Archiv des Autors: paul

Människorätten Del 5

De fria valen

Det är en förarglig teoretisk ovana, att förklara människors positiva förhållande till staten med att deras ställning till överheten skulle ha sitt ursprung i människans natur, och individerna därför skulle inneha rätten att vara undersåtar i en stat. De fria valen befäster den tanken i medvetandet:

Artikel 21

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.“ (FN 1948)

Att allmänna val utlyses vart fjärde år betyder att den demokratiska staten respekterar medborgarnas vilja helt abstrakt. Väljarna ska ju med valakten endast yttra samtycke eller missnöje med regeringens föregående och/eller framtida åtgärdanden. Att folket får delta i urvalet av kandidater för politiska ämbeten, är det enda tillåtna viset att påverka statligt handlande överhuvudtaget.

Att då valen anses vara demokratins höjdpunkt är därför helt riktigt.

Sen ska väljaren ska inte skriva dit vad hen tycker är viktigt, när hen kryssar på valsedeln, för de alternativ som listats är både alternativlösa och person- och partibundna. Väljarens egna åsikter är degraderade till rent individuella motiv. Sedan räknas de namn- och kommentarlösa kryssen ihop, i procedurer som för det mesta är outgrundliga för vanliga väljare.

Att de fria valen trots detta parafraseras som metoden att ta reda på folkets politiska vilja, kunde man betrakta som en ironi, för utforskningsmetoden är ju redan en fullständig definition av den vilja som ska utrönas!

Vad än miljoner enstaka väljare förväntat sig med att sätta sitt kryss där de satt det – valresultatet presenterar den kollektiva väljarviljan, som alla är tvungna att godkänna. Vad de valda maktinnehavarna sen gör med sin makt, är uteslutande deras sak. Väljaren ska inte belasta sig med tankar om varför det ska behövas en makt-elit för att leda nationens makt-instanser. Väljarna är fria, för att de inte måste lyda en regering som de inte har valt. Regeringen är fri, för att maktutövandet över medborgarna inte bygger på våld, utan på medborgarnas samtycke. Då kan den undanbe sig inblandning i regeringsaffärena – den är ju vald. Att de statliga arrangörerna är de som har nyttan av de fria valen, det ignorerar idén om människorätten.

Och att det just i en levande demokrati är vanligt att förakta valcirkusen, att skälla på förljugna och korrupta kandidater och väljarnas dumhet – det tangerar inte människorätten.

Det avgörande är i stället att människan skulle ha en vilja, vars väsentliga innehåll skulle vara rätten till en stat, som godkänner viljan som sådan när den utövar sin makt. Och den rättigheten blir ju också tillfredställd i valen.

Att staten sen sätter sig över vallöftena, för att väljarnas inflytande är slut med valet av regeringen, det förvandlas till människorätten att bli styrd av en legitim stat.

Statsmaktens välde som förnyas vart fjärde år infriar så inget mindre än människonaturen själv.

Människorätten Del 4

Yttrandefrihet.

Om och hur de fria medborgarna klarar sig i marknadsekonomin, angår inte staten så länge de håller sig till lagarna. De kan och bör ju ta hand om sig själva – och det måste de också, för baksidan av den privata frihetens medalj är ju, att alla intressen endast är privata: Varken andra privatpersoner eller staten är ansvariga för det som blir av folk.

Om det kan man tycka som man vill:

  • Artikel 19 („Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet..“) garanterar ju yttrandefriheten.

Ingen måste hysa samma åsikter som statsmakten. Det som karakteriserar friheten i de borgerliga demokratierna överhuvudtaget gäller även här: Allt man anser om de yttre omständigheter som påverkar ens liv positivt eller negativt eller allt som man föreslår ska ändras, är beviljat som privat åsikt.

Men det är ändå inte så, att medborgarnas åsikter och avsikter inte angår den liberala staten alls. Även i den moderna världen kan ett utlåtande om vad som helst avslöja en medveten distans gentemot det som „gäller“, nämligen det som den statliga rättsordningen skyddar. En sån synpunkt kan i vissa fall väcka misstanken, att den vill ändra på det „gällande“, och det leder till farhågan, att styret över de rådande förhållandena ska angripas, och därmed den frihet som var och en garanteras, för att däri organisera sitt uppehälle.

Statsmakten måste alltså, precis som den utrustar medborgarna med „hjälpmedlet“ att förvärva egendom på sakerna innan de kan konsumera dem, se till att det myndiga förståndet inte ska användas till mera än just detta: att hysa subjektiva åsikter, utan något anspråk på gällande, alltså utan att teoretiskt eller t.o.m. praktiskt drista sig vilja angripa det som „gäller“ i samhället. Att bedöma världen och dess seder måste säras från det objektiva och viljan att förändra: Det är den lilla randbetingelse som den demokratiska rättsstaten ger det mänskliga förståndet med på vägen när friheten garanteras.

Deklarationen om det fria tänkandet och yttrandet förpliktar alltså till en alldeles speciell position. I synnerhet när man strävar efter att uppnå saklig kunskap om de förhållanden som man vill bedöma, begränsas man till en ren subjektiv bedömning. Omdömesförmågan tilldelas alltså rollen att oförbindligt och självgott kommentera världens gång. Och de individer som vill säga ifrån, som har sina egna föreställningar och framför det offentligt, blir inte uttryckligt avvisade utan måste „bara“ finna sig i att deras åsikter bara är privata och därför inte spelar någon roll.

Och inte bara det.

Att respektera yttrade åsikter bara för att de yttras fritt, helt bortom innehållet, uppskattar som det avgörande just friheten att säga nåt, att subjektet har använt licensen att mena nåt.

Bortom alla sakliga innehåll förutsätter staten att alla fria opinionsbärare hyser principiellt samförstånd med den. Den uppfattar alla meningar som abstrakta bejakanden till den instans som beviljar yttrandefriheten, särskilt när statsmakten själv är föremål för kritiska yttranden.

Genom att kritiken är tillåten är den inte bara ovidkommande i saken, utan också höjd över all kritik. På söndagar och andra helgdagar bekänner sig den borgerliga statens ledare gärna uttryckligen till denna fräckhet. Då ska varje missnöjt folkmurmel vara ett bevis för att folket njuter av sin frihet, som det har fått och som det i varje fall är nöjd med.

Och just en sådan ställning som präglas av förakt gentemot det som folk tycker och vill, det ska alltså vara en människorätt som varje legitim statsmakt ska garantera!

Att principiellt förvandla mänskliga förstånds- och kommunikationsprodukter till att en beviljad akt tillvaratas, tolkas som en för- och överstatlig rättighet som naturen skapat – som om „människans natur“ inte ville något annat än tillåtelsen när den använder förståndet till att kommunicera med andra.

Människorätten Del 3

Medborgarskap.

Borgerliga stater påstås motsvara den för- och överstatliga principen om den mänskliga naturrätten i sin lagstiftning och därmed uppfylla sin skyldighet att gestalta samhället i alla sina detaljer. I verkligheten ställer de – rättsdogmatiskt – förhållandet mellan statsskick och legitimationsideologi upp och ner.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som här citeras, idealiserar det borgerliga styrets statsreson och dess metoder: de mänskliga rättigheter som formuleras i den, beskräftar just vilka nödvändigheter och metoder som sådana statsmakter genomdriver med sina åtgärder.

Artikel 15 („ Var och en har rätt till en nationalitet.”)

Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.

Själva ordet „nationalitet“ uttrycker ju, att det inte är staten som hör till människan, utan att människan hör till staten.

Det kännetecknar inget mindre än att överheten kräver av sitt folk att de i sina göranden och låtanden lyder statens regler. Folket ska ju vara statens resurs – och vad den än tänker använda sina undersåtar till, vilka planer den har med folk och att allt detta är lagenligt, det har sin orsak i medborgarskapet, som binder folket till „sin“ statsmakt.

Medborgarna själva är helt passiva i sitt förhållande till överheten – det är ju staten, inte människan, som sköter om det här exklusiva medborgarskapet. Varje statsmakt bestämmer över sina medborgare (det får andra statsmakter inte blanda sig i).

Läran om människorätten talar om för oss, att människans natur inte bara längtar efter en sån tillhörighet till en stat, utan också stiftar en förstatlig rätt till en nationalitet. Denna egendomliga konstruktion förvandlar förhållandet till staten och gör människan till drivkraften, medan staten som lagfäster människors tillhörighet till sitt statsfolk, skulle lyda en naturlig rätt.

Att alla stater just bevisar sin makt-frihet genom att de stiftar alldeles olika lagar om vilka människor som ska ha medborgarskap eller vilka som ska avvisas, det förnekar läran om den naturliga rätten till medborgarskap.

Det är också orsaken till att „statslöshet“ är en olycka för sig: Inte av naturen, utan i en värld, som de moderna staterna med många krig har delat upp mellan sig, är avsaknaden av en rättsligt-formell tillhörighet till en stat lika med omöjligen att existera – det betyder, att man inte har någon rätt att bo och arbeta i ett land, om man saknar passet som bevisar medborgarskapet.

Vilket som bekannt ingalunda innebär att medborgarrätten som sådan ger något löfte om materiellt välstånd. Medborgaren har ju friheten att organisera sitt uppehälle alldeles själva.

Fortsättning följer

Människorätten Del 2

Människorättens ursprung och hemvist är den borgerliga staten:

Idén, att statens makt begränsas av undersåtarnas autonoma vilja och att staten just därför har rätten att styra över dem, har med uppkomsten av de moderna borgerliga staterna blivit det högsta moraliska värdet i demokratiska styrelseskick.
Lovsjunger man den fria viljan, leder det utan vidare till att man berömmer statsmakten, för att den respekterar en naturlig rätt – det beror på, att de borgerliga staterna som stiftar och ordnar förhållandena i samhället, har försett sina medborgare med en säregen roll: De måste hålla sig till de intressen som staten har inrättat.

Det karakteristiska i det borgerliga styret är ju definitivt inte, att det jämfört med tidigare statsformer skulle ha lagt på sig restriktioner, när de driver igenom sina åtgärder, som ju fullständigt reglerar alla moment i vardagen, och inte heller att statens maktutövande gentemot folket vore oegennyttigt och enbart skulle tjäna medborgarnas intressen.

Föremålet för berömmet är i verkligheten föreskrifternas innehåll och vilken betydelse tillämpandet har för medborgarnas intressen. Det är de som åtnjuter statsmaktens grundläggande erkännande. Erkännandet är so fundamentalt, att det som är avgörande för de materiella behov som människor har, är omständigheten att överhuvudtaget någon har intressen – den kallas person – och att den måste reda sig med det som står den till buds:

För att få tag på saker och ting, måste man förvärva egendom. Den borgerliga staten hjälper personerna på traven med äganderätten, den exklusiva rätten att förfoga över sin egendom.
Den borgerliga staten föreskriver tvingande att egendom på varor och tjänster måste bytas mot pengar och definierar bindande pengarna, som representerar bytesvärdet av allt som är till salu och som måste tjänas innan och för att någon människa kan komma åt saken.

Att människans materialism är erkänd, samtidigt som alla intressen är fastlagda på att allt som man vill ha är underkastat äganderätten, som kvantifieras i pengar och som utesluter alla ickeägare från rätten att använda sakerna (grundprincipen att en summa pengar bestämmer över föremålens tillgänglighet), har skapat en ekonomi som leder till att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.

Det är statens makt som förlänar marknadsekonomin sin varaktighet emot alla dess immanenta motsägelser och motsättningar.
Den borgerliga staten erkänner alltså en materialism som den ingalunda förefinner skiljt från sig själv i samhället och som den inte heller låter vara i fred.

Äganderätten ställs samhället till förfogande som det både allomfattande och oundvikliga medium man måste begagna sig av och den borgerliga staten definierar den privata materialismen i detalj.

Så visar det sig att erbjudandet – möjligheterna att tjäna pengar – är något man inte kan avböja: Skyldigheten att med arbete öka avkastningen av främmande privategendom i pengaform är alternativlös.

Oavsett, om man som rikemannen investerar sina pengar för att få profit, eller om man som löntagare ställer sin arbetskraft och tid till tjänsten för en sådan investerings framgång, eller på annat sätt förtjänar sitt uppehälle – alla medlemmar i det moderna förvärvssamhället är av privata materialistiska skäl inblandade i kapitaltillväxtens mekanism, som staten sedan gör brutto-nationalprodukten av.

BNP visar den sammanlagda tillväxten av allt privat kapital, som de fria medborgarna automatiskt har ackumulerat ihop med sina ansträngningar att tjäna pengar: Den utgör för staten en inkomstkälla, som den tar för sig av, både genom att ta skatt och genom att pantsätta samhällets framtida tillväxt med statsskulder.
Med äganderätten och pengarna som staten stiftar, är den borgerliga statens medborgare fastlagda på en frihet, vars korrekta tillvaratagande, gynnar staten mer än alla diktatoriska föreskrifter till folket, det har ju historien visat.  Alla behov i samhället har ju omvandlats till nödvändigheten att tjäna pengar.

Och hur folk klarar av det, är helt och hållet deras privata angelägenhet. I den här ekonomin kräver därför omständigheterna att folks strävan att tjäna pengar riktas mot varandra – man är ju beroende av att alla medborgare deltar i konkurrensen om pengarna.

Staten inverkar alltså på konkurrensens förlopp så att den tjänar dess behov. Just dess reglemente över samhället, just dess snyltande, ska framstå som en tjänst till samhället.
Det är detta reglemente som staten anknyter till när den proklamerar sin skyldighet att utforma det borgerliga samhället principiellt och i detalj efter idén om människans rättsnatur, som den borgerliga staten skulle vara förpliktad.

Fortsättning följer

Människorätten Del 1

Naturrätten

Människans värde – Statsmaktens legitimation

Att människosläktet skulle ha naturliga rättigheter, anknyter till det som var och en känner till som rättsordning: Samhällets regelverk som man måste hålla sig till.Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt och därför är staten instansen som åberopas eller som själv blir aktiv, när det gäller rättsfrågor eller rättskollisioner.Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller. Gentemot under-såtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.

Men enligt idén om naturrätten räcker det inte, att statens våldsmonopol verkligen är sista ordet och utgångspunkten till all rätt som kodifieras, utan just själva människosläktets natur anses ge statsmakten dess legitimitet:

”Filosofer, teologer och jurister m.fl. har ända sedan antikens dagar hävdat ståndpunkten att det finns lagar som står över de “vanliga” lagar som stiftas av människor. Genom tiderna har det funnits två sätt att härleda en sådan så kallad naturlig lag. Antingen har man menat att denna vilar på en religiös grund och alltså skapats av Gud eller så finns den naturliga lagen ändå, utan någon religiös grund, så att säga tillhörande människans natur. ”( Wikipedia)

 

Medan tidigare härskare och rättslärda hävdat, att maktens legitimation är en gudomlig skapelse, hänvisar staterna idag till ett ”naturligt” maktförhållande, där de som regeras förekommer i en dubbel roll: De som i sin vardag måste lyda statens lagar och anpassa sina intressen till dessa regler, ska samtidigt vara de som enligt sin natur bekräftar statens maktutövande som legitimt.

Den ”överpositiva” naturrätten anses alltså vara den egentliga grundvalen till makten och samtidigt ska den vara maktens absoluta hämsko för varje statlig åtgärd gentemot undersåtarna.

Det är ju konstigt: Enligt naturrättsidén ska individuerna vara rättspersoner innan någon stat är påtänkt. Denna idé bryr sig inte om motstridigheten, att rättsordningen som inrättats av statsmakten, förvandlas till undersåtarnas naturliga bestämning – att de har människorätten eo ipso, helt utan något som helst förhållande till en statlig instans – och ska på så vis motsvara de människor som den styr över.

Därav följer absurditeten, att makthavare måste skydda undersåtarna mot sitt eget maktutövande: Därför måste staten också presentera sig själv som en sorts högre tjänst till människans natur, när den bestämmer vilka regler som ska gälla i samhället, och övervakar att folk håller sig till dem.

Statsmakten ska alltså gälla absolut.

Ideén om naturrätten utgår helt enkelt från den principiella motsättningen i statsmaktens förhållande till undersåtarna, och förvandlar den stillatigande till en angelägenhet som gäller statsmaktens legitimitet. Eftersom majoriteten av människorna regeras av en elit, behövs det ett synsätt som godkänner både motsättningen mellan statsmakten och dess undersåtar och den påstådda jämlikheten mellan människorna inom det här motsättnings-förhållandet. Det har alltid varit makthavare, som haft orsak att hävda ståndpunkten, att en naturlig lag legitimerar deras makt att utnyttja undersåtarna till sin egen fördel.

Ideén betraktar alla sociala och ekonomiska motsättningar i samhället på ett vis som gör dem betydelselösa: Istället ska det finnas en ideell enighet mellan härskare och undersåtar, och då försvinner den sakliga motsättningen. Människornas dubbelroll ska alltså betyga att reglerna förtjänar deras samtycke, därför att de gett det statliga maktutövandet en högre rätt.

Det är inte människornas konkreta intressen, deras personliga vilja, som staten respekterar – för alla „jämlikar“ måste ju hålla sig till lagarna som staten stiftat. Respekten gäller viljan som sådan: Inte vad en människa vill, utan att han tillhör en species, som utmärks av att överhuvudtaget ha en vilja – utan hänsyn till vad olika människor vill och behöver, utan hänsyn till de olika omständigheter de lever i.

Den uppfattningen av människan är en rättsfilsofisk uppfinning, ett spökväsen. Den mänskliga naturen har de nödvändiga behov som kroppen fordrar och homo sapiens traktar efter att realisera dessa sina intressen och sysselsätter sig med det. Under tidernas lopp utvecklar mänskligheten (som för övrigt aldrig har existerat som ett kollektivt subjekt) många olika intressen, som inte har något med den mänskliga naturen att göra: de präglas alltmera av olika samhällsformer, utvecklingen av naturvetenskap, teknik och mer eller mindre olika arbetsdelningar. Men mänskligheten har aldrig lyckats åstadkomma en vilja utan innehåll…

Men konstruktionen är onekligen fruktbar: varje enskild vilja är obetydlig – i och med att staten respekterar den abstrakta viljan, sätter staten sig så enkelt som varaktigt över de intressen som existerar. Ja, att respektera individernas abstrakta suveränitet över sig själva går alltid ihop med den praktiska frihet som regeringen realt utövar. Huvudsaken är, att alla behandlas som autonoma subjekt och att ingen får reduceras till ett blott objekt – under vilka villkor man då är subjekt, det är utraderat.

Första steget i tanken var, att tänka sig statsmakten som en potentiell godtycklighetsmaskin, som måste tyglas av människorätten så snart den utövar sin makt.

Nästa steg i tanken är, att härskarapparaten inte bara är en tyglad och därmed legitimerad makt, som inte blandar sig i människans uregna, naturgivna rättigheter, utan tvärtom är människans viktigaste levnadsvillkor.

Följaktligen tänker man sig, att statens åtgärder lyder människonaturens rättsanspråk på passande härskare.

Detta ska alltså vara substansen av den upplysta ideen om människans naturrätt.

Fortsättning följer

 

 

Egypten Del 2 – Facebook-revolutionen

Den här artikeln vill belysa de teman som västmedia aldrig talar om när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

Ungdomarna som demonstrerade på Tharirplatsen 2011, håller sig idag till godo med att de var den egentliga motorn till Mubaraks störtande . Motivet till deras uppror var missnöjet över att den egyptiska staten inte har något behov av de många akademiskt utbildade människor, som vill utöva sina yrken i landet. Orsaken ligger ur deras sikt i, att den gamla statsmaktens funktionärer, som själva innehar alla viktiga  ämbeten, inte vill ge Egyptens akademiska ungdom möjligheten att skapa ett modernt och oberoende Egypten. De stred mot korruptionen, förtrycket och regimens våldsexcesser mot kritiker. Men de förhållanden som kritiseras i Egypten, förklaras inte, när man bara angriper korruption, förtryck och bristen på pluralism och fria val: Det byråkratiska godtycket,  det orättvisa privata  berikandet och den excessiva våldsanvändningen är inte bara på sätt och vis ett ”system”.

För det är ju så:

Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:

Det råder tydligen en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.

Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin:

Att  man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är över-vägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar.  Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av  – efter kapitalistiska mått-  helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.

Maktapparaten, som ägnar sig åt att förvalta ekonomins knappa medel, garanterar inte en rättssäkerhet i landet, som kunde möjliggöra, att privata kapitalägare skulle ha monopolet på att använda samhällets arbete och därmed även kunde förtjäna komplimanget att vara riktiga ”arbetsgivare”. Den egyptiska statsapparaten har i stället själv hand om allt som ska ”tilldelas”. Därför betydde för överheten bara önskemålet om genomgripande förändringar i det egyptiska samhället, att kritikerna vill ha bort det etablerade tilldelningssystemet och den härskande nomenklaturan.  De som  ifrågaställde detta system misshandlades, dödades eller kastades i fängelse. Detta ville proteströrelsen på Tharirplatsen inte finna sig i längre.

Deras missnöje med ”systemet Mubarak”gällde nu inte enbart våldet, utan de otillräckliga existensvillkor som tvingades på folket och som står i en sån skarp motsats till västvärldens borgerliga levnadsformer. Demonstranterna kritiserade den orättvisa fördelningen, nepotismen och mutsystemet och krävde  demokrati:  särskilt den unga generationen, som har tillgång till webb, behövde för sin „facebook-revolution“ ingen gemensam politik och inget politiskt parti. De flesta menar ju med kravet på demokrati, att en demokratiskt vald regering skulle sysselsätta sig med att lyssna på de sorger som folk har och skulle ge alla tillträde till livets chanser: Har en sådan föreställning om demokrati något att göra med verkligheten i väststaternas demokratier?

De framgångar som västliga demokratier kan visa upp, nämligen att de är framgångsrika i att ackumulera kapitalistisk rikedom, i att utnyttja sina arbetande folk produktivt till detta syfte och även klarar att upprätthålla den ”sociala freden”, det är inte samma sak som att människorna  har ett bra liv. De privata friheter som individerna i dessa länder praktiserar, skiljer sig från det som kännetecknar västliga stater. En oanfäktad statsmakt behöver inte förtrycka folket. Och livsvillkoren som gäller kan man inte uttömmande förklara med partipluralism och fria val. I de demokratiska marknadsekonomierna är mutor förbjudna, för att den fria konkurrensen bestämmer över vilka och hur många människor som får ”njuta” av inkomstkällorna som stat och kapital ”erbjuder”.

Proteströrelsen kritiserar inte verkligen orsakerna till de outhärdliga livsvillkoren, utan den orättvisa fördelningen, alltså inte knappheten och dess orsaker, utan dess förvaltning. Orsaken till allt elände i landet identifieras inte med den tredjevärldskapitalism som styr i Egypten och bristen på förvärvskällor somförorsakas av den, utan identifieras med de former som systemet använder. Och det är en stor skillnad.  Kravet på demokrati har alltså varken något att göra med verkligheten i demokratiska marknadsekonomier eller med Egyptens kapitalistiska knapphetsekonomi och den statliga administrationen av den, utan är namnet på önskan om folkvänligt styre – vilket är ett ganska motstridigt önskemål! 

 

 

 

Egypten Del 1

Den här artikeln vill belysa saker som västmedia aldrig tematiserar när de uppmanar egypterna att samsas och beklagar bristen på „verklig“ demokrati. Det handlar om att förklara vilka motsättningar i statsmakten som eskalerar i maktkampen om herraväldet över Egypten.

 

 

Välmenande fundmentalkritik av folket, staten och nationen

 

Det Muslimska brödraskapet  har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, religion och stat, bok och svärd”.

 

Muslimska brödraskapet anser, att en fundamental omorientering både i samhällets tankevärd och i samhällets ordning måste äga rum.

Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin har förorsakat, vore det allra värsta, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism och värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:

Det viktigaste beviset för sin diagnos, att den egyptiska nationen har förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som utnyttjar sina landsmän utan hänsyn till deras elementära behov och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.

 

Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams budbärare – religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskeer och skolor, lärt barnen att läsa och har ordnat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor.

 

Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som kunde splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabrikägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.

De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens felaktiga värderingar.I stället för att bara utnyttja arbetare i fabrikerna med kapitalistiska metoder, borde ägarna använda en del av profiten till allmosor. Privategendomen ska växa  på grund av detta religiösa ideal – islamisk rättvisa.I Muslimska Brödraskapet finns många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.

 

 

Brödraskapet vill även stärka statsmakten i religiös mening: Religionen borde vara  riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet, skulle själv ge upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket, och på det viset även missakta det egyptiska folkets skaparkraft.

Folket har enligt muslimska Brödraskapet ingen moralisk inställning och saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. De ekonomiska – och socialpolitiska programmpunkterna står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan.

 

Vi  kan väl tycka, att allt detta är omodernt och farligt.

Dock förråder  programmet mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, så påvisas, hur fullständigt och på vilket vis Egypten är involverad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det:

 

De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna till den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter, och ställer sina korallstränder och antika sevärdig-heter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla är pengarna som egyptiska gästarbetare, som framför allt är sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem.Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera sätt hur höga inkomsterna blir.

Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina.En sån kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen,som förorsakade bortfall av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare.

Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att makthavarna finansierar sig från källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som basis för tillväxt.

 

Med landets integrering i världsekonomin har den gamla ekonomin blivit förstörd, och därmed även de seder och bruk som passade till den.

Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden. De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden – dvs att få jobb vid affärsföretag. De har därför inga orsaker att anamma de nya sederna.

 

Muslimska Brödraskapet  påpekar, att IMF och andra institutioner har infört ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism”:

Sanningen är, att Egypten bara kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”. Det är just det som förhindrar att jordbruket kan producera de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.

De förhållanden(den ”amerikansk-judiska finansmaffian”) som brännmärks av Muslimbröderna, är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning inom statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet till att upprätthålla sin kreditvärdighet.

 

Statsapparaten och likaså näringslivet påpekas vara genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: pengarna hamnar i elitens händer, och dessa underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet  av en framgångsrik kapitalistisk ekonomi och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet.

 

Den egyptiska staten förvaltar en permanent brist på allting. Detta förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen. Därför har makthavarna inrättat ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som de förtrycker folket med.

Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna  används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om ”privata inkomster”. 

 

Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har, nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armee och ansenliga beväpning.

Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som varken tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och eller anspråk på att vara regionalt jämställd med Israel.

 

Den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik är, att det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom  skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor.

Med denna kritik hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments-och präsidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.

 

Fortsättning följer.

Ett försök att analysera Syrienkonflikten utan att ta parti.

 

 

USA, som utnämnt sig till högsta instans för internationell folksrätt, hade skapat en ny ”röd linje”, som efter hundratusentals dödade och miljontals flyktingar, ansågs ha överskridits genom giftgas-angreppet i Syrien. Även utan bevis blev Assad den skyldige: Hotet med kemvapen kan avgöra ett krig till innehavarens förmån och skulle förhjälpa Syrien till stormaktstatus i Mellanöstern. Därför måste Syriens kemvapen bort. Det är nämligen USAs ledarroll som kan ta skada, om världsgemenskapen inte bestraffar Syrien – inte att hundratals människor gasats ihjäl och landet slagits i spillror av kriget med ”vanliga” vapen. Hur kan nu det hänga ihop?

Ur amerikansk synpunkt stör Syrien den politiska ordningen i Mellersta Östern.

 

– Sedan ca. 50 år retar det USA , att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska kraven på utrikes- och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baathpartiets välde avvisat kraven på att öppna landet för västliga intressen och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels militära överlägsenhet, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad: Att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981, anser Syrien vara en krigsakt som fortfarande är på gång. För Syrien är det ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra NGOs mot Israel och USA. Denna ledarroll i kampen mot Israel har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för avsikten att bli ledande makt i den arabiska världen – mot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och SaudiArabien, och utan USAs lov. Dessa överträdelser räcker principiellt för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu förtretligare var inte bara att Syrien för detta syfte även lyckades få tag på stöd, utan framför allt: från vem.

– Med sitt „panarabiska“ och anti-israeliska agerande har Syrien inte bara ställt sig mot Amerikas vänner i den arabiska världen, utan har framför allt sökt sig en allierad, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern: Iran. Att Iran är Syriens allierade, sen den schiitiska revolutionen 1979, tillför en ny dimension, som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran – som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har militär-strategisk styrka att komma med – är för USA en mycket större störfaktor änSyrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.USA vill bekämpa Irans teokratiska statsprogram i Mellanöstern. Och Assad vill kringgå Amerikas isoleringspolitik genom alliansen med skurkstaten Iran. Å andra sidan hjälper det Iran att lösa sin ekonomiska och militär-strategiska isolation.Det kan Amerika inte tillåta – och därför måste Assad störtas. Men detta är inte det enda skälet till att Washington så ivrigt bekämpar Assad – för Iran är ju inte Syriens verkliga skyddsmakt.

 

– Det är nämligen Ryssland och därför har konflikten världspolitisk karaktär. Syrien är framför allt Rysslands sista allierade i regionen, som säkrar Rysslands strategiska inflytandesfär där.

Omvänt vill USA försvaga Rysslands makt.Ryssland, med örlogsbas i Tartus, är ett hinder för USAs och NATOs anspråk att ha monopol på att kontrollera och licensera våld och att utöva skyddsmaktgarantier i regionen. Sett utifrån den synvinkeln är bekämpandet av Assadregimen ett strategiskt viktigt bidrag till att underminera ryska anspråk på att delta i den strategiska kontrollen över regionen.

Att ryssarna stöder Syrien ekonomiskt, för att lindra skadorna som väststaternas sanktioner har förorsakat (krediter och handel), och att de har kvar sina militära rådgivare och militärbasen i landet, visar att Ryssland håller fast vid Syrien. Trots västlig kritik slutar man inte att skicka vapen till regimen och har hotat med militärt ingripande, om handelsfartygen skulle angripas. Samtidigt förvägrades alla resolutioner i säkerhetsrådet, som skulle ha fört till (folkrättsligt legalt) militärt ingripande genom USA och deras allierade.

– Å andra sidan betonar den ryska regeringen, att Ryssland har ”lärt” sig av 20 års amerikansk interventionspolitik i hela världen, särskilt i Främre och Mellersta Östern: USA destabiliserar länder och förorsakar kaos med sin kanonbåtspolitik Ryssarna märker alltså inte bara, att USA obevekligt håller fast vid sin världsmaktroll, utan anser sig tvungna att svara på samma nivå: de insisterar på att beaktas i varje konflikt i regionen som de anser vara relevant,och kräver att USA slutar uppträda som global våldsmonopolist. Med hänsyn till USAs uppträdande, är det ett anspråk på att vara likvärdig världsmakt. Det underbygger Ryssland genom att uppträda som förmedlare mellan de fientliga syriska partierna.

– Moskva hävdar att vapenexporten till Syrien, ju bara tjänar landets försvar och bara uppfyller kontrakt som ingåtts tidigare. Ryssland dementerar så, att kriget forceras och Ryssland figurerar som USAs motståndare inom landet.

Ryssland uppfattar USAs hot att kasta bomber på Syrien, som ett angrepp på den rådande världsordningen: Syrien, Ryssland och den internationella folkrätten är hotade.Putins förslag, att världsgemenskapen oskadliggör Syriens kemvapen med hjälp av OPCW, betyder att USA tillåter Ryssland att vara med om att försvaga Assads makt (enbart Ryssland kunde övertala Assad att ge bort kemvapnen och släppa in inspektörerna i landet). Nu måste Ryssland accepteras som medhjälpare, när det gäller att ordna världen genom Förenta Nationerna och Säkerhetsrådet och det är bittert för USA..

– Det ryska initiativet präglas dock av motsättningar: Ryssland inhandlar sig erkännandet som medbestämmande världsmakt genom att försvaga sin allierade. Syrien är numera bara en underhandlingspant för Ryssland, som spelar poker om sin världsmakt. Samtidigt understöds landet fortfarande, för att överhuvudtaget kunna duga som påtryckningsmedel gentemot USA.

Den ryska utrikespolitiken har bara ett alternativ kvar: Att undvika att praktiskt ta ställning mot den amerikanska världsmakten. Ryssland uppträder som världsmakt, som står över alla partier och representerar den goda internationella folksrätten; men är beroende av om USA tillmäter detta betydelse eller ej. Den ryska utrikespolitiken visar hur det står till med rang-ordningen mellan de båda världsmakterna – det kan inte vara tal om rysk jämställdhet med USA. Den avgörande frågan som Ryssland konfronteras med, nämligen att ta farväl från sin världsmaktstatus, besvaras inte: Ryssland vill vara stormakt och försöker samtidigt att skilja det från konfrontationen, som USA sätter på dagordningen; Moskva vill undvika att frivilligt dra sig tillbaka som världsmakt i Mellanöstern.

– Med Genf 2 har ett nytt fält för striden om ordningen i Syrien öppnats. Rysslands projekt står emot USAs, att ryssarna måste erkänna deras världsordningsmakt: men att samla in kemvapen och att få slut på inbördeskriget förutsätter stormakternas enighet. USA misstänker att Ryssland bara vill ”köpa tid”, så att Assad vinner kriget och kräver,att samarbetet med Ryssland ska leda till Assads störtande. Därför ska Ryssland erkänna den prioriteten, om det ska bli en ”politisk lösning”. Hur kunde läget i syrien bli ett spel mellan stormakterna? Syrien har sedan länge varit en störfaktor för USA och den ”arabiska våren” var ett välkommet tillfälle att forcera Assads avsättning:

 

Den första uppgiften gällde att säkerställa att det överhuvudtaget existerar ett folkuppror. För det är ju ingen självklar automatik. Ett religöst, etniskt eller vilket missnöje som helst med Assad-regimen, är ju inte samma sak som beslutet att organisera motståndet.

 

USA måste alltså radikalisera missnöjet och massorna. De båda golfmonarkierna Katar och Saudiarabien tog sig an krigspropagandan med omnipresenta satelliter och allestädesnärvaro i internet, med religiösa sändebud osv. får syrerna klart för sig, att den gudlösa regimen är dömd till undergång.Islamisk religiös fanatism är för USA fortfarande ett träsk där al-qaidas militanta antiamerikanism gror. Men i Syrien är den ett dugligt medel att förorsaka den sorts hänsynslöshet mot varje kalkulation, som vore nödvändig, om man är underlägsen och vill ställa maktfrågan mot den statliga våldsapparaten.Dödsoffren, nödvändigtvis i allt större antal, gör sitt för att den önskade stämningen Amerika ombesörjer med sin diplomatisk-propagandistiska adoption av upproret för vissheten, att man är på den riktiga sidan med protesten och kampen mot Assad. Att oppositionen resp.de olika tridspartierna blir erkända och att den amerikanska ambassadören gör blixtbesök i oppositions- högborgar o.dy. gynnar saken. Och i övrigt är varje avhoppad militär eller civil ledarperson ännu en spik i regimens likkista.

Oppositionen ska ha klart för sig, vilket program den måste ha – alla krav måste lyda riktlinjen, att de inte kan uppfyllas under Assad-regimen. Därför varnas de oppositionella, som menar att de kan komma framåt med sitt ärende om de förhandlar med Assad-regeringen. Alla reformer, alla förhandlingförslag, som kommer från Assad eller från tredje sida, avvisas som skenmanöver.

 

 

USA sörjer för att inbördeskriget inte tar slut: Assads regeringstrupper är ju militärt överlägsna och skulle kunna kväva uppståndet. Motsvarande till varje eskalation som Assad anser nödvändig, ställs vapnen till oppositionens förfogande: Peu a peu har rebellerna, som enligt propagandan ju bara är civilister eller desertörer, modern kommunikationsteknik, pansar-brytande vapen och förfogar även över mobilt flygförsvar.De kan inte besegra Assads trupper, men den nyttiga effekten är att inbördeskriget eskaleras, och att Assads regim numera enbart kämpar om sin överlevnad.Med fortsättningen av kriget blir läget för befolkningen mer och mer katastrofalt. Och alla människor i landet hardragits in i konfliken, om de så ville eller inte, för tillhörigheten till en konfession eller etnie betyder numera att man ansvarar för detta med sitt liv.

Och det är spelet mellan stormakterna som har förorsakat den mänskliga katastrofen.

 

 

Syrien speglad i massmedia

 När de första oroligheterna i Syrien blev bekanta, så stod det klart för massmedia: Nu kommer den ”arabiska våren” till Syrien. Bara namnet av detta spöksubjekt, som föddes på Tahrir-platsen i Kairo 2011, tillhanda-håller allt som behövs för att förstå det som hände! Ty med detta ord är det avgjort, att stater och regimer som rebellionen vänder sig emot, har förtjänat att störtas – likgiltigt om den stat det handlar om regerar som arabisk socialism, sekulär nationalism, västorienterad diktatur eller redan före uppståndet är s.k. ”failed state”. För att förstå och värdera upproren är det då också likgiltigt vilka krafter, med vilka skäl och med vilka trosbekännelser, som reser sig till motstånd emot makten i landet, ochdet är även likgiltigt, vilka delar av folket som måste vara rädda mera för rebellerna än för den härskande regimen. Och det gör heller ingen skillnad, att folk i de olika länderna i regionen som gör uppror, har olika orsaker vara missnöjd med sina olika regeringar. För där den ”arabiska våren” är på gång, ska det alltid handla om samma sak: Folket, detta helgjutna kollektiv, som står upp mot överheten, är gripen av viljan till friheten att bli regerad på det sätt som ”vi” uppskattar här och som ”vi” demonstrerar för världen. Och det system som upproret riktar sig emot, är just därför en avskyvärd diktatur.

 Sedan den känsliga frågan har avgjorts, om ”vi” överhuvudtaget ska tillåta att gamla välförtjänta, västvänliga makthavare som i Tunesien och Egypten, (- i Jemen, Libyen och Syrien är det ju en annan sak-) störtas, har den ”arabiska våren” blivit chiffret för i västlig mening önskvärt kaos vid Medelhavets södra och östliga delar: Att regimer störtas och en hel region blivit mogen för nyordning, uppfattar politikerna i de västliga huvudstäderna som en chans, och överlåter inte rebellionens framgång till rebellerna. För när det nu är klart, var friheten och var förtrycket är hemma, och för vem ”vi” ska ta parti, då skadar det inte alls, att man får reda på, att de upproriska folken för det första inte själva är eniga, och för det andra, att de som för kampen inte gör det med egna medel, utan med vapen och soldater, logistik och pengar från utlandet. För självklart behöver och förtjänar den ”arabiska våren” stöd från alla goda makter i världen!

Krigspropagandan sköts om av massmedia – för att folk ska förstå vilken sida som förtjänar ”vårt” stöd och vilken sida som förtjänar döden. Bilder och rapporter visar dödsoffer på rebellernas sida och i civilbefolkningen, och andra bilder visar de skyldiga i Assadregimen. Man boykottar den officiella syriska nyhetsbyrån SANA ( det kan ju bara vara propaganda) och litar på det som de upproriska sätter på nätet eller på det som Al-Jazeera och Al-Arabiya sänder (alltså Golfmonarkierna). Läsarna försäkras, att det är omöjligt att kolla upp materialets sanningsenlighet, för att den syriska regeringen gör det omöjligt för pressen att arbeta fritt i landet. Journalisterna känner alltså till, att de gör sig själva till språkrör för ett inbördes-krigspartis krigspropaganda. Men denna opålitliga propaganda är den enda upplysningen över krigspartiernas gärningar och avsikter som serveras.

In denna mening klargörs det, vem som gjort sig skyldig till de ständiga blodsutgjutelserna: I flera månader får man intrycket, att den syriska armeen helt utan orsak skjuter på fredliga demonstranter. Att massorna som stormar polisstationer och lynchar ämbetsmän, inte kan vara obeväpnade, ses inte som motsägande. I stället förklaras rebellernas beväpning med deras förtvivlade och upprörda reaktion på Assad-regimens grundlösa mördande: Att avhoppare ur Assads armee, som inte stod ut med detta, har tagit med sig sina vapen. Sen visas bilder av Assads stridshelikoptrar och stridsflygplan, som bombar stadsdelar. Bilderna som skulle tala för sig, gör inte detta: Det behövs tydligen en förklaring om vem som angriper oskyldiga civilister: I detta fall ska man uppfatta det så, att regeringen godtyckligt bombar bostadskvarter, därför att den vill döda så många människor som möjligt! Efter ett år fick publiken reda på, att utländska soldater och islamister står främst i rebellernas front och bär in jihad (heliga krig) i Syrien. Det tycker massmedia inte är bra, men det kan inte rubba på den principiella sorteringen av vän och fiende: Som reaktion på en regering som dödar sin egen befolkning utan orsak, är t.o.m. den islamistiska omstörtningsviljan begriplig – och en hjälp till den goda FSA (fria syriska armeen) tas gärna emot från vilken riktning som helst. När det sedan blir bekant, att även anti-Assad-krafter begått massmord och brott mot de mänskliga rättigheterna, så ställs inte det på samma moraliska plan som Assadregimens brott, utan det ska bevisa hur långt förråelsen har kommit, genom att Assadregimen tvingat på dem en frihetskamp. Bestialiteten är hos rebellerna ett uttryck av obhärskad vrede, som under åratal av förtryck har ansamlats – även om gärningsmännen inte alls kommer från Syrien – , hos Assads soldater är samma sak uttryck för deras naturliga karaktär…

Under tiden hopar sig allt oftare rapporter, som inte bara berättar om syrernas kamp mot förtryckarna, utan även talar om ett krig som grannländerna SaudiArabien och Iran för om makten i regionen, och om ett krig som de båda världsmakterna USA och Ryssland med Kina för inom Syrien. Folket – som hittills varit den ”arabiska vårens”subjekt – spelar nu rollen av lidande manövermassa för en global maktkonkurrens. För fördömelsen av Assad spelar det ingen roll. Denne ska så fort som möjligt – återigen i den oskyldiga civilbefolkningens intresse – röjas undan, så att världsmakternas konflikt kan biläggas och det blir fred .

 Förutom med den moraliska värderingen av krigspartierna, förser pressen publiken med bedömningar om regimens aktioner och rebellernas effektivitet, och då får de Goda inte bara bra betyg. Man får veta att Assadregimen försöker dämpa ner missnöjet ilandet med reformer: den har upphävt det hittils gällande undantagstillståndet, genomfört nya val och tillåtit nya politiska partier, förbereder en ny grundlag och ekonomiska reformer. Om sådana förändringar ska kunna stilla det syriska folkets längtan efter en demokratisk regering eller kunna avskaffa fattigdomen i landet, och överhuvudtaget ska kunna röja undan syrernas skäl till protester, det anser västliga media inte vara värd ett bedömande. Man genomskådar Assads reformer som skenbara medgivanden, för att kunna vara kvar vid makten – och klargör därmed, vad som skulle tillfredställa ”våra” krav på reformer och vara ”äkta”. Inte bara US-utrikesministern Clinton upptäcker en ”avledningsmanöver”, för att kunna undvika det som egentligen vore nödvändigt, nämligen att avgå; hela den västliga offentligheten presenterar sig som rebellionens uppdragsgivare: man bokstaverar för de rebelliska syrerna vilket resultat man skulle vara nöjd med och vilket inte kommer i fråga. Därför är synvinkeln som massmedia intar, när den betraktar den lokala folkvilja som ska stödjas, mycket kritisk: De politiska krafter i landet som avvisar utländsk inblandning och som vill förhandla med Assad om landets framtid, stör enbart bilden och får i västliga medier ingen plats; massorna som demonstrerar för Assad tas inte på allvar: de har bara blivit ditbeordrade för att hylla regimen. Men även regimens fiender lämnar mycket övrigt att önska: politiska ledare som sedan årtionden vistats i utlandet har inget inflytande över rebellernas ledare, FSA kan inte bestämma över lokala miliser och jihadisterna och alla beväpnade som finns samarbetar inte med med de politiska krafterna i landet. De olika krafterna har ingen gemensam inriktning – utom den negativa, att Assad måste bort. Det är inte alls bra för ”vårt” krig som de ju måste föra ordentligt. De uppmanas till en enighet som de varken har eller anser vara nödvändig. Så blir tidningsläsaren inte bara informerad om vilket teoretiskt parti för den riktiga sidan hen ska ta. Därutöver blir hen insatt i att hen själv är en intresserad krigspart. Att det också måste vara hens sak att Assad störtas. Läsaren måste inte veta, vem den syriska präsidenten stör, och vad som stör ”oss”, och varför det angår ”oss” – om han bara vet vilken sida han måste stå på!

De regulära och irregulära soldater som hetsas mot varandra i landet, behöver inte veta något om den amerikanska mer-dimensionala imperialistiska uppfattningen om uppror, och likaså inte allmänheten i den västliga hemisfären. Massmedia ser hellre den amerikanska Syrien-politikens ”återhållsamhet”, som de upptäcker, för att USA hittills inte har ingripit i kriget med egna trupper (som i Libyen).

 

Översättning / Gegenstandpunkt 3/12

!Big Data Is Storing You!

En hård lektion i demokratisk frihet

 USAs underrättelsetjänst, ”National Security Agency (NSA), har byggt upp en infrastruktur som tillåter att avlyssna nästan allt. Därmed blir automatiskt det mesta av den mellanmänskliga kommunikationen avlyssnat, det måste inte ens vara avsett. Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, namnet av varje person jag talar med, varje uttryck av kreativitet, kärlek och vänskap blir avlyssnat..“ (se: Snowden, interview i Guardian 09.06.13),

Snowden avslöjade, att USAs hemliga övervakning och lagring av datatrafiken gäller hela globen och att alla andra demokratiska länder (framför allt Great Britain) gör samma sak med de egna och med främmande medborgare. Det ville Snowden inte acceptera. Därmed uttalade han vad många arga kritiker klagar över, nämligen att staten begår intrång i vår privatsfär.

Internets möjligheter hade fött en tro på att den digitala sfären erbjuder nät-communityn verklig demokrati i motsats till de gamla medierna, att det kunde skapas en ny allmänhet, som ger var och en möjligheten att delta i allt och att yttra sig om allt. Och det kan man ju… Men den digitala infrastrukturen har även en annan sida: Samma teknik, som gör snabb kommunikation mellan personer och orter över hela världen möjlig, arbetar med samma redskap, som möjliggör avlyssning genom säkerhetstjänster – världen är numera transparent för NSA & co!

Men det globala nätets community, som uppenbarligen fullständigt övervakas, firar Snowden som en ny ‘Master of Transparency’: Om bara folk visste om det som hittills försiggått i hemlighet, så skulle kanske allmänheten tvinga överheten att sluta med det (så även Wikileaks). Det där är en idealistisk synpunkt, som inte betänker att USA och andra demokratier anser övervakningen vara nödvändig och därför inte kommer  att sluta med det. Statens misstroende måste tas på allvar, för dess behov av att övervaka sina medborgare har ju som bekant funnits redan innan den digitala tekniken kom fram.

Tyvärr används för det mesta ingen energi på att förklara varför de västliga demokratierna mobiliserar denna enorma övervakning och samlar dessa ofantliga mängder data-informationer. Man framhärdar hellre med att massövervakningen av privatsfären inte kan vara i överensstämmelse med en verklig demokrati  –  men övervakningspraktiken bevisar ju motsatsen: Det är just precis USA och våra demokratier, frihetens och nätfrihetens oaser, som spionerar ut medborgarnas intimsta data!

När man nu vet om att det är USA och de andra demokratierna som dammsuger nätet och lagrar massdata, så är  det ett ologiskt synsätt att fråga sig hur det har kunnat gått så långt! Då måste man i stället fråga sig, vad det är för ett demokratiskt intresse som vill avlyssna allt som befinner sig i nätet.

Den globala kommunikationens uppkoppling till nätet är för staterna ett utmärkt tillfälle att kunna avlyssna mera. För regeringar, som har ”vitala intressen” runt omkring globen och som just därför också har många fiender, är det ett elementärt behov att granska mycket noggrant, vad resten av världen har för sig.

Snowdens avslöjanden ådagalägger inte mer och inte mindre än att staterna tar för sig det digitala livets möjligheter att få tag på var och ens dataspår  i nätet – och dessa spår finns i ofantliga mängder i nätet just för att folk deltar i det digitala, moderna livet.

Det vore ett misstag, om man förväxlade den omfattande kontrollmöjligheten av medborgarnas digitala privatsfär med statlig censur (som finns i China) eller tror att alla medborgare misstänks  principellt – nej, misstanke är alltid riktat mot något speciellt: Den gamla rasterspaningen gav folk möjligheten att gömma sig. Med folkens digitalisering finns helt nya möjligheter att utforska den privata frihetens olika vinklar och vrån, för man sätter ju frivilligt in en massa personliga informationer i nätet – staten tar alltså för sig av det.

De ledande demokratierna i världen sysslar nämligen sedan längre tid med att principiellt kunna kontrollera allt och alla genom uthämtning och analys av data i nätet; de vill kunna skapa alla möjliga profiler av medborgarna – deras rörelse-, kontakt,- och faktaprofiler.

Staten täpper till alla porer i den sfär, som allmänt antas vara den orten, där individen kan utveckla sig fritt, helt utan att besväras av staten.

I privatlivet sysselsätter man sig med sina egna angelägenheter och trampar sig ömsesidigt på fötterna, utan att staten blandar sig i det. Men den friheten har innebörden, att man ska hålla sig till lagarna. Statsmakten släpper inte lös sina medborgare i den mening att den inte bryr sig om det folk håller på med, utan sörjer med sina lagar för att folk håller sig inom de behöriga gränserna (egendom kan enbart förvärvas med pengar, pengar måste man tjäna med arbete etc.). Man lever i en rättsstat, där principen gäller, att staten inte lägger sig i det man gör, så länge man håller sig till det som är tillåtet. Friheten är alltså en licens vi fått av statsmakten. Det finns ingen avdelning i samhället där man sysselsätter sig utan statlig licens. Utan friheten är det förhållande, som statsmakten har gentemot sitt folk : en koncession, ett ”frihetsbrev”.Frihet betyder inte, att staten partiellt, t. ex. i den privata konkurrensen, avstår från sin förfoganderätt över samhället. Utan varje frihet som medborgaren njuter av, är en frihet som staten har beviljat.

När det handlar om statens suveränitet, sfären, där staten, som har makten över landet och folket, bestämmer vilka regler som gäller, har samma stat ett helt annat förhållande till sitt samhälle: Suveräniteten måste vara oantastlig, staten måste ha det absoluta, suveräna väldet över sitt samhälle. Och det är förutsättningen till alla de frihetsregler, som staten inrättat, och som inte får överskridas.

Övervakningen av privatsfären legitimeras och motiveras med nationens säkerhetsintresse. Man utgår ifrån att försvaret av frihetens regelverk gör övervakningen absolut nödvändig.

Då behöver man inte förundra sig över, att statsmaktens säkerhetsintresse inte tar hänsyn till de demokratiska värdena. Utan underrättelsetjänsterna har uppdraget att göra det globala nätet till ett instrument för sin övervakning av invånarna. Och inte bara det, utan även vad gäller främmande stater och deras invånare; och även regeringar man står på vänskaplig fot till och deras storföretag och bolag i landet är föremål för spionaget. Det förnekar inte den amerikanska regeringen, utan tillkännager helt offensivt, att USA har rätten att spana ut den politiska och ekonomiska konkurrensen i världen.

Och det finns ingen som på allvar ville förneka USA den rätten – och inte heller att den amerikanska regeringen ålägger alla stater att inte ge asyl åt Snowden;  annars blir man fiende till världsmakten USA.

Den nationella säkerheten betyder att överhögheten när som helst måste kunna vidmakthållas gentemot varje möjlig eller verkligen föreliggande vilja, som vill ändra på de förhållanden som härskar – det kan tydas som angrepp mot statsmakten. Och misstanken är generellt riktad mot allt som kan tänkas vara statsfientligt: Därför väntas inte tills misstanken blivit konkret – övervakningsstaten vill och kan, med allt privat och socialt liv som flyter omkring i nätet, gripa tag i informationerna som är tillgängliga per ”big data”.

 För att kunna agera fullständigt fritt och suveränt med sina spaningsbehov, måste alla data som är åtkomliga, sugas upp och magasineras, så att inga informationer kommer att undgå övervakningintresset. Vad staten sedan gallrar ut ur dessa informationer och granskar noggrannare, hör naturligtvis till de aktuella kriterierna som statsmakten har – misstankarna gäller inte endast terrorspaningen.

Den fundamentala debatten i medierna om frihet och säkerhet som poler i samhället, visar att det inte handlar om ett olösbart problem, ett dilemma: Skälen som anförs, nämligen att skydda medborgarnas frihet emot terrorister, organiserad kriminalitet och mafian etc., anser man å ena sidan vara meningen med övervakningen, samtidigt som man tycker att en ”total” övervakning är orimlig och överdriven – i förhållande till vadå?

Det är ju staterna, som skaffar sig fiender i världen med sina globalt vitala intressen. Då räknar de med att medborgarna hemma blir attraktiva mål för terrorister. En annan läsart för det problemet vore, att det skulle vara bäst för medborgarnas säkerhet, om staterna kunde dra tillbaka sina globala anspråk och låta sina trupper go home! Men om man har dilemma-glasögona på sig, så är det synsättet uteslutet. I stället krävs följande insikt :

 Om nationens frihet verkligen måste försvaras i Hindukush och de egna  medborgarna blir hotade av terrorister, då är det nog bättre, om staten övervakar allt som är privat, innan man som oskyldig invånare flyger i luften vid perrongen!