”, som efter hundratusentals dödade och miljontals flyktingar, ansågs ha överskridits genom giftgas-angreppet i Syrien. Även utan bevis blev Assad den skyldige: Hotet med kemvapen kan avgöra ett krig till innehavarens förmån och skulle förhjälpa Syrien till stormaktstatus i Mellanöstern. Därför måste Syriens kemvapen bort. Det är nämligen USAs ledarroll som kan ta skada, om världsgemenskapen inte bestraffar Syrien – inte att hundratals människor gasats ihjäl och landet slagits i spillror av kriget med ”vanliga” vapen. Hur kan nu det hänga ihop?

Ur amerikansk synpunkt stör Syrien den politiska ordningen i Mellersta Östern.

 

– Sedan ca. 50 år retar det USA , att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska kraven på utrikes- och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baathpartiets välde avvisat kraven på att öppna landet för västliga intressen och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels militära överlägsenhet, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad: Att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981, anser Syrien vara en krigsakt som fortfarande är på gång. För Syrien är det ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra NGOs mot Israel och USA. Denna ledarroll i kampen mot Israel har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för avsikten att bli ledande makt i den arabiska världen – mot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och SaudiArabien, och utan USAs lov. Dessa överträdelser räcker principiellt för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu förtretligare var inte bara att Syrien för detta syfte även lyckades få tag på stöd, utan framför allt: från vem.

– Med sitt „panarabiska“ och anti-israeliska agerande har Syrien inte bara ställt sig mot Amerikas vänner i den arabiska världen, utan har framför allt sökt sig en allierad, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern: Iran. Att Iran är Syriens allierade, sen den schiitiska revolutionen 1979, tillför en ny dimension, som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran – som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har militär-strategisk styrka att komma med – är för USA en mycket större störfaktor änSyrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.USA vill bekämpa Irans teokratiska statsprogram i Mellanöstern. Och Assad vill kringgå Amerikas isoleringspolitik genom alliansen med skurkstaten Iran. Å andra sidan hjälper det Iran att lösa sin ekonomiska och militär-strategiska isolation.Det kan Amerika inte tillåta – och därför måste Assad störtas. Men detta är inte det enda skälet till att Washington så ivrigt bekämpar Assad – för Iran är ju inte Syriens verkliga skyddsmakt.

 

– Det är nämligen Ryssland och därför har konflikten världspolitisk karaktär. Syrien är framför allt Rysslands sista allierade i regionen, som säkrar Rysslands strategiska inflytandesfär där.

Omvänt vill USA försvaga Rysslands makt.Ryssland, med örlogsbas i Tartus, är ett hinder för USAs och NATOs anspråk att ha monopol på att kontrollera och licensera våld och att utöva skyddsmaktgarantier i regionen. Sett utifrån den synvinkeln är bekämpandet av Assadregimen ett strategiskt viktigt bidrag till att underminera ryska anspråk på att delta i den strategiska kontrollen över regionen.

Att ryssarna stöder Syrien ekonomiskt, för att lindra skadorna som väststaternas sanktioner har förorsakat (krediter och handel), och att de har kvar sina militära rådgivare och militärbasen i landet, visar att Ryssland håller fast vid Syrien. Trots västlig kritik slutar man inte att skicka vapen till regimen och har hotat med militärt ingripande, om handelsfartygen skulle angripas. Samtidigt förvägrades alla resolutioner i säkerhetsrådet, som skulle ha fört till (folkrättsligt legalt) militärt ingripande genom USA och deras allierade.

– Å andra sidan betonar den ryska regeringen, att Ryssland har ”lärt” sig av 20 års amerikansk interventionspolitik i hela världen, särskilt i Främre och Mellersta Östern: USA destabiliserar länder och förorsakar kaos med sin kanonbåtspolitik Ryssarna märker alltså inte bara, att USA obevekligt håller fast vid sin världsmaktroll, utan anser sig tvungna att svara på samma nivå: de insisterar på att beaktas i varje konflikt i regionen som de anser vara relevant,och kräver att USA slutar uppträda som global våldsmonopolist. Med hänsyn till USAs uppträdande, är det ett anspråk på att vara likvärdig världsmakt. Det underbygger Ryssland genom att uppträda som förmedlare mellan de fientliga syriska partierna.

– Moskva hävdar att vapenexporten till Syrien, ju bara tjänar landets försvar och bara uppfyller kontrakt som ingåtts tidigare. Ryssland dementerar så, att kriget forceras och Ryssland figurerar som USAs motståndare inom landet.

Ryssland uppfattar USAs hot att kasta bomber på Syrien, som ett angrepp på den rådande världsordningen: Syrien, Ryssland och den internationella folkrätten är hotade.Putins förslag, att världsgemenskapen oskadliggör Syriens kemvapen med hjälp av OPCW, betyder att USA tillåter Ryssland att vara med om att försvaga Assads makt (enbart Ryssland kunde övertala Assad att ge bort kemvapnen och släppa in inspektörerna i landet). Nu måste Ryssland accepteras som medhjälpare, när det gäller att ordna världen genom Förenta Nationerna och Säkerhetsrådet och det är bittert för USA..

– Det ryska initiativet präglas dock av motsättningar: Ryssland inhandlar sig erkännandet som medbestämmande världsmakt genom att försvaga sin allierade. Syrien är numera bara en underhandlingspant för Ryssland, som spelar poker om sin världsmakt. Samtidigt understöds landet fortfarande, för att överhuvudtaget kunna duga som påtryckningsmedel gentemot USA.

Den ryska utrikespolitiken har bara ett alternativ kvar: Att undvika att praktiskt ta ställning mot den amerikanska världsmakten. Ryssland uppträder som världsmakt, som står över alla partier och representerar den goda internationella folksrätten; men är beroende av om USA tillmäter detta betydelse eller ej. Den ryska utrikespolitiken visar hur det står till med rang-ordningen mellan de båda världsmakterna – det kan inte vara tal om rysk jämställdhet med USA. Den avgörande frågan som Ryssland konfronteras med, nämligen att ta farväl från sin världsmaktstatus, besvaras inte: Ryssland vill vara stormakt och försöker samtidigt att skilja det från konfrontationen, som USA sätter på dagordningen; Moskva vill undvika att frivilligt dra sig tillbaka som världsmakt i Mellanöstern.

– Med Genf 2 har ett nytt fält för striden om ordningen i Syrien öppnats. Rysslands projekt står emot USAs, att ryssarna måste erkänna deras världsordningsmakt: men att samla in kemvapen och att få slut på inbördeskriget förutsätter stormakternas enighet. USA misstänker att Ryssland bara vill ”köpa tid”, så att Assad vinner kriget och kräver,att samarbetet med Ryssland ska leda till Assads störtande. Därför ska Ryssland erkänna den prioriteten, om det ska bli en ”politisk lösning”. Hur kunde läget i syrien bli ett spel mellan stormakterna? Syrien har sedan länge varit en störfaktor för USA och den ”arabiska våren” var ett välkommet tillfälle att forcera Assads avsättning:

 

Den första uppgiften gällde att säkerställa att det överhuvudtaget existerar ett folkuppror. För det är ju ingen självklar automatik. Ett religöst, etniskt eller vilket missnöje som helst med Assad-regimen, är ju inte samma sak som beslutet att organisera motståndet.

 

USA måste alltså radikalisera missnöjet och massorna. De båda golfmonarkierna Katar och Saudiarabien tog sig an krigspropagandan med omnipresenta satelliter och allestädesnärvaro i internet, med religiösa sändebud osv. får syrerna klart för sig, att den gudlösa regimen är dömd till undergång.Islamisk religiös fanatism är för USA fortfarande ett träsk där al-qaidas militanta antiamerikanism gror. Men i Syrien är den ett dugligt medel att förorsaka den sorts hänsynslöshet mot varje kalkulation, som vore nödvändig, om man är underlägsen och vill ställa maktfrågan mot den statliga våldsapparaten.Dödsoffren, nödvändigtvis i allt större antal, gör sitt för att den önskade stämningen Amerika ombesörjer med sin diplomatisk-propagandistiska adoption av upproret för vissheten, att man är på den riktiga sidan med protesten och kampen mot Assad. Att oppositionen resp.de olika tridspartierna blir erkända och att den amerikanska ambassadören gör blixtbesök i oppositions- högborgar o.dy. gynnar saken. Och i övrigt är varje avhoppad militär eller civil ledarperson ännu en spik i regimens likkista.

Oppositionen ska ha klart för sig, vilket program den måste ha – alla krav måste lyda riktlinjen, att de inte kan uppfyllas under Assad-regimen. Därför varnas de oppositionella, som menar att de kan komma framåt med sitt ärende om de förhandlar med Assad-regeringen. Alla reformer, alla förhandlingförslag, som kommer från Assad eller från tredje sida, avvisas som skenmanöver.

 

 

USA sörjer för att inbördeskriget inte tar slut: Assads regeringstrupper är ju militärt överlägsna och skulle kunna kväva uppståndet. Motsvarande till varje eskalation som Assad anser nödvändig, ställs vapnen till oppositionens förfogande: Peu a peu har rebellerna, som enligt propagandan ju bara är civilister eller desertörer, modern kommunikationsteknik, pansar-brytande vapen och förfogar även över mobilt flygförsvar.De kan inte besegra Assads trupper, men den nyttiga effekten är att inbördeskriget eskaleras, och att Assads regim numera enbart kämpar om sin överlevnad.Med fortsättningen av kriget blir läget för befolkningen mer och mer katastrofalt. Och alla människor i landet hardragits in i konfliken, om de så ville eller inte, för tillhörigheten till en konfession eller etnie betyder numera att man ansvarar för detta med sitt liv.

Och det är spelet mellan stormakterna som har förorsakat den mänskliga katastrofen.

 

 

Syrien speglad i massmedia

 När de första oroligheterna i Syrien blev bekanta, så stod det klart för massmedia: Nu kommer den ”arabiska våren” till Syrien. Bara namnet av detta spöksubjekt, som föddes på Tahrir-platsen i Kairo 2011, tillhanda-håller allt som behövs för att förstå det som hände! Ty med detta ord är det avgjort, att stater och regimer som rebellionen vänder sig emot, har förtjänat att störtas – likgiltigt om den stat det handlar om regerar som arabisk socialism, sekulär nationalism, västorienterad diktatur eller redan före uppståndet är s.k. ”failed state”. För att förstå och värdera upproren är det då också likgiltigt vilka krafter, med vilka skäl och med vilka trosbekännelser, som reser sig till motstånd emot makten i landet, ochdet är även likgiltigt, vilka delar av folket som måste vara rädda mera för rebellerna än för den härskande regimen. Och det gör heller ingen skillnad, att folk i de olika länderna i regionen som gör uppror, har olika orsaker vara missnöjd med sina olika regeringar. För där den ”arabiska våren” är på gång, ska det alltid handla om samma sak: Folket, detta helgjutna kollektiv, som står upp mot överheten, är gripen av viljan till friheten att bli regerad på det sätt som ”vi” uppskattar här och som ”vi” demonstrerar för världen. Och det system som upproret riktar sig emot, är just därför en avskyvärd diktatur.

 Sedan den känsliga frågan har avgjorts, om ”vi” överhuvudtaget ska tillåta att gamla välförtjänta, västvänliga makthavare som i Tunesien och Egypten, (- i Jemen, Libyen och Syrien är det ju en annan sak-) störtas, har den ”arabiska våren” blivit chiffret för i västlig mening önskvärt kaos vid Medelhavets södra och östliga delar: Att regimer störtas och en hel region blivit mogen för nyordning, uppfattar politikerna i de västliga huvudstäderna som en chans, och överlåter inte rebellionens framgång till rebellerna. För när det nu är klart, var friheten och var förtrycket är hemma, och för vem ”vi” ska ta parti, då skadar det inte alls, att man får reda på, att de upproriska folken för det första inte själva är eniga, och för det andra, att de som för kampen inte gör det med egna medel, utan med vapen och soldater, logistik och pengar från utlandet. För självklart behöver och förtjänar den ”arabiska våren” stöd från alla goda makter i världen!

Krigspropagandan sköts om av massmedia – för att folk ska förstå vilken sida som förtjänar ”vårt” stöd och vilken sida som förtjänar döden. Bilder och rapporter visar dödsoffer på rebellernas sida och i civilbefolkningen, och andra bilder visar de skyldiga i Assadregimen. Man boykottar den officiella syriska nyhetsbyrån SANA ( det kan ju bara vara propaganda) och litar på det som de upproriska sätter på nätet eller på det som Al-Jazeera och Al-Arabiya sänder (alltså Golfmonarkierna). Läsarna försäkras, att det är omöjligt att kolla upp materialets sanningsenlighet, för att den syriska regeringen gör det omöjligt för pressen att arbeta fritt i landet. Journalisterna känner alltså till, att de gör sig själva till språkrör för ett inbördes-krigspartis krigspropaganda. Men denna opålitliga propaganda är den enda upplysningen över krigspartiernas gärningar och avsikter som serveras.

In denna mening klargörs det, vem som gjort sig skyldig till de ständiga blodsutgjutelserna: I flera månader får man intrycket, att den syriska armeen helt utan orsak skjuter på fredliga demonstranter. Att massorna som stormar polisstationer och lynchar ämbetsmän, inte kan vara obeväpnade, ses inte som motsägande. I stället förklaras rebellernas beväpning med deras förtvivlade och upprörda reaktion på Assad-regimens grundlösa mördande: Att avhoppare ur Assads armee, som inte stod ut med detta, har tagit med sig sina vapen. Sen visas bilder av Assads stridshelikoptrar och stridsflygplan, som bombar stadsdelar. Bilderna som skulle tala för sig, gör inte detta: Det behövs tydligen en förklaring om vem som angriper oskyldiga civilister: I detta fall ska man uppfatta det så, att regeringen godtyckligt bombar bostadskvarter, därför att den vill döda så många människor som möjligt! Efter ett år fick publiken reda på, att utländska soldater och islamister står främst i rebellernas front och bär in jihad (heliga krig) i Syrien. Det tycker massmedia inte är bra, men det kan inte rubba på den principiella sorteringen av vän och fiende: Som reaktion på en regering som dödar sin egen befolkning utan orsak, är t.o.m. den islamistiska omstörtningsviljan begriplig – och en hjälp till den goda FSA (fria syriska armeen) tas gärna emot från vilken riktning som helst. När det sedan blir bekant, att även anti-Assad-krafter begått massmord och brott mot de mänskliga rättigheterna, så ställs inte det på samma moraliska plan som Assadregimens brott, utan det ska bevisa hur långt förråelsen har kommit, genom att Assadregimen tvingat på dem en frihetskamp. Bestialiteten är hos rebellerna ett uttryck av obhärskad vrede, som under åratal av förtryck har ansamlats – även om gärningsmännen inte alls kommer från Syrien – , hos Assads soldater är samma sak uttryck för deras naturliga karaktär…

Under tiden hopar sig allt oftare rapporter, som inte bara berättar om syrernas kamp mot förtryckarna, utan även talar om ett krig som grannländerna SaudiArabien och Iran för om makten i regionen, och om ett krig som de båda världsmakterna USA och Ryssland med Kina för inom Syrien. Folket – som hittills varit den ”arabiska vårens”subjekt – spelar nu rollen av lidande manövermassa för en global maktkonkurrens. För fördömelsen av Assad spelar det ingen roll. Denne ska så fort som möjligt – återigen i den oskyldiga civilbefolkningens intresse – röjas undan, så att världsmakternas konflikt kan biläggas och det blir fred .

 Förutom med den moraliska värderingen av krigspartierna, förser pressen publiken med bedömningar om regimens aktioner och rebellernas effektivitet, och då får de Goda inte bara bra betyg. Man får veta att Assadregimen försöker dämpa ner missnöjet ilandet med reformer: den har upphävt det hittils gällande undantagstillståndet, genomfört nya val och tillåtit nya politiska partier, förbereder en ny grundlag och ekonomiska reformer. Om sådana förändringar ska kunna stilla det syriska folkets längtan efter en demokratisk regering eller kunna avskaffa fattigdomen i landet, och överhuvudtaget ska kunna röja undan syrernas skäl till protester, det anser västliga media inte vara värd ett bedömande. Man genomskådar Assads reformer som skenbara medgivanden, för att kunna vara kvar vid makten – och klargör därmed, vad som skulle tillfredställa ”våra” krav på reformer och vara ”äkta”. Inte bara US-utrikesministern Clinton upptäcker en ”avledningsmanöver”, för att kunna undvika det som egentligen vore nödvändigt, nämligen att avgå; hela den västliga offentligheten presenterar sig som rebellionens uppdragsgivare: man bokstaverar för de rebelliska syrerna vilket resultat man skulle vara nöjd med och vilket inte kommer i fråga. Därför är synvinkeln som massmedia intar, när den betraktar den lokala folkvilja som ska stödjas, mycket kritisk: De politiska krafter i landet som avvisar utländsk inblandning och som vill förhandla med Assad om landets framtid, stör enbart bilden och får i västliga medier ingen plats; massorna som demonstrerar för Assad tas inte på allvar: de har bara blivit ditbeordrade för att hylla regimen. Men även regimens fiender lämnar mycket övrigt att önska: politiska ledare som sedan årtionden vistats i utlandet har inget inflytande över rebellernas ledare, FSA kan inte bestämma över lokala miliser och jihadisterna och alla beväpnade som finns samarbetar inte med med de politiska krafterna i landet. De olika krafterna har ingen gemensam inriktning – utom den negativa, att Assad måste bort. Det är inte alls bra för ”vårt” krig som de ju måste föra ordentligt. De uppmanas till en enighet som de varken har eller anser vara nödvändig. Så blir tidningsläsaren inte bara informerad om vilket teoretiskt parti för den riktiga sidan hen ska ta. Därutöver blir hen insatt i att hen själv är en intresserad krigspart. Att det också måste vara hens sak att Assad störtas. Läsaren måste inte veta, vem den syriska präsidenten stör, och vad som stör ”oss”, och varför det angår ”oss” – om han bara vet vilken sida han måste stå på!

De regulära och irregulära soldater som hetsas mot varandra i landet, behöver inte veta något om den amerikanska mer-dimensionala imperialistiska uppfattningen om uppror, och likaså inte allmänheten i den västliga hemisfären. Massmedia ser hellre den amerikanska Syrien-politikens ”återhållsamhet”, som de upptäcker, för att USA hittills inte har ingripit i kriget med egna trupper (som i Libyen).

 

Översättning / Gegenstandpunkt 3/12