Archiv für den Monat: September 2013

!Big Data Is Storing You!

En hård lektion i demokratisk frihet

 USAs underrättelsetjänst, ”National Security Agency (NSA), har byggt upp en infrastruktur som tillåter att avlyssna nästan allt. Därmed blir automatiskt det mesta av den mellanmänskliga kommunikationen avlyssnat, det måste inte ens vara avsett. Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, namnet av varje person jag talar med, varje uttryck av kreativitet, kärlek och vänskap blir avlyssnat..“ (se: Snowden, interview i Guardian 09.06.13),

Snowden avslöjade, att USAs hemliga övervakning och lagring av datatrafiken gäller hela globen och att alla andra demokratiska länder (framför allt Great Britain) gör samma sak med de egna och med främmande medborgare. Det ville Snowden inte acceptera. Därmed uttalade han vad många arga kritiker klagar över, nämligen att staten begår intrång i vår privatsfär.

Internets möjligheter hade fött en tro på att den digitala sfären erbjuder nät-communityn verklig demokrati i motsats till de gamla medierna, att det kunde skapas en ny allmänhet, som ger var och en möjligheten att delta i allt och att yttra sig om allt. Och det kan man ju… Men den digitala infrastrukturen har även en annan sida: Samma teknik, som gör snabb kommunikation mellan personer och orter över hela världen möjlig, arbetar med samma redskap, som möjliggör avlyssning genom säkerhetstjänster – världen är numera transparent för NSA & co!

Men det globala nätets community, som uppenbarligen fullständigt övervakas, firar Snowden som en ny ‘Master of Transparency’: Om bara folk visste om det som hittills försiggått i hemlighet, så skulle kanske allmänheten tvinga överheten att sluta med det (så även Wikileaks). Det där är en idealistisk synpunkt, som inte betänker att USA och andra demokratier anser övervakningen vara nödvändig och därför inte kommer  att sluta med det. Statens misstroende måste tas på allvar, för dess behov av att övervaka sina medborgare har ju som bekant funnits redan innan den digitala tekniken kom fram.

Tyvärr används för det mesta ingen energi på att förklara varför de västliga demokratierna mobiliserar denna enorma övervakning och samlar dessa ofantliga mängder data-informationer. Man framhärdar hellre med att massövervakningen av privatsfären inte kan vara i överensstämmelse med en verklig demokrati  –  men övervakningspraktiken bevisar ju motsatsen: Det är just precis USA och våra demokratier, frihetens och nätfrihetens oaser, som spionerar ut medborgarnas intimsta data!

När man nu vet om att det är USA och de andra demokratierna som dammsuger nätet och lagrar massdata, så är  det ett ologiskt synsätt att fråga sig hur det har kunnat gått så långt! Då måste man i stället fråga sig, vad det är för ett demokratiskt intresse som vill avlyssna allt som befinner sig i nätet.

Den globala kommunikationens uppkoppling till nätet är för staterna ett utmärkt tillfälle att kunna avlyssna mera. För regeringar, som har ”vitala intressen” runt omkring globen och som just därför också har många fiender, är det ett elementärt behov att granska mycket noggrant, vad resten av världen har för sig.

Snowdens avslöjanden ådagalägger inte mer och inte mindre än att staterna tar för sig det digitala livets möjligheter att få tag på var och ens dataspår  i nätet – och dessa spår finns i ofantliga mängder i nätet just för att folk deltar i det digitala, moderna livet.

Det vore ett misstag, om man förväxlade den omfattande kontrollmöjligheten av medborgarnas digitala privatsfär med statlig censur (som finns i China) eller tror att alla medborgare misstänks  principellt – nej, misstanke är alltid riktat mot något speciellt: Den gamla rasterspaningen gav folk möjligheten att gömma sig. Med folkens digitalisering finns helt nya möjligheter att utforska den privata frihetens olika vinklar och vrån, för man sätter ju frivilligt in en massa personliga informationer i nätet – staten tar alltså för sig av det.

De ledande demokratierna i världen sysslar nämligen sedan längre tid med att principiellt kunna kontrollera allt och alla genom uthämtning och analys av data i nätet; de vill kunna skapa alla möjliga profiler av medborgarna – deras rörelse-, kontakt,- och faktaprofiler.

Staten täpper till alla porer i den sfär, som allmänt antas vara den orten, där individen kan utveckla sig fritt, helt utan att besväras av staten.

I privatlivet sysselsätter man sig med sina egna angelägenheter och trampar sig ömsesidigt på fötterna, utan att staten blandar sig i det. Men den friheten har innebörden, att man ska hålla sig till lagarna. Statsmakten släpper inte lös sina medborgare i den mening att den inte bryr sig om det folk håller på med, utan sörjer med sina lagar för att folk håller sig inom de behöriga gränserna (egendom kan enbart förvärvas med pengar, pengar måste man tjäna med arbete etc.). Man lever i en rättsstat, där principen gäller, att staten inte lägger sig i det man gör, så länge man håller sig till det som är tillåtet. Friheten är alltså en licens vi fått av statsmakten. Det finns ingen avdelning i samhället där man sysselsätter sig utan statlig licens. Utan friheten är det förhållande, som statsmakten har gentemot sitt folk : en koncession, ett ”frihetsbrev”.Frihet betyder inte, att staten partiellt, t. ex. i den privata konkurrensen, avstår från sin förfoganderätt över samhället. Utan varje frihet som medborgaren njuter av, är en frihet som staten har beviljat.

När det handlar om statens suveränitet, sfären, där staten, som har makten över landet och folket, bestämmer vilka regler som gäller, har samma stat ett helt annat förhållande till sitt samhälle: Suveräniteten måste vara oantastlig, staten måste ha det absoluta, suveräna väldet över sitt samhälle. Och det är förutsättningen till alla de frihetsregler, som staten inrättat, och som inte får överskridas.

Övervakningen av privatsfären legitimeras och motiveras med nationens säkerhetsintresse. Man utgår ifrån att försvaret av frihetens regelverk gör övervakningen absolut nödvändig.

Då behöver man inte förundra sig över, att statsmaktens säkerhetsintresse inte tar hänsyn till de demokratiska värdena. Utan underrättelsetjänsterna har uppdraget att göra det globala nätet till ett instrument för sin övervakning av invånarna. Och inte bara det, utan även vad gäller främmande stater och deras invånare; och även regeringar man står på vänskaplig fot till och deras storföretag och bolag i landet är föremål för spionaget. Det förnekar inte den amerikanska regeringen, utan tillkännager helt offensivt, att USA har rätten att spana ut den politiska och ekonomiska konkurrensen i världen.

Och det finns ingen som på allvar ville förneka USA den rätten – och inte heller att den amerikanska regeringen ålägger alla stater att inte ge asyl åt Snowden;  annars blir man fiende till världsmakten USA.

Den nationella säkerheten betyder att överhögheten när som helst måste kunna vidmakthållas gentemot varje möjlig eller verkligen föreliggande vilja, som vill ändra på de förhållanden som härskar – det kan tydas som angrepp mot statsmakten. Och misstanken är generellt riktad mot allt som kan tänkas vara statsfientligt: Därför väntas inte tills misstanken blivit konkret – övervakningsstaten vill och kan, med allt privat och socialt liv som flyter omkring i nätet, gripa tag i informationerna som är tillgängliga per ”big data”.

 För att kunna agera fullständigt fritt och suveränt med sina spaningsbehov, måste alla data som är åtkomliga, sugas upp och magasineras, så att inga informationer kommer att undgå övervakningintresset. Vad staten sedan gallrar ut ur dessa informationer och granskar noggrannare, hör naturligtvis till de aktuella kriterierna som statsmakten har – misstankarna gäller inte endast terrorspaningen.

Den fundamentala debatten i medierna om frihet och säkerhet som poler i samhället, visar att det inte handlar om ett olösbart problem, ett dilemma: Skälen som anförs, nämligen att skydda medborgarnas frihet emot terrorister, organiserad kriminalitet och mafian etc., anser man å ena sidan vara meningen med övervakningen, samtidigt som man tycker att en ”total” övervakning är orimlig och överdriven – i förhållande till vadå?

Det är ju staterna, som skaffar sig fiender i världen med sina globalt vitala intressen. Då räknar de med att medborgarna hemma blir attraktiva mål för terrorister. En annan läsart för det problemet vore, att det skulle vara bäst för medborgarnas säkerhet, om staterna kunde dra tillbaka sina globala anspråk och låta sina trupper go home! Men om man har dilemma-glasögona på sig, så är det synsättet uteslutet. I stället krävs följande insikt :

 Om nationens frihet verkligen måste försvaras i Hindukush och de egna  medborgarna blir hotade av terrorister, då är det nog bättre, om staten övervakar allt som är privat, innan man som oskyldig invånare flyger i luften vid perrongen!