Archiv des Autors: paul

Ett inbördeskrig i Ukraina och en ny världspolitisk konfrontation – Den europeiska grannpolitikens och den amerikanska nobelpristagarens gemensamma verk –

Först rörde det sig bara om att Janukovitj-regeringen skulle underteckna associeringsavtalet, ett avtal som ju bara åsyftade det allra bästa för alla sidor. Nu är det inbördeskrig i Ukraina. NATO och Ryssland har ställt upp trupper vid gränserna. Medan media samlar bevis för hur Ryssland bryter folkrätten, frågar de sig samtidigt, hur det kan vara möjligt, att det „bryter ut“ ett krig mitt i Europa. Men ett krig händer ju inte bara, utan det måste förberedas av politiken. Hur gick det alltså till?

1. Statskuppen i Kiev

Janukovitj försökte i November 2013 än en gång att förhandla med EU om associeringsavtalets konditioner, därför att Ukrainas statshushåll inte kan klara av de krav som EU ställer.
De 165 miljarder euro som det skulle kosta att ställa om produkttillverkningen i landet till europeiska normer och standards, kunde den skuldsatta staten inte orka med. Janukovitj, som ville undvika statsbankrutt, hämtade in ett bättre bud från Ryssland och föreslog att EU och Ryssland – just de statsmakter som utsatt Ukraina för det här sönderslitandet av landet – skulle förhandla gemensamt om detta.
Då blev Janukovitj-regeringen plötsligt ohållbar för EU och dess ledande politiker slog om spaken: I stället för en legitim regering, som man hittills betraktat som europeiskt grannskap, och som hittills ville komma överens med EU om associeringsavtalet, är det nu bara en korrupt regim, en rysk marionett, med en präsident som våldtog det ukrainska folkets legitima vilja, som skulle bestå i att bara vilja komma med i Europa. EU vill inte längre erkänna en präsident som hade begått brottet att ställa upp egna villkor för avtalet och dessutom ville få EU att förhandla med Ryssland om detta. I fortsättningen uppmuntrades Maidanprotesterna i Kiev, den tyska utrikesministern åkte dit och krävde att regeringern måste avgå och att inget våld fick användas mot de mer och mer militanta „fredliga“ demonstranterna.

Det är ju intressanta umgängesformer mellan stater, som enligt den officiella läsarten enbart ska tjäna allas väl. När chefen för det land som ska associeras med EU vägra underteckna avtalet, beslutar EU att han ska avsättas. Tydligen handlade det inte alls om att båda sidorna skulle komma överens – förhandlingarna kan verkligen inte förväxlas med en överenskommelse om de ömsesidiga intressena, så att båda partierna kunde ge sitt samtycke till avtalet. Uppenbarligen har europeerna gett sig själva rätten att kräva Ukrainas underkastelse under EU och det är just vad de exekuterat.
Det är tydligen avtalets kärnpunkt: att Ukraina ska anslutas till det europeiska maktområdet och att det ska vara slut med Rysslands inflytande i landet. EUs politik är alltså motsatsen till den förljugna självbild som påstås vara ett „område som präglas av stabilitet, välstånd och samarbete“. EU politiken är en våldsfråga: Att den ukrainska regeringen inte var införstådd med att vara en EU-marionett, ledde till beslutet att EU är skyddsmakt åt det ukrainska folkets „självbestämmanderätt“.

Därför måste Janukovitj-regimen bort. Eus politik visade sig vara motsatsen till Eus självbild, som de så gärna propagerar: att EU skulle präglas av stabilitet, välstånd och samarbete.
När det gäller Ryssland visade Europa upp ett ganska brutalt beteende, för kuppregeringen som kom till makten i Kiev skulle säkerställa Eus exklusiva behörighet i Ukraina. EU eskalerade sitt tillvägagående emot Ryssland, vars protester mot associeringen – som hänvisade till deras „vitala“ intressen i Ukraina – hela tiden demonstrativt överhördes och praktiskt blev övergångna.
Efter att Janukovitj-regeringen blivit ohållbar, kom EUs representanter under ledning av Steinmeier överens om modaliteterna om Janukovitjs avgång. Under ledning av den tyska utrikesministern Steinmeier kom Janukovitj överens med oppositionen om att han skulle avgå till hösten och att nyval skulle utlysas.
EU hade lagt stor vikt på att Ryssland skulle gå med på en ny regering och att maktväxeln skulle ordnas på fredligt sätt, att man skulle undvika allt som kunde destabilisera läget i landet, alltså att även Janukovitjs parti och de som representerar östra Ukrainas intressen skulle kunna vara ense om detta och foga sig i de nya förhållandena. Ryssland, som insåg att Janukovitj inte kunde upp-rätthållas, var också med på detta scenario.

EUs diplomatiska bemödanden att genomföra maktväxeln i en form som Ryssland kunde vara införstådd med, torpederades av USA, som inte brydde sig om den europeiska planen. Med det amerikanska inflytandet i Ukraina som ju pågått i åratal, kunde avtalet spräckas.
Oppositionen uppmuntrades till en statskupp och utrustades med motsvarande vapen. Präsidenten och delar av hans parlamentsmajoritet jagades bort, Maidan-demonstranterna tvingade det övriga parlamentet att acceptera statskuppen och att den nya övergångsregeringen Jazenjuk nu har makten.

Den korta livstid som EUs diplomatiska uppgörelse hade, dokumenterar att den officiella läsarten, att alla Väststater skulle varit ense om det här, inte träffar saken riktigt – det gör däremot Nulands (representanten för US-utrikesdepartement) avlyssnade ord „Fuck the EU“ *) Och eftersom Amerika erkände Jazenjuk-regeringen var det självklart att den nu är den legitima regeringen. Och resten av världen måste gå med på det, för USA hade ju förkunnat att detta villkor är giltigt. Därmed var EUs plan att integrera Ryssland i krisdiplomatin tillintetgjord.
USA har alltid tagit sig friheten att omfunktionera det europeiska Östliga Partnerskapet för sina egna syften. De har från första början använt det europeiska rekryterandet av Ukraina som sitt instrument att tränga tillbaka och inringa Ryssland, har flankerat med sina egna medel att ta inflytande. Nu har de helt officiellt övertagit regin över Kiev och stiftar good governance i landet.
USA är beslutna att godgöra sina försummelser efter den orangea revolutionen – på den tiden hade de inte tagit saken energiskt nog i den egna handen, de hade låtit sina skyddslingar i Kiev få för många friheter, som de spelade bort och till slut fick ge bort makten till det proryska lägret.
Det är därför USA tar bort initiativet från EU och ser till att de politiker som de sponsrar får de mesta regeringsposterna och att maktväxeln i iltempo blir institutionellt förankrat: Jasenjuk mottas av Obama och FN och får säkerhetsgarantier av USA. Och när Amerika erkänner kupp-regeringen, så är det klart att den är den legitima regeringen. Och då måste resten av världen hålla med om det.
Autokraten är borta, folkrätten lever och legitimerar de nya makthavarna. **)  Amerikanska utrikesministern Kerry bjöd in den nya ukrainska utrikesministern till krismötet och konfronterade ryska utrikesministern Lawrow med nyheten, att ingen dialog skulle komma igång, om inte Ryssland erkände det nya läget i Ukraina. ***)  Det som USA har bedrivit egenmäktigt, nämligen att Ryssland formellt måste gå med på förlusten av sin medbestämmanderätt i Ukraina, alltså med att dess intressen i Ukraina tar skada, det är det som ska gälla i framtiden.

Den nya regeringen hade mycket att göra sen dess – i regeringsdeparte-menten, inom polisen och domstolarna, inom radio- och TV-stationer, där röjde den upp med allt folk som kan tänkas hålla med den gamla regimen och Ryssland. Framför allt tillkännagav den nya försvarsministern att kontraktet om den ryska flottbasen på Krim-halvön (giltig tom 2017) är en skymf som måste skaffas ur världen snabbt.

*)  „Since Ukraine’s independence in 1991, the United States has supported Ukrainians as they build democratic skills and institutions, as they promote civic participation and good governance, all of which are preconditions for Ukraine to achieve its European aspirations. We’ve invested over $5 billion to assist Ukraine in these and other goals that will ensure a secure and prosperous and democratic Ukraine.“
(Nuland, Remarks at the U.S.-Ukraine Foundation Conference, state.gov 13.12.13)Den investeringen har ju lönat sig. Allt som behövs för den demokratiska omvandlingen i Kiev har ställts till förfogande, och har drivits igenom med all nödvändig terror, som ju behövs till en statskupp!

**) Kerry jämförde händelserna i Ukraina med den egyptiske presidenten Mursis avgång i juli förra året och påstod, att det visar att fria val för sig inte räcker till för att åstadkomma en demokratisk regim. (RIA, 27.2.14) Alltså: Om en president är vald eller ej, demokratiskt legitimerad eller icke – det är USA som bestämmer vilket land som är en fullvärdig demokrati.

***)   „Our partners are proposing it seems, that we take the situation that the coup d’état has created as the starting point and take the steps they think necessary in these circumstances.“  (Foreign Minister Sergei Lavrov, March 10, 2014, http://eng.kremlin.ru/news/6814)

2. Ryssland annekterar Krim-halvön

Att Ryssland inte ville finna sig i detta, och därför annekterade Krim-halvön, blev slutgiltigt till det absoluta störfallet för väststaternas världsordning.
Ryssland har alltså säkrat sina geo-strategiska intressen genom att ändra kartan med hjälp militären. Att inscenera annexionen som en legitim akt, kunde Ryssland lika bra som Väststaterna, som påstådde att statskuppen i Kiev var folksviljans verk: På Krim kopierade man Maidan, Ryssland upp-trädde som den goda makten som skyddar folkets självbestämmanderätt och folket på Krim visade entusiasm över maktövertagandet; det var beviset på att Ryssland hade rätten på sin sida.

Putins tal till nationen http://en.kremlin.ru/events/president/news/20603

med anledning av Krims och Sevastopols formella införlivande i den Ryska Federationen, förklarade vilken betydelse det har för Ryssland att Ukraina övertas av västvärlden. Putin påminde om att miljontals ryssar hamnade utanför landets gränser över en natt, när Sovjetunionen bröt samman, att de på bara ett ögonblick blev en nationell minoritet i de f.d. Sovjetrepublikerna, och att det ryssarna blev det största delade folket i världen. Ryssland hade dittills funnit sig i det här läget, därför att Ukraina och Ryssland fortfarande är ekonomiskt starkt knutna till varandra på grund av det gemensamma arvet från Sovjetunionen, och Ryssland hade väntat sig att kunna umgås vänskapligt med grannstaten Ukraina.
Därmed tillkännagav Putin naturligtvis, att Ryssland har rätten att dess intressen i Ukraina ska finna beaktande internationellt, och att man som skyddsmakt till de ryssar som lever i Ukraina alltid är redo att göra den rätten gällande även gentemot Ukraina. I stället fick Ryssland med Västmakternas inblandning i Ukraina att göra – först med den orangea revolutionen och sen med euro-maidan, vars upphovsmän och avsikter man känner till i Ryssland.
Putin har ju märkt att EU inte tänkte tolerera, att Ukraina skulle vara med i en eurasisk tullunion, när det är associeringsavtalet med EU som skulle gälla. Meningen med associeringen är ju att undandra Ryssland från varje inflytande i Ukraina, och precis så uppfattade Moskva EUs vägran att förhandla. Och därmed står Rysslands vitala intressen på spel: att USA vill ha Ukraina i NATO skulle försätta Ryssland i ett katastrofalt strategiskt läge:
Västmakterna har reglerat en hel rad världsordningsfall utan hänsyn till Ryssland; Ukraina är det sista i etappen som ska minska Rysslands makt. Väststaterna har lyckats med att säkra sin strategiska övermakt; se t.ex. raketstationeringen vid de ryska gränserna.
Och Putin tydliggör, att Ryssland av allt detta har dragit slutsatsen att man måste stoppa den här containmentpolitiken:
„In short, we have every reason to assume that the infamous policy of containment, led in the 18th, 19th and 20th centuries, continues today. They are constantly trying to sweep us into a corner because we have an independent position, because we maintain it and because we call things like they are and do not engage in hypocrisy. But there is a limit to everything. And with Ukraine, our western partners have crossed the line, playing the bear and acting irresponsibly and unprofessionally.“

Ryssland har alltså inlett en vändning i sin utrikespolitik, nämligen att vilja använda militära medel för att värna om sina intressen.

Ryssland ger sig själv rätten, att som autonom makt (likadant som USA gör, fast i beskedligare mått) skapa fakta som staterna ska acceptera. Det har man lärt sig i Kreml, att man bara kan hävda sina intressen med våldsmedel, om man vill vara en internationellt erkänd stormakt.
„Today, it is imperative to end this hysteria, to refute the rhetoric of the cold war and to accept the obvious fact: Russia is an independent, active participant in international affairs; like other countries, it has its own national interests that need to be taken into account and respected.“
Putin lägger värde på tillkännagivandet att Ryssland tvingas till denna vända och inte handlar lättvindigt. Han lägger värde på att det är USA, som tvingar Ryssland till detta steg . Det ska alltså inte betyda att Ryssarna vill sluta med kooperationen med Väststaterna, utan det ska betyda, att Rysslands egna villkor för ett samarbete måste vara att man erkänner dess substantiella intressen. Man vill ju att affärerna med Väststaterna fortsätter.

Putin anklagar USA för att ha satt sig vid spetsen av världsordningen med sitt våld och för att ha satt sitt godtycke i folkrättens ställe. Samtidigt appellerar Putin till alla de andra nationerna, att de väl inte kan förbli likgiltiga inför kränkandet av folkrätten och dess grundprincip, att erkänna staternas suveränitet, såväl som att försvaga institutioner som skulle vara dess forum: efter att den bipolara världen försvunnit, har världen inte blivit stabilare. De viktiga internationella institutionerna har inte stärkts, utan tvärtom förlorat betydelse.
„They have come to believe in their exclusivity and exceptionalism, that they can decide the destinies of the world, that only they can ever be right. They act as they please: here and there, they use force against sovereign states, building coalitions based on the principle “If you are not with us, you are against us.” To make this aggression look legitimate, they force the necessary resolutions from international organisations, and if for some reason this does not work, they simply ignore the UN Security Council and the UN overall.“

För övrigt visar Ryssland att man tänker förskaffa sig respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina:
„Ryssland är beredd att ställa upp de våldsmedel som är nödvändiga för att åstadkomma respekt för de ryska intressena i och utanför Ukraina. Ryska trupper ställs upp vid den ukrainska gränsen, och Putins federationsråd beviljar att Ryssland kan „försvara befolkningen i östra Ukraina med alla medel som står till förfogande, till det politiska läget normaliserats“. (RIA, 4.3.14)

Russland agerar alltså som en „independent, active participant„ och ställer sina egna krav: att Ukraina inte ska bli medlem i NATO och att landet ska organiseras federalistiskt. Med detta vill han säkerställa, att östra Ukraina både kan medverka i politiken och vara tillräckligt självbestämmande för att besluta själv om sina relationer till Ryssland.

3. För USA är Ryssland nu ett störfall i deras världordning.

Amerika behandlar den ryska interventionen som ett störfall på den högsta maktnivån: Legitim världsmakt är enbart USA. Rysslands annektion av Krim förbryter sig mot detta högsta av värden.
Inga andra instanser är befogade att bestämma över den frågan. Amerika uppträder som åklagare, domare och exekutor på en gång, och tillkännager konsekvensen av det: Om Ryssland inte vill foga sig i det nya läget i Ukraina, så är det Ryssland som måste bekämpas.
Den ryska statsviljan, som vill hävda sig emot den amerikanska överhögheten, tänker världsmakten USA underordna sin världsordning. Det är dags att straffa Ryssland och då räcker det inte med att ta bort Rysslands inflytande i Ukraina och bedriva sitt eget inflytande där; då räcker det inte att tvinga Ryssland att erkänna förlusten av sitt strategiska maktområde, utan det gäller att träffa Rysslands makt omedelbart. Därför finns det inget mer att förhandla om, utan saken gäller vilka straff som måste följa.
Därmed har USA avslutat ett kapitel i världspolitiken: Ryssland har förlorat sin rätt att medverka i världspolitiken. Det är slutet på USAs dubbelspåriga politik gentemot Ryssland: Dess innehåll var, att den ryska nationen var medlem i den internationella gemenskapen och åtnjöt medbestämmanderätt i diverse internationella gremier. I utbyte mot formell världsmaktstatus, har Ryssland hittills funnit sig i en reell maktförlust.

Det var nämligen inte så, att den eviga freden hade brutit ut efter Sovjetunionens kapitulation i det Kalla Kriget. Väststaternas systemfiende hade visserligen försvunnit, men nu gällde det att få bukt med uppgiften att få med Ryssland i den amerikanska världsordningen. För Ryssland ville inte bara ansluta sig till världsmarknaden, utan hävdade också fortsättningen av sin stormaktstatus. Och den ryska makten var ju med sitt arvegods av maktmedel från Sovjetunionen fortfarande en stormakt.
Därför var det nödvändigt att minska ner Rysslands makt på en nivå som skulle tillåta USA att använda den konstruktivt i den amerikanska ledarmaktens mening.
Därför fick Ryssland formellt vara med i G7 som utvidgades till G8 och Nato-Ryssland-rådet grundades etc. Man ville på det viset å ena sidan försäkra sig Rysslands medarbete i världsordnandet, samtidigt som Ryssland skulle instrumentaliseras att tjäna den amerikanska världordningen. Å andra sidan skulle detta begränsa det ryska inflytandet i världen och decimera dess maktmedel.
Med den strategin har Amerika gjort beaktliga framsteg i utbyggandet av sin världsordning. 

Öststater som förut var allierade med Ryssland kom med i de västliga allianserna EU och NATO. På det viset flyttade NATO fram till de ryska gränserna från norr till syd, och från Östersjön till Svarta Havet. Stater som förut hade mer eller mindre bra relationer till Ryssland blev genom olika krig undanstökade – Jugoslavien slogs isär, Irak och Libyen tvingades på regime-change. I Syrien, en rysk allierad, har det önskade resultatet, Assad-regimen störtande, inte lyckats än. Med rättstiteln att föra antiterrorkrig i Afghanistan, har USA etablerat sig som strategisk makt i Centralasien. Vid Rysslands sydgräns bedriver de sin politik med inringning och ekonomisk strypning av Iran, inklusive konkurrensen om grannstaterna i GUS.

I det närmast belägna grannskapet till Ryssland, i de f.d. Sovjetrepublikerna, har USA ansträngt sig för att byta ut eller undergräva regeringarna med brokiga revolutioner. Last but not least har USA startat många försök att få till en sådan i Ryssland – med NGOs och valfusk-kampagner har de velat ändra folkets politiska åsiktsbildande till sin egen fördel.

Ryssland är en av vetomakterna i Fns säkerhetsråd. Nu var det ju så, att ryska protester alltid har ignorerats, medan vetomakten har tagits i anspråk: Ryssland medverkade på USAs besträvande att isolera och pressa skurkstater, t.ex. för att Iran ska ge upp sitt atomara beväpningsprogram eller för att isolera Nordkorea. USA krävde att ryssarna skulle finna sig i att Gaddafi störtas och att Assadregimen delvis har avväpnats. Obamaregeringen ställde de dåliga Bush-relationerna på „reset“, för att få Rysslands samtycke till en väldigt asymmetrisk avrustningspolitik, nämligen att USA fick bygga ut raketförsvaret i Europa – det påstods emot Iran – , och för att skriva nonproliferationsregimet vidare.

Alltså: USA har inbegripit Ryssland i sina världsordningsaffärer och har såtillvida tillstått landet att tillsammans med Amerika vara befogat att ordna världen, för att samtidigt göra Rysslands inflytandesfärer, bundsförvanter och strategiska positioner stridigt. Allt det här var ju riktat mot Ryssland, men de olika aktionerna försigick på ett sätt, som om Ryssland utöver rollen som deltagare egentligen inte var drabbad.

Den absurda handeln: erkännande i utbyte mot att ge upp maktpositioner, strategin att demontera den ryska makten styck för styck med Rysslands vilja och samtycke, har fungerat – nämligen så länge som Ryssland har gått med på det och har kunnats övertygas om att krigsakterna och inverkan på ryska maktområden inte omedelbart varit ett angrepp på Ryssland.

Det här förhållandet har ändrats, för att Väststaterna har kommit så utomordentligt långt med den strategin. Med Västs övertagande av Ukraina står Ryssland inget mindre än demontaget av dess strategiska status att bli tillfrågad i världsordningsfrågor för dörren. Det tar båda sidorna inte miste på:

Varken den amerikanska sidan, som här ser ett tillfälle att kunna minska den ryska makten substantiellt, ( – som US -säkerhetspolitiske rådgivaren Brzezinski skrev : Zbigniew Brzezinski’s 1997 book, The Grand Chessboard, “Ukraine, a new and important space on the Eurasian chessboard, is a geopolitical pivot (nyckelroll) because its very existence as an independent country helps to transform Russia. Without Ukraine, Russia ceases to be a Eurasian empire.” – )

eller ryssarna, som ser gränsen nådd när det gäller sin imperiala maktsubstans: Ukraina är ekonomiskt och stratgiskt för viktigt för Ryssland, för att ges upp i utbyte mot samförståndet med Väst.
Och för Amerika, som fortsätter med att tränga tillbaka den ryska makten, är nu Ryssland själv angreppsobjektet: Ett ryskt världspolitiskt inflytande är inte acceptabelt för Amerika; det mått av erkännande som USA hittills har försökt att inkludera Ryssland med i sin världsordning och samtidigt försökt få bort Ryssland som en relvant faktor i i maktkonkurrensen är det slut på nu – det vore en eftergift gentemot den världspolitiska rivalen som är outhärdlig.

4. USA sätter beslutet att „Ryssland isolerar sig själv“ i verket.

I sin funktion som högsta världsdomstol beslutar Obama att Ryssland ska „straffas“ och fastslår vilket „pris“ som ska betalas. Relationerna med Ryssland sägs upp:  det diplomatiska erkännandet och samarbetet når ändpunkten och affärsförbindelser stoppas, den militära inringningen och censuren fortsätter, och allt detta insluter utan omständigheter också resten av världen, för det handlar om att utestänga Ryssland från den internationella gemenskapen.

Det är alltså det fina resultatet av att det kalla kriget tog slut och alla nationer bekände sig till frihet och kapitalistisk statsreson: att Ryssland lyckades inlemma sig i den fria världen och i världsmarknaden, riktas nu emot Ryssland som „smart weapons“, för att bevisa att landet inte har råd med att försvara sina intressen i Ukraina och därför isolerar sig själv, därför att det partout vill bevaka sina intressen i Ukraina.
Staternas gemenskap, särskilt de europeiska bundförvanterna, ställer sig till förfogande för en sluten front, så att Rysslands makt ska försvagas så fundamentalt att den inte har någon betydelse längre och därför inte ska kunna ställa sig i vägen för den amerikanska världsordningen.
Amerikanska trupper samt utrustning transporteras i närheten av den ryska västgränsen, förbi EU och NATO. Europeerna får godkänna detta efteråt.

Medlemskapet i NATO i det „nya Europa“ erfar en ny strategisk användbarhet – deras känslor att vara hotade står högt i kurs: De behöver skydd mot den egna konstruktionen, att Rysslands annektion av Krim bara var början och säkert fortsätter med det tills alla grannländer blivit underkuvade.
I förbigående dras en diplomatisk lögn ur trafik, som i åratal hade anförts gentemot Rysslands misstankar om det amerikanska raketförsvaret i närheten av ryska gränserna. Naturligtvis var det inte bara riktat mot Iran och andra obekanta atommakter. Men vem intresserar sig för „the false narrative“ från igår.

Nigeria

Nigeria
Ett eldorado för investerare?  Fattigdom, korruption och terror: en paradox ?

Västvärldens medier ser i detta ett oroande tecken på att den största oljeexportören i Afrika och den största ekonomin på den afrikanska kontinenten utvecklats till en „failed state“.
Landet har visserligen en av de högsta fattigdomskvoterna i världen, men växer sen åtskilliga år raskt och har enligt Goldman Sachs potentialen att bli ett „andra Kina“. Hur kan ett land vara så välsignat med „naturliga rikedomar“ och samtidigt vara så fattigt?
Den frågan framkastas alltid, när Nigeria får negativa rubriker på mediernas förstasidor, om det nu gäller den enorma föroreningen i Nigerdeltat, de periodiska kolera-utbrotten eller Boko Harams terror. Det stereotypa svaret är, att orsakerna till de himmelskriande missförhållandena är, att de politiska ledarna missköter landet, och att de är korrupta.

Marknadsekonomi i Nigeria: massor av naturliga rikedomar, som inte utnyttjas kapitalistiskt.
Internationella investerare må vara entusiastiska över de växande affärsmöjligheterna i landet, för Nigeria är en „oljestat“. Den moderna kapitalistiska ekonomins energibehov utvinns i Nigeria i stor skala. Men om landet sorteras in i rubriken oljestat, så bara för att oljan först då kan fungera som inkomst till nationen, när oljan lämnar landet per export. Oljan är först i utlandet ett kapitalistiskt affärsmedel, för just där skapar utländska företagare profiter med sin varutillverkning.
Oljeexporten är den nigerianska statens tjänst till världs-marknaden: kapitalakkumulationen äger ju bara rum i de framgångsrika industristaterna.
Nigerias makthavare har alltid haft pålitligt samarbete på gång med de utländska oljekoncernerna, oberoende av alla statskupper och militära och demokratiska maktskiften i landets historia.
Befolkningen i landet, som i sin majoritet inte behövs till att öka de inkomster som staten lever av, behandlas av Nigerias överhet som överflödiga människor.
Allmänheten i industristaterna är medvetna om, att eländiga förhållanden och fattigdom är förhärskande i landet, att Nigerdeltat har förgiftats av oljeutvinningen, och att människorna som lever där därför saknar vatten och åkermark.
Där är människorna inte bara umbärliga för kapitalistisk olje-utvinning, utan sägs t.o.m. „förhindra“ affärerna med oljan, när de tar sig till att odla på marker där oljekällor finns i jorden, och om de vågar fiska i träsken där olja utvinnes. Makthavarna tolererar att land och befolkning förstörs och bekämpar motståndare som förövar attentat mot oljeledningar.
Längre norrut i landet förs väpnade strider mellan kristna bönder och muslimska herdar om de marker i „Middle Belt“, som ännu inte förvandlats till ödemark. Människorna flyr till städerna och lever i megaslums framför allt omkring huvudstaden Lagos. Oljeaffärerna livnär en liten elit, vars lyxkonsumering erbjuder profitabla affärer för utländska företag.

Orsaken:
Majoriteten av nigerianerna är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha någon möjlighet att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärs-företag eller hos staten – som inte har behov av så många arbetskrafter. Det står inte skrivet någonstans, att de människor som är underkastade äganderättens ordning också måste användas till pengaförmering eller till tjänst åt statsmakten. Globalt sett är det ju undantaget.
Men Nigeria ska ju vara en pålitlig olje-leverantör till världs-marknaden. Den nigerianska staten lever av att landets ”naturliga rikedomar” transporteras iväg till världsmarknaden. Statens ekonomiska tillgångar är inte beroende av att medborgarna tjänar pengar i konkurrensen och betalar skatt till staten som här i västvärlden.
Tvärtom: I Nigeria är det medborgarna som är beroende av de pengar som staten delar ut. Det är nämligen staten som har hand om pengarna, som kan tjänas i landet. Det har konsekvenser. Imperativen ”berika er” har en helt annan betydelse än i de kapitalistiska industrieländerna – det är en uppmaning strida med varandra om att komma över en del av dessa pengar; i Nigeria kallas det ”national cake”. Den ekonomiska konkurrensen är följaktligen en kamp om den politiska makten,för det är den som beslutar exklusivt om fördelningen av oljeinkomsterna, som är den viktigaste inkomstkällan i landet.
Maktkonkurrensen avgör hur staten fungerar: den som inte tar för sig officiellt av pengarna, utnyttjar sitt inflytande för att få vara med om den organiserade oljestölden. Pengar för alla möjliga utvecklingsprojekt försvinner i ”mörka kanaler” redan innan de kommit till insats. Eller så ges de ut för projekt som ska ge lokala politiker och deras gunstlingar möjligheten att betjäna sig på pengar som egentligen var till för att bygga upp infrastrukturen. Guvernörer förskingrar sporadiskt i månader och åratal löner och pensioner. De därav drabbade kompenserar på systemmässigt sätt: byråkratin har på alla plan chansen att driva in ”skatter” – när folk ansöker om körkort eller pass osv.
Det är militären som spelar den avgörande rollen i konkurrensen om pengar och anställningar – nämligen före, under och efter tider av militärdiktatur: de högsta officerarna hör till de rikaste i landet, inte minst genom förskingring av pengar som förs över från statshushållet till militären. Det är inte bara enkla soldater som säljer sina vapen åt fienden för att bättra på solden, utan även såna i den högre rangordningen håller på med såna affärer. Aktuellt misstänker man dem för att sälja vapen till Boko Haram.
Västvärldens medier tar del av dessa seder med en blandning av föraktande kritik och brist på förståelse av den „systematiska korruptionen“ och det omfattande „självberikandebegäret“ i landet. Makthavarna anses missköta sina egentliga uppgifter – som enligt den uppfattningen skulle vara att tjäna folket och utvecklingen av landet.
Att det vore politikernas karaktär som är orsaken till misären, förklarar inte den nigerianska politiken – använder man det synsättet är ju konstigt nog alla politiker nedsmittade av den dåliga ovanan att missköta sina ämbeten för att berika sig själva.

Det synsättet jämför i stället makthavarnas beteende med de politiska seder som gäller i „våra“ framgångsrika och demokratiska marknads-ekonomier, där den politiska makten är avskild från den privata konkurrensen om pengarna. Där lever staten av de pengar som tjänas i samhället. Det är alltså inte en fråga om moral, utan om systemet: detta kännetecknar ett borgerligt styre, där statsmakten har sin källa i en framgångsrik konkurrens mellan kapitalister. I Nigeria däremot, har statsmakten inte sin källa i samhällets ekonomi, utan i de pengar som statsmakten tjänar ihop i utlandet, i världsmarknadens högsäten. Den nigerianska staten lever av sin funktion för utlandets affärsbehov.
Ett annat synsätt är att „resursflykten“ skulle fördärva statsmakten i länder som enbart exporterar råvaror: det anses, att regeringen där har för mycket pengar, och därför saknar den politiska och ekonomiska drivfjädern att investera i sitt folk och främja privata konkurrensmöjligheter – då är det inte att undra på, att pengarna anstiftar eliten till förskingring, istället för att främja kapitalistiska affärer. Denna „struktur-deficit“ i ett land som Nigeria måste då rättas till och därför måste makthavarna tvingas till att använda bättre „metoder“, nämligen „våra“: Man måste införa demokratiskt styre.
När demokratin äntligen avlöste militärdiktaturen i slutet av nittiotalet, hoppades man att det skulle vara slut med „korruptionen.“ Men i stället blev det ännu värre. De demokratiskt valda regeringarna i Nigeria tjänar fortfarande inte en fungerande marknadsekonomisk konkurrens i landet, som statsmakten kunde använda som en pålitlig inkomstkälla. De statliga ämbetena är fortfarande de enda pålitliga inkomstkällorna. Därför är de demokratiska procedurerna och institutionerna inget annat än en ny vehikel för samma kamp om makten.
Men det är inte så, att är rättsstatlighet och demokrati skulle vara onödiga: Den politiska konkurrenskampen åberopar dessa höga värden och det har konsekvenser för folkets moral. Om man vill vara framgångsrik så måste man haffa till sig åtminstone en liten del av statsmakten och utnyttja den i eget intresse. Eftersom det alltså är nödvändigt att vara med i „korruptionsmekanismen“ på något sätt, så har man en moraliskt rätt till det. Konsten att berika sig själv ger en ju högt anseende bland sina gelikar.
Även fotfolket förväntar sig just såna framgångar av politikerna, så att de själva inte kommer till korta. De ska använda sin maktställning på bekostnad av andra etnier och väljare, likgiltigt vilka lagar som gäller. Att kunna förskaffa sig pengarna och att generöst dela ut dem, är de avgörande politiska kvalifikationerna för att regera landet.
Men å andra sidan vet ju alla om, att den vardagliga „korruptionen“ är något ont som skadar samhället. Alla kandidater lovar i valkampen att de ska utrota „korruptionen“. Och i stället blir det ännu värre. Att inget förändras, hindrar ingen att översätta besvikelsen till krav på en bättre regering.
Den demokratiska moralen i landet är alltså intakt. För även i Nigeria sköter man om ideologin, att folkets elände inte förorsakats av att statsmakten har intressen som inte motsvarar ett bra liv för alla människor, utan att den politiska personalen är dålig.
Inte sällan riktas det politiska missnöjet mot folket: Befolkningen skulle sakna den patriotism, som skulle behövas till nationens väl. Det nigerianska folket håller i stället fast vid sina traditionella seder – det är den nigerianska varianten av den i västliga demokratier vanliga kritik, att för många människor bara bryr sig om sina partikulära intressen, i stället för att tjäna det allmännas bästa.
Nigerianska intellektuella saknar ett nationellt narrativ; de pläderar för en äkta fiktion som förbinder alla nigerianer, helt skiljt från de motsättliga sociala roller de spelar i dagens samhälle. Då skulle de nämligen veta, vad deras lidande är bra till. Det är den nigerianska varianten av den nationella identitet, som ska ge styret respekten underifrån. Även i detta avseende är den nigerianska värde-gemenskapen modern, nämligen nästan likadan som i de gamla demokratierna.
Men samhörigheten i nationen skapas inte genom en fiktiv gemenskap. Den måste alltid förhandlas eller tvingas fram på nytt. Och det har hittills fungerat:
Oljepengarna används som smörjmedel till sammanhållningen. Västliga journalister och politiker förvånas alltid över att de rivaliserande eliterna trots alla varningar för att landet kunde bryta isär, har lyckats sammanjämka sig. Utlandet har behovet att „stabila förhållanden“ råder i landet, alltså att de tjänster man förväntar sig av den nigerianska oljestaten, pålitligt tillfredställs.

»Good governance« mot terrorism?
Med Boko Haram tycks denna strategi ha nått sin gräns. Det märks redan på namnet, som betyder att „västlig kultur är försyndelse“, att man har att göra med en helt annan sorts motståndare mot korruptionen i landet än hittills. Boko Haram vänder sig inte emot regeringens oförmåga att motsvara västvärldens ideal, utan fördömer statsmaktens icke-muslimska, alltså helt felaktiga, position. Denna position saknar den sedlighets-regim, som troende muslimer i sin fattigdom ska bekänna sig till . Alltså förföljer Boko Haram allt som är o-muslimskt – regeringar som är västvärldens slavar, kristna medborgare som har en felaktig västlig tro, egna trosfränder som kommit från den rätta vägen, för att de skickar sina barn till skolor med västlig utbildning.
Det ger västvärldens behov av »good governance« i länder som Nigeria, en annan betydelse: Nu handlar det om att klara av „terror-hotet mot vår säkerhet“. Fattigdomen i Nigeria intresserar bara som grogrund till „islamister“, och alla förslag om hur man ska torrlägga „träsken“ med bättre kapitalistisk ekonomi och bättre, nämligen pro-västliga regeringar, kulminerar målmedvetet i kravet, att regeringen måste bekämpa Boko Haram med ännu mer avskräckande terror. Att kritisera den politiska elitens „korruption“, står idag för att den inte har gått fram hårt nog mot Boko Haram. Det är nämligen den aktuella uppgiften som bestämmer den kritiska blicken på Nigeria och dess ledare som återigen misslyckats.

Läxhjälp!

1.

Jämlikhetens lag: om de som är olika behandlas likadant, så försvinner inte olikheten, tvärtom fördjupas den.

Alla elever ska lära sig lika mycket på samma tid. Så visst är eleverna jämlika! Men att varje barn behöver sin personliga tid att lära sig, för att de är olika som individer, det tar skolan inte hänsyn till. De elever som inte är så snabba som andra kommer därför efter i skolan. Därför är det ingen som överraskas av pressmedelanden som avslöjar att en hel del elever inte har tillräcklig kunskap i att läsa, skriva och räkna; att några lämnar skolan som analfabeter är heller inget nytt.

Det ändrar ingenting att barnen inte får betyg förrän i 6. årskursen: även om ungarna ännu inte märker något om den „osunda konkurrens“ de är utsatta för (ifau.se/..), så garanterar timplanen att alla måste hålla sig till den tid de har till förfogande!

Elevernas framgångar i skolan är helt enkelt beroende av hur mycket tid, pengar och „framgångs-orientering“ föräldrarna kan offra. I det här samhället har medborgarna nämligen olika tillgångar, och med dessa skillnader måste de konkurrera med andra om utbildning och jobb.

2.

Utifrån de olika socioekonomiska förutsättningar som elever har, är „ett av de viktigaste målen i den svenska skolan .. att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter.“ „Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen.“ (Skolverket)

Samma möjligheter för alla att klara skolan – „dåliga förutsättningar“ måste då kompenseras med åtgärder som kostar staten pengar – vilket inte ska förväxlas med ett löfte om bra utbildning och ett bra liv för alla: I det här samhället ska inte alla ha samma ”förutsättningar” – tvärtom garanterar marknadsekonomins lag att den stora massan av befolkningen är beroende av att som löntagare arbeta för andras profit för att kunna existera. Vad är då skandalen i klass-staten Sverige?

3.

Att OECD har dömt ut de svenska skolorna på grund av de ständigt sjunkande PISA-resultaten, det är skandalen som skakar landet i dess grundvalar.

Svenska skolbarn har länge varit bäst i världen på att läsa, men sedan 2001 har läskunnigheten bland barn i årskurs fyra minskat i förhållande till Ryssland, Hongkong och Kina som alltså har fler läskunniga barn i samma ålder.“ (Wikipedia) „Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap fortsätter att försämras. Det visar resultaten från PISA 2012.„ (Skolverket)

Skandalen är att Sveriges elever hamnat så långt ner på skalan. Det är nämligen viktigt att „vi“ får en bra placering internationellt. Det är alltså mer som står på spel, än att alla ungdomar får med sig vettiga kunskaper i livet.

Fredrik Reinfeldt, M, tycker att lärarna ska vara mer tydliga om hur viktigt Pisa-testet är. – Jag tycker, för kommande gånger, att lärarna bör upplysa om att det här testet ligger till grund för hur Sverige kommer mätas och jämföras med andra. Det är viktigt att eleverna känner till det när de sätter sig ned och skriver, säger han.“ (expressen.se/nyheter/sa-tycker-partierna-om-pisa-undersokningen/)

4.

Även om man inte så omedelbart skulle kunna skryta med just 15-åringars matte-och läskunskap inför den internationella gemenskapen, så innebär det dåliga resultatet en deficit i den framtida konkurrensen. Även om Sveriges uppväxande generation som helhet inte alls kommer att behövas i konkurrensen om världsmarknaderna – den ska i alla fall stå till förfogande, kompetent och villig till allt, den ska vara flexibel och „just in time“ ha de kunskaper och färdigheter som arbetsgivare behöver just när de har behov av detta – de ungdomar som inte behövs till det, blir arbetslösa. Näringslivets räknekunniga elit har rätten att kräva det, för det är deras profit som står på spel:

Svenska företags konkurrenskraft är beroende av tillgången till framtida medarbetare med rätt kompetens och att kompetensförsörjningen fungerar. Kompetenta framtida medarbetare och företag är en förutsättning för Sveriges välstånd“. (https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Rapporter-fran-riksdagen/Utbildningsutkottets-offentli_H10WRFR12/?html=true#page_108)

Det är till såna behov som en yrkes-hierarki måste existera i samhället (vilket inte är samma sak som att det behövs kunskaper och färdigheter för att försörja alla människor med allt de behöver).

Obehaget med Pisa-resultaten förråder, vilken innebörd utbildning och uppfostran har i en modern kulturnation. Svenska elever är inget mindre än en nationell resurs, som ska vara utrustad med kunskaper och färdigheter för att garantera Sverige framgångar i konkurrensen om rikedom i världen.

5.

Det är skolan som ska klara av uppgiften att sortera ungdomarna så att de har olika „kompetenser“ när de gått ut skolan. Planen är inte, att alla människor ska studera vid universitet, utan „…att satsningar ska göras från förskolan och genom hela grundskolan, för att förbereda elever antingen för högre studier eller att bli en kunnig arbetskraft för att möta kraven på marknaden.“(Aftonbladet 3.12.14)

En selektion måste alltså ske innan arbetsmarknaden ska placera de arbetssökande vid „rätt“ arbetsplats. Det betyder att skoleleverna ska få olika mängder kunskap och det fungerar efter rättvisans jämlikhetsprincip: den som behöver längre tid att lära sig något, får mindre tid över att lära sig; den som inte klarar av undervisningen på den tid som är fastlagd, får mindre undervisning. Och undervisningen leder till prov, som är upplagda så att en viss kvot av eleverna klarar sig mindre bra eller inte alls, och de blir uteslutna från högre bildning. Skolundervisningen fungerar alltså som selektionshjälp till arbetsmarknadens olika behov av arbetskrafter.

Att skolan konsekvent skiljer på „bra“ och „dåliga“ prestationer, resulterar i en framgångsrik elit och ett stort antal „svaga“ elever, som är har sämre chanser för resten av sina liv. Om det sen i denna bästa av världar alltid finns en icke obeaktlig procentsats i befolkningen som lever i utanförskap, så ska det inte uppfattas som kritik mot en sådan värld.

Men att arbetsgivarna ska ha möjligheten att ta för sig efter behov på arbetsmarknaden, det ska skolutbildningen garantera. Man kan även uttrycka det så: Att de som gått ur skolan ska ha chansen att prestera maximala färdigheter och hitta sin plats i yrkesvärlden, det måste garanteras – så bokstaveras human resurs på människovänligt sätt.

6.

Dessutom får man inte glömma, att skolsystemet även har uppgiften att forma ordentliga medborgare. Folkbildningen ska inte förväxlas med ett bildat folk, men folket ska kunna hantera blanketter och valsedlar och kunna läsa tidningen, annars saknar det förankring i samhällets värdegemenskap och då vet folk inte var den personliga friheten slutar och att staten är den enda som får använda våld. Så mycket kompetens måste alltså krävas av folk. Och just när det gäller den „andliga fattigdomen“ bland landets ungdomar, får landets politiska ledare problem med PISA -mätningens resultat: inte bara nationens anseende i världen blir deficitär, utan också att det finns så många migrant-ungdomar, vars „naturliga“ lojalitet nog inte är pålitlig.

 

Människorätten Del 5

De fria valen

Det är en förarglig teoretisk ovana, att förklara människors positiva förhållande till staten med att deras ställning till överheten skulle ha sitt ursprung i människans natur, och individerna därför skulle inneha rätten att vara undersåtar i en stat. De fria valen befäster den tanken i medvetandet:

Artikel 21

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.“ (FN 1948)

Att allmänna val utlyses vart fjärde år betyder att den demokratiska staten respekterar medborgarnas vilja helt abstrakt. Väljarna ska ju med valakten endast yttra samtycke eller missnöje med regeringens föregående och/eller framtida åtgärdanden. Att folket får delta i urvalet av kandidater för politiska ämbeten, är det enda tillåtna viset att påverka statligt handlande överhuvudtaget.

Att då valen anses vara demokratins höjdpunkt är därför helt riktigt.

Sen ska väljaren ska inte skriva dit vad hen tycker är viktigt, när hen kryssar på valsedeln, för de alternativ som listats är både alternativlösa och person- och partibundna. Väljarens egna åsikter är degraderade till rent individuella motiv. Sedan räknas de namn- och kommentarlösa kryssen ihop, i procedurer som för det mesta är outgrundliga för vanliga väljare.

Att de fria valen trots detta parafraseras som metoden att ta reda på folkets politiska vilja, kunde man betrakta som en ironi, för utforskningsmetoden är ju redan en fullständig definition av den vilja som ska utrönas!

Vad än miljoner enstaka väljare förväntat sig med att sätta sitt kryss där de satt det – valresultatet presenterar den kollektiva väljarviljan, som alla är tvungna att godkänna. Vad de valda maktinnehavarna sen gör med sin makt, är uteslutande deras sak. Väljaren ska inte belasta sig med tankar om varför det ska behövas en makt-elit för att leda nationens makt-instanser. Väljarna är fria, för att de inte måste lyda en regering som de inte har valt. Regeringen är fri, för att maktutövandet över medborgarna inte bygger på våld, utan på medborgarnas samtycke. Då kan den undanbe sig inblandning i regeringsaffärena – den är ju vald. Att de statliga arrangörerna är de som har nyttan av de fria valen, det ignorerar idén om människorätten.

Och att det just i en levande demokrati är vanligt att förakta valcirkusen, att skälla på förljugna och korrupta kandidater och väljarnas dumhet – det tangerar inte människorätten.

Det avgörande är i stället att människan skulle ha en vilja, vars väsentliga innehåll skulle vara rätten till en stat, som godkänner viljan som sådan när den utövar sin makt. Och den rättigheten blir ju också tillfredställd i valen.

Att staten sen sätter sig över vallöftena, för att väljarnas inflytande är slut med valet av regeringen, det förvandlas till människorätten att bli styrd av en legitim stat.

Statsmaktens välde som förnyas vart fjärde år infriar så inget mindre än människonaturen själv.

Människorätten Del 4

Yttrandefrihet.

Om och hur de fria medborgarna klarar sig i marknadsekonomin, angår inte staten så länge de håller sig till lagarna. De kan och bör ju ta hand om sig själva – och det måste de också, för baksidan av den privata frihetens medalj är ju, att alla intressen endast är privata: Varken andra privatpersoner eller staten är ansvariga för det som blir av folk.

Om det kan man tycka som man vill:

  • Artikel 19 („Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet..“) garanterar ju yttrandefriheten.

Ingen måste hysa samma åsikter som statsmakten. Det som karakteriserar friheten i de borgerliga demokratierna överhuvudtaget gäller även här: Allt man anser om de yttre omständigheter som påverkar ens liv positivt eller negativt eller allt som man föreslår ska ändras, är beviljat som privat åsikt.

Men det är ändå inte så, att medborgarnas åsikter och avsikter inte angår den liberala staten alls. Även i den moderna världen kan ett utlåtande om vad som helst avslöja en medveten distans gentemot det som „gäller“, nämligen det som den statliga rättsordningen skyddar. En sån synpunkt kan i vissa fall väcka misstanken, att den vill ändra på det „gällande“, och det leder till farhågan, att styret över de rådande förhållandena ska angripas, och därmed den frihet som var och en garanteras, för att däri organisera sitt uppehälle.

Statsmakten måste alltså, precis som den utrustar medborgarna med „hjälpmedlet“ att förvärva egendom på sakerna innan de kan konsumera dem, se till att det myndiga förståndet inte ska användas till mera än just detta: att hysa subjektiva åsikter, utan något anspråk på gällande, alltså utan att teoretiskt eller t.o.m. praktiskt drista sig vilja angripa det som „gäller“ i samhället. Att bedöma världen och dess seder måste säras från det objektiva och viljan att förändra: Det är den lilla randbetingelse som den demokratiska rättsstaten ger det mänskliga förståndet med på vägen när friheten garanteras.

Deklarationen om det fria tänkandet och yttrandet förpliktar alltså till en alldeles speciell position. I synnerhet när man strävar efter att uppnå saklig kunskap om de förhållanden som man vill bedöma, begränsas man till en ren subjektiv bedömning. Omdömesförmågan tilldelas alltså rollen att oförbindligt och självgott kommentera världens gång. Och de individer som vill säga ifrån, som har sina egna föreställningar och framför det offentligt, blir inte uttryckligt avvisade utan måste „bara“ finna sig i att deras åsikter bara är privata och därför inte spelar någon roll.

Och inte bara det.

Att respektera yttrade åsikter bara för att de yttras fritt, helt bortom innehållet, uppskattar som det avgörande just friheten att säga nåt, att subjektet har använt licensen att mena nåt.

Bortom alla sakliga innehåll förutsätter staten att alla fria opinionsbärare hyser principiellt samförstånd med den. Den uppfattar alla meningar som abstrakta bejakanden till den instans som beviljar yttrandefriheten, särskilt när statsmakten själv är föremål för kritiska yttranden.

Genom att kritiken är tillåten är den inte bara ovidkommande i saken, utan också höjd över all kritik. På söndagar och andra helgdagar bekänner sig den borgerliga statens ledare gärna uttryckligen till denna fräckhet. Då ska varje missnöjt folkmurmel vara ett bevis för att folket njuter av sin frihet, som det har fått och som det i varje fall är nöjd med.

Och just en sådan ställning som präglas av förakt gentemot det som folk tycker och vill, det ska alltså vara en människorätt som varje legitim statsmakt ska garantera!

Att principiellt förvandla mänskliga förstånds- och kommunikationsprodukter till att en beviljad akt tillvaratas, tolkas som en för- och överstatlig rättighet som naturen skapat – som om „människans natur“ inte ville något annat än tillåtelsen när den använder förståndet till att kommunicera med andra.

Människorätten Del 3

Medborgarskap.

Borgerliga stater påstås motsvara den för- och överstatliga principen om den mänskliga naturrätten i sin lagstiftning och därmed uppfylla sin skyldighet att gestalta samhället i alla sina detaljer. I verkligheten ställer de – rättsdogmatiskt – förhållandet mellan statsskick och legitimationsideologi upp och ner.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som här citeras, idealiserar det borgerliga styrets statsreson och dess metoder: de mänskliga rättigheter som formuleras i den, beskräftar just vilka nödvändigheter och metoder som sådana statsmakter genomdriver med sina åtgärder.

Artikel 15 („ Var och en har rätt till en nationalitet.”)

Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.

Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.

Det kännetecknar inget mindre än att överheten kräver av sitt folk att de i sina göranden och låtanden lyder statens regler. Folket ska ju vara statens resurs – och vad den än tänker använda sina undersåtar till, vilka planer den har med folk och att allt detta är lagenligt, det har sin orsak i medborgarskapet, som binder folket till „sin“ statsmakt.

Medborgarna själva är helt passiva i sitt förhållande till överheten – det är ju staten, inte människan, som sköter om det här exklusiva medborgarskapet. Varje statsmakt bestämmer över sina medborgare (det får andra statsmakter inte blanda sig i).

Läran om människorätten talar om för oss, att människans natur inte bara längtar efter en sån tillhörighet till en stat, utan också stiftar en förstatlig rätt till en nationalitet. Denna egendomliga konstruktion förvandlar förhållandet till staten och gör människan till drivkraften, medan staten som lagfäster människors tillhörighet till sitt statsfolk, skulle lyda en naturlig rätt.

Att alla stater just bevisar sin makt-frihet genom att de stiftar alldeles olika lagar om vilka människor som ska ha medborgarskap eller vilka som ska avvisas, det förnekar läran om den naturliga rätten till medborgarskap.

Det är också orsaken till att „statslöshet“ är en olycka för sig: Inte av naturen, utan i en värld, som de moderna staterna med många krig har delat upp mellan sig, är avsaknaden av en rättsligt-formell tillhörighet till en stat lika med omöjligen att existera – det betyder, att man inte har någon rätt att bo och arbeta i ett land, om man saknar passet som bevisar medborgarskapet.

Vilket som bekannt ingalunda innebär att medborgarrätten som sådan ger något löfte om materiellt välstånd. Medborgaren har ju friheten att organisera sitt uppehälle alldeles själva.

Fortsättning följer

Människorätten Del 2

Människorättens ursprung och hemvist är den borgerliga staten:

Idén, att statens makt begränsas av undersåtarnas autonoma vilja och att staten just därför har rätten att styra över dem, har med uppkomsten av de moderna borgerliga staterna blivit det högsta moraliska värdet i demokratiska styrelseskick.
Lovsjunger man den fria viljan, leder det utan vidare till att man berömmer statsmakten, för att den respekterar en naturlig rätt – det beror på, att de borgerliga staterna som stiftar och ordnar förhållandena i samhället, har försett sina medborgare med en säregen roll: De måste hålla sig till de intressen som staten har inrättat.

Det karakteristiska i det borgerliga styret är ju definitivt inte, att det jämfört med tidigare statsformer skulle ha lagt på sig restriktioner, när de driver igenom sina åtgärder, som ju fullständigt reglerar alla moment i vardagen, och inte heller att statens maktutövande gentemot folket vore oegennyttigt och enbart skulle tjäna medborgarnas intressen.

Föremålet för berömmet är i verkligheten föreskrifternas innehåll och vilken betydelse tillämpandet har för medborgarnas intressen. Det är de som åtnjuter statsmaktens grundläggande erkännande. Erkännandet är so fundamentalt, att det som är avgörande för de materiella behov som människor har, är omständigheten att överhuvudtaget någon har intressen – den kallas person – och att den måste reda sig med det som står den till buds:

För att få tag på saker och ting, måste man förvärva egendom. Den borgerliga staten hjälper personerna på traven med äganderätten, den exklusiva rätten att förfoga över sin egendom.
Den borgerliga staten föreskriver tvingande att egendom på varor och tjänster måste bytas mot pengar och definierar bindande pengarna, som representerar bytesvärdet av allt som är till salu och som måste tjänas innan och för att någon människa kan komma åt saken.

Att människans materialism är erkänd, samtidigt som alla intressen är fastlagda på att allt som man vill ha är underkastat äganderätten, som kvantifieras i pengar och som utesluter alla ickeägare från rätten att använda sakerna (grundprincipen att en summa pengar bestämmer över föremålens tillgänglighet), har skapat en ekonomi som leder till att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.

Det är statens makt som förlänar marknadsekonomin sin varaktighet emot alla dess immanenta motsägelser och motsättningar.
Den borgerliga staten erkänner alltså en materialism som den ingalunda förefinner skiljt från sig själv i samhället och som den inte heller låter vara i fred.

Äganderätten ställs samhället till förfogande som det både allomfattande och oundvikliga medium man måste begagna sig av och den borgerliga staten definierar den privata materialismen i detalj.

Så visar det sig att erbjudandet – möjligheterna att tjäna pengar – är något man inte kan avböja: Skyldigheten att med arbete öka avkastningen av främmande privategendom i pengaform är alternativlös.

Oavsett, om man som rikemannen investerar sina pengar för att få profit, eller om man som löntagare ställer sin arbetskraft och tid till tjänsten för en sådan investerings framgång, eller på annat sätt förtjänar sitt uppehälle – alla medlemmar i det moderna förvärvssamhället är av privata materialistiska skäl inblandade i kapitaltillväxtens mekanism, som staten sedan gör brutto-nationalprodukten av.

BNP visar den sammanlagda tillväxten av allt privat kapital, som de fria medborgarna automatiskt har ackumulerat ihop med sina ansträngningar att tjäna pengar: Den utgör för staten en inkomstkälla, som den tar för sig av, både genom att ta skatt och genom att pantsätta samhällets framtida tillväxt med statsskulder.
Med äganderätten och pengarna som staten stiftar, är den borgerliga statens medborgare fastlagda på en frihet, vars korrekta tillvaratagande, gynnar staten mer än alla diktatoriska föreskrifter till folket, det har ju historien visat.  Alla behov i samhället har ju omvandlats till nödvändigheten att tjäna pengar.

Och hur folk klarar av det, är helt och hållet deras privata angelägenhet. I den här ekonomin kräver därför omständigheterna att folks strävan att tjäna pengar riktas mot varandra – man är ju beroende av att alla medborgare deltar i konkurrensen om pengarna.

Staten inverkar alltså på konkurrensens förlopp så att den tjänar dess behov. Just dess reglemente över samhället, just dess snyltande, ska framstå som en tjänst till samhället.
Det är detta reglemente som staten anknyter till när den proklamerar sin skyldighet att utforma det borgerliga samhället principiellt och i detalj efter idén om människans rättsnatur, som den borgerliga staten skulle vara förpliktad.

Fortsättning följer

Människorätten Del 1

Naturrätten

Människans värde – Statsmaktens legitimation

Att människosläktet skulle ha naturliga rättigheter, anknyter till det som var och en känner till som rättsordning: Samhällets regelverk som man måste hålla sig till.Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt och därför är staten instansen som åberopas eller som själv blir aktiv, när det gäller rättsfrågor eller rättskollisioner.Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller. Gentemot under-såtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.

Men enligt idén om naturrätten räcker det inte, att statens våldsmonopol verkligen är sista ordet och utgångspunkten till all rätt som kodifieras, utan just själva människosläktets natur anses ge statsmakten dess legitimitet:

”Filosofer, teologer och jurister m.fl. har ända sedan antikens dagar hävdat ståndpunkten att det finns lagar som står över de “vanliga” lagar som stiftas av människor. Genom tiderna har det funnits två sätt att härleda en sådan så kallad naturlig lag. Antingen har man menat att denna vilar på en religiös grund och alltså skapats av Gud eller så finns den naturliga lagen ändå, utan någon religiös grund, så att säga tillhörande människans natur. ”( Wikipedia)

 

Medan tidigare härskare och rättslärda hävdat, att maktens legitimation är en gudomlig skapelse, hänvisar staterna idag till ett ”naturligt” maktförhållande, där de som regeras förekommer i en dubbel roll: De som i sin vardag måste lyda statens lagar och anpassa sina intressen till dessa regler, ska samtidigt vara de som enligt sin natur bekräftar statens maktutövande som legitimt.

Den ”överpositiva” naturrätten anses alltså vara den egentliga grundvalen till makten och samtidigt ska den vara maktens absoluta hämsko för varje statlig åtgärd gentemot undersåtarna.

Det är ju konstigt: Enligt naturrättsidén ska individuerna vara rättspersoner innan någon stat är påtänkt. Denna idé bryr sig inte om motstridigheten, att rättsordningen som inrättats av statsmakten, förvandlas till undersåtarnas naturliga bestämning – att de har människorätten eo ipso, helt utan något som helst förhållande till en statlig instans – och ska på så vis motsvara de människor som den styr över.

Därav följer absurditeten, att makthavare måste skydda undersåtarna mot sitt eget maktutövande: Därför måste staten också presentera sig själv som en sorts högre tjänst till människans natur, när den bestämmer vilka regler som ska gälla i samhället, och övervakar att folk håller sig till dem.

Statsmakten ska alltså gälla absolut.

Ideén om naturrätten utgår helt enkelt från den principiella motsättningen i statsmaktens förhållande till undersåtarna, och förvandlar den stillatigande till en angelägenhet som gäller statsmaktens legitimitet. Eftersom majoriteten av människorna regeras av en elit, behövs det ett synsätt som godkänner både motsättningen mellan statsmakten och dess undersåtar och den påstådda jämlikheten mellan människorna inom det här motsättnings-förhållandet. Det har alltid varit makthavare, som haft orsak att hävda ståndpunkten, att en naturlig lag legitimerar deras makt att utnyttja undersåtarna till sin egen fördel.

Ideén betraktar alla sociala och ekonomiska motsättningar i samhället på ett vis som gör dem betydelselösa: Istället ska det finnas en ideell enighet mellan härskare och undersåtar, och då försvinner den sakliga motsättningen. Människornas dubbelroll ska alltså betyga att reglerna förtjänar deras samtycke, därför att de gett det statliga maktutövandet en högre rätt.

Det är inte människornas konkreta intressen, deras personliga vilja, som staten respekterar – för alla „jämlikar“ måste ju hålla sig till lagarna som staten stiftat. Respekten gäller viljan som sådan: Inte vad en människa vill, utan att han tillhör en species, som utmärks av att överhuvudtaget ha en vilja – utan hänsyn till vad olika människor vill och behöver, utan hänsyn till de olika omständigheter de lever i.

Den uppfattningen av människan är en rättsfilsofisk uppfinning, ett spökväsen. Den mänskliga naturen har de nödvändiga behov som kroppen fordrar och homo sapiens traktar efter att realisera dessa sina intressen och sysselsätter sig med det. Under tidernas lopp utvecklar mänskligheten (som för övrigt aldrig har existerat som ett kollektivt subjekt) många olika intressen, som inte har något med den mänskliga naturen att göra: de präglas alltmera av olika samhällsformer, utvecklingen av naturvetenskap, teknik och mer eller mindre olika arbetsdelningar. Men mänskligheten har aldrig lyckats åstadkomma en vilja utan innehåll…

Men konstruktionen är onekligen fruktbar: varje enskild vilja är obetydlig – i och med att staten respekterar den abstrakta viljan, sätter staten sig så enkelt som varaktigt över de intressen som existerar. Ja, att respektera individernas abstrakta suveränitet över sig själva går alltid ihop med den praktiska frihet som regeringen realt utövar. Huvudsaken är, att alla behandlas som autonoma subjekt och att ingen får reduceras till ett blott objekt – under vilka villkor man då är subjekt, det är utraderat.

Första steget i tanken var, att tänka sig statsmakten som en potentiell godtycklighetsmaskin, som måste tyglas av människorätten så snart den utövar sin makt.

Nästa steg i tanken är, att härskarapparaten inte bara är en tyglad och därmed legitimerad makt, som inte blandar sig i människans uregna, naturgivna rättigheter, utan tvärtom är människans viktigaste levnadsvillkor.

Följaktligen tänker man sig, att statens åtgärder lyder människonaturens rättsanspråk på passande härskare.

Detta ska alltså vara substansen av den upplysta ideen om människans naturrätt.

Fortsättning följer

 

 

Egypten Del 2 – Facebook-revolutionen

Den här artikeln vill belysa de teman som västmedia aldrig talar om när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

Ungdomarna som demonstrerade på Tharirplatsen 2011, håller sig idag till godo med att de var den egentliga motorn till Mubaraks störtande . Motivet till deras uppror var missnöjet över att den egyptiska staten inte har något behov av de många akademiskt utbildade människor, som vill utöva sina yrken i landet. Orsaken ligger ur deras sikt i, att den gamla statsmaktens funktionärer, som själva innehar alla viktiga  ämbeten, inte vill ge Egyptens akademiska ungdom möjligheten att skapa ett modernt och oberoende Egypten. De stred mot korruptionen, förtrycket och regimens våldsexcesser mot kritiker. Men de förhållanden som kritiseras i Egypten, förklaras inte, när man bara angriper korruption, förtryck och bristen på pluralism och fria val: Det byråkratiska godtycket,  det orättvisa privata  berikandet och den excessiva våldsanvändningen är inte bara på sätt och vis ett ”system”.

För det är ju så:

Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:

Det råder tydligen en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.

Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin:

Att  man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är över-vägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar.  Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av  – efter kapitalistiska mått-  helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.

Maktapparaten, som ägnar sig åt att förvalta ekonomins knappa medel, garanterar inte en rättssäkerhet i landet, som kunde möjliggöra, att privata kapitalägare skulle ha monopolet på att använda samhällets arbete och därmed även kunde förtjäna komplimanget att vara riktiga ”arbetsgivare”. Den egyptiska statsapparaten har i stället själv hand om allt som ska ”tilldelas”. Därför betydde för överheten bara önskemålet om genomgripande förändringar i det egyptiska samhället, att kritikerna vill ha bort det etablerade tilldelningssystemet och den härskande nomenklaturan.  De som  ifrågaställde detta system misshandlades, dödades eller kastades i fängelse. Detta ville proteströrelsen på Tharirplatsen inte finna sig i längre.

Deras missnöje med ”systemet Mubarak”gällde nu inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en sån skarp motsats till västvärldens borgerliga levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde  demokrati:  särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?

De framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är framgångsrika i att ackumulera kapitalistisk rikedom, i att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och även klarar att upprätthålla den ”sociala freden”, det är inte samma sak som att människorna  har ett bra liv. De privata friheter som individerna i dessa länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.

Proteströrelsen kritiserar inte verkligen orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen, alltså inte knappheten och dess orsaker, utan dess förvaltning. Orsaken till allt elände i landet identifieras inte med den tredjevärldskapitalism som styr i Egypten och bristen på förvärvskällor somförorsakas av den, utan identifieras med de former som systemet använder. Och det är en stor skillnad.  Kravet på demokrati har alltså varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och den statliga administrationen av den, utan är namnet på önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål! 

 

 

 

Egypten Del 1

Den här artikeln vill belysa saker som västmedia aldrig tematiserar när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

 

Välmenande fundmentalkritik av folket, staten och nationen

 

Det Muslimska brödraskapet  har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, religion och stat, bok och svärd”.

 

Muslimska brödraskapet anser, att en fundamental omorientering både i samhällets tankevärd och i samhällets ordning måste äga rum.

Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin har förorsakat, vore det allra värsta, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism och värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:

Det viktigaste beviset för sin diagnos, att den egyptiska nationen har förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som utnyttjar sina landsmän utan hänsyn till deras elementära behov och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.

 

Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams budbärare – religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskeer och skolor, lärt barnen att läsa och har ordnat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor.

 

Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som kunde splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabrikägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.

De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens felaktiga värderingar.I stället för att bara utnyttja arbetare i fabrikerna med kapitalistiska metoder, borde ägarna använda en del av profiten till allmosor. Privategendomen ska växa  på grund av detta religiösa ideal – islamisk rättvisa.I Muslimska Brödraskapet finns många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.

 

 

Brödraskapet vill även stärka statsmakten i religiös mening: Religionen borde vara  riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet, skulle själv ge upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket, och på det viset även missakta det egyptiska folkets skaparkraft.

Folket har enligt muslimska Brödraskapet ingen moralisk inställning och saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. De ekonomiska – och socialpolitiska programmpunkterna står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan.

 

Vi  kan väl tycka, att allt detta är omodernt och farligt.

Dock förråder  programmet mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, så påvisas, hur fullständigt och på vilket vis Egypten är involverad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det:

 

De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna till den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter, och ställer sina korallstränder och antika sevärdig-heter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla är pengarna som egyptiska gästarbetare, som framför allt är sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem.Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera sätt hur höga inkomsterna blir.

Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina.En sån kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen,som förorsakade bortfall av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare.

Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att makthavarna finansierar sig från källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som basis för tillväxt.

 

Med landets integrering i världsekonomin har den gamla ekonomin blivit förstörd, och därmed även de seder och bruk som passade till den.

Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden. De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärsföretag. De har därför inga orsaker att anamma de nya sederna.

 

Muslimska Brödraskapet  påpekar, att IMF och andra institutioner har infört ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism”:

Sanningen är, att Egypten bara kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”. Det är just det som förhindrar att jordbruket kan producera de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.

De förhållanden(den ”amerikansk-judiska finansmaffian”) som brännmärks av Muslimbröderna, är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning inom statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet till att upprätthålla sin kreditvärdighet.

 

Statsapparaten och likaså näringslivet påpekas vara genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: pengarna hamnar i elitens händer, och dessa underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet  av en framgångsrik kapitalistisk ekonomi och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet.

 

Den egyptiska staten förvaltar en permanent brist på allting. Detta förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen. Därför har makthavarna inrättat ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som de förtrycker folket med.

Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna  används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om ”privata inkomster”. 

 

Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har, nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armee och ansenliga beväpning.

Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som varken tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och eller anspråk på att vara regionalt jämställd med Israel.

 

Den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik är, att det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom  skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor.

Med denna kritik hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments-och präsidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.

 

Fortsättning följer.