Archiv der Kategorie: Människorätten

Människorätten Del 5

De fria valen

Det är en förarglig teoretisk ovana, att förklara människors positiva förhållande till staten med att deras ställning till överheten skulle ha sitt ursprung i människans natur, och individerna därför skulle inneha rätten att vara undersåtar i en stat. De fria valen befäster den tanken i medvetandet:

Artikel 21

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.“ (FN 1948)

Att allmänna val utlyses vart fjärde år betyder att den demokratiska staten respekterar medborgarnas vilja helt abstrakt. Väljarna ska ju med valakten endast yttra samtycke eller missnöje med regeringens föregående och/eller framtida åtgärdanden. Att folket får delta i urvalet av kandidater för politiska ämbeten, är det enda tillåtna viset att påverka statligt handlande överhuvudtaget.

Att då valen anses vara demokratins höjdpunkt är därför helt riktigt.

Sen ska väljaren ska inte skriva dit vad hen tycker är viktigt, när hen kryssar på valsedeln, för de alternativ som listats är både alternativlösa och person- och partibundna. Väljarens egna åsikter är degraderade till rent individuella motiv. Sedan räknas de namn- och kommentarlösa kryssen ihop, i procedurer som för det mesta är outgrundliga för vanliga väljare.

Att de fria valen trots detta parafraseras som metoden att ta reda på folkets politiska vilja, kunde man betrakta som en ironi, för utforskningsmetoden är ju redan en fullständig definition av den vilja som ska utrönas!

Vad än miljoner enstaka väljare förväntat sig med att sätta sitt kryss där de satt det – valresultatet presenterar den kollektiva väljarviljan, som alla är tvungna att godkänna. Vad de valda maktinnehavarna sen gör med sin makt, är uteslutande deras sak. Väljaren ska inte belasta sig med tankar om varför det ska behövas en makt-elit för att leda nationens makt-instanser. Väljarna är fria, för att de inte måste lyda en regering som de inte har valt. Regeringen är fri, för att maktutövandet över medborgarna inte bygger på våld, utan på medborgarnas samtycke. Då kan den undanbe sig inblandning i regeringsaffärena – den är ju vald. Att de statliga arrangörerna är de som har nyttan av de fria valen, det ignorerar idén om människorätten.

Och att det just i en levande demokrati är vanligt att förakta valcirkusen, att skälla på förljugna och korrupta kandidater och väljarnas dumhet – det tangerar inte människorätten.

Det avgörande är i stället att människan skulle ha en vilja, vars väsentliga innehåll skulle vara rätten till en stat, som godkänner viljan som sådan när den utövar sin makt. Och den rättigheten blir ju också tillfredställd i valen.

Att staten sen sätter sig över vallöftena, för att väljarnas inflytande är slut med valet av regeringen, det förvandlas till människorätten att bli styrd av en legitim stat.

Statsmaktens välde som förnyas vart fjärde år infriar så inget mindre än människonaturen själv.

Människorätten Del 4

Yttrandefrihet.

Om och hur de fria medborgarna klarar sig i marknadsekonomin, angår inte staten så länge de håller sig till lagarna. De kan och bör ju ta hand om sig själva – och det måste de också, för baksidan av den privata frihetens medalj är ju, att alla intressen endast är privata: Varken andra privatpersoner eller staten är ansvariga för det som blir av folk.

Om det kan man tycka som man vill:

  • Artikel 19 („Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet..“) garanterar ju yttrandefriheten.

Ingen måste hysa samma åsikter som statsmakten. Det som karakteriserar friheten i de borgerliga demokratierna överhuvudtaget gäller även här: Allt man anser om de yttre omständigheter som påverkar ens liv positivt eller negativt eller allt som man föreslår ska ändras, är beviljat som privat åsikt.

Men det är ändå inte så, att medborgarnas åsikter och avsikter inte angår den liberala staten alls. Även i den moderna världen kan ett utlåtande om vad som helst avslöja en medveten distans gentemot det som „gäller“, nämligen det som den statliga rättsordningen skyddar. En sån synpunkt kan i vissa fall väcka misstanken, att den vill ändra på det „gällande“, och det leder till farhågan, att styret över de rådande förhållandena ska angripas, och därmed den frihet som var och en garanteras, för att däri organisera sitt uppehälle.

Statsmakten måste alltså, precis som den utrustar medborgarna med „hjälpmedlet“ att förvärva egendom på sakerna innan de kan konsumera dem, se till att det myndiga förståndet inte ska användas till mera än just detta: att hysa subjektiva åsikter, utan något anspråk på gällande, alltså utan att teoretiskt eller t.o.m. praktiskt drista sig vilja angripa det som „gäller“ i samhället. Att bedöma världen och dess seder måste säras från det objektiva och viljan att förändra: Det är den lilla randbetingelse som den demokratiska rättsstaten ger det mänskliga förståndet med på vägen när friheten garanteras.

Deklarationen om det fria tänkandet och yttrandet förpliktar alltså till en alldeles speciell position. I synnerhet när man strävar efter att uppnå saklig kunskap om de förhållanden som man vill bedöma, begränsas man till en ren subjektiv bedömning. Omdömesförmågan tilldelas alltså rollen att oförbindligt och självgott kommentera världens gång. Och de individer som vill säga ifrån, som har sina egna föreställningar och framför det offentligt, blir inte uttryckligt avvisade utan måste „bara“ finna sig i att deras åsikter bara är privata och därför inte spelar någon roll.

Och inte bara det.

Att respektera yttrade åsikter bara för att de yttras fritt, helt bortom innehållet, uppskattar som det avgörande just friheten att säga nåt, att subjektet har använt licensen att mena nåt.

Bortom alla sakliga innehåll förutsätter staten att alla fria opinionsbärare hyser principiellt samförstånd med den. Den uppfattar alla meningar som abstrakta bejakanden till den instans som beviljar yttrandefriheten, särskilt när statsmakten själv är föremål för kritiska yttranden.

Genom att kritiken är tillåten är den inte bara ovidkommande i saken, utan också höjd över all kritik. På söndagar och andra helgdagar bekänner sig den borgerliga statens ledare gärna uttryckligen till denna fräckhet. Då ska varje missnöjt folkmurmel vara ett bevis för att folket njuter av sin frihet, som det har fått och som det i varje fall är nöjd med.

Och just en sådan ställning som präglas av förakt gentemot det som folk tycker och vill, det ska alltså vara en människorätt som varje legitim statsmakt ska garantera!

Att principiellt förvandla mänskliga förstånds- och kommunikationsprodukter till att en beviljad akt tillvaratas, tolkas som en för- och överstatlig rättighet som naturen skapat – som om „människans natur“ inte ville något annat än tillåtelsen när den använder förståndet till att kommunicera med andra.

Människorätten Del 3

Medborgarskap.

Borgerliga stater påstås motsvara den för- och överstatliga principen om den mänskliga naturrätten i sin lagstiftning och därmed uppfylla sin skyldighet att gestalta samhället i alla sina detaljer. I verkligheten ställer de – rättsdogmatiskt – förhållandet mellan statsskick och legitimationsideologi upp och ner.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som här citeras, idealiserar det borgerliga styrets statsreson och dess metoder: de mänskliga rättigheter som formuleras i den, beskräftar just vilka nödvändigheter och metoder som sådana statsmakter genomdriver med sina åtgärder.

Artikel 15 („ Var och en har rätt till en nationalitet.”)

Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.

Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.

Det kännetecknar inget mindre än att överheten kräver av sitt folk att de i sina göranden och låtanden lyder statens regler. Folket ska ju vara statens resurs – och vad den än tänker använda sina undersåtar till, vilka planer den har med folk och att allt detta är lagenligt, det har sin orsak i medborgarskapet, som binder folket till „sin“ statsmakt.

Medborgarna själva är helt passiva i sitt förhållande till överheten – det är ju staten, inte människan, som sköter om det här exklusiva medborgarskapet. Varje statsmakt bestämmer över sina medborgare (det får andra statsmakter inte blanda sig i).

Läran om människorätten talar om för oss, att människans natur inte bara längtar efter en sån tillhörighet till en stat, utan också stiftar en förstatlig rätt till en nationalitet. Denna egendomliga konstruktion förvandlar förhållandet till staten och gör människan till drivkraften, medan staten som lagfäster människors tillhörighet till sitt statsfolk, skulle lyda en naturlig rätt.

Att alla stater just bevisar sin makt-frihet genom att de stiftar alldeles olika lagar om vilka människor som ska ha medborgarskap eller vilka som ska avvisas, det förnekar läran om den naturliga rätten till medborgarskap.

Det är också orsaken till att „statslöshet“ är en olycka för sig: Inte av naturen, utan i en värld, som de moderna staterna med många krig har delat upp mellan sig, är avsaknaden av en rättsligt-formell tillhörighet till en stat lika med omöjligen att existera – det betyder, att man inte har någon rätt att bo och arbeta i ett land, om man saknar passet som bevisar medborgarskapet.

Vilket som bekannt ingalunda innebär att medborgarrätten som sådan ger något löfte om materiellt välstånd. Medborgaren har ju friheten att organisera sitt uppehälle alldeles själva.

Fortsättning följer

Människorätten Del 2

Människorättens ursprung och hemvist är den borgerliga staten:

Idén, att statens makt begränsas av undersåtarnas autonoma vilja och att staten just därför har rätten att styra över dem, har med uppkomsten av de moderna borgerliga staterna blivit det högsta moraliska värdet i demokratiska styrelseskick.
Lovsjunger man den fria viljan, leder det utan vidare till att man berömmer statsmakten, för att den respekterar en naturlig rätt – det beror på, att de borgerliga staterna som stiftar och ordnar förhållandena i samhället, har försett sina medborgare med en säregen roll: De måste hålla sig till de intressen som staten har inrättat.

Det karakteristiska i det borgerliga styret är ju definitivt inte, att det jämfört med tidigare statsformer skulle ha lagt på sig restriktioner, när de driver igenom sina åtgärder, som ju fullständigt reglerar alla moment i vardagen, och inte heller att statens maktutövande gentemot folket vore oegennyttigt och enbart skulle tjäna medborgarnas intressen.

Föremålet för berömmet är i verkligheten föreskrifternas innehåll och vilken betydelse tillämpandet har för medborgarnas intressen. Det är de som åtnjuter statsmaktens grundläggande erkännande. Erkännandet är so fundamentalt, att det som är avgörande för de materiella behov som människor har, är omständigheten att överhuvudtaget någon har intressen – den kallas person – och att den måste reda sig med det som står den till buds:

För att få tag på saker och ting, måste man förvärva egendom. Den borgerliga staten hjälper personerna på traven med äganderätten, den exklusiva rätten att förfoga över sin egendom.
Den borgerliga staten föreskriver tvingande att egendom på varor och tjänster måste bytas mot pengar och definierar bindande pengarna, som representerar bytesvärdet av allt som är till salu och som måste tjänas innan och för att någon människa kan komma åt saken.

Att människans materialism är erkänd, samtidigt som alla intressen är fastlagda på att allt som man vill ha är underkastat äganderätten, som kvantifieras i pengar och som utesluter alla ickeägare från rätten att använda sakerna (grundprincipen att en summa pengar bestämmer över föremålens tillgänglighet), har skapat en ekonomi som leder till att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.

Det är statens makt som förlänar marknadsekonomin sin varaktighet emot alla dess immanenta motsägelser och motsättningar.
Den borgerliga staten erkänner alltså en materialism som den ingalunda förefinner skiljt från sig själv i samhället och som den inte heller låter vara i fred.

Äganderätten ställs samhället till förfogande som det både allomfattande och oundvikliga medium man måste begagna sig av och den borgerliga staten definierar den privata materialismen i detalj.

Så visar det sig att erbjudandet – möjligheterna att tjäna pengar – är något man inte kan avböja: Skyldigheten att med arbete öka avkastningen av främmande privategendom i pengaform är alternativlös.

Oavsett, om man som rikemannen investerar sina pengar för att få profit, eller om man som löntagare ställer sin arbetskraft och tid till tjänsten för en sådan investerings framgång, eller på annat sätt förtjänar sitt uppehälle – alla medlemmar i det moderna förvärvssamhället är av privata materialistiska skäl inblandade i kapitaltillväxtens mekanism, som staten sedan gör brutto-nationalprodukten av.

BNP visar den sammanlagda tillväxten av allt privat kapital, som de fria medborgarna automatiskt har ackumulerat ihop med sina ansträngningar att tjäna pengar: Den utgör för staten en inkomstkälla, som den tar för sig av, både genom att ta skatt och genom att pantsätta samhällets framtida tillväxt med statsskulder.
Med äganderätten och pengarna som staten stiftar, är den borgerliga statens medborgare fastlagda på en frihet, vars korrekta tillvaratagande, gynnar staten mer än alla diktatoriska föreskrifter till folket, det har ju historien visat.  Alla behov i samhället har ju omvandlats till nödvändigheten att tjäna pengar.

Och hur folk klarar av det, är helt och hållet deras privata angelägenhet. I den här ekonomin kräver därför omständigheterna att folks strävan att tjäna pengar riktas mot varandra – man är ju beroende av att alla medborgare deltar i konkurrensen om pengarna.

Staten inverkar alltså på konkurrensens förlopp så att den tjänar dess behov. Just dess reglemente över samhället, just dess snyltande, ska framstå som en tjänst till samhället.
Det är detta reglemente som staten anknyter till när den proklamerar sin skyldighet att utforma det borgerliga samhället principiellt och i detalj efter idén om människans rättsnatur, som den borgerliga staten skulle vara förpliktad.

Fortsättning följer

Människorätten Del 1

Naturrätten

Människans värde – Statsmaktens legitimation

Att människosläktet skulle ha naturliga rättigheter, anknyter till det som var och en känner till som rättsordning: Samhällets regelverk som man måste hålla sig till.Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt och därför är staten instansen som åberopas eller som själv blir aktiv, när det gäller rättsfrågor eller rättskollisioner.Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller. Gentemot under-såtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.

Men enligt idén om naturrätten räcker det inte, att statens våldsmonopol verkligen är sista ordet och utgångspunkten till all rätt som kodifieras, utan just själva människosläktets natur anses ge statsmakten dess legitimitet:

”Filosofer, teologer och jurister m.fl. har ända sedan antikens dagar hävdat ståndpunkten att det finns lagar som står över de “vanliga” lagar som stiftas av människor. Genom tiderna har det funnits två sätt att härleda en sådan så kallad naturlig lag. Antingen har man menat att denna vilar på en religiös grund och alltså skapats av Gud eller så finns den naturliga lagen ändå, utan någon religiös grund, så att säga tillhörande människans natur. ”( Wikipedia)

 

Medan tidigare härskare och rättslärda hävdat, att maktens legitimation är en gudomlig skapelse, hänvisar staterna idag till ett ”naturligt” maktförhållande, där de som regeras förekommer i en dubbel roll: De som i sin vardag måste lyda statens lagar och anpassa sina intressen till dessa regler, ska samtidigt vara de som enligt sin natur bekräftar statens maktutövande som legitimt.

Den ”överpositiva” naturrätten anses alltså vara den egentliga grundvalen till makten och samtidigt ska den vara maktens absoluta hämsko för varje statlig åtgärd gentemot undersåtarna.

Det är ju konstigt: Enligt naturrättsidén ska individuerna vara rättspersoner innan någon stat är påtänkt. Denna idé bryr sig inte om motstridigheten, att rättsordningen som inrättats av statsmakten, förvandlas till undersåtarnas naturliga bestämning – att de har människorätten eo ipso, helt utan något som helst förhållande till en statlig instans – och ska på så vis motsvara de människor som den styr över.

Därav följer absurditeten, att makthavare måste skydda undersåtarna mot sitt eget maktutövande: Därför måste staten också presentera sig själv som en sorts högre tjänst till människans natur, när den bestämmer vilka regler som ska gälla i samhället, och övervakar att folk håller sig till dem.

Statsmakten ska alltså gälla absolut.

Ideén om naturrätten utgår helt enkelt från den principiella motsättningen i statsmaktens förhållande till undersåtarna, och förvandlar den stillatigande till en angelägenhet som gäller statsmaktens legitimitet. Eftersom majoriteten av människorna regeras av en elit, behövs det ett synsätt som godkänner både motsättningen mellan statsmakten och dess undersåtar och den påstådda jämlikheten mellan människorna inom det här motsättnings-förhållandet. Det har alltid varit makthavare, som haft orsak att hävda ståndpunkten, att en naturlig lag legitimerar deras makt att utnyttja undersåtarna till sin egen fördel.

Ideén betraktar alla sociala och ekonomiska motsättningar i samhället på ett vis som gör dem betydelselösa: Istället ska det finnas en ideell enighet mellan härskare och undersåtar, och då försvinner den sakliga motsättningen. Människornas dubbelroll ska alltså betyga att reglerna förtjänar deras samtycke, därför att de gett det statliga maktutövandet en högre rätt.

Det är inte människornas konkreta intressen, deras personliga vilja, som staten respekterar – för alla „jämlikar“ måste ju hålla sig till lagarna som staten stiftat. Respekten gäller viljan som sådan: Inte vad en människa vill, utan att han tillhör en species, som utmärks av att överhuvudtaget ha en vilja – utan hänsyn till vad olika människor vill och behöver, utan hänsyn till de olika omständigheter de lever i.

Den uppfattningen av människan är en rättsfilsofisk uppfinning, ett spökväsen. Den mänskliga naturen har de nödvändiga behov som kroppen fordrar och homo sapiens traktar efter att realisera dessa sina intressen och sysselsätter sig med det. Under tidernas lopp utvecklar mänskligheten (som för övrigt aldrig har existerat som ett kollektivt subjekt) många olika intressen, som inte har något med den mänskliga naturen att göra: de präglas alltmera av olika samhällsformer, utvecklingen av naturvetenskap, teknik och mer eller mindre olika arbetsdelningar. Men mänskligheten har aldrig lyckats åstadkomma en vilja utan innehåll…

Men konstruktionen är onekligen fruktbar: varje enskild vilja är obetydlig – i och med att staten respekterar den abstrakta viljan, sätter staten sig så enkelt som varaktigt över de intressen som existerar. Ja, att respektera individernas abstrakta suveränitet över sig själva går alltid ihop med den praktiska frihet som regeringen realt utövar. Huvudsaken är, att alla behandlas som autonoma subjekt och att ingen får reduceras till ett blott objekt – under vilka villkor man då är subjekt, det är utraderat.

Första steget i tanken var, att tänka sig statsmakten som en potentiell godtycklighetsmaskin, som måste tyglas av människorätten så snart den utövar sin makt.

Nästa steg i tanken är, att härskarapparaten inte bara är en tyglad och därmed legitimerad makt, som inte blandar sig i människans uregna, naturgivna rättigheter, utan tvärtom är människans viktigaste levnadsvillkor.

Följaktligen tänker man sig, att statens åtgärder lyder människonaturens rättsanspråk på passande härskare.

Detta ska alltså vara substansen av den upplysta ideen om människans naturrätt.

Fortsättning följer