Archiv der Kategorie: Egypten

Egypten Del 2 – Facebook-revolutionen

Den här artikeln vill belysa de teman som västmedia aldrig talar om när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

Ungdomarna som demonstrerade på Tharirplatsen 2011, håller sig idag till godo med att de var den egentliga motorn till Mubaraks störtande . Motivet till deras uppror var missnöjet över att den egyptiska staten inte har något behov av de många akademiskt utbildade människor, som vill utöva sina yrken i landet. Orsaken ligger ur deras sikt i, att den gamla statsmaktens funktionärer, som själva innehar alla viktiga  ämbeten, inte vill ge Egyptens akademiska ungdom möjligheten att skapa ett modernt och oberoende Egypten. De stred mot korruptionen, förtrycket och regimens våldsexcesser mot kritiker. Men de förhållanden som kritiseras i Egypten, förklaras inte, när man bara angriper korruption, förtryck och bristen på pluralism och fria val: Det byråkratiska godtycket,  det orättvisa privata  berikandet och den excessiva våldsanvändningen är inte bara på sätt och vis ett ”system”.

För det är ju så:

Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:

Det råder tydligen en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.

Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin:

Att  man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är över-vägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar.  Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av  – efter kapitalistiska mått-  helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.

Maktapparaten, som ägnar sig åt att förvalta ekonomins knappa medel, garanterar inte en rättssäkerhet i landet, som kunde möjliggöra, att privata kapitalägare skulle ha monopolet på att använda samhällets arbete och därmed även kunde förtjäna komplimanget att vara riktiga ”arbetsgivare”. Den egyptiska statsapparaten har i stället själv hand om allt som ska ”tilldelas”. Därför betydde för överheten bara önskemålet om genomgripande förändringar i det egyptiska samhället, att kritikerna vill ha bort det etablerade tilldelningssystemet och den härskande nomenklaturan.  De som  ifrågaställde detta system misshandlades, dödades eller kastades i fängelse. Detta ville proteströrelsen på Tharirplatsen inte finna sig i längre.

Deras missnöje med ”systemet Mubarak”gällde nu inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en sån skarp motsats till västvärldens borgerliga levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde  demokrati:  särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?

De framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är framgångsrika i att ackumulera kapitalistisk rikedom, i att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och även klarar att upprätthålla den ”sociala freden”, det är inte samma sak som att människorna  har ett bra liv. De privata friheter som individerna i dessa länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.

Proteströrelsen kritiserar inte verkligen orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen, alltså inte knappheten och dess orsaker, utan dess förvaltning. Orsaken till allt elände i landet identifieras inte med den tredjevärldskapitalism som styr i Egypten och bristen på förvärvskällor somförorsakas av den, utan identifieras med de former som systemet använder. Och det är en stor skillnad.  Kravet på demokrati har alltså varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och den statliga administrationen av den, utan är namnet på önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål! 

 

 

 

Egypten Del 1

Den här artikeln vill belysa saker som västmedia aldrig tematiserar när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

 

Välmenande fundmentalkritik av folket, staten och nationen

 

Det Muslimska brödraskapet  har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, religion och stat, bok och svärd”.

 

Muslimska brödraskapet anser, att en fundamental omorientering både i samhällets tankevärd och i samhällets ordning måste äga rum.

Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin har förorsakat, vore det allra värsta, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism och värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:

Det viktigaste beviset för sin diagnos, att den egyptiska nationen har förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som utnyttjar sina landsmän utan hänsyn till deras elementära behov och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.

 

Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams budbärare – religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskeer och skolor, lärt barnen att läsa och har ordnat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor.

 

Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som kunde splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabrikägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.

De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens felaktiga värderingar.I stället för att bara utnyttja arbetare i fabrikerna med kapitalistiska metoder, borde ägarna använda en del av profiten till allmosor. Privategendomen ska växa  på grund av detta religiösa ideal – islamisk rättvisa.I Muslimska Brödraskapet finns många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.

 

 

Brödraskapet vill även stärka statsmakten i religiös mening: Religionen borde vara  riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet, skulle själv ge upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket, och på det viset även missakta det egyptiska folkets skaparkraft.

Folket har enligt muslimska Brödraskapet ingen moralisk inställning och saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. De ekonomiska – och socialpolitiska programmpunkterna står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan.

 

Vi  kan väl tycka, att allt detta är omodernt och farligt.

Dock förråder  programmet mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, så påvisas, hur fullständigt och på vilket vis Egypten är involverad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det:

 

De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna till den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter, och ställer sina korallstränder och antika sevärdig-heter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla är pengarna som egyptiska gästarbetare, som framför allt är sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem.Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera sätt hur höga inkomsterna blir.

Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina.En sån kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen,som förorsakade bortfall av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare.

Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att makthavarna finansierar sig från källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som basis för tillväxt.

 

Med landets integrering i världsekonomin har den gamla ekonomin blivit förstörd, och därmed även de seder och bruk som passade till den.

Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden. De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärsföretag. De har därför inga orsaker att anamma de nya sederna.

 

Muslimska Brödraskapet  påpekar, att IMF och andra institutioner har infört ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism”:

Sanningen är, att Egypten bara kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”. Det är just det som förhindrar att jordbruket kan producera de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.

De förhållanden(den ”amerikansk-judiska finansmaffian”) som brännmärks av Muslimbröderna, är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning inom statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet till att upprätthålla sin kreditvärdighet.

 

Statsapparaten och likaså näringslivet påpekas vara genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: pengarna hamnar i elitens händer, och dessa underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet  av en framgångsrik kapitalistisk ekonomi och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet.

 

Den egyptiska staten förvaltar en permanent brist på allting. Detta förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen. Därför har makthavarna inrättat ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som de förtrycker folket med.

Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna  används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om ”privata inkomster”. 

 

Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har, nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armee och ansenliga beväpning.

Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som varken tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och eller anspråk på att vara regionalt jämställd med Israel.

 

Den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik är, att det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom  skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor.

Med denna kritik hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments-och präsidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.

 

Fortsättning följer.