Archiv der Kategorie: Europa

Behövs TTIP och CETA för jobben?

I en debattartikel från 2.09.16 i Aftonbladet som publicerats på regeringskansliets sida, påstår Linde och Thorwaldsson att löntagarnas intressen skulle skyddas av TTIP-avtalet: „De som nu vill stoppa arbetet med att nå ett frihandelsavtal mellan två av världens största ekonomier, EU och USA, är svaret skyldiga: hur ska vi skapa fler konkurrenskraftiga jobb utan ökad handel?“ http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/09/sverige-behover-ttip-for-jobben/

Det är hög tid att tänka efter om man verkligen vill leva i en värld där man är beroende av affärsintressen:

För TTIP ska främja den ekonomiska tillväxten genom mer konkurrens. Det lovar politikerna i Europa och USA. Att lönerna ska växa eller att man får det lättare lovar de inte. Det är näringslivets profiter som ska växa – då måste konkurrensen mellan företagen och staterna skärpas. Politikens uppgift är nationens kapitaltillväxt. Den kapitalistiska konkurrensen ska radikaliseras. Statliga regler diskriminerar affärsverksamheten och stör den fria konkurrensen!

TTIP kan bidra till att minska krångel och överlappande byråkrati. Förhandlingarna handlar om att USA och EU har olika regelverk, som inte ska behöva innebära begränsningar i handeln i onödan. Ett frihandelsavtal skulle också öka investeringarna mellan EU och USA, vilket är en viktig faktor för att företag ska växa och utvecklas.“ (cit.se ovan)

Framför allt ska TTIP hindra Bric-staterna att servera nya villkor för världshandeln innan USA och EU hinner bestämma hur deras kapitalistiska företagare ska tjäna pengar på världsmarknaden.

Är påståendet att I Sverige har arbetarrörelsen insett att strukturell omvandling av arbetsmarknaden är bra för arbetarna. Här konkurrerar arbetstagare med kunskap och kompetens, därför krävs globalt konkurrenskraftiga företag.“(cit.se ovan) verkligen trovärdigt?

Är det verkligen bra att människors liv är beroende av företagens lönsamma affärer och att politiken förvaltar det beroendet?

Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. Statsmakten vill ha mer tillväxt åt företagen. Det ska vara en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem – en arbetsplats är den enda inkomsten man har om man inte är välsignad med rikedom själv. Men arbetsplatser ska vara lönsamma för företaget. Livstid och fysisk kraft förbrukas i arbetsgivarens tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ner för att ägande mätt i pengar ska växa, den form som rikedom har i en kapitalistisk ekonomi. Det är inget som affärsvärlden är skyldig människorna i samhället.

Att industri, tjänstesektor och varuhandel bedriver profitintresse systematiskt och hänsynslöst, att produkter och tjänster ska spela in vinst till firman och att onödiga utgifter ska minskas, vet alla.

I marknadsekonomin handlar det inte om konsumenters behov av bra och miljöanpassade saker. Det är likgiltigt vad som konsumeras, varorna är alltid förorenade på ett eller annat sätt; arbetskraften behandlas hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendrag och luft; genteknik används till livsme-delsproduktion, vars inverkan på människa och natur är okänd.

Listan på den skada som redan har gjorts, och de skador som kan drabba människor när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös. Det är alltså ingen som tror att koncernerna som förorsakar skadorna frivilligt skulle avstå från profit. Protesterna mot TTIP utgår ifrån att man måste tvinga företagen, och att statsmakten kan tvinga dessa aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och minskar vinsten. Varför har staterna inte tvingat företagarna hittills? Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att affärer avkastar profit?

Principen att nationens affärsliv måste löna sig gäller ovillkorligt. Miljöskyddet begränsar utsläpp, kemikalier och läkemedel tillåts av den makt som gett privata vinstintressen rätten att använda hela samhället – statsmakten.

Nu uppfattar många av de som protesterar mot avtalet staten enbart som en skyddsmakt för folket som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Det är väl en ensidig syn? Har staten verkligen den uppgiften? Är det affärsvärldens legitima profitintresse som tagit sig för stora friheter som staten måste begränsa? Det är ju staten, politiken, som ger profitanspråken rätten till detta.

Är politiken verkligen instansen som ska jämna ut motsättningar mellan profitgirighet och välfärd när skadorna för miljö och hälsa har gått ”för långt”? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar statens uppgifter eller profitanspråken som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar.

Politiken känner till att konkurrensen om profit skadar miljö och hälsa. Politikens princip är att gagna affärsintresset. Att syssla med att jämka samman de motstridiga intressena förutsätter att motsättningen mellan kapitalets och folkets behov redan finns. Ska alltså förtroendet i politiken, som hittills inte har „lyckats“ skydda folk och land mot skadegörelse, vårdas? Eller finns det alternativ till det?

Om man undersöker vilka intressen dessa folkrepresentanter verkligen representerar, så stöter man oundvikligen på statskicket, som demokratisk politik förfäktar under kris och boom, och som politiken är bunden till – nämligen till den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för denna ekonomins nödvändigheter. En kapitalistisk ekonomi har syftet att använda människor, natur och vetenskap som medel till kapitalets profit, och det är politikens ändamål att denna nödvändighet fungerar .

Alla statliga åtgärder är till för att nationens ekonomi ska avkasta vinster på världsmarknaden. När samma politiker vill ha TTIP, som kan försämra livet för konsumenter och arbetare och förstöra miljön än värre, kan det inte vara så att politiken har missat sina uppgifter. De vill verkligen ha det så! Och att nya politiska regelverk som ska justera konkurrensen skulle betyda att staten i framtiden skulle hålla sig borta från ekonomin är väl ett missförstånd: USA och EU bråkar om nya statliga regler för konkurrensen på världsmarknaden för att de vill rätta till resultaten av konkurrensen till fördel för den egna nationens ekonomi. Och det betyder att TTIP minsann inte ska bidra till att Sverige förlorar marknadsandelar utan ska kunna erövra dem från konkurrenterna. Det måste löntagare och arbetslösa förstå: ”att rikta ilskan mot handel och utveckling är inte bara fel väg att gå – det är farligt.“

 

 

 

TTIP – Dollar- och EU-imperialismens mot resten av världen

„Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) är ett frihandelsavtal under förhandling mellan EU och USA som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan dessa två regioner. TTIP kommer att skapa världens största regionala frihandelsområde genom att minska handels- och investeringshinder mellan EU och USA. För den svenska regeringen är det särskilt prioriterat att slutföra förhandlingarna mellan EU och USA om ett handels- och investeringsavtal.“  (http://www.regeringen.se/regeringens-politik/transatlantic-trade-and-investment-partnership-ttip/)“

Varför är TTIP så viktigt för de politiska ledarna i Europa och USA?

Att storbolagen som är aktiva på världsmarknaden gillar ett sånt avtal, är uppenbart. Listan på alla de politiska hinder som de lider av och som förhandlarna från Bryssel och Washington betar av, har lagts fram av dem. Därför misstänks politiker och handelsdiplomater som engagerar sig i TTIP-förhandlingarna för att vara koncernernas marionetter. Är det verkligen sanningen?

  • Det finns ingen kapitalistisk stat som har något emot att ”deras” företag överskrider statsgränserna för att konkurrera fram mer profit. Tvärtom vill regeringarna att ”deras” storbolag ska agera överallt på hela världsmarknaden, för en nation är bara framgångsrik och nöjd med kapitalets affärer om den förvaltar en kapitalistisk ekonomi som har stark konkurrenskraft, lyckas skapa exportöverskott av varor och tjänster och är attraktiv för det internationella kapitalet. (läs mera i Svenska Näringslivets rapport: http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/globaliseringen-av-svenskt-naringsliv_571803.html).

  • Staterna använder sin makt till att locka internationella kapital att slå sig ned i landet; samtidigt agerar de konkurrensfientligt när de inför tullavgifter och ger subventioner till inhemskt kapital m.m. Varför det är viktigt för statsmakten är ingen hemlighet. För stater är inte bara beroende av kapitalets affärer – själva nationernas ekonomiska framgångar uttrycks i tillväxt och i en stabil valuta. Kapitalförmeringen i landet är den välfärd för nationen, som politiker eftersträvar. Att främja den, är uppgiften som de politiska förvaltarna av kapitalismen har, och till detta behöver de inkomster (skatter och lån) och de spelas in av företagen.

Därför vill en regering som förvaltar ett kaptitalistiskt samhälle samtidigt bestämma över konkurrensvillkoren i landet: det är en imperialistisk lag att de vill rätta till resultaten av konkurrensen på världsmarknaden till fördel för nationens ekonomi:

  • Därför handlar det inte bara om såna saker som genförändrad mat och färgen på bilarnas blinkljus, och om skiljedomstolen, som ska bestämma om investorernas rätt att akkumulera sitt kapital utan att en främmande stat lägger hinder i vägen.

  • Till detta diskrimineringsförbud ska „Investor-state Dispute Settlement“ ISDS som viktig del tillfogas: utländska kapitalister ska inte behöva stämma staten de investerat i vid dess vanliga domstolar, när de inte får ackumulera sin rikedom där ostört, och möjligtvis måste hålla sig till nya lagar och regler som den staten inför. Äganderätten på främmande territorium ska alltså skyddas av en överstatlig domstol.

Tyvärr finner det politiska intresset som regeringarna i Europa och USA faktiskt har, mindre uppmärksamhet än de kapitalintressen de vill genomdriva med TTIP-avtalet.

Men just staternas stora engagemang visar vilka elementära principer de har:  Regeringarna utgår ifrån att Amerika och Europa behöver varandra för att deras ekonomiska makt ska bevaras och att det bästa medlet för att utvidga makten på hela världsmarknaden, ska vara partnerländernas hemmamarknader. Inte bara USA vill ha det nya handelsavtalet som ska stärka de egna storföretagen. Europeiska politiker är lika principiellt intresserade av TTI-partnerskapet, som med sammanslutningen av de två största hemmamarknaderna i världen ska radikalisera det kapitalistiska konkurrensreceptet:

  • Det ligger nämligen i dessa nationers egetintresse att statliga regelverk inte ska få diskriminera den kapitalistiska affärsverksamheten och störa den fria konkurrensen. Staterna har uppgiften att förvalta den kapitalistiska ekonomin och lever därför av de pengar som den fria företagsamheten spelar in. De resurser som kapitalistiska företag fritt och obehindrat kan ta för sig av i ett annat land – arbetskraft, fabriker, råvaror och köpkraft – anser statmakterna självklart vara fördelar för kapitalakkumulationen som de självklart räknar till nationens tillgångar.

  • För politikerna som vill färdigförhandla TTIP-avtalet har den principen radikala konsekvenser: de misstänker ju att andra stater förfalskar den fria konkurrensen genom regler som ”diskriminerar” den egna nationens intressen och därför ställer de sig på ståndpunkten att konkurrensen är företagens sak och att det är bättre för staterna att överlåta den till företagen. Politiken vill skapa konkurrensvillkor som utesluter att konkurrensen kan ”snedvridas”!

De ekonomiska principer som de europeiska TTIP-politikerna nu vill införa, är de som USA använde under efterkrigstiden:

Amerikanska storföretag kunde efter andra världskriget erövra världsmarknaden med överlägsen konkurrenskraft. Genom dollarkrediter till hela världen kunde Amerikas privatbanker skapa en global finansmakt, som de är världsledande för och amerikanska statsskulder förskaffar den amerikanska staten kredit i hela den kapitalistiska världen, alltså större finansmakt. Dollarvalutan är affärsmedel för världens kapital och är därför fortfarande världsvalutan, fast den får konkurrera med euron och andra valutor.

USA hade under längre tid alltså fördelen att företagens fria konkurrens, där enbart kapitalets storlek och produktivitet räknas, kom nationens ekonomi tillgodo.

  • Orsaken till nedgången av världsmaktens ekonomi ligger både i finanskrisen och i den internationella konkurrensen från BRIC-staterna och har nu till resultat, att det var USAs förslag att förhandla TTIP framför allt med konkurrenten EU, med syftet att tränga tillbaka konkurrensen från BRIC- staterna. Men att förhandlingsparterna är eniga om det principiella, betyder inte att motsättningar och differenser saknas: att förhandligarna tar så lång tid, är ju beviset för att det inte är så lätt enas om hur ”diskrimineringsförbudet” ska organiseras.

  • Det visar även ISDS: Behovet av sådana investorvänliga instanser beror på att båda sidor misstror den andras frihetliga konkurrensanda; särskilt att amerikanarna insisterat på ISDS gör europeerna misstrogna. Det är skillnaden mellan USA och Europa: USA utgår nämligen ifrån att de inte kommer att drabbas av skiljedomstolens beslut, utan att deras bolag kommer att stämma andra stater. Men anspråket att själv bestämma över normerna som ska gälla, är inte heller främmande för de europeiska statsmakterna (se Sverige: Vattenfall som stämmer den tyska staten t. ex.). Europeerna tänker inte bara konkurrera bort amerikanska marknadsandelar, de vill konkurrera bort USAs dominanta särställning på världsmarknaden, och som amerikanarna är säkra på att kunna behålla, så länge det går till ”rättvist” i världshandeln.

Kampen mot TTIP

utgår ifrån att industrin, tjänstesektorn och varuhandeln bedriver profitintresset systematiskt och hänsynslöst. Och det är så det är i en kapitalistisk ekonomi: Produkter och tjänster måste framför alltid spela in vinst till firman – allt annat är sekundärt och onödiga utgifter.

I en s.k. marknadsekonomi riktar sig produktion och försäljning av varor aldrig efter konsumenternas behov av goda och miljöanpassade saker: Likgiltigt vad man vill konsumera, man har alltid att göra med saker som är förorenade på ett eller annat sätt; arbetskrafterna behandlas alltid hänsynslöst; industriutsläpp förorenar vattendragen och förgiftar luften; genteknik används till livsmedels-produktion, vars inverkan på människa och natur inte ännu är känt…. Listan på den skada som redan gjorts och de skador som kan drabba människorna när TTIP låter hindren för affärsfolkets frihet falla bort, är ändlös.

Det är alltså ingen som tror, att koncernerna med sina vinstintressen som förorsakar skadorna, frivilligt skulle avstå från sin profit. Protesterna mot TTIP utgår självklart ifrån att man måste tvinga kapitalisterna och att statsmakten är den instans som kan tvinga näringslivets aktörer att gå med på restriktioner som kostar dem pengar och som minskar deras vinst, bara för att ta hänsyn till folk och land. Varför har staterna då inte tvingat företagarna hittills då? Har staterna misslyckats med sina uppgifter?

Hur har vinstintresset fått makten att göra hela samhället beroende av att företagens affärer avkastar profit?

Det är visserligen politiken som sköter lagstiftningen – den utfärdar lagar om miljöskydd, den sätter fast gränserna för utsläpp av miljöfarliga ämnen, den bestämmer vilka kemikalier och läkemedel som är tillåtna. Ändå är det samma politiska makt som gett de privata vinstintressena fullmakt att använda hela samhället för att berika sig. För det är ju så:

Att staten överhuvudtaget kan begränsa företagens vinstanspråk, har till förutsättning att det privata profitsträvandet redan är den rätt som gäller.

  • När protesterna nu kräver att staterna ska vägra TTIP , så vänder man sig till den sidan av staten som reagerar på affärsverksamhetens ruinösa följder för samhället. uppfattas staten enbart som skyddsmakt för dem som drabbas av kapitalets hänsynslösa härjande. Men har staten verkligen den uppgiften? Är det verkligen så, att affärsvärldens legitima profitintresse skulle ha tagit sig för stora friheter, som staten nu måste begränsa? Har inte den statliga överhögheten stiftat just denna frihet?

  • Är politiken verkligen den instans som ska gangna alla medborgare och jämna ut motsättningarna mellan privat profitgirighet och allmän välfärd, när skadorna för miljö och hälsa gått „för långt“? Tron på ett statlig ingripande som kunde rätta till affärsverksamhetens ruinösa verkan på miljö och hälsa, visar att man varken tar varken statens uppgifter eller profiträkningarna som ansvarar för den långa listan av skador, riktigt på allvar. Politiken känner ju till att konkurrensen om profiten ruinerar miljö och hälsa. Därför bestämmer politikerna, att kapitalister bara måste ta den hänsyn som inte stör konkurrensen på nationens kapitalplats – de tar alltså med sina åtgärder hänsyn till vinstkalkylernas varaktighet.

    Att syssla med att jämka samman dessa motstridiga intressena förutsätter att det redan existerar en motsättning mellan kapitalets och medborgarnas behov – kunde det inte väcka tvivel på de uppgifter man tillskriver politiken?

    I stället vårdar man sitt förtroende i politiken, som hittills inte ”lyckats” skydda folk och land mot den kapitalistiska ekonomins skadegörelse, för att det politiska kraftförhållandet inte räckt till! Alla de normer, villkor och regler, alla de statliga åtgärder som genomförs, stiftas med syftet att nationens kapitalplats ska fungera tillfredställande, nämligen att avkasta vinster.

När samma politiker som är ansvariga för dessa usla förhållanden, nu vill vara med på TTIP, som kommer att leda till försämringar för konsumenter, arbetare och miljö, då kan det inte vara den politiska makten som misslyckats med sina goda avsikter och med TTIP förlorar chansen att avhjälpa eventuella fel! De vill verkligen ha det så!

Att det nya politiska regelverket, som ska justera den mellanstatliga konkurrensen, skulle ha betydelsen att staten i framtiden skulle hålla sig borta ur ekonomin, kan inte vara sanningen:

När USA och EU-staterna bråkar om den nya statliga rätt som ska gälla i handelsrelationerna mellan dem, och det är hundratals olika förslag som de brottas med – kan det alltså inte vara regellösheten som ska etableras, utan nya statliga regler för konkurrensen.

Varken tillväxt eller arbetsplatser – ger regeringen tomma löften?

Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de höga värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. För varje regering eftersträvar mer tillväxt åt företagen och därmed till nationen.

  • Det översätts till en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem. Vore TTIP alltså bra om löftet om fler jobb inlöstes? Ska det verkligen vara bra livsvillkor att människors liv är beroende av att företag gör lönsamma affärer? Att en arbetsplats, där man arbetar för andras rikedom, är den enda inkomstkälla som finns om man inte är välsignad med rikedom själv?

  • Arbetsplatser lyder enbart lönsamhetens kriterium, de ska kosta så lite som möjligt. Det märks när livstid och fysisk kraft förbrukas i ”arbetsgivarens” tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ned för att egendom i form av pengar ska växa, den formen som rikedomen har i den kapitalistiska ekonomin. Det är ingen storartad tjänst som affärsvärlden vore skyldig människorna i samhället.

  • Vilka intressen representerar de valda folkrepresentanterna då? Det statskick som politiken i en demokratisk marknadsekonomi alltid är bunden till – nämligen nationens och den kapitalistiska egendomens ekonomi, och detta statskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter.

Europa och krigsalliansen NATO

Att det marknadsekonomiska systemet hade besegrat den ”reala socialismen” betydde för de västliga ledarmakterna att de fick en ”naturlig” rätt att inlemma sig de östliga ekonomierna.

Öststaterna hade ju bestämt sig för att införa en kapitalistisk ekonomi, och var (precis som väststaterna) helt på det klara med att kapital bara kunde komma från väststaterna och deras bankkapital och industriförtag. Ex-socialisternas syfte var att låta sina länder bli ”utvecklade” av kapitalkraftiga intressenter, var alltså pålitligt inriktade på att göra affärer med de västliga partnerna.

Men ur NATO-alliansens synvinkel räckte den ”säkerhetsgarantin” inte till – nya kapitalistiska ekonomier på västra Europas bakgård var skäl nog att vilja säkra detta strategiskt. Man kunde ju inte lita på att de nya statsmakterna i öster skulle dra de riktiga slutsatserna av all den förödelse den ekonomiska ”utvecklingen” hade – att ”transformationen” tog ett katastrofalt förlopp, var väl inte så underligt, för utgångspunkten var ju att allt som redan fanns i den gamla ekonomin, inte var värt ett jota enligt det kapitalistiska räknesättet.

Enligt västliga mått ska inga stater med eget våldpotential och egna beräkningar få växa fram vid sidan om eller mot västmakternas anspråk på överhöghet och framför allt skulle inte Ryssland få ha kvar något inflytande.

I 40 års tid var Nato garanten för den kapitalistiska ekonomin i väststaterna och därmed var Nato-makterna också erkända som härskare över världskapitalismen. Efter Sovjetunionens sönderfall måste den systemdoktrinen även gälla för de f.d. fientliga staterna österut. Detta demonstrerade Natos stormakter på Balkan: med överlägset våld blev Jugoslavien sönderslagit och – tillsammans med EU – blev de förstörda och lamslagna småstaterna demokratiska marknadsekonomier som nu hör till Västmakternas strategiska och ekonomiska område. Med bombkriget mot Milosevic blev det mycket tydligt vad det handlade om: ordnings- och våldsmonopolet för hela Europa.
Att monopolet på utvidgningen österut var riktat mot Ryssland och dess strategiska närområden, det demonstrerade Natos brådska att ockupera varje strategisk position som Ryssland lämnat. Under Jeltsin-eran kunde Nato expandera ett bra stycke österut. Inte utan skäl var den regeringsperioden för västmakternas strateger en förgänglig lycka, som utnyttjades så länge den fanns kvar.

Men det blev allt tydligare att den atlantiska alliansens pelare USA och EU inte alltid samarbetade när Ryssland samtidigt skulle funktionaliseras och trängas tillbaka:
Nato-expansionen och Eus östra partnerskap genomfördes vid sidan om varandra och emot varandra, utan verklig arbetsdelning.

Europeerna tänkte erövra de nya öststaterna och utvidga sig själva till ett strategiskt viktigt och autonomt maktblock, som kan definiera och utforma världsordningen i konkurrens till USA.

För Eus ledarmakter blev Jugoslavien-kriget nämligen en ögonöppnare som fick dem erkänna att de inte var i stånd till autonom krigföring på sin bakgård, utan var beroende av USAs krigsmakt. Och det tänker de emancipera sig ifrån.

Nu är USA fortfarande den överlägsna världsmakten, större än någonsin. Ingen av de övriga Nato-medlemmarna har makten att vägra sig gå USAs ärenden. De kan antingen hänga med på det och på det sättet utöva sitt inflytande, eller också stå åt sidan och se på hur USA ordnar saken utan dem. Och därför uppstår frågan, om alliansen överhuvudtaget fungerar för dem.

USA ser saken så, att om deras ovilliga allierade inte kan förhindra att Nato funktionaliseras, betyder inte att de inte kunde motverka insatsen. Detta underblåser periodiskt USAs missnöje över sina partner och över alliansen som sådan. Vid det här laget betraktar Amerika alliansen jämte alla organ och militär infrastruktur bara som ett verktyg i sin stora globala verktygslåda, vars viktigaste stycke i varje fall är den stora hammaren US-armeen plus atomstridsmakten, och därjämte underhåller talrika andra allianser, ‚special relationships‘ och ‚partnerships‘ etc. Men det är just för att USA har de här alternativen, som de kan övertala sina partner att stödja de amerikanska säkerhetsärendena eller i alla fall inte motarbeta dem. Detta kunde ju undergräva USAs överhöghet i alla strategiska ordningsfrågor inom NATO – och att medlemmar av den stora transatlantiska alliansen bygger upp militära ”dubbelstrukturer” är förargligt för den militära världsmakten.
Tydligen anser USA det vara bekvämare och deras europeiska allierade anser det fortfarande vara säkrare att inte säga upp alliansen, trots alla motstridigheter som finns. Det är den nuvarande, för en krigsallians egenartade och därför så genomskinliga, kontentan av att Nato existerar än idag.

Tillsvidare säkerställer de den civilicerande effekten som Nato alltid har haft: de börjar inte krig mot varandra, utan ”bara” den om så ohämmade civila konkurrensen om den avkastning som världsordningen, som de är med om att bestämma över, ska ha för den egna nationen.

Med sitt ”njet” till att knyta Ukraina till Väst har Putin på avgörande vis förändrat den hittills gällande världsordningen.

Ryssland har ekonomiska intressen, som Ukraina enligt de ryska ledarna måste respektera: Den ekonomi som överlevt Sovjetunionens sammanbrott,bygger på en gemensam produktion, som fungerade för båda länderna.  Beroendet av varandra, särskilt det brisanta ömsesidiga samarbetet inom vapenindustrin och den gemensamma infrastrukturen, upphävdes ju inte genom den nya gränsdragningen. Ukraina är transitland för Rysslands energiexporter. Ukraina hade med Krimhalvön en strategiskt behärskande ställning när det gällde Svarta Havet och Asowska Sjön, inte minst med Rysslands arrende för Svartahavs-flottan. Och Ukraina är med sin stora landareal en buffert mellan den ryska västgränsen och NATOs östliga utvidgning.
Alla dessa intressen undergrävdes av Eus associeringsplan. EU-erbjudandet siktade ju på att bryta loss Ukraina från alla relationer och beroenden med Ryssland, och att landet skulle hamna under EUs förmyndarskap. *)
Detta förstör de dittills fungerande ekonomiska relationerna med Ryssland. Och eftersom historien lär, att Eus östutvidgning ur rysk sikt går hand i hand med NATO-partnerskap /anslutning, var Putin säker på att flottbaskontraktet på Krim skulle sägas upp av Ukraina och att den långa gränsen till Ukraina skulle bli en NATO-gräns.
Och Putin var inte beredd att acceptera det som en kollateralskada på grund av sin appeasement-politik gentemot Väst. Allt detta förtydligade för Putin, att de ryska intressena skulle skadas med uppsåt. De ryska försöken att med påtryckningar och erbjudanden förhindra EU-associeringen, tillintetgjordes genom statskuppen mot Janukovitj-regeringen. Vid det här laget – med säkerhetsavståndet på ett år – vet man ju om att USA & Co hade organiserat kuppen, vilket man ju kan läsa i alla antiryska media.

Sedan dess sitter en kuppregereing vid rodret i Kiev, vars provästliga antiryska kurs kräver ukrainskt medlemskap i NATO. För detta förehavande behöver USA sina europeiska allierade. Ryssland ska på dubbelt sätt tvingas på Ukraina-kriget, nämligen att kriget kommer att fortsätta tills Kievregeringens krav på hela det ukrainska området uppfylls och att avskräcka Ryssland från att agera för sina intressen:
Diplomatiskt är Eus agerande o.k. så länge det ligger på USAs linje – ensidig skuldbeläggning till Ryssland; Putin ska inte få förhandla. Om inte, så ignoreras och torpederas Eus förslag; europeerna ska ju vara funktionella för världsmakten.
Ekonomiskt lever sanktionerna mot Ryssland av att landet är så inbundet i världsmarknaden och särskilt i EU. De ekonomiska relationerna är numera „strategiska“ och används som vapen i ett ekonomiskt krig mot Ryssland. Egna ekonomiska förluster är kollateralskador. Sanktionerna är inledningen till en konfrontation som sträcker sig mycket vidare och ska därför inte vara tidsbegränsade.
Militäriskt ska europeerna engagera sig enligt Amerikas definition. Europas regeringar uppmanas av amerikanarna att höja sina försvarsbudgetar och utrusta den nya supersnabba NATO- interventionstruppen i frontstaterna.
På det viset vill USA få europeerna att godkänna alla medel som Washington anser nödvändiga för att bekämpa den ryska makten och göra det till sin sak. Den nya östliga NATO-fronten ska avskräcka ryssarna och demonstrera att hela alliansen står som en man mot dem. Det innebär en ny betydelse av NATO-alliansen för den amerikanska ledarmakten: Den europeiska kolonnen ska bekänna sig till fiendskapen mot Ryssland. Även om europeerna har sina egna synsätt på saken, så ska de absolut inte rätta sig efter det, utan efter USA – detta är nämligen ett fiendskap som Europa endast kan uthärda, om de endräktigt sluter upp bakom USAs beskydd.
Det är alltså inte att undra på, att Amerikas politiker har en massa att göra för att få till det.

Det är så klart: EU, speciellt ledarmakterna Tyskland och Frankrike, är ense om att Ryssland måste bekämpas. Putin vill inte finna sig i Europas stormaktpolitik i sitt grannskap. EU demonstrerade med associeringspolitiken att Ukraina måste bli med i EU-klubben och att detta inte tål några invändningar – varken från Ukraina eller Ryssland. Politiker och massmedia tuggar sen dess fradga med hetsen mot Putin och behöver inte uppmanas av USA till det. Även i den praktiska politiken är de redo att göra gemensam sak med USA och Nato emot Ryssland.

Men deras avsikter att eftersträva egen hegemoni på kontinenten, är så oförenliga med USAs intressen, att utformningen av den antiryska politiken har blivit en principiell strid mellan de europeiska stormakterna och USA, och dessutom lett till osämja inom Europa. Att USA tar itu med Ryssland utan att konsultera sina europeiska partner och samtidigt kräver att den politiken ska gälla för den västliga alliansen som helhet, gör nämligen åverkan på EUs hegemonisträvande:
EU-diplomatin har svårt att hävda sig gentemot konfliktpartierna USA, Ryssland, Ukraina och även Polen. Det är inte bra för deras roll som ”fredsmäklare” – så kallas ju statsmakter som vill bestämma hur de aktuella politiska konflikterna i världen ska lösas.

Det är främst olika politiska fraktioner i USA, som inte är eniga om vilken skada den europeiska diplomatin vållar: Republikanerna i senaten fördömer Eu-diplomatin som eftergiftspolitik och svek mot det ukrainska folket redan innan förhandlingar påbörjats; den andra sidan välkomnar initiativen, därför att dessa tydliggör för ryssarna att Amerikas krav är alternativlösa. Men är även skeptiska, för att ryssarna inte är att lita på, och europeerna kanske inte står redo att trappa upp militärhjälp till Kiev och skärpa sanktionerna mot Ryssland.

Eu-makternas ekonomi tar skada av att den amerikanska politiken har tillspetsat motsättningarna: De lönsamma ekonomiska relationerna till Ryssland har tagit varaktig skada.
Och inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur kraven, som siktar på att hela Ukraina måste slås till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten på det som de en dag möjligen ska få ta i besittning: en stor ”failed state”, utarmad och förstörd både av ”systemtransformationen” och inbördeskriget, med en splittrad befolkning, med olika grupper som hatar varandra.

På det militära planet har EU all orsak att frukta krigets framtida perspektiv: inte bara en oöverskådlig fortsättning av inbördeskriget, utan utöver detta hotar en kvalitativ eskalation, som inte bara innebär de vanliga civila skadorna – utgifterna som kommer att behövas för att Ukraina inte ska kollabera för gott –, utan även kostnaderna för den militära upptrappningen, som USA kräver av europeerna. Dessutom hotar ställföreträdar-kriget att eskalera till en atomar konflikt med Ryssland.

Men den egentliga sprängkraften för Europas ledarmakter är att alla dessa katastrofer summeras till att EU-blockets civila imperialism tar skada:
Den europeiska imperialismen utgick hittills från att de stora krigskonflikterna var undanstökade: nämligen de båda världskrigen; västmakterna i NATO var ense om att inget våld inom alliansen ska brukas; för resten av världen garanterar den amerikanska supermakten med sitt våld att ingen annan stat på jorden kan undandra sig västmakternas anspråk på politisk underordning och ekonomisk användning – även om detta inte alltid godtagits av de europeiska partnerna.

Kriget som står framför dörren och som Europa inte kan kontrollera själv och framför allt ovissheten vilka konsekvenser ett storkrig skulle ha, kan leda till att EU inte längre kan krypa under den militära supermakten USA.

Det fina europeiska fredsprojektet, som grundar sig på att suveräna stater kan utnyttja varandra ekonomiskt, och att konkurrensens ensidiga resultat och därur följande krav på politisk och ekonomisk underordning, inte måste genomföras med våld, utan självklart är ”nödvändigheter” som förhandlats fram, är hotat:

Den hierarkiska författningen med kvasi-överstatliga institutioner; anslutningen av nationer med betingad suveränitet; maktprojektionen gentemot resten av världen – när Europa själv dras in i ett krig på sin östra kant, försvagas fundamentet för en fredlig imperial politik.

Dessutom avtar Tysklands och Frankrikes ekonomiska och politiska hegemoni redan idag, för att inte alla EU-partner är så medgörliga längre. I den mån som USA skärper konfrontationen mot Ryssland ser sig Polen och de baltiska staterna uppmuntrade att anropa USA (”vem skyddar oss mot Ryssland?”) som skyddsmakt. De vill inte heller ovillkorligt underordna sig de riktlinjer som Eus ledarmakter har definierat.

Även Storbritannien demonstrerar för de statliga konkurrenterna i EU, att Great Britains militärstyrka är överlägsen och oberoende av dem och utnyttjar samtidigt med sin traditionellt halvt externa ställning till EU-blocket att USA forcerar fiendskapen mot Ryssland.
Tyskland och Frankrike som vill härska över hela kontinenten, bestämmer alltså inte längre linjen i de fundamentala konflikterna i Europa. De måste frukta den frihet som Amerika har och praktiserar i saken. Därför krävs inte bara att Ryssland ska kapitulera, utan att konflikten måste lösas med deras EU-diplomati.

Objektivt må det vara något motstridigt att bekämpa och tränga tillbaka Ryssland geopolitiskt och samtidigt envisas med att detta måste klaras av utan militära medel.

Men för den tysk-franska ledarduon innebär ju denna motsägelse att man inte är nöjd med rollen att bara befinna sig i ett utsatt läge. De vill helt enkelt bevaka sin rätt till europeiskt ledarskap även när det gäller europeiska konflikter i sådan storleksordning som nu – gentemot Ryssland, USA och de europeiska konkurrenterna.
Diplomatiskt är Tyskland och Frankrike med på att fördöma och frysa ut Ryssland.
Även de besvärjer faran av en ny rysk imperialism, som endast ska kunna bemötas med västmakternas endräktighet inom NATO. De demonstrerar enighet inom NATO, avvisar alla ryska krav, allt för att hota Ryssland och trovärdigt visa, att det enda alternativet till deras diplomati vore att konflikten med Ryssland skärps. Merkel vill med alla medel en fortsättning av diplomatin, helt emot republikanerna omkring McCain i US-senaten. Hon tänker inte agera som postiljon till Amerikas påtryckningar och skenbara offerter, utan vill förhindra att kriget fortsätts och udvidgas till västeuropeiskt område.

EU-makterna försöker skada Ryssland ekonomiskt med sanktioner för att tvinga landet att ge med sig och på det viset skapa förutsättningarna för att funktionalisera det med de ekonomiska och politiska relationer som funnits förut. Just för att de ekonomiska relationerna med Ryssland har utvecklats så bra de senaste årtiondena, att de genomsyrat det ryska näringslivet, är avbrottet av affärs-relationerna ett lämpligt medel att skada landets ekonomi varaktigt. Sanktionerna är kopplade till Minskavtalens fullständiga genomförande och EU tänker vidta nya sanktionsåtgärder ”vid behov”. ( http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2015/03/conclusions-russia-ukraine-european-council-march-2015/ )

Den militära komponenten är naturligtvis kvar, men just därför vill Eus ledarmakter självständigt kunna kontrollera skeendet, ju mer USA trappar upp ställförträdarkriget i Ukraina och Ryssland reagerar på samma plan. EU har inget emot att utrusta NATOs nya spjutspets-länder mot Ryssland med trupper och vapen, så är man del av alliansens avskräckningspolitik mot Putin, med förhoppningen att åtminstone i Europa bli egen herre över USAs militära strategi. Den amerikanska eskalationen ska inte bli så varaktig att EU måste rätta sig efter den, på bekostnad av sin självständiga maktprojektion.

Ska alltså NATO få uppleva en ny guldålder, om EU går med på en långvarig militär konflikt i östra Europa? Eller kommer en konfrontation med världsmakten att splittra alliansen? Eller kommer den explosiva motsättningen att uppskjutas så att NATO-alliansen håller?

*) :  Att EU som bevis för sin utomordentliga generösitet hänvisade till, att associeringsavtalet var det ambitiösaste erbjudande som unionen någonsin har gett, det har sin riktighet. Det rör sig nämligen om en omfattande påtrycknings-lista, som utnyttjar Ukrainas nödläge, och som Europa tänker använda som hävstång, för att binda Ukraina till EU-området.
Ukraina fick ett frihandelsavtal, som inte bara skulle öppna marknaderna, när tull och kontingenter reducerats; det ska framför allt leda till att lagar, normer och regleringar i alla ekonomiska sektorer „harmoniseras“:
För den fria handeln kunde inte börja, innan Ukraina uppfyllt vissa villkor – nämligen att hela näringslivet blir omställt: Varor och tjänster måste först passa till EUs regelverk om hur produkterna måste vara tillverkade för att tillåtas överskrida EUs gränser – och detta krav på anpassning till EUs tekniska normer och standards, som i sin tur är resultatet av en förbittrad inom-europeisk konkurrens, skulle kosta mer än landet har råd med. Dess ekonomiska politik måste ju anpassas till de konkurrensregler som gäller inom den gemensamma EU-marknaden. Regelkatalogen gäller varusortimentens och tjänsternas kvalitet och tillverknings-metoder, från den tillåtna antibiotika-andelen i kött, över hönshusens storlek i kvadratcentimeter, till ”finansprodukters” beskaffenhet. Dessutom ska statligt ägda företag tas bort och en omfattande rättsapparat som kodifierar privat-ägda företags behov ska införas, inkl. upphovsrätt, och en insolvensrätt, som bestämmer hur bankrutta företag ska tas bort ur marknaden. Alla de tjänstesektorer, som hittills bara fungerade med statlig hjälp, ska „liberaliseras“. Denna omfattande rättsapparat, här hemma ironiskt nog ofta smädad som en produkt av Bryssels byråkratiska regleringsraseri, skulle garantera Ukraina en direktväg till välstånd – oavsett det faktum, att EU dittills hade attesterat Ukraina en ”low-value”-exportförmåga och utgick ifrån, att tiden för en kamp om ekonomisk överlevnad på många områden som ännu skyddas från konkurrens, var kommen. („Of course, there will be a struggle for economic survival for some sectors currently protected from competition.“) http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf

Fredsprojektet EU

Att Europagemenskapen blivit ärad med ett nobelpris för fred, kan synas sällsamt: inte krig = fred?

1. Den logiken har ju något för sig! För detta fredspris har ju den långa traditionen, att utmärka krigs-herrar – framför allt när de talar om, att de för krigen för att skapa fred! För Eus politiker är det något de självklart förtjänat, för att de inte har förklarat krig emot sina partner i EU. Att EU därför ska vara världens största fredsprojekt är det ganska hemskt att föreställa sig: Ett krig, som en utväg ur sin konfliktrika gemenskap, kunde ju enbart vara deras eget verk. De är själva de enda möjliga aktörerna, som kan tänkas sätta igång krig. (Förbundskansler Merkel håller sig t. ex. till godo, att inget krig mellan Tyskland och Frankrike har satts igång sen 2. världskrigets slut!)

2. Europeerna skulle ha lärt sig hålla fred, för att enbart ha koopererat för ömsesidiga fördelar i EU – att ha berikat Europa och världen med samarbete mellan nationerna i EU ska väsentligt ha bidragit till freden: att just den kapitalistiska konkurrensen kallas för samarbete är nog en viss överdrift, men den visar i alla fall vilka egenskaper man tillskriver marknadsekonomin, nämligen att i sig vara ett demokratiskt värde.           Detta faktum visar, hur de intressen som man gemensamt vill fullfölja inom EU, är konstruerade: konkurrensmaskinen EU har tagit bort barriärer i Europa för att få en ”blomstrande” ekonomisk tillväxt gentemot konkurrenten och världsmakten USA , en väg, som de inte klarar av var för sig, utan bara med gemensam konkurrenskraft och den gemensamma valutan – det har inte fört till mindre motsättningar inom Europa, för varje EU-nation kan bara skapa en tillväxt på de andras bekostnad. På annat sätt fungerar ju inte konkurrensen i en marknadsekonomi. På de senaste åren har även nya konkurrenter kommit upp på världsmarknaden, nämligen Bric-staterna China, Brasilien, Indien och Ryssland. Det har förstärkt viljan, att vinna konkurrensen även emot de nya, mäktiga uppkomlingarna. Krisen måste alltså övervinnas!

3. Hur denna värdegemenskap vill klara av sin ekonomiska kris, visar de politiska åtgärder, som ledarmakterna i EU har hunnit med under det sista året:

Störande demokrati

  • Folksomröstningen som Papandreou (Greklands f.d. regeringschef) sommaren 2011 ville organisera, för att spika fast den grekiska befolkningen vid Eus åtgärd, att enbart ge krediter till Grekland, om staten gav bort sin suveränitet i hushållsfrågor, hade enligt EU blivit en katastrof: Ett ramaskri hördes från Eus ledarmakter, ty det befarades att folket skulle rösta ”fel”, nämligen emot euron och emot alla åtgärder som gör människor fattigare. Och eftersom Papandreous politik utgick från att Grekland ska stanna i euron und att EU-krediterna är alternativlösa åtgärder för att rädda nationen, blev folk-omröstningen avsagd.
  • Man fick lära sig, att demokratin, som ska vara det största framsteg i folkens liv som någonsin har nåtts, bara stör, när det handlar om den viktiga frågan att rädda euron i Europa: i alla fall när det gäller idealet man ska föreställa sig, nämligen att folket jämt håller på och röstar i detta systemet och alltid ger sina representanter i regeringen konkreta uppdrag, som dessa måste hålla sig till. Experterna i politiken, medierna och vetenskapen varnade för att använda den principen i Grekland just då, när det protesterades så mycket i landet emot sparprogrammen. Andra sakkunniga menade, att en folk-omröstning skulle gå an, om frågan ställdes på rätt sätt – om man är för att behålla euron eller ej – för då skulle folket enhälligt säja ja, och därmed också ja till sparpaketen. Och andra tycker det skulle vara bra för Europa om grekerna gick ur euron frivilligt, då behöver man inte kasta ut dom.             Om man nu bortser från folkviljans enstaviga kryss vart fjärde år, som ger de valda politikerna tillstånd att bestämma i landet, så betraktas folkets vilja i demokratin alltid med en viss misstro; och just i krisen sliter politiken på folkets förtroende med alla nedskärningar som ökar fattigdomen – därför ska folkets vilja behandlas försiktigt och kontrolleras, så att den inte revolterar. Därför är folkomröstningar inte önskvärda i det läget! Papandreous fick avgå för att göra vägen fri för genomförandet av trojkans sparbeslut, som hans regering hade förklarat sig införstodd med:

Expertstyre                                                                                               

  • Genom påtryck från EU ersatte parlamenten i Grekland och Italien sina majoritetsregeringar med expertstyren, under ledning av Papadimos (f.d. ECB vice) och Monti (f.d. EU-komissar). Deras uppgift var, att genomföra de strikta sparprogramm, som trojkan hade beslutat, för att sanera statshushållen: kriteriet är en sjunkande räntesats för statslån på kapitalmarknaderna, vilket skulle vara framgångsrikt. Det ekonomiskt äventyrliga med detta förehavande är, att finanspolitiken ska vara framgångsrik till varje pris.                                                                                
  • I Italien var överlämnandet av regeringsmakten till Monti, samtidigt en demonstration, att Eus ledarmakter numera, efter Berlusconis avgång, står bakom Italien och att Italien därför förtjänar förtroende på finansmarknaderna – och det hände verkligen: Marknaderna visade nytt interesse för italienska statsobligationer och man kan lära sig, att en stats kreditvärdighet är en väldigt spekulativ angelägenhet. Kravet till de valda regeringarna, att överlåta sin makt till sakkuniga experter, berodde på att man misstrodde alla politiska partier i de här länderna. De misstänktes för att inte vilja genomföra de alternativlöst nödvändiga sparprogrammmen, för att de kunde ha valtaktiska och partipolitiska beräkningar (– och det har dom ju). Folket gäller självklart vara utan insikter alls. Därför behövde dessa regeringar pålitliga representanter utanför partierna, som utförde alla sparåtgärder, som EU och finansmarknaderna ansåg vara nödvändiga. Den politiskt interessanta aspekten är, att den demokratiska seden, att endast konkurrens mellan olika politiska koncept är demokratiskt, den här gången fick ge vika. Folkens heliga frihet att välja sina makthavare själva, har tidvis förlorat sin rätt.

Syriza eller Europa

I Grekland, där spardiktaten äntligen med hjälp av experterna hade ratificerats, blev det i maj 2012 nyval, som ledde till att Pasok och ND förlorade sina maktpositioner till förmån av vänsterkoalitionen Syriza. Dess framgångar i valen hade till följd, att ett nytt ramaskri hördes från grannländerna: Den europeiska omvärlden var så chockad över den oväntade framgången, att ledarmakterna varnade den grekiska befolkningen för att välja „den farligaste mannen i Europa“, Tsipras! Att Grekland måste få i gång näringslivets konjuktur och växa igen, men att det inte kan fungera utan hänsyn till den sociala välfärden, det lovar Syrizas program. Grekland ska stanna i euroklubben och bidra till att stärka Europa. Men eftersom staten behöver pengar och politisk kredit, för att kunna främja den kapitalistiska tillväxten, som ju gäller som alternativlös, vill Syriza inte betala stats-skulderna, utan ta upp förhandlingar med fordringsägarna för att få skulderna strukna. Att bevara statens handlingsförmåga inklusive en befolkning som också används av kapitalet och på det viset får konjunkturen igång – det skulle enligt Syrizaprogrammet enbart klaras av, om skulderna ströks.                                                                                                            Hur mycket än Tsipras försäkrar, att hans krisprogram överensstämmer med den europeiska mainstreamen, och trots att finns en hel del sympatier för hans antikorruptionskurs och för hans skattepolitik, så har EU orsak att avslöja Tsipras för att vara folkdemagog, vänsterradikal och anti-europeisk : Som gentjänst till finansieringen, som hittills förhindrat statsbankrutten, hade ju den grekiska staten lovat, att använda hela hushålls-, ekonomi- och socialpolitiken till Eus euroräddning.                      Därför överensstämmer inte Syrizas program för att rädda nationen med den europeiska euro- räddningen: För det är ju upprätthållandet av skulderna och deras återbetalning, som ska bevara Grekland från insolvensen.Grekland har för sin räddning fått betala med en framskridande ruinering av ekonomin och ett ännu fattigare folk – alla finansmedel som kan uppbringas är ju reserverade för att återbetala skulderna. Så det var ju klart, att koalitionsförhandlingarna i maj inte kunde föra till en regering, utan att det måste väljas en gång till och då valdes det äntligen ”rätt” – nu kunde en regering bildas av de partier som var villiga att omsätta de nya spardiktaten.

  • Vilket  förhållande som verkligen rår mellan de båda komplementära friheterna i det borgerliga samhället – demokratie & marknadsekonomi -, det kan man lära sig nu: Marknadernas frihet finns inte till utan finanskapitalets regim över samhällets och statens pengar; detta är en grundval för det kapitalistiska samhället, som inte får antastas. Väljarna har enbart friheten att frivilligt ge sitt samtycke till denna grundval och till de följder av besluten, som de får lida av : Det finns inte något alternativ till det. Det demokratiska förfarandet helgar alltså de valda representanternas beslut, som driver igenom marknads- och finansekonomiska nödvändigheter.